Lost in space (1998) – i rymden kan ingen höra dig kräkas

Handlingen.

Jorden kommer att gå under om 20 år. Mänskligheten letar desperat efter en utväg. Till sist hittar man en beboelig planet som går att kolonisera. Men den ligger på 10 års avstånd med underljushastighet. Man behöver en plan! Om det hade varit jag som skulle lösa problemet hade jag börjat bygga skepp och frakta så mycket folk som möjligt, men jag är ju ingen expert.

Vad gör då Jordens befolkning med dess experter i filmen Lost in Space? De bygger exakt ett (1 st) skepp som de skickar mot planeten och de bestämmer sig för att besättningen ska bestå av en småbarnsfamilj med tre barn. Samt Matt LeBlanc. Familjen ska färdas i tio år till planeten och väl framme ska pappan i familjen ensam bygga en ”hyperport” a la Stargate så att Jorden kan börja frakta skepp på ett ögonblick. Det är planen som ska rädda civilisationen från undergång. Man blir ju så förbannad över det här så man blir riktigt tacksam över att en totalt överspänd Gary Oldman försöker spränga skeppet så kärnfamiljen hamnar ur kurs. Sen träffar man på några spindlar och en rymdapa.

Pappa ser till att saker händer och mamma oroar sig för barnen

Rymdskeppet!

Det tefatsliknande skepp som kärnfamiljen Robinson ska färdas i heter Jupiter 2 och är väl helt OK i sin look, om än helt könlöst. För att vara gjort 1997 är det ganska bra dataanimerat men har inget mot samtida skepp på film. Det mest anmärkningsvärda är att Jupiter 2 har FTL-kapacitet men att det inte går att styra medan det kör snabbare än ljuset. Hur testar man ett sånt framdrivningssystem, undrar vän av ordning? Det förekommer många skepp i filmen, de flesta varianter på X-wings eller generiska fraktskepp. Inget som får upp pulsen hos mig i alla fall.

Pretentionerna?

Den amerikanska kärnfamiljen med jobbande pappa och orolig, passiv mamma – exporterad ut på galaktisk nivå. Blärgh.

Specialeffekter;

Snyggt men andefattigt. Väldigt 90-tal: det var nåt med gummikostymer i science fictionfilmer på 90-talet.

En apa som liknar dig

Domen:

Lost in space är motbjudande på så många olika nivåer. Matt LeBlanc ska spela hård soldat och gör det som karaktären Joey i Vänner som spelar Doctor Ramore i Days of our lives. Manuset har som jag redan nämnt så enorma luckor att man redan 10 minuter in i filmen gapar – kan de verkligen mena allvar? Dialogen är en enda klichéfest, och könsrollerna är hämtade rakt från den 60-tals-tv-serie som filmen var en remake på – men 90-talsfilmen saknar helt originalet campness eller kitschighet. Halvvägs in i filmen kommer en enormt irriterande datoranimerad och ”gullig” rymdapa in i handlingen och stjäl i all sin kackighet liksom återstoden av storyn så att allt man minns är just denna apa. Resten av handlingen med elaka rymdspindlar som vill erövra jorden är oengagerande, saknar helt orginalitet och är egentligen bara ett stort slöseri med din och min tid. Lost in space är dålig på ett dåligt sätt, och blir inte för ett ögonblick roligt dålig eller en kultfilm. Jag hoppas William Hurt och Gary Oldman skäms ordentligt över att ha förknippats det här fiaskot, som för övrigt kostade 90 miljoner dollar att spela in.

Se hellre – 

Galaxy Quest för snäll rymdkomedi eller Det femte elementet för Gary Oldman i rymden

Regissör: Stephen Hopkins (som tidigare stått för mästerverk som Terror på Elm street 5)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s