The Black Hole (1979) – bland foliehattar och mördarrobotar
maj 2, 2012 Lämna en kommentar
Handlingen.
Vincent och Bob, Det svarta hålet
Vi tar en tredje film på raken från guldåret 1979 och beger oss ut i den djupaste rymden. USS Palomino är på väg hem från ett vetenskapsuppdrag då de upptäcker ett närbeläget svart hål och ett sedan länge försvunnet rymdskepp, USS Cygnus. Det kretsar kring det svarta hålet så nära att det riskerar att dras in. Eftersom besättningskvinnan Dr Kate McCraes far fanns ombord på Cygnus när det försvann, så beslutar sig besättningen för att undersöka. Med dig tar de sin trogne robot Vincent, som bara talar i ”fyndiga” aforismer, samt en journalist som spelar av Ernst Borghine. Härifrån blir filmen bara konstigare och konstigare. Cygnus styrs av en galen vetenskapsman med en armé av robotar i olika mordiska utföranden. De träffar Vincents skrotiga kusin Bob. Halva besättningen förförs av den onde doktor Reinhardt, som klär Dr McCrae i aluminiumfolie och försöker hjärntvätta henne. Sen håller skeppet på att krascha in i Det Svarta Hålet, och så skjuts det enormt mycket med laserpistoler innan en väldigt lsdig ljusshow tar vid. Man fattar i stort sett ingenting, men det gör inte så mycket.
Rymdskeppet!
USS Cygnus är onekligen flott, där det ligger i omloppsbana kring det svarta hålet och är stiligt upplyst inifrån. Det är också fullständigt enormt stort, vilket man faktiskt får en känsla av då man kollar på filmen. Men vänta nu, det är upplyst inifrån..? Ja, det verkar inte bättre än att större delen av USS Cygnus är gjort av plexiglas. Som dessutom har en tendens att gå sönder under filmens gång, så luften pyser ut. Vilken tur för dem ombord att det bara är att springa till närmaste dörr och stänga den bakom sig, då det händer.
Pretentionerna?
Den här filmen försöker vara allt på samma gång: glatt pang-pang-äventyr, ”En världsomsegling under havet” fast i rymden, gulligt robotäventyr och storslaget mänskligt drama med slutet av universum som bakgrund. Man får bara bortse från allt det långdragna och pretentiösa, ja allt vad handling heter, och njuta av att det är färgglatt och corny.
Specialeffekterna;
På sin tid en av Disneys allra mest påkostade och mest mörka och ”vuxna” filmer dittills – det var den första PG13-filmen som Disney någonsin producerade. Rymdlandskapen och skeppen är fortfarande imponerande och stämningsfulla. Robotarna skjuter laser så det står härliga till. Men tidens tand har ändå gnagt rejält, vilket idag höjer underhållningsvärdet. Man ser tydligt linorna som alla ”svävande” robotar hänger i, och rymdskeppets skakiga ”glasväggar” är helt absurda.
Luckor i manus,
Varför bygga en armé av robotar när man har en besättning? Hur kan ett skepp av plexiglas överleva ett svart hål? Varför hamnar de i helvetet på andra sidan det svarta hålet? Och många, många andra små frågor. Ett av filmens mest gripande ögonblick är då doktorn räddas från hjärntvätten som sker på ett löpande band – det är här hon har foliehatten (youtubelänk).
Domen:
Gölliga robotar. Galen vetenskapsman á la Kapten Nemo. Hjärntvätt. En mördarrobot med cirkelsågar som händer. Undergångsstämning med religiösa övertoner. Anthony Perkins. What’s not to like? Disney ansträngde sig verkligen för att få till sin egen space opera som Star Wars med den här, och även om det är svår kalkonvarning på The Black Hole är den ganska kul att se idag, eftersom den är helt distanslös och har en sorts matinestämning som är helt omodern numera.
Se också+
Buck Rogers in the 25th century
