Spaceballs (1987) – det våras för rymden

Handlingen.

Rymdcowboyen Lone Starr (Bill Pullman) och hans trogne kompis Barf (John Candy) är de enda som kan rädda den fredliga planeten Druidia från det onda  Spaceballsimperiet, med Dark Helmet (Rick Moranis) och president Skroob (Mel Brooks) i spetsen.

Spaceballs One

Rymdskeppet!

Mycket att välja på i den här filmen. Lone Starr har en flygande van och Dark Helmet skickar ut den fasansfulla Megamaid i form av en jättelik städerska som ska suga all luft från Druidia. Men klart minnesvärdast är den gigantiska Spaceballs 1 som i filmens med rätta berömda inledningsscen aldrig någonsin tycks ta slut.

Pretentionerna?

Medan vi letar efter lite pretentioner så visar vi här några klipp från filmen:

Specialeffekterna;

Habilt gjort, men det här är inte en film som lever på sina effekter utan på slapstick. Framför allt kostymerna är enormt larviga, vilket gör det till en bättre film. Chestburstern (det lilla Alienmonstret) från filmens början är designad av George Lucas’ Industrial Light and Magic.

Visste du?

”Tuvok” (Tim Russ) från Star Trek Voyager spelar stormtrooper i Spaceballs. Han är den som nere i öknen har den bevingade repliken ”We ain’t found shit”.
Joan Rivers gör rösten för roboten Dot Matrix.

Domen:

Himla avväpnande, på ett ytligt sätt. Det är ju en parodi på Star Wars och andra rymdfilmer, så man får inte förvänta sig dramatiskt djup, psykologisk trovärdighet eller ens en sammanhängande story. Istället tittar man bäst på Spaceballs som en rad sketcher med rymdtema, och man måste kanalisera sin inre 12-åring för att stå ut med alla rumpor, bröst, pungsparkar. Skådisarna spelar genomgående över på ett skrikande sätt. Mel Brooks gör den sexgalne president Skroob och den småskojige och uppenbart judiske Yogurt. Men framför allt är det Rick Moranis som den debile Dark Helmet som är riktigt kul. Ja, så kul som Rick Moranis nu kan vara. Samspelet mellan honom och George Wyners’ överspände Colonel Sandurz gör i alla fall den långa öppningsscenen ombord på Spaceball One rätt underhållande. Men om Bill Pullman och John Candy helt klippts bort hade filmen vunnit mycket.

Det jag skrattar mest åt idag är alla gags och ordlekar. I stort sett allt i dialogen har en dubbelmening eller är bara en studie i  nonsens. Prinsessan Vespa är en druish princess, och Colonel Sandurz är en chicken (fegis). Istället för the force är det the schwarz. Så där håller det på i absurt hög kulsprutetakt. Nivån är för det mesta medvetet låg, vilket är bra, men långa stunder går det helt över gränsen till buskis och det är långt under den kvalitetsnivå vi vant oss vid i Mel Brooks klassiska 1970-talsfilmer som Blazing Saddles eller Young Frankenstein. Det märks att rymden inte riktigt är Brooks hemmaarena, och han kör mest på rutin. Som vanligt leker han med att bryta den fjärde väggen (mot publiken) och första gången som kameran åker in i Dark Helmets hjälm är det förstås väldigt kul. Fjärde gången är det kanske inte lika skoj. Efter den här filmen så dröjde det mycket länge innan Brooks gjorde något som nån brydde sig särskilt mycket om. Det var först då han gjorde musikal av sin första film The Producers som hans geni började lysa igen.

Se även+
Galaxy Quest, för en mer sofistikerad Star Trekparodi

Aliens (1986) – Get away from her YOU BITCH

Läs också min recension av Prometheus

Handlingen.

Efter 57 år år i rymden hittas räddningskapseln med den sovande Ellen Ripley (Sigourney Weaver) av ett team från det mäktiga och hänsynslösa Weyland-Yutani. Hon förhörs av företagets representanter om sitt fruktansvärda möte med en ”xenomorph” och anklagas både för att vara psykotisk och för att ha förstört bolagets egendom, rymdskeppet Nostromo. Ripley får sen följdriktigt sparken från sitt pilotjobb och placeras med pension i en liten lägenhet. Där drömmer hon fruktansvärda drömmar om monster som bryter sig ut genom hennes bröstkorg. Livet verkar vara över. Men på LV 426, den ogästvänliga planet där besättningen i Alien fann äggen som blev deras undergång, har en mänsklig koloni hunnit etableras. Stora maskiner terraformerar planeten och skapar en atmosfär som går att andas. Kolonisatörerna lever på en enslig bas. En dag finner en familj med två barn ett kraschat rymdskepp, och därefter förlorar Jorden all kontakt med kolonin. Till slut är bolaget tvungna att bita i det sura äpplet och erkänna att Ripley kan ha haft rätt. There be monsters. Hon återinsätts i aktiv tjänst och skickas till LV 426, tillsammans med ett gäng av de mest överspända marinkårsoldater som galaxen skådat. Resten är actionhistoria, signerad James Cameron.

Sulaco är rymdskeppet i Aliens

Rymdskeppet!

Sulaco är ett krigsskepp, fullt av tuffa soldater och med massor av kraftiga kanoner ombord. Det är stort, plåtigt och ser elakt ut. Som dramatisk skådeplats är Sulaco inte alls så intimt som Nostromo var i Alien. Men lämpligt nog är det drama som utspelas där i filmens början och slut mer pang-pang än förtätad thriller. Hedersomnämnande för den enormt coola lastrobot som Ripley är en sån stjärna på att framföra. Den fick sen en sentida efterföljare i Camerons andra lilla rymddrama, Avatar.

Pretentionerna?

Mest serveras vi action, om än med en viss samhällskritisk udd som den ärvt av sin föregångare (bolaget Weyland-Yutani är verkligen osympatiska). Men undertexterna i filmen är desto mer suggestiva. Mången genusteoretisk avhandling om Alienmytologins förhållande till moderskapet har presenterats på universitet världen över. Man kan se filmen som ren och skär pang-pang. Men man kan också läsa den som en berättelse om kvinnlig frigörelse och natur kontra kultur. På så sätt har Camerons Aliens fler bottnar än Scotts Alien, även om den också har en del stora brister (mer om det längre ned).

Specialeffekterna;

Vi måste börja med filmens look, som tyvärr är så fast rotad i 1980-talet att Aliens bitvis mer liknar Die Hard än en rymdfilm. Alla interiörer är gjorda av byggelement, plexiglas och korrugerad plåt. Inget verkar riktigt solitt, och både väggar och golv slamrar och rasar ihop för minsta lilla. Det kan ju vara en medveten miljöbeskrivning av en framtid som inte bryr sig om det eleganta eller hållfasta, men jag får mer känslan av att Cameron satsade allt på actionsekvenserna och lät scenografin komma i andra hand. Med det sagt så finns det ändå en del minnesvärt. Ripleys lastrobot kommer alltid att vara en del av actionfilmhistorien. Landningsskeppet är brutalt men snyggt. Och den stridsvagn som marinsoldaterna först anländer i och strax efter flyr med har en härlig tyngd. Dessutom får vi för första gången stiga ned i det helvete som är Aliendrottningens barnkammare, där de mänskliga fångarna lever sina sista timmar i skräck och slem. Själva drottningen har åldrats med värdighet. Hennes rynkade överläpp ser fortfarande mycket stygg ut.

Ripley i Aliens, i sin lastrobot! Jubel i salongen!

Luckor i manus,

Inte många, faktiskt. Springa, skjuta, slåss – hur svårt kan det vara?

Domen:

När Aliens kom var jag 14 år, så under en period tyckte jag nog att den filmen var nästan det coolaste som någonsin gjorts. Men även då kunde jag mycket väl märka skillnaden mellan skräckfilmen Alien och actionfilmen Aliens. Uppföljaren var större, högljuddare, mer publikfriande, hade fler monster och dessutom soldater med enorma gevär. Aliens tog mytologin från en kultfilm från det sena 1970-talet till 1980-talet franchise, på gott och ont.

Idag när jag ser om Camerons film ser jag också 1980-talet väldigt tydligt i produkten. Framför allt persongalleriet med dess tydliga arketyper är så amerikanskt 80-tal att man är tvungen att skratta. Vi har Bolagets sleazeball till representant i modekostym och uppfluffat hår. Vi har Den lilla blonda flickan som skriker aggressivt i falsett så fort hon blir rädd. Vi har hela gänget med superkorkade (och för en ung manlig publik därför superhäftiga) soldater, varav den högljuddaste idioten både förnedras och återupprättas innan slutet. Vi har den överspände och fege officeren. Alla dessa märkliga men också helt endimensionella karaktärer är väldigt underhållande att se även idag, men från ett science fictionperspektiv är de så tidstypiska för 1986 att man har svårt att tro på att filmen utspelar sig i framtiden. Under långa sekvenser är Aliens därför precis som vilken amerikansk actionfilm som helst, med lite mera slem. I Alien var ingen den de utgav sig för att vara. I Aliens står det skrivet i pannan på var och den vem den är.

Men Cameron, som alltså både regisserade och skrev manus, lyckas också addera mycket unikt till den mytologi som Ridley Scott grundlagt sex år tidigare. Weyland-Yutani blir här mycket tydligare, och ondskefullare. Vi får se drottningen och xenomorphernas livscykel. Och inte minst, så är storyn med Ripley, flickan och drottningen ganska raffinerad och leder fram till den klassiska onelinern ”Get away from her, you bitch!” När jag hör Sigorney väsa de orden, så blir jag 14 år igen.

Ripley är den enda karaktären i filmen som genomgår någon sorts utveckling, och det är på alla sätt Sigourney Weavers film. Här blir hon tidernas tuffaste filmkvinna. Hon är redan från början tuffare än i förra filmen, men det är då modersinstinkten vaknar som Ellen Ripley verkligen förvandlas till en mean killing machine. Övriga karikatyrfigurer bleknar vid sidan av henne.

Som väl är avhåller sig Cameron från att visa monstren i det längsta. Jag tror att första varelsen som vi får se dyker upp efter c:a 50 minuter. Då har det varit flera riktigt nervkittlande scener, som när soldaterna satt upp automatiska maskingevär som försvar, och kulorna håller på att ta slut. Det är helt enkelt riktigt skicklig filmberättarkonst.

Se även+
Alien av Ridley Scott från 1979
Prometheus av Ridley Scott, premiär 1 juni 2012

Red planet (2001) – monokromt på Mars

Handlingen.

Den första bemannade färden till Mars går snett. Inte nog med att besättningen på Mars-1 närmast kraschlandar. Dessutom pågår det något mystiskt med vädret på den röda planetens yta som  både räddar deras liv men också äventyrar deras uppdrag. Till råga på allt får deras rätt coola robothund AMEE tuppjuck och försöker utrota dem.

Rymdskeppet!

Mars-1 är en farkost i den ”realistiska” skolan, vilket betyder oregelbunden form, underljushastighet och en märklig förmåga att vara på gränsen till att krascha eller gå sönder hela tiden. Den har artificiell gravitation som man slår av och på med en stor spak. Rök kommer ur rör i väggarna när det blir motorproblem. En sval kvinnoröst läser upp meddelanden från skeppsdatorn. Ja, ni fattar. Mars-1 har tyvärr inget av Discoverys elegans (2001) eller Ikaros gotiska mörker (Sunshine). Hyfsat visualiserad och ganska tråkig.

Pretentionerna?

Livet, Döden, mänsklighetens fortlevnad, yada, yada, yada. Stackars annars så utmärkte Terrence Stamp får leverera de flesta kvasifilosofiska och oändligt långa tiraderna om De Stora Frågorna. Sen sätter han sig äntligen ned och dör.

Specialeffekterna;

Filmens starka sida. Mars är snyggt monokromt i Red planet med röd jord och gul himmel. Landningen med en studsande kapsel är poetisk. Den mordiska roboten AMEE skulle göra sig bra i vilken Star Wars-film som helst. Filmen varken ser eller låter töntig. Det är manuset och regin det är fel på.

Luckor i manus,

Var ska jag börja? Om mänsklighetens framtid hänger på detta uppdrag, varför skicka en enda farkost med en massa halvapatiska, depressiva, grälande och självdestruktiva idioter? Varför kan inte Carrie-Anne Moss uppe i skeppet lokalisera personerna på marken då de ändå har radiokontakt med varandra hela tiden? Hur kommer det sig att det räcker med lite alger för att Mars ska bli beboeligt? Varför har hjälmarna en knapp på utsidan som fäller upp visiret – snacka om risk att komma åt den i vacuum eller minus 200 och dö på ett ögonblick.

Domen:

En oerhört segdragen historia. Ett par hyfsat täta thrillerscener räddar den inte. Val Kilmer är trist som förra veckans Skogaholmslimpa. Terrence Stamp verkar mest längta efter att allt ska ta slut. Tom Sizemore yrar. Den enda som klarar sig undan med hedern i behåll är Carrie-Anne Moss, men hon får å andra sidan inte vara med i någon som helst action utan sitter för sig själv och ser allvarlig ut halva filmen. Varje gång man tror att det ska hetta till och bli verkligt skarpt läge så lyckas astronauterna snubbla ut ur faran och ställer sig och håller en lång monolog om livet. Det snygga monokroma är också bedrövligt monotont. Detta var regissören Antony Hoffmans första och hittills enda långfilm.

Se istället-

2001, för thrillermomenten, ”realismen” och filosofin.
Aliens av James Cameron för terraformning, fientlig planetmiljö och klaustrofobin
Total Recall av Paul Verhoeven för mer Mars, dessutom på temat luft

Space Command söker finansiärer

På crowdfundingsajten Kickstarter kan du just nu vara med och skriva science fictionhistoria (http://www.kickstarter.com/projects/58936338/space-command). Historiskt om man får tro producenten Marc Zickree som vill göra inte mindre än fem långfilmer om sin idé Space Command. Zickree har jobbat med ett antal amerikanska TV-serier som Star Trek: The Next Generation, Star Trek: Deep Space nine och Babylon 5. Nu vill han alltså starta en ny ”franchise” som ska vara futuristisk (influerad av 1950-talet) och positiv så att vi ”vågar tro på framtiden igen”. Han håller alltså med dem som anser att framtiden (eller i alla fall framtidsskildingarna) var bättre förr. Och nu vill han göra nåt åt det. Han säger i sin presentationsvideo på sajten:

I often hear fans say, “Why are there so few good sci-fi shows on TV, and why do so many go south?”  I can tell you – frankly, most of the network suits just don’t get it. But you and I do. So when I recently got the idea of creating a new show inspired by the sense of wonder and possibility science fiction gave me as a kid, I realized I didn’t need a network or studio to make my dream come true — just Kickstarter and you.  We have a great show we’re chomping at the bit to make – our video and website will tell you all about – and rewards that the geek in all of us would die for (especially the $250K rocket set).

Marc söker nu investerare som ska fixa 75 000 dollar till hans projekt. Om man betalar riktigt mycket får man vara med i filmen, eller får olika rekvisita hemskickade i posten efteråt.

Det kan ju tyckas vara ett konstigt projekt. Det skulle kunna bli precis hur dåligt som helst, eller hur? Det sägs absolut ingenting om några människor i konceptet, bara rymdraketer. Men det är kanske inte helt osannolikt att filmen kommer att bli gjord, åminstone så långt som till ett pilotavsnitt. Dels har de redan fått ihop det mesta av pengarna, dels så går ju det likaledes crowdfundade Iron Sky på bio just nu. Kunde finnarna, ska väl amerikanerna kunna? Så om du tycker Marcs idé verkar som om den skulle gå att stå ut med kanske du ska fundera på om du vill vara med och finansiera? Tänk på att det förstås inte finns några garantier, och jag förespråkar verkligen inte att du använder dina sista pengar på detta.

Mars Attacks! (1996) – flygande tefaten anfaller

Onda marsianer invaderar Jorden. De ser  verkligen onda ut: som dödskallar med jättehjärnor. Men först låtsas de vara våra vänner, bara för att skjuta så många av våra politiska och militära ledare som möjligt. Kaos utbryter. Kommer mänskligheten att klara sig?

Rymdskeppet!

Klassiskt flygande och snurrande tefat med svirrljud och spindelben. Hämtat rakt från 1950-talet. Coolt!

Pretentionerna?

Inga. Jag kan faktiskt inte komma på ett enda underliggande budskap i den här filmen.

Specialeffekterna;

Tefaten är medvetet töntiga och funkar av den anledningen riktigt bra i sammanhanget. Själva marsianerna är så vitt jag förstår helt datoranimerade och för att vara gjort 1996 ser det faktiskt riktigt övertygande ut. Looken för filmen baseras på en serie samlarkort från 1950-talet och det är just leksaker eller serieteckningar som filmens skurkar liknar. Det är barnsligt och motbjudande på en och samma gång. Med beröm godkänt, förutom att de monterat Sarah Jessica Parkers huvud på en chihuahua. En guldstjärna till den spöklika dam som infiltrerar Vita huset, nedan. Hon är det bästa i hela filmen.

Luckor i manus,

Om vi vänder på det: Mars Attacks! är en film som bara har luckor i manus. Det finns inget som är det minsta trovärdigt, över huvud taget. Att Tom Jones spelar sig själv och omges av skogens vilda djur som lyssnar på ”It’s not unusual” är liksom bara början. Men det gör liksom inget, det är ju ändå inte på allvar. Det vapen som upptäcks kunna slå ut inkräktarna är ett klassiskt exempel på deus ex machina och faktiskt en besvikelse. Kunde de inte ha kommit på något lite skojigare?

Domen:

Ja, ska man sammanfatta upplevelsen så är det just den här meningen: Kunde de inte har kommit på något lite skojigare? Det är ju Tim Burton, för bövelen! Med skådisar som Jack Nicholson, Glenn Close, Michael J Fox, Natalie Portman, Jack Black, Martin Short och alltså även Tom Jones. De hade hundra miljoner dollar i budget. Det kunde ha blivit så bra. Ändå blir Mars Attacks! ändå mest ett stort spektakel. Första hälften av filmen skildrar livet för de många huvudpersonerna alldeles innan invasionen, och här har Tim Burton chansen att göra stort satir med ett onekligen färgstarkt persongalleri. Men satiren lyfter aldrig, klichéerna staplas på varandra och flera av de duktiga skådisarna får ingen chans: de hinner knappt komma in i bilden innan marsianerna förintar dem. Som en Short Cuts från yttre rymden. En stor brist  är förstås också att inte en enda människa, möjligen förutom killen som spelas av Lucas Haas, är riktigt engagerande eller ens går att tycka om. Burton håller upp stora skrattspegeln mot vårt samhälle och det vi ser blir så motbjudande att vi inte riktigt orkar önska att marsianerna skulle misslyckas. Det kommer ett par kul scener då marsgubbarna får visa upp riktigt hur onda de är (de skjuter ihjäl fredsduvan!) men sen blir det mest en oändlig räcka juvenila skämt, överspel och pang-pang. Det är inte direkt dåligt, men helt klart en av Burtons svagaste filmer.

Se istället-

En slump gjorde att Mars Attacks! släpptes ungefär samtidigt som Independence Day som ju har ett liknande tema. De båda filmerna har faktiskt mer gemensamt än man kan tro. Se hellre om ID en gång till, med alla sina fel och brister så är det ändå en långt mycket mer fullödig berättelse.

Ny poster från Prometheus

För att ära Norges nationaldag släpptes en ny poster för Ridley Scotts Prometheus idag, som visar en scen som förekommit i trailern: vi ser ett utomjordiskt rymdskepp krascha och besättningen från Prometheus som iakttar och/eller flyr. Skeppet som explorerar är, som många fans redan påpekat, misstänkt likt det som hittas i början av Alien. Spekulationer pågår på nätet, och den förhärskande teorin är att det är exakt samma skepp och att vi får se hur det hamnde där det hamnade. Snygg poster är det i alla fall.

Poster Ridley Scotts Prometheus

Manusförfattaren Damon Lindelof hade förresten  frågestund på Twitter igår och där skrev han att om intresse finns (från publiken) så kan det komma fortsättningar efter den här filmen. Är man specialintresserad kan det vara värt att kika på de tweetsen kanske.

Närkontakt av tredje graden (1977)

Moderskeppet är alla moderskepps moderskepp

Handlingen.

Mänskligheten ställs inför första kontakten med en utomjordisk civilisation. Utlänningar i färggranna kläder sjunger på bergstoppar, medan amerikaner får mer jordnära neuroser och börjar bygga modeller av ett berg, gjort av potatismos. Kommer världen någonsin att bli sig lik igen? Detta är Steven Spielbergs första science fictionfilm.

Rymdskeppet!

Flygande tefat som om de var designade i Las Vegas: rymden har aldrig varit så full av neonljus som här. De bländande ljusspelen (som ger huvudpersonerna solbränna) bidrar till förtrollningen i den här filmen. Betänker man att allt är gjort 1977 så är det enormt eleganta tefat som svischar omkring över Wyomings berg. Moderskeppet är alla moderskepps mormor.

Pretentionerna?

Ganska höga. De enskilda människornas litenhet och maktlöshet inför universums mysterier står i centrum, men även mänsklighetens uppvaknande till en universell gemenskap. Många beröringspunkter med 2001, men med en mer kommersiell ton  (det är ju ändå Spielberg). Ett sympatiskt drag i filmen är att det är forskarna som står i centrum, inte militärerna. Människans första möte med utomjordingar är fredligt, och det spelas musik som kommunikation. Ingen macho ”Mr President” som skramlar med några kärnvapen i den här filmen, inte. På så vis är Närkontakt av tredje graden också en utopisk vision, som står i kontrast mot senare, mer cyniska filmer som Independence Day.

Specialeffekterna;

Jag minns när jag var ung tonåring (1980-talet) så ansåg vi att Närkontakt av tredje graden hade de bästa specialeffekterna någonsin. Punkt. Det inkluderade även Star Wars. När jag nu ser om den så förstår jag fortfarande varför. Dels är det genomgående ett utmärkt och oscarsbelönat foto av Vilmos Zsigmond

Men det är framför allt en riktig mästare som gjort specialeffekterna: Douglas Trumbull. Han är mannen som samma år tackade nej till att göra specialeffekterna för Stjärnornas Krig, och istället valde att jobba med Spielberg. Hans arbete är verkligen i toppklass, och framför allt de sista trettio minuterna är en oavbruten ögonfröjd. Fotot är knivskarpt, perspektiven är hisnande och mättnaden i färgerna gnistrande. Om du inte känner till Trumbull kan det kanske vara av  intresse av att jag listar några andra små filmer han också gjorde specialeffekterna till: 2001, Blade Runner, Skyskrapan brinner, Silent Running och Star Trek I.

Luckor i manus,

Många. Framför allt så undrar man vad fasen Richard Dreyfuss håller på med, och varför amerikanarna låter Francois Truffaut springa omkring på sina topphemliga anläggningar och prata franska.

Domen:

Richard Dreyfuss blir besatt

Sevärd för sin optimistiska tidsanda och för den fortfarande mycket tilltalande och sköna 70-talslooken. Visuellt har den här filmen åldrats med enorm värdighet. Ljudet, inklusive rymdmusiken och John Williams romantiska soundtrack, tillför också stämning. Närkontakt hade också tillsammans med bl a Spielbergs andra försök i genren, ET, ett stort inflytande på hela 1980-talets (eller åtminstone min) syn på första kontakten utomjordiskt liv som något underbart som kommer att hända oss människor. Det hör därför till din allmänbildning att se om den och begrunda hur annorlunda världen var 1977.

Men de mänskliga berättelser som Spielberg hänger upp filmen på, är inte lika gripande. Dreyfuss stapplar omkring i sin trädgård och ser förvirrad ut och säger ”Wait a minute” – och sen överger han sin odrägliga fru och barnen för att stappla omkring i bergen istället. Ingen i hela filmen beter sig egentligen det minsta trovärdigt, och många bra skådisar har tyvärr heller inte mer att göra än att stå med fladdrande hår och se storögt upp mot himlen. Jämfört med ET, så är Närkontakt ett ganska taffligt försök till att skapa engagerande karaktärer.

Inte desto mindre måste du ha sett den.

Se också:

Spielbergs egen ET, eller  Star Trek: First Contact, Independence Day och så JJ Abrams’ Super 8 som är en hyllning till Spielbergs 70-80-tal.

Bakom kulisserna på Prometheus + androiden David 8

Jag har samlat lite video och artiklar om själva arbetet med Ridley Scotts Prometheus. Vad är Prometheus? I filmen är det ett rymdskepp som får i uppdrag att söka efter utomjordiskt liv, men som finner något annat än de tänkt sig. I grekisk mytologi var Prometheus en urgud, en av titanerna, som var den som gav mänskligheten eldens hemlighet. Han gav på sätt och vis alltså upphov till den mänskliga civilisationen. Men detta gillades inte av Zeus och de övriga gudarna på Olympen. De straffade Prometheus fruktansvärt: de dömde honom att för evigt stå fastkedjad vid en klippa och få sin lever uthackad av en gam. Varje natt läkte såret, så att titanen kunde fortsätta straffas. Om filmens Prometheus går samma öde till mötes? I juni får vi veta det, då Ridley Scotts film har biopremiär.

Intervju med filmens ursprunglige manusförfattare om vad som krävs av en bra rymdfilm: Prometheus writer Jon Spaihts on How to Create a Great Space Movie (io9)

Ny featurette 3: Origins (publicerad igår 9 maj)

Featurette 1: Behind the scenes

Featurette 2

Dessutom finns en härlig reklamfilm för David 8, Androiden som spelas av Michael Fassbender.

The Black Hole (1979) – bland foliehattar och mördarrobotar

Handlingen.

Vincent och Bob, Det svarta hålet

Vi tar en tredje film på raken från guldåret 1979 och beger oss ut i den djupaste rymden. USS Palomino är på väg hem från ett vetenskapsuppdrag då de upptäcker ett närbeläget svart hål och ett sedan länge försvunnet rymdskepp, USS Cygnus. Det kretsar kring det svarta hålet så nära att det riskerar att dras in. Eftersom besättningskvinnan Dr Kate McCraes far fanns ombord på Cygnus när det försvann, så beslutar sig besättningen för att undersöka. Med dig tar de sin trogne robot Vincent, som bara talar i ”fyndiga” aforismer, samt en journalist som spelar av Ernst Borghine. Härifrån blir filmen bara konstigare och konstigare. Cygnus styrs av en galen vetenskapsman med en armé av robotar i olika mordiska utföranden. De träffar Vincents skrotiga kusin Bob. Halva besättningen förförs av den onde doktor Reinhardt, som klär Dr McCrae i aluminiumfolie och försöker hjärntvätta henne. Sen håller skeppet på att krascha in i Det Svarta Hålet, och så skjuts det enormt mycket med laserpistoler innan en väldigt väldig ljusshow tar vid. Man fattar i stort sett ingenting, men det gör inte så mycket.

Rymdskeppet!

USS Cygnus är onekligen flott, där det ligger i omloppsbana kring det svarta hålet och är stiligt upplyst inifrån. Det är också fullständigt enormt stort, vilket man faktiskt får en känsla av då man kollar på filmen. Men vänta nu, det är upplyst inifrån..? Ja, det verkar inte bättre än att större delen av USS Cygnus är gjort av plexiglas. Som dessutom har en tendens att gå sönder under filmens gång, så luften pyser ut. Vilken tur för dem ombord att det bara är att springa till närmaste dörr och stänga den bakom sig, då det händer.

Pretentionerna?

Den här filmen försöker vara allt på samma gång: glatt pang-pang-äventyr, ”En världsomsegling under havet” fast i rymden, gulligt robotäventyr och storslaget mänskligt drama med slutet av universum som bakgrund. Man får bara bortse från allt det långdragna och pretentiösa, ja allt vad handling heter, och njuta av att det är färgglatt och corny.

Specialeffekterna;

På sin tid en av Disneys allra mest påkostade och mest mörka och ”vuxna” filmer dittills – det var den första PG13-filmen som Disney någonsin producerade. Rymdlandskapen och skeppen är fortfarande imponerande och stämningsfulla. Robotarna skjuter laser så det står härliga till. Men tidens tand har ändå gnagt rejält, vilket idag höjer underhållningsvärdet. Man ser tydligt linorna som alla ”svävande” robotar hänger i, och rymdskeppets skakiga ”glasväggar” är helt absurda.

Luckor i manus,

Varför bygga en armé av robotar när man har en besättning? Hur kan ett skepp av plexiglas överleva ett svart hål? Varför hamnar de i helvetet på andra sidan det svarta hålet? Och många, många andra små frågor. Ett av filmens mest gripande ögonblick är då doktorn räddas från hjärntvätten som sker på ett löpande band – det är här hon har foliehatten (youtubelänk).

Domen:

Gölliga robotar, med en gripande dödsscen. Galen vetenskapsman á la Kapten Nemo. Hjärntvätt. En mördarrobot med cirkelsågar som händer. Undergångsstämning med religiösa övertoner. Anthony Perkins. What’s not to like? Disney ansträngde sig verkligen för att få till sin egen space opera som Star Wars med den här, och även om det är svår kalkonvarning på The Black Hole är den ganska kul att se idag, eftersom den är helt distanslös och har en sorts matinestämning som är helt omodern numera.

Se fler kul Star Wars-kopior från den här tiden+

Buck Rogers in the 25th century – en tv-film och tv-serie, där pilotavsnittet och hela första säsongen är helt ok.
Flash Gordon, en galet rolig och campy reboot från 1980 av den klassiska 30-talsfiguren
Battle Beyond the Stars, en Roger Corman-produktion som inte stått emot tidens tand
Ice Pirates, en padodi som är riktigt rolig från 1984