The Black Hole (1979) – bland foliehattar och mördarrobotar

Handlingen.

Vincent och Bob, Det svarta hålet

Vincent och Bob, Det svarta hålet

Vi tar en tredje film på raken från guldåret 1979 och beger oss ut i den djupaste rymden. USS Palomino är på väg hem från ett vetenskapsuppdrag då de upptäcker ett närbeläget svart hål och ett sedan länge försvunnet rymdskepp, USS Cygnus. Det kretsar kring det svarta hålet så nära att det riskerar att dras in. Eftersom besättningskvinnan Dr Kate McCraes far fanns ombord på Cygnus när det försvann, så beslutar sig besättningen för att undersöka. Med dig tar de sin trogne robot Vincent, som bara talar i ”fyndiga” aforismer, samt en journalist som spelar av Ernst Borghine. Härifrån blir filmen bara konstigare och konstigare. Cygnus styrs av en galen vetenskapsman med en armé av robotar i olika mordiska utföranden. De träffar Vincents skrotiga kusin Bob. Halva besättningen förförs av den onde doktor Reinhardt, som klär Dr McCrae i aluminiumfolie och försöker hjärntvätta henne. Sen håller skeppet på att krascha in i Det Svarta Hålet, och så skjuts det enormt mycket med laserpistoler innan en väldigt lsdig ljusshow tar vid. Man fattar i stort sett ingenting, men det gör inte så mycket.

Rymdskeppet!

USS Cygnus är onekligen flott, där det ligger i omloppsbana kring det svarta hålet och är stiligt upplyst inifrån. Det är också fullständigt enormt stort, vilket man faktiskt får en känsla av då man kollar på filmen. Men vänta nu, det är upplyst inifrån..? Ja, det verkar inte bättre än att större delen av USS Cygnus är gjort av plexiglas. Som dessutom har en tendens att gå sönder under filmens gång, så luften pyser ut. Vilken tur för dem ombord att det bara är att springa till närmaste dörr och stänga den bakom sig, då det händer.

Pretentionerna?

Den här filmen försöker vara allt på samma gång: glatt pang-pang-äventyr, ”En världsomsegling under havet” fast i rymden, gulligt robotäventyr och storslaget mänskligt drama med slutet av universum som bakgrund. Man får bara bortse från allt det långdragna och pretentiösa, ja allt vad handling heter, och njuta av att det är färgglatt och corny.

Specialeffekterna;

På sin tid en av Disneys allra mest påkostade och mest mörka och ”vuxna” filmer dittills – det var den första PG13-filmen som Disney någonsin producerade. Rymdlandskapen och skeppen är fortfarande imponerande och stämningsfulla. Robotarna skjuter laser så det står härliga till. Men tidens tand har ändå gnagt rejält, vilket idag höjer underhållningsvärdet. Man ser tydligt linorna som alla ”svävande” robotar hänger i, och rymdskeppets skakiga ”glasväggar” är helt absurda.

Luckor i manus,

Varför bygga en armé av robotar när man har en besättning? Hur kan ett skepp av plexiglas överleva ett svart hål? Varför hamnar de i helvetet på andra sidan det svarta hålet? Och många, många andra små frågor. Ett av filmens mest gripande ögonblick är då doktorn räddas från hjärntvätten som sker på ett löpande band – det är här hon har foliehatten (youtubelänk).

Domen:

Gölliga robotar. Galen vetenskapsman á la Kapten Nemo. Hjärntvätt. En mördarrobot med cirkelsågar som händer. Undergångsstämning med religiösa övertoner. Anthony Perkins. What’s not to like? Disney ansträngde sig verkligen för att få till sin egen space opera som Star Wars med den här, och även om det är svår kalkonvarning på The Black Hole är den ganska kul att se idag, eftersom den är helt distanslös och har en sorts matinestämning som är helt omodern numera.

Se också+

Buck Rogers in the 25th century

Star Trek the motion picture (1979) – reboot som nästan blev slutet

Handlingen.

Ett enormt färgat moln förintar ett antal Klingonskepp och sätter hotfullt kurs mot Jorden. Det enda skeppet i närheten är USS Enterprise med kapten Kirk (Shatner), mr Spock (Nimoy) och alla de andra från 60-talets TV-serie. Men inne i det mystiska molnet väntar något mycket märkligare än de tror…

Rymdskeppet!

Enterprise lär inte behöva någon närmare presentation bland den här bloggens läsare, eftersom det är filmhistoriens kanske mest ikoniska rymdskepp. Så vi pratar lite om den här filmens Enterprise jämfört med andra filmers och TV-serien. Detta är en originalversion av skeppet om man bara kollar på utsidan. Som vi kan se i klippet ovan så försöker filmen understryka Enterprises legendstatus och kör många och långa kameraåkningar längs det vita skrovet. Inget att anmärka på där – det är helt enkelt en klassisk design som inte behövde förändras särskilt mycket jämfört med TV-serien (som gjordes 15 år innan The Motion Picture och med en bråkdel av budgeten).

Skeppets insida i The Motion Picture är inte riktigt lika tillfredställande, utan är en sorts mishmash mellan en clean 2001-inspirerad teknisk look och 60-talets corny leksakskulisser. I filmen säger de att Enterprise har genomgått en totalrenovering, men tyvärr gör det också att all charm från 60-talet gick förlorad.  Det satsades visserligen en hel del pengar på specialeffekterna, och det syns att man ansträngt sig för att nå upp till 2001-nivå. Men resultatet är märkligt platt och livlöst ändå, och känns plastigt. För många nyanser av beige, grått och vitt, kanske?

Pretentionerna?

Filmens akilleshäl, på många sätt. Idén med en maskincivilisation som söker sina rötter är fin, men The Motion Picture gapar efter för mycket och lider av stel dialog om kvasifilosofiska ämnen.

Nice beard! - Damn it, Jim, I am a doctor, not a barber!

Specialeffekterna;

Självklart innebar 1979 års film ett enormt kliv framåt jämfört med TV-seriens lågbudgetkänsla. Paramount satsade modiga 49 miljoner dollar på kalaset (jämfört med Alien som samma år kostade 11 miljoner dollar att göra). Det sena 70-talet tillät inga datoranimationer, och med tanke på det är V’Gers rymdmoln väldigt maffigt utfört och Enterprisemodellen är snyggt och kärleksfullt filmad. Men den hyperrealistiska looken som åtminstone första delen av filmen satsar på gör att man oundvikligen jämför med Kubricks 2001, som kom tio år tidigare. Jämfört med 2001 ser tyvärr Star Trek The Motion Picture ut som ett antal plywoodskivor målade i metallicfärg. Det var först i uppföljaren Star Trek II som den moderna Treklooken föddes.

Ett plus för Klingon-huvudena, som i och med den här filmen får sitt räfflade utseende som skulle hänga med hela vägen fram till 2005 års Enterprise.

Luckor i manus,

Låt oss säga att man inte ska vara för hård mot någon Star Trek-film på den här fronten, eftersom man då missar halva poängen. Men man kan ju undra hur Starfleet kan se vad som händer med Klingonskeppen?

V'Ger är en mordisk maskin, eller?

Domen:

Som en övergångsfas mellan TV-seriens lilla format och vita dukens stora, gjorde Star Trek The Motion Picture sitt jobb: den tjänade in precis så mycket stålar att Paramount vågade satsa på uppföljare (som blev oändligt mycket bättre). Projektet leddes från början av Star Treks skapare Roddenberry, som hade önskat sig en ny TV-serie, men filmbolaget ville tjäna stora bucks på samma sätt som Lucas Stjärnornas Krig gjort två år tidigare. Så Roddenberry fick bli producent (sista gången han fick den äran) och filmen en reboot. Den höll ett tag på att helt ta död på Star Trek. Projektet drabbades av motsättningar, fördyrningar och förseningar.  Konstnärligt blev filmen ett sorts magplask, där kritiker klagade på brist på dramatik och överdriven användning av specialeffekter (de borde ha sett Transformers-filmerna från idag!). Ekonomiskt klarade den sig OK. Som felande länk och historiskt dokument är filmen därför sevärd för ett Trekfan.

Som dramatisk berättelse och långfilm lämnar däremot TMP mycket att önska. Den är långtråkig och pretentiös. Biobesökare förväntade sig action, glädje och äventyr som i Star Wars, men fick ändlösa tirader med teknobabbel och skådespelare som stirrade stint på sina skärmar. Det är inte en total katastrof: regissören Robert Wise gjorde sitt bästa med ett manus som ständigt skrevs om, och pretentionerna blir mer tradiga (långa scener utan dialog) än pinsamma (som i Star Trek V). Men för den som inte verkligen, verkligen är intresserad av Trekhistoria är detta ett par timmar av ditt liv du kan lägga på något mer fartfyllt. Som att se på färg som torkar.

Se istället-

2001 – för att se hur fantasisk rymden kunde se ut tio år tidigare.
Star Trek II – The wrath of Khan – för uppföljaren som blev en helt otrolig science fictionthriller som hade allt som The Motion Picture saknade

Star Trek IV – The voyage home – för knölvalar och tidsresor
Star Trek VI – The undiscovered country - för sista äventyret för det gamla gardet.

Regissör: Robert Wise (The Day The Earth Stood Still, Sound of Music mm)
Producent: Gene Roddenberry

Dune (1984) – Tripp genom universum

Handlingen.

Den unge ädlingen Paul Artrides färdas till ökenplaneten Arrakis, centrum för en galaktisk maktkamp och det enda stället i universum där man kan utvinna Kryddan – en sorts sinneutvidgande drog som även tillåter The Guild att färdas genom galaxen i överljushastighet. Dessutom ger den mörkblå ögon åt den som använder den länge. Pauls pappa har fått Arrakis i förläning, men även de obehagliga Harkonnens vill ha makt över Kryddan. Paul tvingas fly, men går så småningom ett stort (och flummigt) öde till mötes.

Rymdskeppet!

Även om det mesta av handlingen i Dune utspelas i öknen, så kvalar den ändå in på Rymdfilm genom den interstellära kopplingen med Kryddan och The Guild.  Och filmen inleds med att familjen Artrides färdas på ett av The Guilds skepp genom ett ”veck” i rymden – och det är ett storslaget spektakel. I en helt underbart spejsad scen åker familjens transport tillsammans med många andra liknande farkoster in i en mycket större kryssare som styrs av en ”Navigator” från The Guild – en enorm mask som hämtad rakt från Alice i Underlandet. Navigatorn/masken skjuter blixtar ur rumpan och då uppstår ett veck i rymdtiden. Far out, man!

Pretentionerna?

Kanske en av de mest pretentiösa science fictionberättelserna i hela litteraturhistorien. Vi får oss till livs ökenfilosofi och får bevittna födelsen hos en Messias som inte bara ska rädda planeten, utan hela universum. Profetiorna och högstämda monologer formligen haglar!  Religion, politik och socialantropologi blandas med ren action – och maskar i olika former.

Specialeffekterna;

Filmen gjordes 1984 och specialeffekterna har åldrats på ett mycket påtagligt sätt. Ändå är Dune fortfarande en majestätisk film, en riktigt rymdopera med extra allt ovanpå. Scenografin och kostymerna är fortfarande fantasieggande och har en helt egen särart samtidigt som hela projektet självklart måste ha inspirerats av succén för de wagnereska The Empire Strikes Back och The Return of the Jedi några år tidigare. Visuellt är Dune en fest: ökenmaskarna är skrämmande, baron Harkonnen är grotesk, Navigatorn från the Guild är trippat fascinerande och Kyle MacLachlan är storögt messiaslik med den värsta Bobby Ewingfrisyen du kan tänka dig.

Domen:

Klart sevärd för spektaklets skull, eller om du gillar romanen som filmen bygger på. Dessutom är produktionen en veritabel kändisfest: David Lynch regisserade och Patrick Stewart har en biroll, liksom Max von Sydow och Sting. Toto (rockgruppen) gjorde soundtracket tillsammans med Brian Eno. Slutresultatet lever förstås inte upp till de enorma föresatserna, men det kan man leva med. Nedan en scen med Kejsaren och en Guildrepresentant, samt en massa killar i läderrock.

Se även +

Star Wars är de filmer som liknar Dune mest, men de har åldrats bättre.

Bonus: Så byggdes rymdskeppet!

Regissör: David Lynch
Producent: Raffaella De Laurentiis

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.