Cillian Murphy är Hawaiian Tropics bäste kund
Handlingen.
Tänk dig att du är på väg till solen för att släppa en bomb som ska få den slocknande stjärnan att tändas på nytt och tänk dig att hela mänsklighetens öde hänger på att ditt uppdrag lyckas. Tänk dig att du aldrig sett starkt solljus tidigare, eftersom Jorden håller på att dö i evig skymning. Allt eftersom rymdskeppet Icarus närmar sig solens yta riskerar du att stekas levande i ett bländande eldinferno om så mycket som en enda platta på skeppets värmesköld går sönder. Tänk dig att resan därför sker nästan helt i kompakt mörker, i skydd bakom skölden. Tänk dig att vara på väg till solen under dessa omständigheter. Skulle det inte kännas som om det var Gud du var på väg till? Skulle kanske du och dina färdkamrater bli en smula… galna? Tänk dig allt det här, så har du den rymdfilm som Danny Boyle (Trainspotting, 28 dagar senare mm) gjorde 2007. Det är en till hälften mycket bra film. Inte halvbra, utan halva filmen är lysande. Halva är en b-skräckis. Sunshine är bitvis enormt mäktig, bitvis märkligt avig.
Icarus I och Icarus II i Sunshine
Rymdskeppet!
Även om det finns bra skådisar med i filmen (Cillian Murphy och Rose Byrne, framför allt) så är skeppet Icarus II filmens egentliga stjärna (pun intended!). Designat helt och hållet för sin funktion – att ta en bomb ned till solens yta utan att lasten exploderar eller förbränns på vägen – är Icarus i stort sett en enorm rundad värmesköld med ett långsmalt skrov bakom, ett skrov som aldrig någonsin får utsättas för det förbrännande solljuset, för då är uppdraget över. Man ser en fin panorering över Icarus i trailern på Youtube (nytt fönster).
Boyle lyckas med det som skaparna av en annan film jag recenserade, Pandorum, inte lyckades med: han gör skeppet konkret och ger det en personlighet. Icarus talar dessutom med besättningen, med en behaglig kvinnoröst. Då man ser filmen lär man sig snabbt under vilka villkor besättningen lever: där finns trädgården med ömtåliga plantor som förser människorna med syre. Där finns obervationsrummet där den allt mer inåtvände skeppspsykologen stirrar in i solljuset genom glas som släpper igenom endast 1% av solstrålningen. Vi har maskinrummet där Icarus huvuddator ligger nedsänkt i kylvätska. Och vi har Skölden, allt som ligger mellan huvudpersonerna och ögonblicklig död. Icarus är på ett självklart sätt filmens teaterscen och skeppets väldigt tydliga begränsningar sätter också hela filmens story. Vi känner besättningens ensamhet, klaustrofobi och dödskräck/dödsdrift. På så sätt är Sunshine kanske allra mest besläktad med Ridley Scotts Alien från 70-talet, där skeppet Nostromo fyllde samma funktion.
Pretentionerna?
Besättningen försöker rädda världen. Nästan alla blir galna. Flera huvudpersoner önskar att de eller alla andra dog. Religiösa övertoner.
Specialeffekter / visuellt;
Det här är filmens styrka. Är det inte kolsvart och monokromt är det rasande eld. Svart och gult är filmens två mest framträdande färger. Kolla t ex på den korta scenen i klippet nedan (spoiler: nån dör i klippet) där besättningen hamnar utanför skeppet och riskerar att hamna på framsidan av skölden. Mäktigt!
Domen
Det här är inget mästerverk. Boyle har själv erkänt att den inte riktigt blev som han tänkt sig. Men det är långa stunder något så ovanligt som en intelligent, modern science fictionfilm och bilderna tillsammans med musiken äger en poetisk kraft. Sunshine lämpar sig i allra högsta grad för HD-upplösning med volymen på max, och så får man försöka tänka bort de sämre delarna, bl a lite slasherskräck och en något överdriven dödslängtan hos alla inblandade.
Slutet är tvetydigt. Det gillar vi ju.
Observation room på Icaros 2, Sunshine
Se även +
Alien av Ridley Scott (1979) eller Silent Running (1972) av Douglas Trumbull
Regissör: Danny Boyle
Producent: Bernard Bellew
Rymdfilm 