Som äkta fanboy har jag haft skrivkramp efter att jag såg filmen i lördags. Som andra geeks som debatterar filmens kvaliteter på nätforum är jag kluven. Prometheus dock varken det fläckfria mästerverk som fans hoppats på eller magplasket som en del hävdar. Däremot är den en underhållande rymdopera med tillräckligt mycket orginellt och dubbeltydigt stoff för att kunna fortsätta vara bränsle för debatter under lång tid framöver. Och den ser fullkomligt magnifikt mindblowing ut. Funderar du fortfarande på om du ska ta dig till bion och se den i 3D, så kan jag lova att du inte kommer att ånga dig.
Varning för spoilers. Läs inte resten om du är rädd för att få veta detaljer!
Shaw är ute på jakt efter sin skapare
Det här är inte Alien
Ridley Scott har inte gjort en remake av Alien. Det har han påpekat flera gånger, men det är som om en ny version av klassikern ändå var vad många hoppades på. Den nya filmen står dock, på gott och ont, på egna ben. Det är en större, grällare, komplexare och samtidigt dramatiskt mer ofokuserad film än Alien. Visuellt har Prometheus faktiskt mer gemensamt med Rymdimperiet slår tillbaka än just Alien.
Enligt flera recensenter skulle temat för filmen Prometheus vara Elizabeth Shaws (Noomi Rapace) religiösa tro och frågan om varifrån vi, den mänskliga rasen, egentligen kommer. En del kritiker verkar besvikna på att dessa frågor ställs på ett taffligt sätt av filmens karaktärer och att det yttersta svaret – att vi är skapade av en ras stora, vita, muskulösa män – är trivialt. Men då tycker jag faktiskt att man ser filmen alltför ytligt. Sant är att Shaw och hennes kolleger aldrig får de svar hon hoppats på, men att deras barnatro och existensiella grubblerier inte har någon relevans i ett kosmiskt sammanhang är också själva poängen. Temat för Prometheus är inte Shaws personliga sökande efter Gud eller hennes frälsning. Det är Skaparnas möte med Skapelsen som är filmens kärna, och i det mötet saknas såväl frälsning som mening för tillvaron. Den som ger liv till någon annan betalar i Scotts universum ett högt pris, och även om människan skulle ha tillkommit genom intelligent design finns det inget högre syfte bakom. Och vår, liksom resten av skapelsens, respons på den livets gåva vi fått, är förstörelse och våld.
Cykeln av skapande och förintande löper som den röda tråden genom filmen. I inledningsscenen iakttar vi den varelse som ger upphov till liv på Jorden och därmed också dömer sig själv till döden genom att hans kropp blir näring åt nya livsformer. Det är ett tema vi känner igen från bl a den nordiska mytologin där jätten Ymers kropp utgör världens fundament. Senare i filmen möter vi en annan skapad varelse, androiden David, satt till jorden av en åldrande miljardär som ersättning för en son som aldrig kom. Men David är också hela mänsklighetens avkomma, och han vänder sig emot sina upphovsmän i sina försök att skapa eget liv. Varför? Helt enkelt för att han kan. I filmens nyckelscen är det David som uttrycker filmens moral: Vilka barn vill inte se sina föräldrar döda? Det går inte att skapa eld utan att själv förtäras av den.
Genom något krystade flashbacks får vi som filmpublik följdriktigt vara med då den mäktiga rasen av spacejockeys förintas av sitt eget biologiska vapen: den svarta substans med livets gnista som är så kraftfull att minsta droppe sprider sig genom värdorganismen som ett virus. Filmen visar oss cykler av skapelse och förintelse, i ett allt mer rasande tempo, tills vi bokstavligen bevittnar evolutionen av en ny monstruös art, i fast-forward genom generationerna.
Kosmisk skräck
Titanen Prometheus i den grekiska mytologin skapade först människan av lera och vatten, och skänkte sedan elden (kulturen) till oss. För detta straffade Olympen honom med evig plåga. En tolkning av filmen som vissa har gjort är att det skulle vara besättningen på Prometheus som ”upptäcker elden” genom att finna människans ursprung. Men filmens berättelse kan inte tolkas så bokstavligt nära de forntida grekernas naivt antropocentriska
Denna moderna myt är har mycket mer gemensamt med den kosmiska skräcken i HP Lovecrafts At the mountains of madness än med klassisk mytologi. (Bläckfiskmonstret har även en stark släktskap till Cthulhu.) Människan är bara en bifigur, oändligt liten inför gudarnas likgiltighet och olycksalig om hon kommer i vägen för deras planer. Samtidigt är människan en del av det höga pris som gudarna/spacejockeys får betala. Både människorna och den svarta substansen (sedemera monstren) är ju barn till filmens gudar och avkomman vänder sig gemensamt emot dem. När den ensamme upphovsmannen till livet på Jorden i början av filmen sprider sin svarta ”säd” så dömer han både sig själv och sina gelikar till döden. Om inte den svarta substansen dödar dem alla, så kommer människorna förr eller senare att göra det.
Frankensteins monster, det är vi
Förutom likheterna med teman från Lovecraft är det i romanen Frankenstein vi finner en tydlig föregångare till filmen. Mary Shelleys gotiska klassiker har ju undertiteln Den moderne Prometheus och om man betraktar Scotts film som Frankensteins arvtagare så faller faktiskt de flesta bitar på plats. Shelleys Victor Frankenstein försöker genom vetenskapen göra sig själv till gudarnas jämlike och skapar liv från död materia. Monstret som uppstår är en vetenskaplig triumf, och Victor tror in i det sista på sin skapelse och ser i honom en ädel själ som behöver vägledning. Men högmod går före fall, och ”den moderne Prometheus” Victor straffas likt titanen hårt. I Shelleys version kommer straffet mot skaparen inte direkt från gudarna, utan från det skapade, Monstret.
Vi människor, tillsammans med Alien-varelsernaoch den svarta substansen, är Frankensteins monster. Våra skapare stod förmodligen där i åskvädret och ropade likt Victor Frankensten ”It’s alive!”. Och vi kommer att hämnas gruvligt på dem för den saken. På samma sätt är David vårt eget monster, som längtar efter en far som älskar honom och en mening med sin existens. När det står uppenbart att han inte kommer att få något av det, återstår bara tillfredställandet av de egna drifterna.
Berättigad kritik
Den hårdaste kritiken mot filmen rör manusets brister. Somliga retar upp sig på beteendet hos filmens huvudpersoner, som man tycker agerar ologiskt eller slumpartat. Och visst finns det sådana exempel, som då skeppets biolog utsätter sig själv för helt onödiga risker genom att försöka gosa med första bästa rymdreptil som kommer krälande. Andra kritiker påpekar luckor i berättelsens grundlogik, som det faktum att nästan ingen i besättningen på en rymdresa för biljoner dollar får veta vad uppdraget handlar om. Det finns vidare inte mycket till gruppdynamik ombord, utan alla kör sina egna race, till synes ointresserade av vad som händer med kollegerna. Efter en dramatisk höjdpunkt som involverar en monstruös operation så får Shaw irra omkring nedblodad utan att någon frågar hur det är med henne, trots att hon är helt nedblodad. Och så vidare. Läs mer: De 9 värsta misstagen som Prometheus besättning gör.
Ridley Scott är ökänd för att inte alltid få till klippningen till bioversionerna av sina egna filmer. Blade Runner är det mest välkända exemplet, där numera ingen ser bioversionen utan någon av alla de olika director’s cut som kommit genom åren. Specialversionen av Alien är mycket längre (och bättre) än gamla bioversionen. Prometheus kommer förmodligen också bli en sådan film. Jag gissar på att filmbolaget krävt att den ska klippas ned till 2 timmar och att Scott har fått kapa i viktiga scener eller helt ta bort andra som (möjligen) bättre förklarar huvudpersonernas motivation för att agera som de gör. Filmen är märkligt rumphuggen i vissa scener. De 10 största gåtorna i filmen.
Men om man inte förväntar sig att filmens huvudpersoner ska få svar på sina frågor om Gud, utan istället betraktar Prometheus som en film som ställer en massa frågor om priset man får betala för att försöka vara Gud, så kan man ha mycket stor behållning av den trots dess svagheter. Det är för långt mellan de intelligenta science fictionfilmerna, och vi borde få se fler filmer som Prometheus, inte färre.
Rymdskeppet med samma namn
Handlingen.
Rymdskeppet Prometheus utforskar en avlägsen måne på jakt efter en utomjordisk ras som den idealistiska forskaren Shaw tror har skapat mänskligheten. De finner en pyramid med spår från en tekniskt avancerad civilisation. Men det finns personer i besättningen som har en farlig agenda, och utomjordingarna verkar ha dödats av något okänt som fortfarande finns kvar i pyramiden. Sen går allt käpprätt åt helvete.
Rymdskepp och specialeffekter!
Visuellt nästan helt fulländad. Ridley Scott har sin vana trogen bemödat sig om att så mycket av scenografin som möjligt byggdes upp av fysiska kulisser, istället för datoranimationer. Det gör att filmen får en i ordets bästa bemärkelse gammaldags påtaglighet i miljöerna. Skeppet Prometheus är rymdens Ferrari: muskulös och elegant. Vridbara motorer och en flygplansliknande cockpit ger skeppet en realistisk profil, samtidigt som interiörerna är så maffigt futuristiska att man tänker att så här ska en riktig science fictionfilm se ut. Vi får också stifta bekantskap med ett utomjordiskt skepp som vi känner igen från Alien och Aliens: den hästskoformade modell där alienäggen hittades i de tidigare filmerna. Men är det samma skepp, eller bara ett likadant?
Regi: Ridley Scott
Producenter: Ridley Scott, David Giler, Walter Hill
Musik: Marc Streitenfeld
Foto: Dariusz Wolski
Lästips för dig som inte fått nog av flummiga tolkningar av filmen: Prometheus Unbound: What The Movie Was Actually About
Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter
Uppdaterad i oktober 2012 med svaren på gåtorna plus två nya gåtor – spoilers!
Rymdfilm 