Space Command söker finansiärer

På crowdfundingsajten Kickstarter kan du just nu vara med och skriva science fictionhistoria (http://www.kickstarter.com/projects/58936338/space-command). Historiskt om man får tro producenten Marc Zickree som vill göra inte mindre än fem långfilmer om sin idé Space Command. Zickree har jobbat med ett antal amerikanska TV-serier som Star Trek: The Next Generation, Star Trek: Deep Space nine och Babylon 5. Nu vill han alltså starta en ny ”franchise” som ska vara futuristisk (influerad av 1950-talet) och positiv så att vi ”vågar tro på framtiden igen”. Han håller alltså med dem som anser att framtiden (eller i alla fall framtidsskildingarna) var bättre förr. Och nu vill han göra nåt åt det. Han säger i sin presentationsvideo på sajten:

I often hear fans say, “Why are there so few good sci-fi shows on TV, and why do so many go south?”  I can tell you – frankly, most of the network suits just don’t get it. But you and I do. So when I recently got the idea of creating a new show inspired by the sense of wonder and possibility science fiction gave me as a kid, I realized I didn’t need a network or studio to make my dream come true — just Kickstarter and you.  We have a great show we’re chomping at the bit to make – our video and website will tell you all about – and rewards that the geek in all of us would die for (especially the $250K rocket set).

Marc söker nu investerare som ska fixa 75 000 dollar till hans projekt. Om man betalar riktigt mycket får man vara med i filmen, eller får olika rekvisita hemskickade i posten efteråt.

Det kan ju tyckas vara ett konstigt projekt. Det skulle kunna bli precis hur dåligt som helst, eller hur? Det sägs absolut ingenting om några människor i konceptet, bara rymdraketer. Men det är kanske inte helt osannolikt att filmen kommer att bli gjord, åminstone så långt som till ett pilotavsnitt. Dels har de redan fått ihop det mesta av pengarna, dels så går ju det likaledes crowdfundade Iron Sky på bio just nu. Kunde finnarna, ska väl amerikanerna kunna? Så om du tycker Marcs idé verkar som om den skulle gå att stå ut med kanske du ska fundera på om du vill vara med och finansiera? Tänk på att det förstås inte finns några garantier, och jag förespråkar verkligen inte att du använder dina sista pengar på detta.

The Black Hole (1979) – bland foliehattar och mördarrobotar

Handlingen.

Vincent och Bob, Det svarta hålet

Vi tar en tredje film på raken från guldåret 1979 och beger oss ut i den djupaste rymden. USS Palomino är på väg hem från ett vetenskapsuppdrag då de upptäcker ett närbeläget svart hål och ett sedan länge försvunnet rymdskepp, USS Cygnus. Det kretsar kring det svarta hålet så nära att det riskerar att dras in. Eftersom besättningskvinnan Dr Kate McCraes far fanns ombord på Cygnus när det försvann, så beslutar sig besättningen för att undersöka. Med dig tar de sin trogne robot Vincent, som bara talar i ”fyndiga” aforismer, samt en journalist som spelar av Ernst Borghine. Härifrån blir filmen bara konstigare och konstigare. Cygnus styrs av en galen vetenskapsman med en armé av robotar i olika mordiska utföranden. De träffar Vincents skrotiga kusin Bob. Halva besättningen förförs av den onde doktor Reinhardt, som klär Dr McCrae i aluminiumfolie och försöker hjärntvätta henne. Sen håller skeppet på att krascha in i Det Svarta Hålet, och så skjuts det enormt mycket med laserpistoler innan en väldigt lsdig ljusshow tar vid. Man fattar i stort sett ingenting, men det gör inte så mycket.

Rymdskeppet!

USS Cygnus är onekligen flott, där det ligger i omloppsbana kring det svarta hålet och är stiligt upplyst inifrån. Det är också fullständigt enormt stort, vilket man faktiskt får en känsla av då man kollar på filmen. Men vänta nu, det är upplyst inifrån..? Ja, det verkar inte bättre än att större delen av USS Cygnus är gjort av plexiglas. Som dessutom har en tendens att gå sönder under filmens gång, så luften pyser ut. Vilken tur för dem ombord att det bara är att springa till närmaste dörr och stänga den bakom sig, då det händer.

Pretentionerna?

Den här filmen försöker vara allt på samma gång: glatt pang-pang-äventyr, ”En världsomsegling under havet” fast i rymden, gulligt robotäventyr och storslaget mänskligt drama med slutet av universum som bakgrund. Man får bara bortse från allt det långdragna och pretentiösa, ja allt vad handling heter, och njuta av att det är färgglatt och corny.

Specialeffekterna;

På sin tid en av Disneys allra mest påkostade och mest mörka och ”vuxna” filmer dittills – det var den första PG13-filmen som Disney någonsin producerade. Rymdlandskapen och skeppen är fortfarande imponerande och stämningsfulla. Robotarna skjuter laser så det står härliga till. Men tidens tand har ändå gnagt rejält, vilket idag höjer underhållningsvärdet. Man ser tydligt linorna som alla ”svävande” robotar hänger i, och rymdskeppets skakiga ”glasväggar” är helt absurda.

Luckor i manus,

Varför bygga en armé av robotar när man har en besättning? Hur kan ett skepp av plexiglas överleva ett svart hål? Varför hamnar de i helvetet på andra sidan det svarta hålet? Och många, många andra små frågor. Ett av filmens mest gripande ögonblick är då doktorn räddas från hjärntvätten som sker på ett löpande band – det är här hon har foliehatten (youtubelänk).

Domen:

Gölliga robotar. Galen vetenskapsman á la Kapten Nemo. Hjärntvätt. En mördarrobot med cirkelsågar som händer. Undergångsstämning med religiösa övertoner. Anthony Perkins. What’s not to like? Disney ansträngde sig verkligen för att få till sin egen space opera som Star Wars med den här, och även om det är svår kalkonvarning på The Black Hole är den ganska kul att se idag, eftersom den är helt distanslös och har en sorts matinestämning som är helt omodern numera.

Se också+

Buck Rogers in the 25th century

Kommande rymdfilmer våren 2012

Iron Sky – premiär på Berlinfestivalen11 februari

Finsk steampunkkomedi om nazister i flygande tefat som attackerar Jorden från sin bas på den mörka sidan av månen. Existerade först som trailer, och sen samlade killarna in tillräckligt med pengar för att göra hela långfilmen. Premiär i: Berlin!

Sen kommer vi till en mer klassisk äventyrsfilm, en blandning mellan Star Wars och Conan:

John Carter of Mars  premiär 9 mars 2012

Disney gör episk storfilm av Edgar Rice Burroughs (som också skrev Tarzan) böcker om jordligen Johns äventyr på Mars (Barsoom) där han blir en viktig bricka i kriget mellan de olika varelserna som lever där. Storslaget och fantasifullt. Det finns tolv böcker, så blir detta en succé kommer vi att få se fler filmer.

Och så till sist Filmen Alla Väntar På:

Ridley Scotts Prometheus – premiär 8 juni 2012

Jag tror knappt ens jag behöver beskriva mer än så här: Ridley Scotts första science fictionfilm sedan Blade Runner och numera även officiellt en prequel till Alien. Med Noomi Rapace, Michael Fassbender och Charlize Theron. Hajpen på nätet är enorm. ENORM. Förväntningarna är skyhöga. Och vi vet nästan ingenting om manus än. Yum!

Galaxy Quest (1999) – Never give up, never surrender

Handlingen.

Ett gäng bedagade TV-stjärnor (bl a Tim Allen, Sigourney Weaver och Alan Rickman) från den sedan länge nedlagda science fictionserien Galaxy Quest åker runt på fankonvent och skriver autografer iklädda sina gamla dammiga kostymer. (Konceptet är förstås baserat på Star Trek, med massor av kärlek.) Nördiga fans köar för att få dra sina favoritrepliker inför idolerna, som hatar varandra, sina fans och sig själva. Men allt kastas på ända då det dyker upp ett gäng mycket jobbiga och alldeles riktiga rymdvarelser som behöver räddas mot en ondskefull fiende. Problemet är att dessa rymdvarelser har kollat på TV-serien och fått för sig att det är en dokumentär. Snart får ”besättningen” (som ju aldrig varit på ett äkta rymdskepp) ikläda sig sina gamla paradroller en sista gång. Den här gången på allvar.

Rymdskeppet!

NSEA Protector är Galaxy Quests motsvarighet Enterprise, och det är väldigt likt på både utsidan och insidan. I filmen så är det de nödställda rymdvarelserna som bygger Protector utifrån vad de sett på gamla avsnitt av TV-serien, som de alltså tror är en dokumentär. Därför möts besättningen/skådespelarna av ”sitt” skepp från TV – fast i verkligheten. Hängde ni med? Och det vore förstås inte ett TV-serieskepp om inte det kom komplett med självförstörelsefunktion, teleporteringsrum och en mystisk maskin som inte fyller nån annan funktion än att den vrider tillbaka tiden 13 sekunder.

Och så finns det ett rum med ”chompers”. I klippet nedan så flyr Tim Allen och Sigourney undan skurkarna och tar hjälp av ett fan (Justin Long) som via datorn i sitt pojkrum på Jorden har de kompletta ritningarna till TV-seriens Protector. Ja, ni fattar va?

Pretentionerna?

Absolut inga. Tack och lov.

Specialeffekterna;

För att vara en parodifilm så är det riktigt snyggt och definitivt inte mindre välproducerat än motsvarande Star Trek från slutet av 90-talet. Skeppen är snygga och rör sig elegant. Det är kul nog också gott om kul aliens: de jobbiga men vänliga har gott om tentakler, och vi får även träffa en ödlegris, ett klippmonster och några elaka militäriska insekter.

Luckor i manus,

Massor, och det är halva nöjet.

Domen:

Om du har någon som helst kärlek för Star Trek och/eller fankultur så måste du faktiskt ha sett den här filmen. Någon beskrev den som den bästa Star Trek-film som aldrig gjordes, och visst är det så – den är bara så mycket roligare än de flesta Trekfilmer (möjligen undantaget Star Trek IV). Manusförfattarna David Howard och Robert Gordon får till en skruvad fars med massor av blinkningar till den som vet något om genren utan att de för den skull går i Space Balls-fällan och hamnar under bältet. Filmen går förstås att titta på med behållning även om du inte är ett Trek-fan, men  eventuellt måste man veta vem Uhura är för att tycka att det är riktigt roligt att Sigourneys rollfigur har som jobb att upprepa vad datorn säger. Alltsammans levereras utan alltför mycket överspel av en utmärkt ensemble med stjärnorna Allen/Weaver/Rickman tillsammans med Tony Shalhoub, Enrico Colantoni och Justin Long. Slutet på filmen är en fin hyllning till varje geek som tappert älskar just sin lilla subkultur.

Jag kan varmt rekommendera Galaxy Quest!

Se även +

Liftarens Guide till Galaxen, Mars Attacks!

Lost in space (1998) – i rymden kan ingen höra dig kräkas

Handlingen.

Jorden kommer att gå under om 20 år. Mänskligheten letar desperat efter en utväg. Till sist hittar man en beboelig planet som går att kolonisera. Men den ligger på 10 års avstånd med underljushastighet. Man behöver en plan! Om det hade varit jag som skulle lösa problemet hade jag börjat bygga skepp och frakta så mycket folk som möjligt, men jag är ju ingen expert.

Vad gör då Jordens befolkning med dess experter i filmen Lost in Space? De bygger exakt ett (1 st) skepp som de skickar mot planeten och de bestämmer sig för att besättningen ska bestå av en småbarnsfamilj med tre barn. Samt Matt LeBlanc. Familjen ska färdas i tio år till planeten och väl framme ska pappan i familjen ensam bygga en ”hyperport” a la Stargate så att Jorden kan börja frakta skepp på ett ögonblick. Det är planen som ska rädda civilisationen från undergång. Man blir ju så förbannad över det här så man blir riktigt tacksam över att en totalt överspänd Gary Oldman försöker spränga skeppet så kärnfamiljen hamnar ur kurs. Sen träffar man på några spindlar och en rymdapa.

Pappa ser till att saker händer och mamma oroar sig för barnen

Rymdskeppet!

Det tefatsliknande skepp som kärnfamiljen Robinson ska färdas i heter Jupiter 2 och är väl helt OK i sin look, om än helt könlöst. För att vara gjort 1997 är det ganska bra dataanimerat men har inget mot samtida skepp på film. Det mest anmärkningsvärda är att Jupiter 2 har FTL-kapacitet men att det inte går att styra medan det kör snabbare än ljuset. Hur testar man ett sånt framdrivningssystem, undrar vän av ordning? Det förekommer många skepp i filmen, de flesta varianter på X-wings eller generiska fraktskepp. Inget som får upp pulsen hos mig i alla fall.

Pretentionerna?

Den amerikanska kärnfamiljen med jobbande pappa och orolig, passiv mamma – exporterad ut på galaktisk nivå. Blärgh.

Specialeffekter;

Snyggt men andefattigt. Väldigt 90-tal: det var nåt med gummikostymer i science fictionfilmer på 90-talet.

En apa som liknar dig

Domen:

Lost in space är motbjudande på så många olika nivåer. Matt LeBlanc ska spela hård soldat och gör det som karaktären Joey i Vänner som spelar Doctor Ramore i Days of our lives. Manuset har som jag redan nämnt så enorma luckor att man redan 10 minuter in i filmen gapar – kan de verkligen mena allvar? Dialogen är en enda klichéfest, och könsrollerna är hämtade rakt från den 60-tals-tv-serie som filmen var en remake på – men 90-talsfilmen saknar helt originalet campness eller kitschighet. Halvvägs in i filmen kommer en enormt irriterande datoranimerad och ”gullig” rymdapa in i handlingen och stjäl i all sin kackighet liksom återstoden av storyn så att allt man minns är just denna apa. Resten av handlingen med elaka rymdspindlar som vill erövra jorden är oengagerande, saknar helt orginalitet och är egentligen bara ett stort slöseri med din och min tid. Lost in space är dålig på ett dåligt sätt, och blir inte för ett ögonblick roligt dålig eller en kultfilm. Jag hoppas William Hurt och Gary Oldman skäms ordentligt över att ha förknippats det här fiaskot, som för övrigt kostade 90 miljoner dollar att spela in.

Se hellre - 

Galaxy Quest för snäll rymdkomedi eller Det femte elementet för Gary Oldman i rymden

Regissör: Stephen Hopkins (som tidigare stått för mästerverk som Terror på Elm street 5)