Mars Attacks! (1996) – flygande tefaten anfaller

Onda marsianer invaderar Jorden. De ser  verkligen onda ut: som dödskallar med jättehjärnor. Men först låtsas de vara våra vänner, bara för att skjuta så många av våra politiska och militära ledare som möjligt. Kaos utbryter. Kommer mänskligheten att klara sig?

Rymdskeppet!

Klassiskt flygande och snurrande tefat med svirrljud och spindelben. Hämtat rakt från 1950-talet. Coolt!

Pretentionerna?

Inga. Jag kan faktiskt inte komma på ett enda underliggande budskap i den här filmen.

Specialeffekterna;

Tefaten är medvetet töntiga och funkar av den anledningen riktigt bra i sammanhanget. Själva marsianerna är så vitt jag förstår helt datoranimerade och för att vara gjort 1996 ser det faktiskt riktigt övertygande ut. Looken för filmen baseras på en serie samlarkort från 1950-talet och det är just leksaker eller serieteckningar som filmens skurkar liknar. Det är barnsligt och motbjudande på en och samma gång. Med beröm godkänt, förutom att de monterat Sarah Jessica Parkers huvud på en chihuahua. En guldstjärna till den spöklika dam som infiltrerar Vita huset, nedan. Hon är det bästa i hela filmen.

Luckor i manus,

Om vi vänder på det: Mars Attacks! är en film som bara har luckor i manus. Det finns inget som är det minsta trovärdigt, över huvud taget. Att Tom Jones spelar sig själv och omges av skogens vilda djur som lyssnar på ”It’s not unusual” är liksom bara början. Men det gör liksom inget, det är ju ändå inte på allvar. Det vapen som upptäcks kunna slå ut inkräktarna är ett klassiskt exempel på deus ex machina och faktiskt en besvikelse. Kunde de inte ha kommit på något lite skojigare?

Domen:

Ja, ska man sammanfatta upplevelsen så är det just den här meningen: Kunde de inte har kommit på något lite skojigare? Det är ju Tim Burton, för bövelen! Med skådisar som Jack Nicholson, Glenn Close, Michael J Fox, Natalie Portman, Jack Black, Martin Short och alltså även Tom Jones. De hade hundra miljoner dollar i budget. Det kunde ha blivit så bra. Ändå blir Mars Attacks! ändå mest ett stort spektakel. Första hälften av filmen skildrar livet för de många huvudpersonerna alldeles innan invasionen, och här har Tim Burton chansen att göra stort satir med ett onekligen färgstarkt persongalleri. Men satiren lyfter aldrig, klichéerna staplas på varandra och flera av de duktiga skådisarna får ingen chans: de hinner knappt komma in i bilden innan marsianerna förintar dem. Som en Short Cuts från yttre rymden. En stor brist  är förstås också att inte en enda människa, möjligen förutom killen som spelas av Lucas Haas, är riktigt engagerande eller ens går att tycka om. Burton håller upp stora skrattspegeln mot vårt samhälle och det vi ser blir så motbjudande att vi inte riktigt orkar önska att marsianerna skulle misslyckas. Det kommer ett par kul scener då marsgubbarna får visa upp riktigt hur onda de är (de skjuter ihjäl fredsduvan!) men sen blir det mest en oändlig räcka juvenila skämt, överspel och pang-pang. Det är inte direkt dåligt, men helt klart en av Burtons svagaste filmer.

Se istället-

En slump gjorde att Mars Attacks! släpptes ungefär samtidigt som Independence Day som ju har ett liknande tema. De båda filmerna har faktiskt mer gemensamt än man kan tro. Se hellre om ID en gång till, med alla sina fel och brister så är det ändå en långt mycket mer fullödig berättelse.

Kommande rymdfilmer våren 2012

Iron Sky – premiär på Berlinfestivalen11 februari

Finsk steampunkkomedi om nazister i flygande tefat som attackerar Jorden från sin bas på den mörka sidan av månen. Existerade först som trailer, och sen samlade killarna in tillräckligt med pengar för att göra hela långfilmen. Premiär i: Berlin!

Sen kommer vi till en mer klassisk äventyrsfilm, en blandning mellan Star Wars och Conan:

John Carter of Mars  premiär 9 mars 2012

Disney gör episk storfilm av Edgar Rice Burroughs (som också skrev Tarzan) böcker om jordligen Johns äventyr på Mars (Barsoom) där han blir en viktig bricka i kriget mellan de olika varelserna som lever där. Storslaget och fantasifullt. Det finns tolv böcker, så blir detta en succé kommer vi att få se fler filmer.

Och så till sist Filmen Alla Väntar På:

Ridley Scotts Prometheus – premiär 8 juni 2012

Jag tror knappt ens jag behöver beskriva mer än så här: Ridley Scotts första science fictionfilm sedan Blade Runner och numera även officiellt en prequel till Alien. Med Noomi Rapace, Michael Fassbender och Charlize Theron. Hajpen på nätet är enorm. ENORM. Förväntningarna är skyhöga. Och vi vet nästan ingenting om manus än. Yum!

Galaxy Quest (1999) – Never give up, never surrender

Handlingen.

Ett gäng bedagade TV-stjärnor (bl a Tim Allen, Sigourney Weaver och Alan Rickman) från den sedan länge nedlagda science fictionserien Galaxy Quest åker runt på fankonvent och skriver autografer iklädda sina gamla dammiga kostymer. (Konceptet är förstås baserat på Star Trek, med massor av kärlek.) Nördiga fans köar för att få dra sina favoritrepliker inför idolerna, som hatar varandra, sina fans och sig själva. Men allt kastas på ända då det dyker upp ett gäng mycket jobbiga och alldeles riktiga rymdvarelser som behöver räddas mot en ondskefull fiende. Problemet är att dessa rymdvarelser har kollat på TV-serien och fått för sig att det är en dokumentär. Snart får ”besättningen” (som ju aldrig varit på ett äkta rymdskepp) ikläda sig sina gamla paradroller en sista gång. Den här gången på allvar.

Rymdskeppet!

NSEA Protector är Galaxy Quests motsvarighet Enterprise, och det är väldigt likt på både utsidan och insidan. I filmen så är det de nödställda rymdvarelserna som bygger Protector utifrån vad de sett på gamla avsnitt av TV-serien, som de alltså tror är en dokumentär. Därför möts besättningen/skådespelarna av ”sitt” skepp från TV – fast i verkligheten. Hängde ni med? Och det vore förstås inte ett TV-serieskepp om inte det kom komplett med självförstörelsefunktion, teleporteringsrum och en mystisk maskin som inte fyller nån annan funktion än att den vrider tillbaka tiden 13 sekunder.

Och så finns det ett rum med ”chompers”. I klippet nedan så flyr Tim Allen och Sigourney undan skurkarna och tar hjälp av ett fan (Justin Long) som via datorn i sitt pojkrum på Jorden har de kompletta ritningarna till TV-seriens Protector. Ja, ni fattar va?

Pretentionerna?

Absolut inga. Tack och lov.

Specialeffekterna;

För att vara en parodifilm så är det riktigt snyggt och definitivt inte mindre välproducerat än motsvarande Star Trek från slutet av 90-talet. Skeppen är snygga och rör sig elegant. Det är kul nog också gott om kul aliens: de jobbiga men vänliga har gott om tentakler, och vi får även träffa en ödlegris, ett klippmonster och några elaka militäriska insekter.

Luckor i manus,

Massor, och det är halva nöjet.

Domen:

Om du har någon som helst kärlek för Star Trek och/eller fankultur så måste du faktiskt ha sett den här filmen. Någon beskrev den som den bästa Star Trek-film som aldrig gjordes, och visst är det så – den är bara så mycket roligare än de flesta Trekfilmer (möjligen undantaget Star Trek IV). Manusförfattarna David Howard och Robert Gordon får till en skruvad fars med massor av blinkningar till den som vet något om genren utan att de för den skull går i Space Balls-fällan och hamnar under bältet. Filmen går förstås att titta på med behållning även om du inte är ett Trek-fan, men  eventuellt måste man veta vem Uhura är för att tycka att det är riktigt roligt att Sigourneys rollfigur har som jobb att upprepa vad datorn säger. Alltsammans levereras utan alltför mycket överspel av en utmärkt ensemble med stjärnorna Allen/Weaver/Rickman tillsammans med Tony Shalhoub, Enrico Colantoni och Justin Long. Slutet på filmen är en fin hyllning till varje geek som tappert älskar just sin lilla subkultur.

Jag kan varmt rekommendera Galaxy Quest!

Se även +

Liftarens Guide till Galaxen, Mars Attacks!