Finsk steampunkkomedi om nazister i flygande tefat som attackerar Jorden från sin bas på den mörka sidan av månen. Existerade först som trailer, och sen samlade killarna in tillräckligt med pengar för att göra hela långfilmen. Premiär i: Berlin!

Sen kommer vi till en mer klassisk äventyrsfilm, en blandning mellan Star Wars och Conan:

John Carter of Mars  premiär 9 mars 2012

Disney gör episk storfilm av Edgar Rice Burroughs (som också skrev Tarzan) böcker om jordligen Johns äventyr på Mars (Barsoom) där han blir en viktig bricka i kriget mellan de olika varelserna som lever där. Storslaget och fantasifullt. Det finns tolv böcker, så blir detta en succé kommer vi att få se fler filmer.

Och så till sist Filmen Alla Väntar På:

Ridley Scotts Prometheus – premiär 8 juni 2012

Jag tror knappt ens jag behöver beskriva mer än så här: Ridley Scotts första science fictionfilm sedan Blade Runner och numera även officiellt en prequel till Alien. Med Noomi Rapace, Michael Fassbender och Charlize Theron. Hajpen på nätet är enorm. ENORM. Förväntningarna är skyhöga. Och vi vet nästan ingenting om manus än. Yum!

Ett gäng bedagade TV-stjärnor (bl a Tim Allen, Sigourney Weaver och Alan Rickman) från den sedan länge nedlagda science fictionserien Galaxy Quest åker runt på fankonvent och skriver autografer iklädda sina gamla dammiga kostymer. (Konceptet är förstås baserat på Star Trek, med massor av kärlek.) Nördiga fans köar för att få dra sina favoritrepliker inför idolerna, som hatar varandra, sina fans och sig själva. Men allt kastas på ända då det dyker upp ett gäng mycket jobbiga och alldeles riktiga rymdvarelser som behöver räddas mot en ondskefull fiende. Problemet är att dessa rymdvarelser har kollat på TV-serien och fått för sig att det är en dokumentär. Snart får “besättningen” (som ju aldrig varit på ett äkta rymdskepp) ikläda sig sina gamla paradroller en sista gång. Den här gången på allvar.

Rymdskeppet!

NSEA Protector är Galaxy Quests motsvarighet Enterprise, och det är väldigt likt på både utsidan och insidan. I filmen så är det de nödställda rymdvarelserna som bygger Protector utifrån vad de sett på gamla avsnitt av TV-serien, som de alltså tror är en dokumentär. Därför möts besättningen/skådespelarna av “sitt” skepp från TV – fast i verkligheten. Hängde ni med? Och det vore förstås inte ett TV-serieskepp om inte det kom komplett med självförstörelsefunktion, teleporteringsrum och en mystisk maskin som inte fyller nån annan funktion än att den vrider tillbaka tiden 13 sekunder.

Och så finns det ett rum med “chompers”. I klippet nedan så flyr Tim Allen och Sigourney undan skurkarna och tar hjälp av ett fan (Justin Long) som via datorn i sitt pojkrum på Jorden har de kompletta ritningarna till TV-seriens Protector. Ja, ni fattar va?

Pretentionerna?

Absolut inga. Tack och lov.

Specialeffekterna;

För att vara en parodifilm så är det riktigt snyggt och definitivt inte mindre välproducerat än motsvarande Star Trek från slutet av 90-talet. Skeppen är snygga och rör sig elegant. Det är kul nog också gott om kul aliens: de jobbiga men vänliga har gott om tentakler, och vi får även träffa en ödlegris, ett klippmonster och några elaka militäriska insekter.

Luckor i manus,

Massor, och det är halva nöjet.

Domen:

Om du har någon som helst kärlek för Star Trek och/eller fankultur så måste du faktiskt ha sett den här filmen. Någon beskrev den som den bästa Star Trek-film som aldrig gjordes, och visst är det så – den är bara så mycket roligare än de flesta Trekfilmer (möjligen undantaget Star Trek IV). Manusförfattarna David Howard och Robert Gordon får till en skruvad fars med massor av blinkningar till den som vet något om genren utan att de för den skull går i Space Balls-fällan och hamnar under bältet. Filmen går förstås att titta på med behållning även om du inte är ett Trek-fan, men  eventuellt måste man veta vem Uhura är för att tycka att det är riktigt roligt att Sigourneys rollfigur har som jobb att upprepa vad datorn säger. Alltsammans levereras utan alltför mycket överspel av en utmärkt ensemble med stjärnorna Allen/Weaver/Rickman tillsammans med Tony Shalhoub, Enrico Colantoni och Justin Long. Slutet på filmen är en fin hyllning till varje geek som tappert älskar just sin lilla subkultur.

Jag kan varmt rekommendera Galaxy Quest!

Se även +

Liftarens Guide till Galaxen, Mars Attacks!

Jorden kommer att gå under om 20 år. Mänskligheten letar desperat efter en utväg. Till sist hittar man en beboelig planet som går att kolonisera. Men den ligger på 10 års avstånd med underljushastighet. Man behöver en plan! Om det hade varit jag som skulle lösa problemet hade jag börjat bygga skepp och frakta så mycket folk som möjligt, men jag är ju ingen expert.

Vad gör då Jordens befolkning med dess experter i filmen Lost in Space? De bygger exakt ett (1 st) skepp som de skickar mot planeten och de bestämmer sig för att besättningen ska bestå av en småbarnsfamilj med tre barn. Samt Matt LeBlanc. Familjen ska färdas i tio år till planeten och väl framme ska pappan i familjen ensam bygga en “hyperport” a la Stargate så att Jorden kan börja frakta skepp på ett ögonblick. Det är planen som ska rädda civilisationen från undergång. Man blir ju så förbannad över det här så man blir riktigt tacksam över att en totalt överspänd Gary Oldman försöker spränga skeppet så kärnfamiljen hamnar ur kurs. Sen träffar man på några spindlar och en rymdapa.

Pappa ser till att saker händer och mamma oroar sig för barnen

Rymdskeppet!

Det tefatsliknande skepp som kärnfamiljen Robinson ska färdas i heter Jupiter 2 och är väl helt OK i sin look, om än helt könlöst. För att vara gjort 1997 är det ganska bra dataanimerat men har inget mot samtida skepp på film. Det mest anmärkningsvärda är att Jupiter 2 har FTL-kapacitet men att det inte går att styra medan det kör snabbare än ljuset. Hur testar man ett sånt framdrivningssystem, undrar vän av ordning? Det förekommer många skepp i filmen, de flesta varianter på X-wings eller generiska fraktskepp. Inget som får upp pulsen hos mig i alla fall.

Pretentionerna?

Den amerikanska kärnfamiljen med jobbande pappa och orolig, passiv mamma – exporterad ut på galaktisk nivå. Blärgh.

Specialeffekter;

Snyggt men andefattigt. Väldigt 90-tal: det var nåt med gummikostymer i science fictionfilmer på 90-talet.

En apa som liknar dig

Domen:

Lost in space är motbjudande på så många olika nivåer. Matt LeBlanc ska spela hård soldat och gör det som karaktären Joey i Vänner som spelar Doctor Ramore i Days of our lives. Manuset har som jag redan nämnt så enorma luckor att man redan 10 minuter in i filmen gapar – kan de verkligen mena allvar? Dialogen är en enda klichéfest, och könsrollerna är hämtade rakt från den 60-tals-tv-serie som filmen var en remake på – men 90-talsfilmen saknar helt originalet campness eller kitschighet. Halvvägs in i filmen kommer en enormt irriterande datoranimerad och “gullig” rymdapa in i handlingen och stjäl i all sin kackighet liksom återstoden av storyn så att allt man minns är just denna apa. Resten av handlingen med elaka rymdspindlar som vill erövra jorden är oengagerande, saknar helt orginalitet och är egentligen bara ett stort slöseri med din och min tid. Lost in space är dålig på ett dåligt sätt, och blir inte för ett ögonblick roligt dålig eller en kultfilm. Jag hoppas William Hurt och Gary Oldman skäms ordentligt över att ha förknippats det här fiaskot, som för övrigt kostade 90 miljoner dollar att spela in.

Se hellre - 

Galaxy Quest för snäll rymdkomedi eller Det femte elementet för Gary Oldman i rymden

Regissör: Stephen Hopkins (som tidigare stått för mästerverk som Terror på Elm street 5)

Say hello to my little friends

Handlingen.

Arnold Schwarzenegger spelar en mesig byggnadsarbetare med en toppsnygg fru (Sharon Stone) och konstiga drömmar om Mars på nätterna. Han längtar efter nåt mer. Han går  därför till Rekall, firman som utlovar artificiella minnen för en billig slant, och ber dem att ge honom minnen av ett äventyr som hemlig agent på den röda planeten. Strax därefter börjar allt gå åt helvete för Arnold. Skurkar försöker döda honom, han har en stor radiosändare i näsan och han utpekas som ledare för en komplott att störta Mars diktator. Men är det dröm, eller verklighet? Sökandet efter svar tar honom till slut till själva Mars, där han löper amok bland mutanter och mördare.

Rymdskeppet?

Ska man vara ärlig så åker de bara rymdskepp en liten stund i den här filmen, men temat kretsar ju kring kolonisation av främmande planeter och rymdresor som alla önskar de hade råd med. Och så är det utomjordiska artefakter på Mars med på slutet.

Pretentionerna (?)

Både ja, och nej. En hel planets befolkning ska räddas och världshistoriens gång ändras. Samtidigt är det en Arnoldfilm, vilket säger det mesta.

Specialeffekter / visuellt;

Visuellt är Total Recall daterad vid det här laget, men eftersom den inte ens då den var ny levde på sina specialeffekter utan på manus och glimt i ögat, så funkar den ändå hyfsat idag. Verhoeven lyckas  skapa en helt egen look för Total Recall med ganska små medel. Början av filmen, som utspelas på Jorden, är allt olika nyanser av grå och betong. Science fictionmarkörerna är små och ibland 80-talscorny (3D-gympingen som Sharon Stone ägnar sig åt) eller eleganta (receptionistens självmålande naglar). Men det är först när Arnold anländer till Mars som filmen får färg: metaforiskt och konkret. Total recall blir mer och mer skruvad visuellt hela tiden, och till slut är allt insvept i ett rött dis och den ena groteska mutanten efter den andra paraderar förbi – och det är mutanterna som stannar kvar i minnet.

Method acting?

Domen:

Holländaren Paul Verhoeven gjorde mellan 1987 och 1997 hela tre klassiska science fictionfilmer: Robocop, Total Recall och Starship Troopers. På alla sätt är Total Recall den svagaste av dessa tre. Den saknar inte goda sidor: manus är tight och skruvat, och baseras ju på en idé av Philip K Dick som också skrev boken som blev Blade Runner. Filmen saknar nästan helt döda stunder och galopperar på i högt tempo med massor av pang-pang och teaterblod. Våldet är groteskt och splattrigt, men bör inte lämna några bestående ärr i själen hos en vuxen publik, utan roas man av sånt kan en kille som blir spetsad av Arnold på en bergborr med repliken “Screw you!” vara riktigt uppiggande.

Men den har också två stora problem. Det första och största är Arnold Schwarzenegger, som är gör en av sina första mer “seriösa” (allt är relativt) roller som den vanlige killen Quinn som inte vet om han är hemlig agent eller inte. Försöken att faktiskt skådespela är absurt dåliga: han grimaserar, grymtar och vrålar. Kyssscenen med Sharon Stone är en smaskfest. Man kan bara genom att skratta åt eländet, men som Jonas påpekade: undrar hur filmen blivit med t ex Bruce Willis i huvudrollen?.  Som bäst är Arnold sista 20 minuterna då han är täckt med blod och bara är stenhård.

Filmens andra andra problem är mer subtilt, och visar sig som en sorts alldaglighet i framtidsskildringen. Det är en ganska ful och trist framtidsvärld som målas upp, med klara drag av sent 80-tal i scenografi och personskildringar:  Många av birollerna förblir tyvärr endimensionella klichéer som hämtade från vilken Snuten i Hollywood som helst.  (Men Michael Ironside är bra, som alltid.)

Då saknar man den satiriska svärtan från Robocop eller det det våldsamt trippiga överdådet från Starship troopers.

Se istället -

Robocop eller Starship Troopers.

Regissör: Paul Verhoeven

Tänk dig att du är på väg till solen för att släppa en bomb som ska få den slocknande stjärnan att tändas på nytt och tänk dig att hela mänsklighetens öde hänger på att ditt uppdrag lyckas. Tänk dig att du aldrig sett starkt solljus tidigare, eftersom Jorden håller på att dö i evig skymning. Allt eftersom rymdskeppet Icarus närmar sig solens yta riskerar du att stekas levande i ett bländande eldinferno om så mycket som en enda platta på skeppets värmesköld går sönder. Tänk dig att resan därför sker nästan helt i kompakt mörker, i skydd bakom skölden. Tänk dig att vara på väg till solen under dessa omständigheter. Skulle det inte kännas som om det var Gud du var på väg till? Skulle kanske du och dina färdkamrater bli en smula… galna? Tänk dig allt det här, så har du den rymdfilm som Danny Boyle (Trainspotting, 28 dagar senare mm) gjorde 2007. Det är en till hälften mycket bra film. Inte halvbra, utan halva filmen är lysande. Halva är en b-skräckis. Sunshine är bitvis enormt mäktig, bitvis märkligt avig.

Här gäller det att ha rätt faktor, Cillian

Icarus II avtecknar sig mot solytan

Rymdskeppet!

Även om det finns bra skådisar med i filmen (Cillian Murphy Rose Byrne, framför allt) så är skeppet Icarus II filmens egentliga stjärna (pun intended!). Designat helt och hållet för sin funktion – att ta en bomb ned till solens yta utan att lasten exploderar eller förbränns på vägen – är Icarus i stort sett en enorm rundad värmesköld med ett långsmalt skrov bakom, ett skrov som aldrig någonsin får utsättas för det förbrännande solljuset, för då är uppdraget över. Man ser en fin panorering över Icarus i trailern på Youtube (nytt fönster).

Boyle lyckas med det som skaparna av en annan film jag recenserade, Pandorum, inte lyckades med: han gör skeppet konkret och ger det en personlighet. Icarus talar dessutom med besättningen, med en behaglig kvinnoröst.  Då man ser filmen lär man sig snabbt under vilka villkor besättningen lever: där finns trädgården med ömtåliga plantor som förser människorna med syre. Där finns obervationsrummet där den allt mer inåtvände skeppspsykologen stirrar in i solljuset genom glas som släpper igenom endast 1% av solstrålningen. Vi har maskinrummet där Icarus huvuddator ligger nedsänkt i kylvätska. Och vi har Skölden, allt som ligger mellan huvudpersonerna och ögonblicklig död. Icarus är på ett självklart sätt filmens teaterscen och skeppets väldigt tydliga begränsningar sätter också hela filmens story. Vi känner besättningens ensamhet, klaustrofobi och dödskräck/dödsdrift. På så sätt är Sunshine kanske allra mest besläktad med Ridley Scotts Alien från 70-talet, där skeppet Nostromo fyllde samma funktion.

Pretentionerna?

Besättningen försöker rädda världen. Nästan alla blir galna. Flera huvudpersoner önskar att de eller alla andra dog. Religiösa övertoner.

Specialeffekter / visuellt;

Det här är filmens styrka. Är det inte kolsvart och monokromt är det rasande eld. Svart och gult är filmens två mest framträdande färger. Kolla t ex på den korta scenen i klippet nedan (spoiler: nån dör i klippet) där besättningen hamnar utanför skeppet och riskerar att hamna på framsidan av skölden. Mäktigt!

Domen

Det här är inget mästerverk. Boyle har själv erkänt att den inte riktigt blev som han tänkt sig. Men det är långa stunder något så ovanligt som en intelligent, modern science fictionfilm och bilderna tillsammans med musiken äger en poetisk kraft. Sunshine lämpar sig i allra högsta grad för HD-upplösning med volymen på max, och så får man försöka tänka bort de sämre delarna, bl a lite slasherskräck och en något överdriven dödslängtan hos alla inblandade.
Slutet är tvetydigt. Det gillar vi ju.

Se även +

Alien av Ridley Scott (1979) eller Silent Running (1972) av Douglas Trumbull

Regissör: Danny Boyle
Producent: Bernard Bellew

Handlingen.

Den unge ädlingen Paul Artrides färdas till ökenplaneten Arrakis, centrum för en galaktisk maktkamp och det enda stället i universum där man kan utvinna Kryddan – en sorts sinneutvidgande drog som även tillåter The Guild att färdas genom galaxen i överljushastighet. Dessutom ger den mörkblå ögon åt den som använder den länge. Pauls pappa har fått Arrakis i förläning, men även de obehagliga Harkonnens vill ha makt över Kryddan. Paul tvingas fly, men går så småningom ett stort (och flummigt) öde till mötes.

Rymdskeppet!

Även om det mesta av handlingen i Dune utspelas i öknen, så kvalar den ändå in på Rymdfilm genom den interstellära kopplingen med Kryddan och The Guild.  Och filmen inleds med att familjen Artrides färdas på ett av The Guilds skepp genom ett “veck” i rymden – och det är ett storslaget spektakel. I en helt underbart spejsad scen åker familjens transport tillsammans med många andra liknande farkoster in i en mycket större kryssare som styrs av en “Navigator” från The Guild – en enorm mask som hämtad rakt från Alice i Underlandet. Navigatorn/masken skjuter blixtar ur rumpan och då uppstår ett veck i rymdtiden. Far out, man!

Pretentionerna?

Kanske en av de mest pretentiösa science fictionberättelserna i hela litteraturhistorien. Vi får oss till livs ökenfilosofi och får bevittna födelsen hos en Messias som inte bara ska rädda planeten, utan hela universum. Profetiorna och högstämda monologer formligen haglar!  Religion, politik och socialantropologi blandas med ren action – och maskar i olika former.

Specialeffekterna;

Filmen gjordes 1984 och specialeffekterna har åldrats på ett mycket påtagligt sätt. Ändå är Dune fortfarande en majestätisk film, en riktigt rymdopera med extra allt ovanpå. Scenografin och kostymerna är fortfarande fantasieggande och har en helt egen särart samtidigt som hela projektet självklart måste ha inspirerats av succén för de wagnereska The Empire Strikes Back och The Return of the Jedi några år tidigare. Visuellt är Dune en fest: ökenmaskarna är skrämmande, baron Harkonnen är grotesk, Navigatorn från the Guild är trippat fascinerande och Kyle MacLachlan är storögt messiaslik med den värsta Bobby Ewingfrisyen du kan tänka dig.

Domen:

Klart sevärd för spektaklets skull, eller om du gillar romanen som filmen bygger på. Dessutom är produktionen en veritabel kändisfest: David Lynch regisserade och Patrick Stewart har en biroll, liksom Max von Sydow och Sting. Toto (rockgruppen) gjorde soundtracket tillsammans med Brian Eno. Slutresultatet lever förstås inte upp till de enorma föresatserna, men det kan man leva med. Nedan en scen med Kejsaren och en Guildrepresentant, samt en massa killar i läderrock.

Se även +

Star Wars är de filmer som liknar Dune mest, men de har åldrats bättre.

Bonus: Så byggdes rymdskeppet!

Regissör: David Lynch
Producent: Raffaella De Laurentiis

Ett arkskepp, Elysium, fraktar de sista 60 000 människorna mot en oviss framtid på en ny planet. Jorden har gått under. Korpral Bower vaknar på detta skepp från sin hypersömn. Han lider av minnesförlust men förstår snart att något gått fruktansvärt snett på skeppet: det är mörklagt, hemsökt av våld och barbari. Bower måste kämpa mot sin egen paranoia, slemma monster och övriga besättningsmäns vanföreställningar.

Rymdskeppet!

Elysium är smäckert på utsidan men inuti är det labyrintiskt, rostigt och klaustrofobiskt. (Varför bygger de alltid rymdskepp med så komplicerade planlösningar?). Arkskepp är alltid extra fascinerande, men vi får aldrig någon riktig känsla för Elysiums själ, eller ens riktigt hur skeppet ser ut – det är för mörkt och för hattigt filmat. Av världsrymden utanför skeppet får vi se väldigt lite – och du får veta varför om du kollar på filmen.

Pretentionerna?

Dennis Quaid håller ett tal om moral. En kannibal pratar om Gud och Djävulen. Jorden går under.

Specialeffekterna;

Inte mycket att hänga i julgran. Insidan på Elysium ser mest ut som ett parkeringshus. Monstren ser ut som om de har makeup. Rymdscenerna är korta och tråkiga.

Domen:

Det börjar bra: som en psykologisk thriller där varken publiken eller huvudpersonerna har nån aning om vad som hänt. Snabbt spårar det dock ur i ostigt övervåld, kvasizombies och en förvånansvärt rörig handling. Filmen har psykologiska ambitioner som mest blir förvirrande och inte särskilt trovärdiga. Det finns en tvist på slutet, men du måste nog vara ett stort fan av postapokalyptiskt våld och folk som hugger varandra med knivar i motljus för att tycka att det håller hela vägen fram tills dess.

Se hellre -

Om du gillar apokalyps så kan du se om Resident Evil och Mad Max. Eller för den delen Event Horizon, om du gillar paranoia i rymden.

Regissör: Christian Alvart
Producent: Paul WS Anderson

http://en.wikipedia.org/wiki/Pandorum