Månad: april 2012

Star Trek the motion picture (1979) – reboot som nästan blev slutet

USA 1979, regi: Robert Wise, producent: Gene Roddenberry.

Enterprise besättning från Star Trek The Motion Picture

Enterprise besättning från Star Trek The Motion Picture

Handlingen.

Ett enormt färgat moln förintar ett antal Klingonskepp och sätter hotfullt kurs mot Jorden. Det enda skeppet i närheten är USS Enterprise med kapten Kirk (Shatner), mr Spock (Nimoy) och alla de andra från 60-talets TV-serie. Men inne i det mystiska molnet väntar något mycket märkligare än de tror…

Rymdfilms recensioner av alla Star Trek-filmer

Rymdskeppet!

Enterprise lär inte behöva någon närmare presentation bland den här bloggens läsare, eftersom det är filmhistoriens kanske mest ikoniska rymdskepp. Så vi pratar lite om den här filmens Enterprise jämfört med andra filmers och TV-serien. Detta är en originalversion av skeppet om man bara kollar på utsidan. Som vi kan se i klippet ovan så försöker filmen understryka Enterprises legendstatus och kör många och långa kameraåkningar längs det vita skrovet. Inget att anmärka på där – det är helt enkelt en klassisk design som inte behövde förändras särskilt mycket jämfört med TV-serien (som gjordes 15 år innan The Motion Picture och med en bråkdel av budgeten).

Skeppets insida i The Motion Picture är inte riktigt lika tillfredställande, utan är en sorts mishmash mellan en clean 2001-inspirerad teknisk look och 60-talets corny leksakskulisser. I filmen säger de att Enterprise har genomgått en totalrenovering, men tyvärr gör det också att all charm från 60-talet gick förlorad.  Det satsades visserligen en hel del pengar på specialeffekterna, och det syns att man ansträngt sig för att nå upp till 2001-nivå. Men resultatet är märkligt platt och livlöst ändå, och känns plastigt. För många nyanser av beige, grått och vitt, kanske?

Pretentionerna?

Filmens akilleshäl, på många sätt. Idén med en maskincivilisation som söker sina rötter är fin, men The Motion Picture gapar efter för mycket och lider av stel dialog om kvasifilosofiska ämnen.

Nice beard! – Damn it, Jim, I am a doctor, not a barber!

Specialeffekterna;

Självklart innebar 1979 års film ett enormt kliv framåt jämfört med TV-seriens lågbudgetkänsla. Paramount satsade modiga 49 miljoner dollar på kalaset (jämfört med Alien som samma år kostade 11 miljoner dollar att göra). Det sena 70-talet tillät inga datoranimationer, och med tanke på det är V’Gers rymdmoln väldigt maffigt utfört (av Douglas Trumbull) och Enterprisemodellen är snyggt och kärleksfullt filmad. Men den hyperrealistiska looken som åtminstone första delen av filmen satsar på gör att man oundvikligen jämför med Kubricks 2001, som kom tio år tidigare. Jämfört med 2001 ser tyvärr Star Trek The Motion Picture ut som ett antal plywoodskivor målade i metallicfärg. Det var först i uppföljaren Star Trek II som den moderna Treklooken föddes.

Ett plus för Klingon-huvudena, som i och med den här filmen får sitt räfflade utseende som skulle hänga med hela vägen fram till 2005 års Enterprise.

Luckor i manus,

Låt oss säga att man inte ska vara för hård mot någon Star Trek-film på den här fronten, eftersom man då missar halva poängen. Men man kan ju undra hur Starfleet kan se vad som händer med Klingonskeppen?

V’Ger är en mordisk maskin, eller?

Domen:

Som en övergångsfas mellan TV-seriens lilla format och vita dukens stora, gjorde Star Trek The Motion Picture sitt jobb: den tjänade in precis så mycket stålar att Paramount vågade satsa på uppföljare (som blev oändligt mycket bättre). Projektet leddes från början av Star Treks skapare Roddenberry, som hade önskat sig en ny TV-serie, men filmbolaget ville tjäna stora bucks på samma sätt som Lucas Stjärnornas Krig gjort två år tidigare. Så Roddenberry fick bli producent (sista gången han fick den äran) och filmen en reboot. Den höll ett tag på att helt ta död på Star Trek. Projektet drabbades av motsättningar, fördyrningar och förseningar.  Konstnärligt blev filmen ett sorts magplask, där kritiker klagade på brist på dramatik och överdriven användning av specialeffekter (de borde ha sett Transformers-filmerna från idag!). Ekonomiskt klarade den sig OK. Som felande länk och historiskt dokument är filmen därför sevärd för ett Trekfan.

Som dramatisk berättelse och långfilm lämnar däremot TMP mycket att önska. Den är långtråkig och pretentiös. Biobesökare förväntade sig action, glädje och äventyr som i Star Wars, men fick ändlösa tirader med teknobabbel och skådespelare som stirrade stint på sina skärmar. Det är inte en total katastrof: regissören Robert Wise gjorde sitt bästa med ett manus som ständigt skrevs om, och pretentionerna blir mer tradiga (långa scener utan dialog) än pinsamma (som i Star Trek V). Men för den som inte verkligen, verkligen är intresserad av Trekhistoria är detta ett par timmar av ditt liv du kan lägga på något mer fartfyllt. Som att se på färg som torkar.

Se istället-

2001 – för att se hur fantasisk rymden kunde se ut tio år tidigare.
Star Trek II – The wrath of Khan – för uppföljaren som blev en helt otrolig science fictionthriller som hade allt som The Motion Picture saknade

Star Trek IV – The voyage home – för knölvalar och tidsresor
Star Trek VI – The undiscovered country – för sista äventyret för det gamla gardet.

Regissör: Robert Wise (The Day The Earth Stood Still, Sound of Music mm)
Producent: Gene Roddenberry
Specialeffekter: Douglas Trumbull (2001, Närkontakt av tredje graden, Blade runner)

Annonser

Alien (1979) – är det där en chestbuster eller är du bara glad att se mig?

Läs också min recension av Prometheus

Handlingen.

En absolut klassiker med ingredienser som paranoia, social kritik mot samvetslösa storföretag, klaustrofobi, Lovecraft-övertoner och så science fictionhistoriens slemmaste monster. Besättningen på det skruttiga lastskeppet Nostromo, råkar ta sitt livs sämsta beslut genom att föra ombord en utomjording, alien, av riktigt elakt slag. De tvingas kämpa mot både monstret, sin arbetsgivare och varandra. I centrum står den helt unga Sigourney Weaver som för första gången syns i sin karriärs paradroll Ellen Ripley, och hon backas upp av en mycket välspelande liten ensemble där John Hurt och Ian Holm är de namnkunnigaste.

En facehugger är den första varianten av alienvarelsen vi får se

Rymdskeppen!

Mother är namnet på skeppsdatorn, som kaptenen interagerar med via ett speciellt rum

Vi möter två olika skepp i Alien. Viktigast är förstås Nostromo, människornas rostiga rymdpråm, vars skitiga, industriella och plastiga look på samma gång är snyggt 70-talsaktig och totalt tidlös. Om man gillar bra designad science fiction som känns helt igenom trovärdig så är Alien (tillsammans med 2001) förmodligen det bästa man kan se på film. Regissören Ridley Scott och designern Ron Cobb (som också gjorde interiören i Dark Star) får Nostromos interiör att kännas helt autentisk, ned till minsta panel i köket, dess grönsvarta dataskärmar och kondensen på väggarna. Dessutom jobbar Scott med hela sin arsenal av tricks för att öka ambiencen: skeppets motorer mullrar, det knäpper och knakar och väser om trasiga rör och reläer.. Stämningen byggs hela tiden på tills man som publik, precis som Ripley, inte vill något hellre än att ta sig därifrån helskinnad.

HR Gigers målning Nekronom V inspirerade både varelsen ”alien” och the space jockey

Filmens andra skepp är också minnesvärt. Det designades helt, liksom själva alienvarelsen, av den schweizska surrealisten HR Giger, vars målning Nekronom V fick utgöra inspiration för hela alienmytologin som den kom att utvecklas i ett antal uppföljare. Gigers värld är grotesk, en fusion av teknologi och biologi. Interiören i det kraschade utomjordiska skepp som Nostromo hittar liknar insidan av Jonas bibiliska valfisk – med revben och blodådror längs väggarna. I skeppets mitt, på vad som kan vara en tron eller ett offeraltare, sitter en monstruös pilot, The Space Jockey, som gått en våldsam död till mötes. Gigers bildkonst är skräckinjagande och samtidigt erotiskt laddad – en lämplig miljö att finna en så brutal varelse i.

Pretentionerna?

På ett uppenbart plan är detta en rättfram film:  Ripley (Sigourney Weaver) har att springa eller bli uppäten. Men för att vara en skräckis med ett monster så är det ändå en film med klass och integritet – mycket på grund av att regissören låter varje scen ta sin tid, inte är rädd för långa tystnader och dessutom har en ensemble som tar sitt uppdrag på djupaste allvar. Man kan säga att Alien är en genrefilm som aspirerar på att vara en så bra genrefilm den kan vara, och lyckas.

Sigourney Weaver i Alien (1979)

Sigourney Weaver i Alien (1979)

Men det finns fler bottnar. Skräcken vi känner med besättningen är inte bara den för att dö utan för det oss fullständigt främmande (alien på engelska). Varelsen är inte som den i Hajen, som bara var ute efter att käka upp dig med sina stora tänder. I Alien har monstret på sätt och vis gudomliga krafter eftersom den omvandlar sina byten till värdar för sina egna barn. Såväl Ridley Scott själv som queerikonen Camille Paglia har också påpekat temat med manlig våldtäkt. Facehuggern våldtar en manlig besättningsman oralt och omvandlar hans kropp till en kvinnas, som kan framföda ett nytt monster. Vagina dentata i dess mest formidabla inkarnation där varje kontakt riskerar hela existensen. Du blir inte bara uppäten av monstret, det ska först ha sitt lilla roliga med dig. I Sexual Personae resonerar också Paglia att skräckfilm i allmänhet men Alien i synnerhet  handlar om den västerländska manliga kulturens rädsla för det förmänskliga, naturliga, kvinnliga:

“evolutionary revulsion from slime, our site of biologic origin,” and it has done so more successfully than many other horror films on aliens, whose makers “[blunder] about, seeking, without realizing it, the chthonian swamp of generation, the female matrix”

De många och i berättelsen ofta subtilt införlivade alternativa tolkningarna kombinerat med härlig slasheraction bidrar till att Alien bibehåller sin lyskraft genom åren.

Rummet med

Rummet med ”spacejockeyn” är en av science fictions mest ikoniska platser

Specialeffekterna;

Filmen gjordes på en för tiden begränsad budget, innan det fanns några datoreffekter, och kanske är det därför den har hållit så bra ända fram till idag. Ser man Alien med bra bildkvalitet och ljud är det inte mycket som känns daterat eller töntigt idag, trots att det gått 34 år år sedan premiären. Okej – det är inte samma klass som i 2001, men det här är också en mycket mindre film, visuellt. Det mesta som är läskigt visar Scott så lite av som möjligt, i sann Hitchcockanda. Själva Alienvarelsen får vi bara glimtar av, och så får fantasin fylla i resten. Fler och dyrare effekter hade inte hjälpt den här filmen, och tack vare att allt vi ser byggdes i studion har alltsammans en härligt påtaglig känsla. Tydligen fick Scott kämpa för att få bugdet till att bygga upp salen där de finner spacejockeyn, något som förstås var tur. Det blev en ikonisk scen, som Scott kommer att återvända till i den kommande Prometheus. I den nya filmen så kommer vi också att få se flera andra miljöer som fanns med i Aliens originalmanus av Dan O’Bannon, men som ströks av budgetskäl den gången.

Luckor i manus,

Hur i helsike kan en alien växa från liten (om än mycket elak) bäbis till stort megamonster över natten?

Besättningen på Nostromo vaknar efter sin hypersömn

Besättningen på Nostromo vaknar efter sin hypersömn

Domen:

En av de bästa – och mångsidigaste – science fictionfilmerna. Alien lyckas vara en mycket effektiv monsterskräckis, ett klaustrofobiskt kammarspel och rymdskeppsporr på samma gång. Gud bor i detta fall verkligen i detaljerna: John Hurts och Ian Holms suveräna och mjukröstade underspel i filmens första del gör den våldsamma utvecklingen så mycket mer chockerande när den väl kommer. Ljuddesignen är genomgående superb – med långa tagningar där tystnaden och atmosfärljuden samspelar perfekt med Jerry Goldsmiths eleganta filmmusik. Och Ridley Scott lyckas bygga upp en nästan outhärdig spänning mellan det prosaiska, välbekanta och det totalt främmande, ondskefulla. (Själv säger han att han ville göra en blandning av Motorsågsmassakern och 2001.) Mycket av det som idag är totala klichéer i genren såg vi här första gången, och även om Alien har kopierats många gånger har den aldrig överträffats i rymdthrillergenren. Och vi fick Ellen Ripley, alla actionhjältinnors allra coolaste moder. Ripley var den första actionhjältinnan som var helt ointresserad av att vara till lags för någon annan. De som påstår att hon dessutom var osexig har kanske inte sett filmerna, men sant är att hon definitivt inte försökte göra sig sexig. Som sådan förebild fick hon efterföljare, men tyvärr allt för få.

Se även +

Aliens, uppföljaren från 80-talet av James Cameron. Den har inte åldrats lika bra som sin föregångare, men har sina fina scener den med. Prometheus, som är regissören Scotts prequel från 2012. Dark Star, John Carpenters lågbudgetfilm från 1974, som var en övning i skeppsdesign för Ron Cobb.

Manus: Dan O’Bannon
Producenter: Gordon Carroll, David GilerWalter Hill (de båda senare producerar även Prometheus)
Musik: Jerry Goldsmith