Aliens (1986) – Get away from her YOU BITCH

Handlingen.

Efter 57 år år i rymden hittas räddningskapseln med den sovande Ellen Ripley (Sigourney Weaver) av ett team från det mäktiga och hänsynslösa Weyland-Yutani. Hon förhörs av företagets representanter om sitt fruktansvärda möte med en ”xenomorph” och anklagas både för att vara psykotisk och för att ha förstört bolagets egendom, rymdskeppet Nostromo. Ripley får sen följdriktigt sparken från sitt pilotjobb och placeras med pension i en liten lägenhet. Där drömmer hon fruktansvärda drömmar om monster som bryter sig ut genom hennes bröstkorg. Livet verkar vara över. Men på LV 426, den ogästvänliga planet där besättningen i Alien fann äggen som blev deras undergång, har en mänsklig koloni hunnit etableras. Stora maskiner terraformerar planeten och skapar en atmosfär som går att andas. Kolonisatörerna lever på en enslig bas. En dag finner en familj med två barn ett kraschat rymdskepp, och därefter förlorar Jorden all kontakt med kolonin. Till slut är bolaget tvungna att bita i det sura äpplet och erkänna att Ripley kan ha haft rätt. There be monsters. Hon återinsätts i aktiv tjänst och skickas till LV 426, tillsammans med ett gäng av de mest överspända marinkårsoldater som galaxen skådat. Resten är actionhistoria, signerad James Cameron.

Sulaco är rymdskeppet i Aliens

Rymdskeppet!

Sulaco är ett krigsskepp, fullt av tuffa soldater och med massor av kraftiga kanoner ombord. Det är stort, plåtigt och ser elakt ut. Som dramatisk skådeplats är Sulaco inte alls så intimt som Nostromo var i Alien. Men lämpligt nog är det drama som utspelas där i filmens början och slut mer pang-pang än förtätad thriller. Hedersomnämnande för den enormt coola lastrobot som Ripley är en sån stjärna på att framföra. Den fick sen en sentida efterföljare i Camerons andra lilla rymddrama, Avatar.

Pretentionerna?

Mest serveras vi action, om än med en viss samhällskritisk udd som den ärvt av sin föregångare (bolaget Weyland-Yutani är verkligen osympatiska). Men undertexterna i filmen är desto mer suggestiva. Mången genusteoretisk avhandling om Alienmytologins förhållande till moderskapet har presenterats på universitet världen över. Man kan se filmen som ren och skär pang-pang. Men man kan också läsa den som en berättelse om kvinnlig frigörelse och natur kontra kultur. På så sätt har Camerons Aliens fler bottnar än Scotts Alien, även om den också har en del stora brister (mer om det längre ned).

Specialeffekterna;

Vi måste börja med filmens look, som tyvärr är så fast rotad i 1980-talet att Aliens bitvis mer liknar Die Hard än en rymdfilm. Alla interiörer är gjorda av byggelement, plexiglas och korrugerad plåt. Inget verkar riktigt solitt, och både väggar och golv slamrar och rasar ihop för minsta lilla. Det kan ju vara en medveten miljöbeskrivning av en framtid som inte bryr sig om det eleganta eller hållfasta, men jag får mer känslan av att Cameron satsade allt på actionsekvenserna och lät scenografin komma i andra hand. Med det sagt så finns det ändå en del minnesvärt. Ripleys lastrobot kommer alltid att vara en del av actionfilmhistorien. Landningsskeppet är brutalt men snyggt. Och den stridsvagn som marinsoldaterna först anländer i och strax efter flyr med har en härlig tyngd. Dessutom får vi för första gången stiga ned i det helvete som är Aliendrottningens barnkammare, där de mänskliga fångarna lever sina sista timmar i skräck och slem. Själva drottningen har åldrats med värdighet. Hennes rynkade överläpp ser fortfarande mycket stygg ut.

Ripley i Aliens, i sin lastrobot! Jubel i salongen!

Luckor i manus,

Inte många, faktiskt. Springa, skjuta, slåss – hur svårt kan det vara?

Domen:

När Aliens kom var jag 14 år, så under en period tyckte jag nog att den filmen var nästan det coolaste som någonsin gjorts. Men även då kunde jag mycket väl märka skillnaden mellan skräckfilmen Alien och actionfilmen Aliens. Uppföljaren var större, högljuddare, mer publikfriande, hade fler monster och dessutom soldater med enorma gevär. Aliens tog mytologin från en kultfilm från det sena 1970-talet till 1980-talet franchise, på gott och ont.

Idag när jag ser om Camerons film ser jag också 1980-talet väldigt tydligt i produkten. Framför allt persongalleriet med dess tydliga arketyper är så amerikanskt 80-tal att man är tvungen att skratta. Vi har Bolagets sleazeball till representant i modekostym och uppfluffat hår. Vi har Den lilla blonda flickan som skriker aggressivt i falsett så fort hon blir rädd. Vi har hela gänget med superkorkade (och för en ung manlig publik därför superhäftiga) soldater, varav den högljuddaste idioten både förnedras och återupprättas innan slutet. Vi har den överspände och fege officeren. Alla dessa märkliga men också helt endimensionella karaktärer är väldigt underhållande att se även idag, men från ett science fictionperspektiv är de så tidstypiska för 1986 att man har svårt att tro på att filmen utspelar sig i framtiden. Under långa sekvenser är Aliens därför precis som vilken amerikansk actionfilm som helst, med lite mera slem. I Alien var ingen den de utgav sig för att vara. I Aliens står det skrivet i pannan på var och den vem den är.

Men Cameron, som alltså både regisserade och skrev manus, lyckas också addera mycket unikt till den mytologi som Ridley Scott grundlagt sex år tidigare. Weyland-Yutani blir här mycket tydligare, och ondskefullare. Vi får se drottningen och xenomorphernas livscykel. Och inte minst, så är storyn med Ripley, flickan och drottningen ganska raffinerad och leder fram till den klassiska onelinern ”Get away from her, you bitch!” När jag hör Sigorney väsa de orden, så blir jag 14 år igen.

Ripley är den enda karaktären i filmen som genomgår någon sorts utveckling, och det är på alla sätt Sigourney Weavers film. Här blir hon tidernas tuffaste filmkvinna. Hon är redan från början tuffare än i förra filmen, men det är då modersinstinkten vaknar som Ellen Ripley verkligen förvandlas till en mean killing machine. Övriga karikatyrfigurer bleknar vid sidan av henne.

Som väl är avhåller sig Cameron från att visa monstren i det längsta. Jag tror att första varelsen som vi får se dyker upp efter c:a 50 minuter. Då har det varit flera riktigt nervkittlande scener, som när soldaterna satt upp automatiska maskingevär som försvar, och kulorna håller på att ta slut. Det är helt enkelt riktigt skicklig filmberättarkonst.

Se även+
Alien av Ridley Scott från 1979
Prometheus av Ridley Scott, premiär 1 juni 2012

Total Recall (1990) – Verhoevens mutanter från Mars

Say hello to my little friends

Handlingen.

Arnold Schwarzenegger spelar en mesig byggnadsarbetare med en toppsnygg fru (Sharon Stone) och konstiga drömmar om Mars på nätterna. Han längtar efter nåt mer. Han går  därför till Rekall, firman som utlovar artificiella minnen för en billig slant, och ber dem att ge honom minnen av ett äventyr som hemlig agent på den röda planeten. Strax därefter börjar allt gå åt helvete för Arnold. Skurkar försöker döda honom, han har en stor radiosändare i näsan och han utpekas som ledare för en komplott att störta Mars diktator. Men är det dröm, eller verklighet? Sökandet efter svar tar honom till slut till själva Mars, där han löper amok bland mutanter och mördare.

Rymdskeppet?

Ska man vara ärlig så åker de bara rymdskepp en liten stund i den här filmen, men temat kretsar ju kring kolonisation av främmande planeter och rymdresor som alla önskar de hade råd med. Och så är det utomjordiska artefakter på Mars med på slutet.

Pretentionerna (?)

Både ja, och nej. En hel planets befolkning ska räddas och världshistoriens gång ändras. Samtidigt är det en Arnoldfilm, vilket säger det mesta.

Specialeffekter / visuellt;

Visuellt är Total Recall daterad vid det här laget, men eftersom den inte ens då den var ny levde på sina specialeffekter utan på manus och glimt i ögat, så funkar den ändå hyfsat idag. Verhoeven lyckas  skapa en helt egen look för Total Recall med ganska små medel. Början av filmen, som utspelas på Jorden, är allt olika nyanser av grå och betong. Science fictionmarkörerna är små och ibland 80-talscorny (3D-gympingen som Sharon Stone ägnar sig åt) eller eleganta (receptionistens självmålande naglar). Men det är först när Arnold anländer till Mars som filmen får färg: metaforiskt och konkret. Total recall blir mer och mer skruvad visuellt hela tiden, och till slut är allt insvept i ett rött dis och den ena groteska mutanten efter den andra paraderar förbi – och det är mutanterna som stannar kvar i minnet.

Method acting?

Domen:

Holländaren Paul Verhoeven gjorde mellan 1987 och 1997 hela tre klassiska science fictionfilmer: Robocop, Total Recall och Starship Troopers. På alla sätt är Total Recall den svagaste av dessa tre. Den saknar inte goda sidor: manus är tight och skruvat, och baseras ju på en idé av Philip K Dick som också skrev boken som blev Blade Runner. Filmen saknar nästan helt döda stunder och galopperar på i högt tempo med massor av pang-pang och teaterblod. Våldet är groteskt och splattrigt, men bör inte lämna några bestående ärr i själen hos en vuxen publik, utan roas man av sånt kan en kille som blir spetsad av Arnold på en bergborr med repliken ”Screw you!” vara riktigt uppiggande.

Men den har också två stora problem. Det första och största är Arnold Schwarzenegger, som är gör en av sina första mer ”seriösa” (allt är relativt) roller som den vanlige killen Quinn som inte vet om han är hemlig agent eller inte. Försöken att faktiskt skådespela är absurt dåliga: han grimaserar, grymtar och vrålar. Kyssscenen med Sharon Stone är en smaskfest. Man kan bara genom att skratta åt eländet, men som Jonas påpekade: undrar hur filmen blivit med t ex Bruce Willis i huvudrollen?.  Som bäst är Arnold sista 20 minuterna då han är täckt med blod och bara är stenhård.

Filmens andra andra problem är mer subtilt, och visar sig som en sorts alldaglighet i framtidsskildringen. Det är en ganska ful och trist framtidsvärld som målas upp, med klara drag av sent 80-tal i scenografi och personskildringar:  Många av birollerna förblir tyvärr endimensionella klichéer som hämtade från vilken Snuten i Hollywood som helst.  (Men Michael Ironside är bra, som alltid.)

Då saknar man den satiriska svärtan från Robocop eller det det våldsamt trippiga överdådet från Starship troopers.

Se istället -

Robocop eller Starship Troopers.

Regissör: Paul Verhoeven