Månad: januari 2012

Sunshine (2007) – drömmar om att störta mot solens yta

Cillian Murphy är Hawaiian Tropics bäste kund

Handlingen.

Tänk dig att du är på väg till solen för att släppa en bomb som ska få den slocknande stjärnan att tändas på nytt och tänk dig att hela mänsklighetens öde hänger på att ditt uppdrag lyckas. Tänk dig att du aldrig sett starkt solljus tidigare, eftersom Jorden håller på att dö i evig skymning. Allt eftersom rymdskeppet Icarus närmar sig solens yta riskerar du att stekas levande i ett bländande eldinferno om så mycket som en enda platta på skeppets värmesköld går sönder. Tänk dig att resan därför sker nästan helt i kompakt mörker, i skydd bakom skölden. Tänk dig att vara på väg till solen under dessa omständigheter. Skulle det inte kännas som om det var Gud du var på väg till? Skulle kanske du och dina färdkamrater bli en smula… galna? Tänk dig allt det här, så har du den rymdfilm som Danny Boyle (Trainspotting, 28 dagar senare mm) gjorde 2007. Det är en till hälften mycket bra film. Inte halvbra, utan halva filmen är lysande. Halva är en b-skräckis. Sunshine är bitvis enormt mäktig, bitvis märkligt avig.

Icarus I och Icarus II i Sunshine

Rymdskeppet!

Även om det finns bra skådisar med i filmen (Cillian Murphy och Rose Byrne, framför allt) så är skeppet Icarus II filmens egentliga stjärna (pun intended!). Designat helt och hållet för sin funktion – att ta en bomb ned till solens yta utan att lasten exploderar eller förbränns på vägen – är Icarus i stort sett en enorm rundad värmesköld med ett långsmalt skrov bakom, ett skrov som aldrig någonsin får utsättas för det förbrännande solljuset, för då är uppdraget över. Man ser en fin panorering över Icarus i trailern på Youtube (nytt fönster).

Boyle lyckas med det som skaparna av en annan film jag recenserade, Pandorum, inte lyckades med: han gör skeppet konkret och ger det en personlighet. Icarus talar dessutom med besättningen, med en behaglig kvinnoröst.  Då man ser filmen lär man sig snabbt under vilka villkor besättningen lever: där finns trädgården med ömtåliga plantor som förser människorna med syre. Där finns obervationsrummet där den allt mer inåtvände skeppspsykologen stirrar in i solljuset genom glas som släpper igenom endast 1% av solstrålningen. Vi har maskinrummet där Icarus huvuddator ligger nedsänkt i kylvätska. Och vi har Skölden, allt som ligger mellan huvudpersonerna och ögonblicklig död. Icarus är på ett självklart sätt filmens teaterscen och skeppets väldigt tydliga begränsningar sätter också hela filmens story. Vi känner besättningens ensamhet, klaustrofobi och dödskräck/dödsdrift. På så sätt är Sunshine kanske allra mest besläktad med Ridley Scotts Alien från 70-talet, där skeppet Nostromo fyllde samma funktion.

Pretentionerna?

Besättningen försöker rädda världen. Nästan alla blir galna. Flera huvudpersoner önskar att de eller alla andra dog. Religiösa övertoner.

Specialeffekter / visuellt;

Det här är filmens styrka. Är det inte kolsvart och monokromt är det rasande eld. Svart och gult är filmens två mest framträdande färger. Kolla t ex på den korta scenen i klippet nedan (spoiler: nån dör i klippet) där besättningen hamnar utanför skeppet och riskerar att hamna på framsidan av skölden. Mäktigt!

Domen

Det här är inget mästerverk. Boyle har själv erkänt att den inte riktigt blev som han tänkt sig. Men det är långa stunder något så ovanligt som en intelligent, modern science fictionfilm och bilderna tillsammans med musiken äger en poetisk kraft. Sunshine lämpar sig i allra högsta grad för HD-upplösning med volymen på max, och så får man försöka tänka bort de sämre delarna, bl a lite slasherskräck och en något överdriven dödslängtan hos alla inblandade.
Slutet är tvetydigt. Det gillar vi ju.

Observation room på Icaros 2, Sunshine

Se även +

Alien av Ridley Scott (1979) eller Silent Running (1972) av Douglas Trumbull

Regissör: Danny Boyle
Producent: Bernard Bellew

Annonser

Dune (1984) – Tripp genom universum

Paul i Dune (Kyle MacLachlan)

Mer Dune på Rymdfilm: Jodorowsky’s Dune (2013) – om filmatiseringen från 1970-talet som aldrig blev av men som influerade den här filmen.

Handlingen.

Den unge ädlingen Paul Artrides (en rosenkindad Kyle MacLachlan) färdas till ökenplaneten Arrakis, centrum för en galaktisk maktkamp och det enda stället i universum där man kan utvinna Kryddan – en sorts sinneutvidgande drog som även tillåter The Guild att färdas genom galaxen i överljushastighet. Dessutom ger den mörkblå ögon åt den som använder den länge. Pauls pappa har fått Arrakis i förläning, men även de obehagliga Harkonnens vill ha makt över Kryddan. Paul tvingas fly, men går så småningom ett stort (och flummigt) öde till mötes.

Rymdskeppet!

Även om det mesta av handlingen i Dune utspelas i öknen, så kvalar den ändå in på Rymdfilm genom den interstellära kopplingen med Kryddan och The Guild.  Och filmen inleds med att familjen Artrides färdas på ett av The Guilds skepp genom ett ”veck” i rymden – och det är ett storslaget spektakel. I en helt underbart spejsad scen åker familjens transport tillsammans med många andra liknande farkoster in i en mycket större kryssare som styrs av en ”Navigator” från The Guild – en enorm mask som hämtad rakt från Alice i Underlandet. Navigatorn/masken skjuter blixtar ur rumpan och då uppstår ett veck i rymdtiden. Far out, man!

Pretentionerna?

Kanske en av de mest pretentiösa science fictionberättelserna i hela litteraturhistorien. Vi får oss till livs ökenfilosofi och får bevittna födelsen hos en Messias som inte bara ska rädda planeten, utan hela universum. Profetiorna och högstämda monologer formligen haglar!  Religion, politik och socialantropologi blandas med ren action – och maskar i olika former. David Lynch gör sitt bästa för att skapa en film med samma högstämda ton som romanen.

Specialeffekterna;

Filmen gjordes 1984 och specialeffekterna har åldrats på ett mycket påtagligt sätt. Ändå är Dune fortfarande en majestätisk film, en riktigt rymdopera med extra allt ovanpå. Scenografin och kostymerna är fortfarande fantasieggande och har en helt egen särart samtidigt som hela projektet självklart måste ha inspirerats av succén för de wagnereska Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst några år tidigare. Visuellt är Dune en fest: ökenmaskarna är skrämmande, baron Harkonnen är motbjudande grotesk, Navigatorn från the Guild är trippat fascinerande och Kyle MacLachlan är storögt messiaslik med den värsta Bobby Ewingfrisyen du kan tänka dig.

En sentida efterföljare är The Chronicles of Riddick, som har tydliga influenser i sin look från Lynchs vision.

Domen:

Klart sevärd för spektaklets skull, eller om du gillar romanen som filmen bygger på. Dessutom är produktionen en veritabel kändisfest: David Lynch regisserade och Patrick Stewart har en biroll, liksom Max von Sydow och Sting, som förekommer i minimala rymdkalsonger. Toto (rockgruppen) gjorde soundtracket tillsammans med Brian Eno. Slutresultatet lever förstås inte upp till de enorma föresatserna, men det kan man leva med. Jag kan inte låta bli att känna ett styng av sorg över att den filmatisering från 70-talet som regissören Jodorowksy försökte sig på, aldrig realiserades. Den filmen hade gått till historieböckerna. Men det gör tyvärr inte David Lynchs version.

Läs mer om den Dune som aldrig filmades:  Jodorowsky’s Dune (2013) – om filmatiseringen från 1970-talet som aldrig blev av.

Nedan en scen med Kejsaren och en Guildrepresentant, samt en massa killar i läderrock.

Se även +

Stjärnornas Krig är den film som liknar Dune mest, men den har åldrats bättre. The Chronicles of Riddick är influerad av DuneJodorowsky’s Dune (2013) – om filmatiseringen från 1970-talet som aldrig blev av.

Bonus: Så byggdes rymdskeppet! (video)

Regissör: David Lynch
Producent: Raffaella De Laurentiis

Pandorum (2009) – blodig rymdthriller

Handlingen.

Ett arkskepp, Elysium, fraktar de sista 60 000 människorna mot en oviss framtid på en ny planet. Jorden har gått under. Korpral Bower vaknar på detta skepp från sin hypersömn. Han lider av minnesförlust men förstår snart att något gått fruktansvärt snett på skeppet: det är mörklagt, hemsökt av våld och barbari. Bower måste kämpa mot sin egen paranoia, slemma monster och övriga besättningsmäns vanföreställningar.

Rymdskeppet!

Elysium är smäckert på utsidan men inuti är det labyrintiskt, rostigt och klaustrofobiskt. (Varför bygger de alltid rymdskepp med så komplicerade planlösningar?). Arkskepp är alltid extra fascinerande, men vi får aldrig någon riktig känsla för Elysiums själ, eller ens riktigt hur skeppet ser ut – det är för mörkt och för hattigt filmat. Av världsrymden utanför skeppet får vi se väldigt lite – och du får veta varför om du kollar på filmen.

Pretentionerna?

Dennis Quaid håller ett tal om moral. En kannibal pratar om Gud och Djävulen. Jorden går under.

Specialeffekterna;

Inte mycket att hänga i julgran. Insidan på Elysium ser mest ut som ett parkeringshus. Monstren ser ut som om de har makeup. Rymdscenerna är korta och tråkiga.

Domen:

Det börjar bra: som en psykologisk thriller där varken publiken eller huvudpersonerna har nån aning om vad som hänt. Snabbt spårar det dock ur i ostigt övervåld, kvasizombies och en förvånansvärt rörig handling. Filmen har psykologiska ambitioner som mest blir förvirrande och inte särskilt trovärdiga. Det finns en tvist på slutet, men du måste nog vara ett stort fan av postapokalyptiskt våld och folk som hugger varandra med knivar i motljus för att tycka att det håller hela vägen fram tills dess. Eller så måste du älska dreadlocks.

Se hellre –

Om du gillar apokalyps: Resident Evil. För en lite mer glamourös men lika våldsam studie i paranoia, kolla på Event Horizon. Och om du vill ha en mer filosofisk film om en kille som vaknar ensam på en rymdstation, se utmärkta Moon.

Regissör: Christian Alvart
Producent: Paul WS Anderson

http://en.wikipedia.org/wiki/Pandorum