Red planet (2001) – monokromt på Mars

Handlingen.

Den första bemannade färden till Mars går snett. Inte nog med att besättningen på Mars-1 närmast kraschlandar. Dessutom pågår det något mystiskt med vädret på den röda planetens yta som  både räddar deras liv men också äventyrar deras uppdrag. Till råga på allt får deras rätt coola robothund AMEE tuppjuck och försöker utrota dem.

Rymdskeppet!

Mars-1 är en farkost i den ”realistiska” skolan, vilket betyder oregelbunden form, underljushastighet och en märklig förmåga att vara på gränsen till att krascha eller gå sönder hela tiden. Den har artificiell gravitation som man slår av och på med en stor spak. Rök kommer ur rör i väggarna när det blir motorproblem. En sval kvinnoröst läser upp meddelanden från skeppsdatorn. Ja, ni fattar. Mars-1 har tyvärr inget av Discoverys elegans (2001) eller Ikaros gotiska mörker (Sunshine). Hyfsat visualiserad och ganska tråkig.

Pretentionerna?

Livet, Döden, mänsklighetens fortlevnad, yada, yada, yada. Stackars annars så utmärkte Terrence Stamp får leverera de flesta kvasifilosofiska och oändligt långa tiraderna om De Stora Frågorna. Sen sätter han sig äntligen ned och dör.

Specialeffekterna;

Filmens starka sida. Mars är snyggt monokromt i Red planet med röd jord och gul himmel. Landningen med en studsande kapsel är poetisk. Den mordiska roboten AMEE skulle göra sig bra i vilken Star Wars-film som helst. Filmen varken ser eller låter töntig. Det är manuset och regin det är fel på.

Luckor i manus,

Var ska jag börja? Om mänsklighetens framtid hänger på detta uppdrag, varför skicka en enda farkost med en massa halvapatiska, depressiva, grälande och självdestruktiva idioter? Varför kan inte Carrie-Anne Moss uppe i skeppet lokalisera personerna på marken då de ändå har radiokontakt med varandra hela tiden? Hur kommer det sig att det räcker med lite alger för att Mars ska bli beboeligt? Varför har hjälmarna en knapp på utsidan som fäller upp visiret – snacka om risk att komma åt den i vacuum eller minus 200 och dö på ett ögonblick.

Domen:

En oerhört segdragen historia. Ett par hyfsat täta thrillerscener räddar den inte. Val Kilmer är trist som förra veckans Skogaholmslimpa. Terrence Stamp verkar mest längta efter att allt ska ta slut. Tom Sizemore yrar. Den enda som klarar sig undan med hedern i behåll är Carrie-Anne Moss, men hon får å andra sidan inte vara med i någon som helst action utan sitter för sig själv och ser allvarlig ut halva filmen. Varje gång man tror att det ska hetta till och bli verkligt skarpt läge så lyckas astronauterna snubbla ut ur faran och ställer sig och håller en lång monolog om livet. Det snygga monokroma är också bedrövligt monotont. Detta var regissören Antony Hoffmans första och hittills enda långfilm.

Se istället-

2001, för thrillermomenten, ”realismen” och filosofin.
Aliens av James Cameron för terraformning, fientlig planetmiljö och klaustrofobin
Total Recall av Paul Verhoeven för mer Mars, dessutom på temat luft

Alien (1979) – är det där en chestbuster eller är du bara glad att se mig?

Handlingen.

En absolut klassiker med ingredienser som paranoia, social kritik mot samvetslösa storföretag, klaustrofobi, Lovecraft-övertoner och så science fictionhistoriens slemmaste monster. Besättningen på det skruttiga lastskeppet Nostromo, råkar ta sitt livs sämsta beslut genom att föra ombord en utomjording, alien, av riktigt elakt slag. De tvingas kämpa mot både monstret, sin arbetsgivare och varandra. I centrum står den helt unga Sigourney Weaver som för första gången syns i sin karriärs paradroll Ellen Ripley, och hon backas upp av en mycket välspelande liten ensemble där John Hurt och Ian Holm är de namnkunnigaste.

Rymdskeppen!

Vi möter två olika skepp i Alien. Viktigast är förstås Nostromo, människornas rostiga rymdpråm, vars skitiga, industriella och plastiga look på samma gång är snyggt 70-talsaktig och totalt tidlös. Om man gillar bra designad science fiction som känns helt igenom trovärdig så är Alien (tillsammans med 2001) förmodligen det bästa man kan se på film. Regissören Ridley Scott och designern Ron Cobb (som också gjorde interiören i Dark Star) får Nostromos interiör att kännas helt autentisk, ned till minsta panel i köket, dess grönsvarta dataskärmar och kondensen på väggarna. Dessutom jobbar Scott med hela sin arsenal av tricks för att öka ambiencen: skeppets motorer mullrar, det knäpper och knakar och väser om trasiga rör och reläer.. Stämningen byggs hela tiden på tills man som publik, precis som Ripley, inte vill något hellre än att ta sig därifrån helskinnad.

HR Gigers målning Nekronom V inspirerade både varelsen ”alien” och the space jockey

Filmens andra skepp är också minnesvärt. Det designades helt, liksom själva alienvarelsen, av den schweizska surrealisten HR Giger, vars målning Nekronom V fick utgöra inspiration för hela alienmytologin som den kom att utvecklas i ett antal uppföljare. Gigers värld är grotesk, en fusion av teknologi och biologi. Interiören i det kraschade utomjordiska skepp som Nostromo hittar liknar insidan av Jonas bibiliska valfisk – med revben och blodådror längs väggarna. I skeppets mitt, på vad som kan vara en tron eller ett offeraltare, sitter en monstruös pilot, The Space Jockey, som gått en våldsam död till mötes. Gigers bildkonst är skräckinjagande och samtidigt erotiskt laddad – en lämplig miljö att finna en så brutal varelse i.

Pretentionerna?

På ett plan är det här en film helt utan pretentioner.  Ripley (Sigourney Weaver) har att springa eller bli uppäten. Men för att vara en skräckis med ett monster så är det ändå en film med klass och integritet – mycket på grund av att regissören låter varje scen ta sin tid, inte är rädd för långa tystnader och dessutom har en ensemble som tar sitt uppdrag på djupaste allvar. Man kan säga att Alien är en genrefilm som aspirerar på att vara en så bra genrefilm den kan vara, och lyckas.

Specialeffekterna;

Filmen gjordes på en för tiden begränsad budget, innan det fanns några datoreffekter, och kanske är det därför den har hållit så bra ända fram till idag. Ser man Alien med bra bildkvalitet och ljud är det inte mycket som känns daterat eller töntigt idag, trots att det gått 34 år år sedan premiären. Okej – det är inte samma klass som i 2001, men det här är också en mycket mindre film, visuellt. Det mesta som är läskigt visar Scott så lite av som möjligt, i sann Hitchcockanda. Själva Alienvarelsen får vi bara glimtar av, och så får fantasin fylla i resten. Fler och dyrare effekter hade inte hjälpt den här filmen, och tack vare att allt vi ser byggdes i studion har alltsammans en härligt påtaglig känsla. Tydligen fick Scott kämpa för att få bugdet till att bygga upp salen där de finner spacejockeyn, något som förstås var tur. Det blev en ikonisk scen, som Scott kommer att återvända till i den kommande Prometheus. I den nya filmen så kommer vi också att få se flera andra miljöer som fanns med i Aliens originalmanus av Dan O’Bannon, men som ströks av budgetskäl den gången.

Luckor i manus,

Hur i helsike kan en alien växa från liten (om än mycket elak) bäbis till stort megamonster över natten?

Domen:

En av de bästa – och mångsidigaste – science fictionfilmerna. Alien lyckas vara en mycket effektiv monsterskräckis, ett klaustrofobiskt kammarspel och rymdskeppsporr på samma gång. Gud bor i detta fall verkligen i detaljerna: John Hurts och Ian Holms suveräna och mjukröstade underspel i filmens första del gör den våldsamma utvecklingen så mycket mer chockerande när den väl kommer. Ljuddesignen är genomgående superb – med långa tagningar där tystnaden och atmosfärljuden samspelar perfekt med Jerry Goldsmiths eleganta filmmusik. Och Ridley Scott lyckas bygga upp en nästan outhärdig spänning mellan det prosaiska, välbekanta och det totalt främmande, ondskefulla. (Själv säger han att han ville göra en blandning av Motorsågsmassakern och 2001.) Mycket av det som idag är totala klichéer i genren såg vi här första gången, och även om Alien har kopierats många gånger har den aldrig överträffats i rymdthrillergenren. Och vi fick Ellen Ripley, alla actionhjältinnors mycket coolare moder.

Se även +

Aliens, uppföljaren från 80-talet av James Cameron. Den har inte åldrats lika bra som sin föregångare, men har sina fina scener den med.
Dark Star, John Carpenters lågbudgetfilm från 1974, som var en övning i skeppsdesign för Ron Cobb.

Manus: Dan O’Bannon
Producenter: Gordon Carroll, David Giler, Walter Hill (de båda senare producerar även Prometheus)
Musik: Jerry Goldsmith

Prometheus trailer (2012) – OMG, OMG, OMG

Update: Nu finns också en UK-version av trailern, med mer dialog.

Be still, my beating heart. Detta måste vara en av de bästa kampanjerna för en blockbusterfilm, sedan hela världen blev besatt av Hajen på 70-talet. Vi har vetat i ett antal år nu, att Ridley Scott jobbar på en uppföljare eller prequel till 1979 års Alien, som ju är en av filmhistoriens mest inflytelserika genrefilmer. Vi vet vilka skådisarna (Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron, m fl) och under senaste året har filmbolaget låååångsamt och med oändlig precision släppt stillbilder och teasertrailers som avslöjar mer och mer om vad Prometheus egentligen är för något. Det geniala i kampanjen är att de lyckats hålla allt så hemligt, så länge. I juni är det premiär och tusentals besatta fans i hundra olika forum på nätet vet fortfarande nästan ingenting.

Prometheus innehåller DNA från Alien, har Scott sagt. Från början tolkades det som att det fanns liknande idéer. Nu, då den första riktiga trailern släppts, börjar vi inse att han förmoligen menade det bokstavligen. Får vi se hur de vidriga varelserna kommer till? Kanske är detta en direkt föregångare till originalfilmen, och i så fall har Scott och manusförfattaren Daniel Lindelof lyckats med historiens bästa vilseledning som tonat ned släktskapet så mycket. Mysteriet tätnar för varje ledtråd vi får. Varje trailer analyseras ruta för ruta: var det inte en facehugger vi såg där vid 2:07?

Detta är alltså inte en filmrecension, utan en recension av trailern för Ridley Scotts nya rymdfilm, Prometheus. Jag lägger också in två andra teaservideos som släppts: en reklamfilm för robotar (Michael Fassbender), och ett TED-talk från 2023 med Peter Weyland (Guy Pearce), grundaren till Weyland Corporation, som förklarar att mänskligheten nu är gudarnas jämlikar.

Handlingen.

Människan upptäcker piktogram i gamla ruiner som inbjuder oss att resa ut i rymden för att ta kontakt med de varelser som skapade piktogrammen. Rymdskeppet Prometheus skickas iväg, under ledning av Elisabeth Shaw (Noomi Rapace). Ombord finns också en robot i förklädnad, spelad av Michael Fassbender. Väl framme på planeten upptäcker de en enorm byggnad som de utforskar, och där träffar de på bland annat stora människolika statyer, något som ser ut som äggen från de första Alienfilmerna och en substans som (verkar det i trailern) attackerar en av besättningsmedlemmarna. Därefter tycks det mesta gå åt helvete och trailern slutar i skräck och kaos. Med mycket maffiga bilder. Detta är allt vi vet.

Rymdskeppet!

Kan det bli mer symboliskt? Prometheus var den titan som tog elden till människan och som straff dömdes han av gudarna till eviga plågor. Det råkar också vara namnet på rymdskeppet som den onda jättefirman Weyland corp. skickar iväg för att undersöka utomjordiskt liv. Vi ser inte så mycket av skeppet i den korta trailern, utom att det framstår som mycket modernt och neonlysande på insidan, och har rejält macho raketer som framdrivningssystem. Snyggast är hypersömnkapslarna, där besättningen ligger på en gul, lysande gelé. Allt är nytt och fräscht, i rak motsats till den rostiga Nostromo i Alien från 1979. Ridley Scott själv säger att han är trött på science fiction-grunge (som han anser att han själv uppfann i Blade Runner) och ville se något nytt. Daniel Lindelof påpekar att Nostromo var ett gruvskepp, medan Prometheus är ett vetenskapsskepp.

Pretentionerna?

Enorma. Om människans uppkomst. Om evolutionen. Om hur människan leker Gud (t ex i videon med TED-talk). Precis som det ska vara och som vi hoppas på, med en sån regissör, en sån manusförfattare och en sån titel.

Specialeffekterna;

Om allt annat går åt helvete (manuset alltså) då filmen väl släpps så vet ändå att det här kommer att bli en av de snyggaste science fictionfilmer som gjorts sedan 2001. Kollar man trailern i HD på Youtube så ser man att det faktiskt ser helt perfekt ut. Hemligheten är – så vitt jag kunnat läsa mig till – att det mesta byggts upp som kulisser eller miniatyrer, och att CGI-effekter bara använts när det varit helt nödvändigt. Det gör att realismen och substansen i filmen ökar hundrafalld jämfört med CGI-eländen som Star Wars Episod I.

Luckor i manus,

Vet ej, vi har ju ingen aning om vad filmen handlar om än, remember?

Domen:

Å, måtte detta vara bra. Måtte Ridley Scott inte svika oss nu. För det vi har sett redan är så superbra, att antingen har Scott skapat ett mästerverk, eller så har Fox lyckats med ett marknadsföringens mästerstycke och fått mängder av fans att bli så förväntansfulla att de nästan spricker av längtan till den 8 juni då filmen har premiär i USA. Hajpen på nätet är verkligen enorm, något som jag låter illustreras av den här artikeln på IO9.com där trailern tagits emot med två tummar upp av läsare som är oerhört nervösa att det ska visa sig att det ändå bara var en hajp. Men det verkar bra: Scott framstår som inspirerad just nu, skådisarna är några av de bästa tänkbara, de har lyckats få samma producenter som Alien hade och manus skrivs av Losts Daniel Lindelof.  I juni vet vi!

Vem var Prometheus?

I grekisk mytologi var Prometheus en urgud, en av titanerna, som var den som gav mänskligheten eldens hemlighet. Han gav på sätt och vis alltså upphov till den mänskliga civilisationen. Men detta gillades inte av Zeus och de övriga gudarna på Olympen. De straffade Prometheus fruktansvärt: de dömde honom att för evigt stå fastkedjad vid en klippa och få sin lever uthackad av en gam. Varje natt läkte såret, så att titanen kunde fortsätta straffas. Om filmens Prometheus går samma öde till mötes? I juni får vi veta det, då Ridley Scotts film har biopremiär.

Kommande rymdfilmer våren 2012

Iron Sky – premiär på Berlinfestivalen11 februari

Finsk steampunkkomedi om nazister i flygande tefat som attackerar Jorden från sin bas på den mörka sidan av månen. Existerade först som trailer, och sen samlade killarna in tillräckligt med pengar för att göra hela långfilmen. Premiär i: Berlin!

Sen kommer vi till en mer klassisk äventyrsfilm, en blandning mellan Star Wars och Conan:

John Carter of Mars  premiär 9 mars 2012

Disney gör episk storfilm av Edgar Rice Burroughs (som också skrev Tarzan) böcker om jordligen Johns äventyr på Mars (Barsoom) där han blir en viktig bricka i kriget mellan de olika varelserna som lever där. Storslaget och fantasifullt. Det finns tolv böcker, så blir detta en succé kommer vi att få se fler filmer.

Och så till sist Filmen Alla Väntar På:

Ridley Scotts Prometheus – premiär 8 juni 2012

Jag tror knappt ens jag behöver beskriva mer än så här: Ridley Scotts första science fictionfilm sedan Blade Runner och numera även officiellt en prequel till Alien. Med Noomi Rapace, Michael Fassbender och Charlize Theron. Hajpen på nätet är enorm. ENORM. Förväntningarna är skyhöga. Och vi vet nästan ingenting om manus än. Yum!

Sunshine (2007) – drömmar om att störta mot solens yta

Handlingen.

Tänk dig att du är på väg till solen för att släppa en bomb som ska få den slocknande stjärnan att tändas på nytt och tänk dig att hela mänsklighetens öde hänger på att ditt uppdrag lyckas. Tänk dig att du aldrig sett starkt solljus tidigare, eftersom Jorden håller på att dö i evig skymning. Allt eftersom rymdskeppet Icarus närmar sig solens yta riskerar du att stekas levande i ett bländande eldinferno om så mycket som en enda platta på skeppets värmesköld går sönder. Tänk dig att resan därför sker nästan helt i kompakt mörker, i skydd bakom skölden. Tänk dig att vara på väg till solen under dessa omständigheter. Skulle det inte kännas som om det var Gud du var på väg till? Skulle kanske du och dina färdkamrater bli en smula… galna? Tänk dig allt det här, så har du den rymdfilm som Danny Boyle (Trainspotting, 28 dagar senare mm) gjorde 2007. Det är en till hälften mycket bra film. Inte halvbra, utan halva filmen är lysande. Halva är en b-skräckis. Sunshine är bitvis enormt mäktig, bitvis märkligt avig.

Här gäller det att ha rätt faktor, Cillian

 

Icarus II avtecknar sig mot solytan

Rymdskeppet!

Även om det finns bra skådisar med i filmen (Cillian Murphy Rose Byrne, framför allt) så är skeppet Icarus II filmens egentliga stjärna (pun intended!). Designat helt och hållet för sin funktion – att ta en bomb ned till solens yta utan att lasten exploderar eller förbränns på vägen – är Icarus i stort sett en enorm rundad värmesköld med ett långsmalt skrov bakom, ett skrov som aldrig någonsin får utsättas för det förbrännande solljuset, för då är uppdraget över. Man ser en fin panorering över Icarus i trailern på Youtube (nytt fönster).

Boyle lyckas med det som skaparna av en annan film jag recenserade, Pandorum, inte lyckades med: han gör skeppet konkret och ger det en personlighet. Icarus talar dessutom med besättningen, med en behaglig kvinnoröst.  Då man ser filmen lär man sig snabbt under vilka villkor besättningen lever: där finns trädgården med ömtåliga plantor som förser människorna med syre. Där finns obervationsrummet där den allt mer inåtvände skeppspsykologen stirrar in i solljuset genom glas som släpper igenom endast 1% av solstrålningen. Vi har maskinrummet där Icarus huvuddator ligger nedsänkt i kylvätska. Och vi har Skölden, allt som ligger mellan huvudpersonerna och ögonblicklig död. Icarus är på ett självklart sätt filmens teaterscen och skeppets väldigt tydliga begränsningar sätter också hela filmens story. Vi känner besättningens ensamhet, klaustrofobi och dödskräck/dödsdrift. På så sätt är Sunshine kanske allra mest besläktad med Ridley Scotts Alien från 70-talet, där skeppet Nostromo fyllde samma funktion.

Pretentionerna?

Besättningen försöker rädda världen. Nästan alla blir galna. Flera huvudpersoner önskar att de eller alla andra dog. Religiösa övertoner.

Specialeffekter / visuellt;

Det här är filmens styrka. Är det inte kolsvart och monokromt är det rasande eld. Svart och gult är filmens två mest framträdande färger. Kolla t ex på den korta scenen i klippet nedan (spoiler: nån dör i klippet) där besättningen hamnar utanför skeppet och riskerar att hamna på framsidan av skölden. Mäktigt!

Domen

Det här är inget mästerverk. Boyle har själv erkänt att den inte riktigt blev som han tänkt sig. Men det är långa stunder något så ovanligt som en intelligent, modern science fictionfilm och bilderna tillsammans med musiken äger en poetisk kraft. Sunshine lämpar sig i allra högsta grad för HD-upplösning med volymen på max, och så får man försöka tänka bort de sämre delarna, bl a lite slasherskräck och en något överdriven dödslängtan hos alla inblandade.
Slutet är tvetydigt. Det gillar vi ju.

Se även +

Alien av Ridley Scott (1979) eller Silent Running (1972) av Douglas Trumbull

Regissör: Danny Boyle
Producent: Bernard Bellew

Pandorum (2009) – blodig rymdthriller

Handlingen.

Ett arkskepp, Elysium, fraktar de sista 60 000 människorna mot en oviss framtid på en ny planet. Jorden har gått under. Korpral Bower vaknar på detta skepp från sin hypersömn. Han lider av minnesförlust men förstår snart att något gått fruktansvärt snett på skeppet: det är mörklagt, hemsökt av våld och barbari. Bower måste kämpa mot sin egen paranoia, slemma monster och övriga besättningsmäns vanföreställningar.

Rymdskeppet!

Elysium är smäckert på utsidan men inuti är det labyrintiskt, rostigt och klaustrofobiskt. (Varför bygger de alltid rymdskepp med så komplicerade planlösningar?). Arkskepp är alltid extra fascinerande, men vi får aldrig någon riktig känsla för Elysiums själ, eller ens riktigt hur skeppet ser ut – det är för mörkt och för hattigt filmat. Av världsrymden utanför skeppet får vi se väldigt lite – och du får veta varför om du kollar på filmen.

Pretentionerna?

Dennis Quaid håller ett tal om moral. En kannibal pratar om Gud och Djävulen. Jorden går under.

Specialeffekterna;

Inte mycket att hänga i julgran. Insidan på Elysium ser mest ut som ett parkeringshus. Monstren ser ut som om de har makeup. Rymdscenerna är korta och tråkiga.

Domen:

Det börjar bra: som en psykologisk thriller där varken publiken eller huvudpersonerna har nån aning om vad som hänt. Snabbt spårar det dock ur i ostigt övervåld, kvasizombies och en förvånansvärt rörig handling. Filmen har psykologiska ambitioner som mest blir förvirrande och inte särskilt trovärdiga. Det finns en tvist på slutet, men du måste nog vara ett stort fan av postapokalyptiskt våld och folk som hugger varandra med knivar i motljus för att tycka att det håller hela vägen fram tills dess.

Se hellre -

Om du gillar apokalyps så kan du se om Resident Evil och Mad Max. Eller för den delen Event Horizon, om du gillar paranoia i rymden.

Regissör: Christian Alvart
Producent: Paul WS Anderson

http://en.wikipedia.org/wiki/Pandorum