Månad: juni 2012

Independence Day (1996) – It ain’t over till the fat lady sings

USA 1996, regi: Roland Emmerich

Mer läsning: Independence Day och den ironiska sci-fi-generationen (2016)

”It ain’t over til’ the fat lady sings” Will Smith i Independence Day (1996)

Handlingen.

I sin mörkaste stund reser sig mänskligheten för att samarbeta och med hjälp av sin intelligens slå tillbaka mot en övermäktig invasion från yttre rymden. Vägen till resningen är lång, och vi får följa en rad arketyper genom svåra stunder: Flygässet (Will Smith), Den unge blonde presidenten som får hålla sitt livs tal (Bill Pullman) och hans lidande First Lady (Mary McDonnell som senare skulle spela president i Battlestar Galactica), Det excentriska judiska datageniet (Jeff Goldblum) och hans fatalistiska judiska pappa (Judd Hirsch), Det godhjärtade fyllot (Randy Quaid), den trogna golden retrievern Boomer – och vidare i en stor och mycket välcastad ensemble. På vägen mot människans emancipation levererar våra huvudpersoner en rad ”minnesvärda” oneliners. Som då Will Smiths flygare öppnar luckan på ett kraschat rymdskepp, drar ut monstret, och knockar det samtidigt som han väser ”Welcome to earth!” Eller axiomet ”It ain’t over till the fat lady sings” som återkommer genom hela filmen.

Rymdskeppen!

Åh, här får vi ju se en hel massa olika rymdskepp! De mest ikoniska är de stora tefaten som placerar sig över varje stor stad på Jorden i filmens första akt. Sedan dess har exakt samma händelseförlopp förekommit i ett otal filmer, men 1996 kändes det fortfarande ganska häftigt. Det ser ganska häftigt ut idag också. Sen har vi de små attackskepp som flyger snabbt och skjuter laserstrålar som amerikanskt stridsflyg inte har en chans emot. (Minispoiler: Ett av dem har dessutom funnits i amerikansk ägo sedan 1950-talet.) Till sist har vi Moderskeppet som våra två hjältar Will och Jeff smyger sig in i. Överlag möter vi coola och elaka rymdskepp som även 16 år senare kan höja pulsen hos en inbiten science fictionfantast.

Elaka aliens invaderar i Independence Day

Look och specialeffekter;

Habilt hantverk med mycket matinékänsla. Kommersiell i varje ögonblick, så förvänta dig inget med någon som helst edge. Snarare är det en lite gammaldags Hollywoodkänsla över alltsammans, fast med dyra effekter. Det är inte något dåligt. Det var också en föregångare inom genren ”spränga välkända landmärken” – och det är fortfarande lite häftigt att se Vita huset flyga i luften.

Luckor i manus,

Jeff Goldblums datavirus, kanske. Eller att en elak alien väljer att telepatiskt kommunicera hela sin onda plan till USA:s president. Eller varför inte Randy Quaids hjältemodiga flight rakt uppåt? Det är bara att välja och vraka. Men eftersom det är så underhållande har man ganska mycket överseende.

Domen:

Independence Day (ID nedan) är en bra film på samma sätt som popcorn är gott. Den är filmvärldens motsvarighet till kolhydrater och salt. Det finns visserligen gott om ögonblick som gör att man vill dra fram skämskudden, t ex de scener då amerikanska flaggan halas fram och viftas med i motljus. Men det uppvägs med råge av ett kul persongalleri och att regissören Roland Emmerich ägnar sig åt det han gör bäst: att njutningsfullt skildra civilisationens undergång. Emmerich har i sina senare försök i undergångsgenren (t ex 2012) blivit mer uttalat misantropisk men i ID höll han sig från den värsta cynismen och lät en optimistisk ton genomsyra historien. Man kan lätt se det som om han på senare år om och om igen försökt skapa en ny ID, men inte riktigt nått hela vägen fram.

För Will Smith och Jeff Goldblum är ID också en höjdpunkt i karriären. De har båda haft många blockbusters men det är något med deras samspel och just den här filmens blandning mellan action, drama och komedi som gör den i åtminstone mina ögon till en större klassiker (om än cheesy) än Men in black eller Jurassic Park. Framför allt finns glimten i ögat hela tiden, och varje gång det blir för patetiskt storvulet kommer en liten scen som går över i fars eller satir. Grymt underhållande!

Mer läsning: Independence Day och den ironiska sci-figenerationen (2016)

Se även+
Mars attacks för jämförelsen. De båda filmerna kom samtidigt och har samma upplägg och tema. Men ID är överlägsen på i stort sett alla vis.

Annonser

John Carter (2012) of Mars

Stackars John Carter som tappar sina kläder i början av filmen och sen inte återfinner dem.

Handlingen.

Ett klassiskt pojkboksäventyr som är så rotat i förra sekelskiftet att det är tveksamt om det ens går att göra relevant för en ung publik idag. Planeten Mars är hur som helst befolkad av olika varelser som kallar sitt hem för Barsoom och krigar om de få resurser som finns kvar. Här har vi de fyrarmade ”infödingarna” tharkerna/Green Martians som lever i ett strikt klansamhälle. Vi hittar också Red Martians som ser ut som människor i plastiga romerska kläder och som är uppdelade på en ädla staden Helium och den otäcka, miljöförstörande staden Zodanga. Plus en hel massa andra underliga varelser. Alla verkar ogilla alla, och krigar mot varandra. En mystisk grupp av flygande trollkarlar ger vapen till den onda sidan för att den ska få övertaget. Mitt i denna svåröverblickbara intrig landar den plågade och cyniske John Carter (Taylor Kitsch). Han är en surmulen jordman som genom att snubbla på en amulett i Arizonaöknen förflyttas genom världsrymden till Mars/Barsoom. Här tappar han snabbt både tröja och byxor och tillbringar resten av filmen klädd i sina underkläder. Carter har övermänskliga krafter på Mars eftersom gravitationen är lägre där än på Jorden. Efter ett mindre lyckat mellanspel hos de brutala tharkerna träffar han på en prinsessa (Lynn Collins) som rymt hemifrån från Helium eftersom hon inte vill gifta sig med den onde kungen av Zodanga (Dominic West från The Wire). Hon är dessutom vetenskapligt lagd och stod på gränsen till ett genombrott inom energiforskningen men hennes experiment saboterades av onda trollkarlar, som…

Ja, så där håller det på. Det är enormt mycket att hålla reda på, men tyvärr ganska lite man orkar bry sig riktigt om. Vår hjälte springer och hoppar väldigt mycket, och slåss med svärd. Hans hjärta smälter för prinsessan. Slemma monster biter i gräset. En mycket ful men godhjärtad rymdhund springer väldigt snabbt. Och så vidare i  all oändlighet…

Rymdskeppen!

Vackra och smäckra luftskepp med insektsliknande vingar. Steampunk möter piratskepp. En behållning med filmen!

Pretentionerna?

Swashbuckling möter Tarzan möter sword and sorcery möter Errol Flynn. Så nej, inga pretentioner.

Specialeffekterna;

Både ja och nej. Det är storslaget och färggrannt, men samtidigt ser det väldigt dataanimerat ut och plastigt på ett sätt jag inte kan tänka mig är avsiktligt. Intrycket dras dessutom ned mycket av den blaskiga 3D-konverteringen som hör till den sämsta jag sett (tillsammans med Clash of the titans). Med tanke på att John Carter kostade över 2 miljarder att spela in, så fick Disney ut förvånansvärt lite för pengarna.

Luckor i manus,

Man får kanske ha lite överseende med tanke på att böckerna om Barsoom är nästan hundra år gamla. Men en liten sak som retade mig gäller John Carters hud. Trots stekande sol och inga kläder fortsätter han att vara likblek genom hela filmen. Alla andra är brunbrända. Vad har han för solskyddsfaktor egentlligen?

En ful men snäll rymdhund

Trots att den här filmen hör till de allra största ekonomiska fiaskona på senare år, så är inte John Carter en total kalkonfilm. Tempot är förhållandevis högt, scen0grafi och produktionsdesign har en viss grace och prinsessan har en viss Leiaaktig charm. Men filmen lider av en överdriven respekt för Edgar Rice Borroughs originalmaterial, vilket ger filmen en lite mossig karaktär. Ska man år 2012 filma en story med prinsessor, barbarer och onda kungar i luftskepp så gäller det att man filtrerar materialet för en modern publik, speciellt som förlagan är en radda äventyrsböcker avsedda för 12-åriga pojkar.  Man skulle kunna hävda att det var just en modern version av Barsoom som George Lucas redan på 1970-talet bjöd på med sin Star Wars, och de filmerna är enormt mycket mer sevärda än den här överlastade soppan. Till stor del beror det nog på att huvudpersonen John Carter för en modern publik framstår som andefattig och sur. Taylor Kitsch lyckas sitt eget fantastiska namn till trots inte tolka sin John med rätt campnivå. Efter ungefär halva filmen börjar jag skruva på mig och önska att den skulle ta slut nån gång.

Se istället-

Stjärnornas Krig, Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst

Monsters (2010) – indie-rymdfilm med mersmak

Handlingen.

I en snar framtid har tätbefolkade områden i Centralamerika tagits över av utomjordiskt liv. Enorma bläckfiskliknande monster hotar Mexicos befolkning, vars samhällen slås i spillror i kriget mellan mänskliga militärer och inkräktarna. USA stänger sin gräns och bygger en mur. I filmen möter vi två amerikaner i Mexico. Hon (Whitney Able) är en rebellisk rikesmansdotter och han (Scoot McNairy) en ung, strulig man som arbetar för hennes far och får i uppdrag att eskortera henne hem. De har inget gemensamt annat än att de är strandsatta på gränsen till en katastrof. Vi följer dem då de desperat, och med smugglares hjälp, försöker ta sig bort från krigszonen och tillbaka till sina vanliga liv i den amerikanska säkerheten. Som så ofta händer under svåra omständigheter skapas en kontakt mellan dem.

Rymdskepp?

Rymdlivet kommer till Jorden som fripassagerare i en NASA-sond som varit på Mars och som råkar krascha i Mexico. Det är förutsättningen för filmen, men i övrigt får vi inte se så särskilt mycket rymdskepp och ingen utomjordisk teknologi. Monsters är något så ovanligt som en rymdfilm med båda fötterna på jorden.

Pretentionerna?

Det här är ett indiedrama om ödsligheten i vår moderna tillvaro, med rymdmonster som krydda och katalysator. Engelsmannen Gareth Edwards, som både står för manus, regi och foto, lyckas få till en tajt och känslomässigt sårig roadmovie med en hel del samhällskritik i undertexten.

Specialeffekterna;

Som sagt är detta en äkta indiefilm, och den totala budgeten för hela filmen är bara 500 000 dollar och regissören fick själv göra specialeffekterna. Filmen spelades in med halvproffskameror som går att köpa i vanlig butik, för att spara pengar.  Med tanke på mikrobudgeten ser den här filmen sensationellt fin ut. Men du kan förstås inte förvänta dig coola datoranimationer eller hisnande kameraåkningar. Mycket av det utomjordiska lämnas utanför bild eller anas i skuggorna. Regissören Edwards håller hela tiden fokus skådespelarna, som reagerar på det som händer.

Men vi får också se ett par poetiska scener där monstren träder fram tydligt framför kameran, skrämmande och vackra i allt sitt annorlundaskap, och Edwards utnyttjar skickligt ljus, ljud och tempo för att göra det mesta av de små resurserna.

Domen:

En minnesvärd liten film som visar att science fiction kan vara både lågmäld och tankeväckande samtidigt som den skrämmer och får oss att bita på naglarna. När man vet att filmen är ett debutverk och ett verkligt labour of love för regissören så ger det förstås mersmak och väcker nyfikenheten om vad en sådan filmskapare kunde göra med ett stort filmteam och en riktig budget.

Bäst är filmens första 30-40 minuter, då våra båda huvudpersoner förstår att de måste fly och blir lurade av skrupelfria skummisar som utnyttjar skräcken för det okända för att pressa de sista pengarna ur en redan plågad befolkning. Även delar av flykten genom djungeln är spännande, och det finns ett par riktigt nerviga scener som påminner om både Jurassic Park och War of the Worlds. På slutet tappar filmen förvisso i tempo och riktning, som om regissören fick sagt allt det han ville säga redan i början. Det blir lite tunt. Men Monsters har ändå tillräckligt mycket substans för att väga upp sina brister, och den är väl värd att lägga en kväll på. Jag får en tydlig mersmak för att se mer från Gareth Edwards, som det ryktas ska få regissera en reboot för Godzilla.

Visste du att?

Filmens båda huvudrollsinnehavare har en påtaglig personkemi genom hela filmen, och det är inte så konstigt eftersom de blev kära på riktigt och gifte sig sedan med varandra.

Se även+

Om du är sugen på mer rymdindie: Distict 9 – den sydafrikanska science fictionfilmen om ett township för aliens har mycket ab samhällskritiken gemensam med Monsters. Moon är ett enmansdrama på en månstation, och har samma tvetydighet som Monsters.

Cloverfield – för en mer actionfylld variant på samma tema.

Moon (2009) – astronaut på gränsen till nervsammanbrott

Sam Bell undrar om han håller på att bli galen, i Moon

Sam Bell, spelad på ett odrägligt sätt av Sam Rockwell, jobbar baksidan av Månen med att sköta om en gruvanläggning. Hans enda sällskap är roboten Gerty (vars röst görs av Kevin Spacey) och bilderna på sin fru och dotter. Eftersom kommunikationerna med Jorden är dåliga kan han bara skicka och ta emot meddelanden, och lever för de ögonblick då frun hör av sig. I tre år har Sam varit på Månen, och snart ska han få åka hem. Men underliga saker börjar hända. Först en liten olycka som resulterar i några dagars medvetslöshet. Sen skickar frun ett videomeddelande där hon gör slut. Och sen börjar Sam se saker. Han börjar se sig själv, i en annan version. Håller han på att bli galen?

Rymdskeppet!

Månbasen heter Sarang och är ett plåtigt byggnadskomplex utan grace. Därifrån skickar man kapslar till Jorden med utvunnen malm. Så mycket mer rymdskepp än så får vi inte se, även om det talas om ett räddningsskepp också.

Pretentionerna?

Här har vi något så ovanligt som ett tight science fictionmanus, där dramat i stort sett helt utspelas på det psykologiska planet. Det är befriande bra skrivet. Både manus och regi står Duncan Jones för, och det var hans debut. Duncan är David Bowies son, så man kan ju inte låta bli att tänka på gamle Major Tom när man ser stackars Sam Bell rasa ihop. Filmen är alltså mest ett psykologiskt drama, men ställer även frågor om mänskligt/icke mänskligt och har som en del av det en ny twist på robotfrågan med Gertys väldigt omhändertagande personlighet.

Specialeffekterna;

En återhållen film, visuellt. Realismen är väldigt hög, och budgeten förmodligen inte så stor. Men eftersom det är en genomtänkt produktionsdesign så funkar det. Många av de bildkompositionerna är en homage till Kubricks centralperspektiv från 2001.

Luckor i manus,

Det håller ihop förvånansvärt bra, men man kan ju inte låta bli att undra över hela grundpremissen med Sams ensamarbete. Ska inte avslöja mer än så.

Domen:

Moon vann en Hugo (klassiskt scifipris) för bästa science fictionfilm, framöver Avatar. Den vann en Bafta (brittisk Oscar) och en Bifa (independentfilm). Dessa priser är den väl värd, och den är mycket väl värd att upptäcka om du ännu inte sett den. Din hjärna kommer att tacka dig!

Hedersomnämnande till Sam Rockwell, som inte är min favorit, men som gör sitt yttersta för att framföra den här rollen så gott han kan. Sam har varit med i rätt många scifirullar vid det här laget, b la Galaxy Quest som jag recenserat tidigare.

Se även-

Självklart 2001, som Moon har stor tacksamhetsskuld till. Men också mysiga klassiskern Silent Running från 1972, om en annan ensam man på ett rymdskepp, med bara sina robotar och en skog som sällskap. Det är något i melankolin som förenar den med Moon.

De 12 största gåtorna i Prometheus – och svaren!

Uppdaterad i oktober 2012 med svaren på gåtorna plus två nya gåtor – spoilers!

Omedelbart efter att den gick upp på bio blev Prometheus den mest omdebatterade filmen på länge, bland science fictionfans. Det är en polariserande film som både ger upphov till rått hån och oändligt långa teorier om den religiösa symboliken. Men både beundrare och belackare är åtminstone överens om att vi som publik har mängder med frågor som kvarstår efter att vi sett Ridley Scotts rymdepos. Om frågorna beror på ett slarvigt manus eller är ett medvetet berättarknep är en av de saker som debatteras mest. Är allt Damon Lindelofs fel? Sparar Ridley upplösningen till uppföljaren, som redan ryktas få namnet Paradise? Rymdfilm listar här de tio största gåtorna från Prometheus.

I oktober kom så ”facit” – blurayutgåvan av filmen innehåller nästan 40 minuter extra scener och dessutom kommentarsspår med Ridley Scott och de båda manusförfattarna Jon Spaiths och Damon Lindelof. Svaren på gåtorna nedan baserar jag på dessa källor.

Varning om du inte sett filmen än – här kommer det massor av spoilers.

1. Är Meredith Vickers (Charlize Theron) en robot?
Om så är fallet, vet hon själv om att hon är det?  Vi får veta i filmen att hon är dotter till Peter Weyland. Men denne presenterar också androiden David (Michael Fassbender) som sin ”son”. Och Charlize är utan tvekan mycket robotlik hela filmen igenom, och verkar dessutom besitta övermänsklig styrka.
SVARET:  Lindelof säger i kommentarsspåret att det endast är en tvetydighet, för att man som publik ska undra, men att hon är mänsklig. I de bortklippta scenerna ser vi dessutom hennes mer mänskliga sidor – bland annat reaktionen på att hon måste döda en besättningsman. Ridley, däremot, har i en intervju leende sagt: ja, hon är en robot. Så, vem vet?

2. Hur fungerar den svarta sörjan?
Vi har minst fyra olika reaktioner på Den svarta sörjan: I filmens början får vi se en varelse som i synopsis kallas The Sacrificial Engineer (offeringenjören!) som dricker ett glas av en svart sörja och sen löses upp och ger upphov till livet på Jorden (?) En liknande svart sörja hittas i kapslar av Prometheus besättning, och ges i liten mängd till doktor Holloway (Logan Marshall-Green) av androiden David. Holloway blir genast sjuk, men löses inte upp. När han senare har sex med Shaw (Noomi Rapace) blir hon genast turbogravid med en monsterbläckfisk. Sörjan läcker också på golvet och gör så att små maskar förvandlas till stora arga rymdkobror. Men när samma sörja hamnar i ansiktet på Fifield (Sean Harris) så varken löses han upp, blir sjuk eller på smällen. Istället blir han en väldigt sur zombie som kan andras den giftiga atmosfären.
SVARET: En teori är att det är två olika sorters sörjor: dels den i början, dels den som människorna och maskarna utsätts för, och som startar en våldsam genetisk reaktion som gör mottagaren monstruös. Andra teorier spekulerar i att Den svarta sörjan tar död på liv för att ge upphov till nytt, som ett gift och ett gödningsmedel i samma substans.

Är Meredith Vickers en robot?

3. Varför vill The Engineers döda mänskligheten – är det på grund av Jesus?
De skapade ju trots allt oss, och lämnade ledtrådar så vi skulle kunna hitta dem. Varför skicka ett skepp fullt med  Svart sörja för att döda oss alla? I en av webbens mest uppmärksammade teoretiska blogginlägg om filmen så spekuleras det i om det har med att vi dödade Jesus att göra. För Jesus var ju utsänd av The Engineers. Läs blogginlägget Prometheus Unbound: what the film is really about som trots sin knäpphet ändå är rätt övertygande. Men fullt så knäpp kanske inte den teorin ändå är, om man betänker att Scott själv säger att de tänkte i exakt de banorna då de skrev manus, men bestämde sig för att inte ta med det i den färdiga filmen. Intervju med Ridley Scott på movies.com
SVARET: Spaiths och Lindelof säger i kommentarsspåret att det enda som står uttalat i manus är det som Holloway säger i en bortklippt scen: vi var ett experiment, som The Enigneers inte var nöjda med. Utan större känslor beslutar de sig därför att börja om från början, och då står vi i vägen. Det stämmer också bra med scenen då Holloway och David pratar om varför människorna skapade androiderna. Svaret på den frågan är ”för att vi kunde”.

4. Kommer Elizabeth Shaw att åka till The Engineers hemplanet i uppföljaren Paradise?
Vi har ju inte fått bekräftat att det kommer en uppföljare än, men det antyds ju i ovanstående intervju att den skulle handla om Shaws möte med The Engineers. UPPDATERAT SEPTEMBER 2015: Uppföljaren heter Alien Paradise Lost. Han säger

I knew that’s kind of where we should go, because if we’ve opened up this door — which I hope we have because I certainly would like to do another one – I’d love to explore where the hell [Dr. Shaw] goes next and what does she do when she gets there, because if it is paradise, paradise can not be what you think it is. Paradise has a connotation of being extremely sinister and ominous.

SVARET: På bluraydokumentärerna säger Ridley att det är The Engineers planet som intresserar honom mest. Vi får också se en bortklippt scen där Shaw säger att hon vill åka till ”Paradise” Men ”Paradise” verkar vara ursprungsnamnet på själva Prometheusfilmen. Tydligen var det Damon Lindelof som kom på ”Prometheus” som titel, och då döptes också rymdskeppet om från ”Magellan”.

5. Vad säger David till den nyss uppvaknade rymdisen?
Den stora vita varelsen har sovit i 2000 år, och det första han gör efter att ha vaknat och lyssnat på ett par meningar från David, är att attackera människorna och försöka fullfölja sitt uppdrag. Vad var det egentligen David sa?
SVARET: I en bortklippt scen på blurayutgåvan ser vi att det egentligen är en dialog mellan David och The Engineer! David får alltså svar. Det David säger i den slutgiltiga filmen är ”Den här mannen (Weyland) har kommit hit för att han vill ha mera liv”. Så följer det bortklippta, där Weyland också presenterar sig som like med The Engineers – han anser att han liksom de är en gud. Då blir The Engineer sur – och hur det slutar vet vi redan. De klippte bort dialogen för att de var rädda att den minskade mystiken och majestätet på The Engineer. Det framgår också av kommentarerna att en tidigare version av manuset visade hur man hittade utomjordisk skrift på Jorden innan avfärden, och att det är förklaringen till att David kan tala engineerska.

6. Vem ligger i sarkofagen?
Inne i pyramiden kommer besättningen till en gravkammare, med en kristall ovanpå. Vem eller vad finns där?
SVARET: Detta har jag inte funnit något svar på ännu.

Väggmålning med Aliendrottning?

7. Varför är det en bild av en aliendrottning på väggen i pyramiden?
Teorin säger att de välkända xenomorpherna från Alien 1-4 inte finns än, när Prometheus utspelas. Vi får ju också se många varianter på monster, men ingen exakt som i de tidigare filmerna. Men kollar man noga på väggen i pyramiden – visst sjutton är det en Aliendrottning där? Några spekulerar i att bilden visar slutresultatet om man använder Den svarta sörjan. Eller är det i själva verket så att xenomorpherna redan finns? (Eventuellt är det bara en homage till originalfilmens konstnär http://io9.com/5917639/10-things-you-didnt-know-about-the-design-of-prometheus  )
SVARET: I en av dokumentärerna om filmen presenteras väggmålningen som en hyllning till Giger.

8. Varför låtsas ingen om bäbisen?
Shaw utför ett kejsarsnitt på sig själv, och ut kommer ett litet friskt monster. Hon vet om det. David vet det också. Men ingen verkar bry sig! Filmens mest bisarra detalj.
SVAR: I orginalmanus så sover Shaw i åtta timmar, och stapplar sedan ut. I den slutgiltiga filmen utför hon operationen och springer så omedelbart ut och deltager i fortsatt action. Det verkar som om Ridley Scott klippt bort mycket för att hålla uppe tempot. I en annan scen som filmades, klipptes bort och nu finns på blurayutgåvan så framgår det att Vickers känner till ”babyn” och även pratar om den som något monstruöst de har ombord. Hade vi fått se något sådant, hade kejsarsnittscenen förmodligen inte framstått som så apart.

9. Vad dödade alla Engineers utom en?
Vi får ju se flashbacks om hur de springer, och sen får vi också se en hög av deras döda kroppar. Är det chestbursters som dödade dem? Den svarta sörjan? Var det ett misstag eller inbördeskrig? Varför överlevde just den enda vi får träffa i filmen?
SVAR: Inga entydiga svar, men det verkar helt klart vara en smitta som kommit lös. I en bortklippt scen pratar kaptenen (Idris Elba) om ett uppdrag där han råkade släppa lös smitta i ett läger. Den parallellen är ganska tydlig med vad som först hände Engineers och sedan Prometheus besättning.

10. Varför vill biologen Milburn gosa med en orm?
Många är sura på att Milburn går och blir dödad bara för att han vill kittla den rymdkobra de stöter på.
SVAR: Den bortklippta scen som är mest olyckligt att den försvann från bioversionen, visar hur Milburn träffar på mycket mindre versioner av de maskar som senare blir hans död. Hans fascinerade reaktion över dessa ofarliga småmaskar förklarar lite av hans underliga beteende sedan. I den scenen framgår också att deras dräkter är ”alien proof” – dvs ska skydda dem mot bett och smitta. Han känner sig alltså säker. Vad de inte räknat med, är att ”kobran” har syra som blod och kan bränna igenom dräkten på det viset.

11. Varför är Guy Pearce med i gammelmanssmink?
Guy Pearce (bl a i aktuella Lockout) är en snygg man i 40-årsåldern. Men i Prometheus uppträder han endast i mask som 98-åring. Varför inte anställa en äldre skådespelare för den rollen?
SVARET: I kommentarsspåret får vi veta att en yngre Guy Pearce/Weyland var med i en lång scen, men att Ridley Scott valde att aldrig filma den scenen. Det var en virtual reality-miljö med en ung Weyland, som David besöker under rymdresan. Så kvar i filmen blev bara den ”gamle” Weyland.

12. Hur lång blir The director’s cut?
20 minuter längre? Men blir det en längre version av filmen, eller bara extramaterial på DVDn?  Och kommer vi att få svar på dessa tio frågor då? http://www.denofgeek.com/movies/prometheus/21646/ridley-scott-on-a-longer-prometheus-cut
SVARET: Det finns ännu ingen Director’s cut, men däremot 40 minuter extra, helt färdiga scener på blurayen, som klipptes bort av temposkäl. Med dem blir filmen nästan 3 timmar lång. Men man förstår varför de flesta av scenerna klipptes bort – de är helt enkelt inte särskilt vassa, de flesta av dem.

På det hela taget framstår filmen som mindre konstig, då man väl sett de bortklippta scenerna.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

9 misstag som Prometheus besättning gör

I min recension av Prometheus skrev jag att kan man reta sig något enormt på de konstiga beslut och underliga beteenden som besättningen på rymdskeppet Prometheus visar upp. Här är de mest uppenbara knasigheterna som våra astronautvänner gör sig skyldiga till. Varning för stora spoilers!

Glömma (eller låtsas glömma) att briefa besättningen
Hmm, låt se, om jag var Peter Weyland och bekostade ett uppdrag för en triljon dollar (som dessutom krävde av besättningen att de fraktas till ett helt annat stjärnsystem i flera år) så skulle jag som en del av den psykologiska profilen vid rekryteringen haft som krav att alla besättningsmän var införstådda i att uppdraget går ut på att ta första kontakt med en utomjordisk art. Jag skulle definitivt inte ha gjort som i filmen och väntat tills resan var över och klockan blivit tio minuter innan första uppdraget.

Fifield från Prometheus. Världens argaste geolog har också världens sämsta omdöme och hittar inte heller särskilt bra

Sticka ifrån gruppen medan ni är i en alienpyramid
I geologen Fifield (Sean Harris) och exobiologen Milburn (Rafe Spall) har vi de levande illustrationerna till punkt 5 ovan: de är helt klart inte lämpade för ett sånt här uppdrag. Så fort det blir det minsta creepy så lägger Fifield och Milburn benen på ryggen och sticker iväg på egen hand. Men trots att det är Fifield som har med sig kartläggningssonderna så knallar de åt fel håll, går vilse och hamnar bara djupare i klistret.

Inte guida Fifield och Milburn ut ur pyramiden
Hur mycket vi än älskar Idris Elba, så är hans rollfigur kapten Janek inte den vassaste kniven i lådan. Medan sandstormen pågår och Fifield och Milburn irrar omkring i pyramiden så har kaptenen både audiokontakt över radion och visuell kontakt genom sin snassiga 3D-hologramkarta. Först råder han dem att inte gå åt det håll där en livsform har siktats, men då livsformen försvinner från kartan är det som om han helt glömmer bort dem. I själva verket tycks alla glömma bort Fifield tills han dyker upp på rymdskeppets bakgård.

Milburn från Prometheus, biologen som vill gosa med rymdkobran.

Gosa med en rymdkobra
Milburn är exobiolog, alltså expert på rymdvarelser. Ändå är hans första reaktion då de träffar på en reptil som går upp i försvarsställning att ta upp den och börja kittla den. Stort misstag!

Låta Holloway sitta och supa i operationssalen under operation
Det här är bara weird. Den desillusionerade Holloway korkar upp segerchampagnen och sitter och småsuper under flera scener i filmen. Bland annat inne i den operationssal där resten av besättningen har heltäckande sterila skyddskläder. Holloway sitter i mysbyxor och t-shirt.

Döda Holloway
I filmens Ögonblick av onödigt övervåld använder Meredith Vickers (Charlize Theron) en eldkastare för att levande bränna upp expeditionens huvudforskare, bara för att han har feber och mår illa. Åtminstone är det så det framställs. Här hoppas vi på att director’s cut kan kasta lite ljus över saken. Och varför reagerar inte Shaw (Noomi Rapace) starkare på sin pojkväns avrättning?

Låtsas som om inget har hänt efter Fifields död
Minns ni geologen Fifield som försvann? När han väl återkommer som mordisk rymdzombie och dödar flera i besättningen blir det förstås lite dålig stämning. Men hur reagerar kaptenen och resten av besättningen alldeles efteråt? Har de ett krismöte och diskuterar strategier? Om uppdraget ska avbrytas? Nej, för de gör absolut ingenting. De låtsas som om inget har hänt.

Glömma bort monsterbäbisen
Medpoden där Noomi utför sitt kejsarsnitt ligger enligt rundturen i början av filmen mitt inne i Vickers privata del av skeppet. Det är där hon lämnar sitt nyfödda monsterbarn. Sen går det väldigt lång tid, och barnet växer i rekorfart tills det på slutet fyller hela rummet. Och ingen märker nånting. Man skulle kunna tycka att Noomi åtminstone kunde nämna för någon kollega att ett tentakelförsett monster kravlar omkring i rummet bredvid?

Låtsas som de inte ser ärren på Noomis mage
På tal om kejsarsnitt, varför är det ingen som låtsas att de ser hur Shaw är nedblodad och har häftklamrar över hela sin mage?

Prometheus (2012) – den moderna Frankenstein

Som äkta fanboy har jag haft skrivkramp efter att jag såg filmen i lördags. Som andra geeks som debatterar filmens kvaliteter på nätforum är jag kluven. Prometheus dock varken det fläckfria mästerverk som fans hoppats på eller magplasket som en del hävdar. Däremot är den en underhållande rymdopera med tillräckligt mycket orginellt och dubbeltydigt stoff för att kunna fortsätta vara bränsle för debatter under lång tid framöver. Och den ser fullkomligt magnifikt mindblowing ut. Funderar du fortfarande på om du ska ta dig till bion och se den i 3D, så kan jag lova att du inte kommer att ånga dig.

Varning för spoilers. Läs inte resten om du är rädd för att få veta detaljer!

Shaw är ute på jakt efter sin skapare

Det här är inte Alien
Ridley Scott har inte gjort en remake av Alien. Det har han påpekat flera gånger, men det är som om en ny version av klassikern ändå var vad många hoppades på. Den nya filmen står dock, på gott och ont, på egna ben. Det är en större, grällare, komplexare och samtidigt dramatiskt mer ofokuserad film än Alien. Visuellt har Prometheus faktiskt mer gemensamt med  Rymdimperiet slår tillbaka än just Alien.

Enligt flera recensenter skulle temat för filmen Prometheus vara Elizabeth Shaws (Noomi Rapace) religiösa tro och frågan om varifrån vi, den mänskliga rasen, egentligen kommer. En del kritiker verkar besvikna på att dessa frågor ställs på ett taffligt sätt av filmens karaktärer och att det yttersta svaret – att vi är skapade av en ras stora, vita, muskulösa män – är trivialt. Men då tycker jag faktiskt att man ser filmen alltför ytligt. Sant är att Shaw och hennes kolleger aldrig får de svar hon hoppats på, men att deras barnatro och existensiella grubblerier inte har någon relevans i ett kosmiskt sammanhang är också själva poängen. Temat för Prometheus är inte Shaws personliga sökande efter Gud eller hennes frälsning. Det är Skaparnas möte med Skapelsen som är filmens kärna, och i det mötet saknas såväl frälsning som mening för tillvaron. Den som ger liv till någon annan betalar i Scotts universum ett högt pris, och även om människan skulle ha tillkommit genom intelligent design finns det inget högre syfte bakom. Och vår, liksom resten av skapelsens, respons på den livets gåva vi fått, är förstörelse och våld.

Cykeln av skapande och förintande löper som den röda tråden genom filmen. I inledningsscenen iakttar vi den varelse som ger upphov till liv på Jorden och därmed också dömer sig själv till döden genom att hans kropp blir näring åt nya livsformer. Det är ett tema vi känner igen från bl a den nordiska mytologin där jätten Ymers kropp utgör världens fundament. Senare i filmen möter vi en annan skapad varelse, androiden David, satt till jorden av en åldrande miljardär som ersättning för en son som aldrig kom. Men David är också hela mänsklighetens avkomma, och han vänder sig emot sina upphovsmän i sina försök att skapa eget liv. Varför? Helt enkelt för att han kan. I filmens nyckelscen är det David som uttrycker filmens moral: Vilka barn vill inte se sina föräldrar döda? Det går inte att skapa eld utan att själv förtäras av den.

Genom något krystade flashbacks får vi som filmpublik följdriktigt vara med då den mäktiga rasen av spacejockeys förintas av sitt eget biologiska vapen: den svarta substans med livets gnista som är så kraftfull att minsta droppe sprider sig genom värdorganismen som ett virus. Filmen visar oss cykler av skapelse och förintelse, i ett allt mer rasande tempo, tills vi bokstavligen bevittnar evolutionen av en ny monstruös art, i fast-forward genom generationerna.

Kosmisk skräck
Titanen Prometheus i den grekiska mytologin skapade först människan av lera och vatten, och skänkte sedan elden (kulturen) till oss. För detta straffade Olympen honom med evig plåga. En tolkning av filmen som vissa har gjort är att det skulle vara besättningen på Prometheus som ”upptäcker elden” genom att finna människans ursprung. Men filmens berättelse kan inte tolkas så bokstavligt nära de forntida grekernas naivt antropocentriska

Denna moderna myt är har mycket mer gemensamt med den kosmiska skräcken i HP Lovecrafts At the mountains of madness än med klassisk mytologi. (Bläckfiskmonstret har även en stark släktskap till Cthulhu.) Människan är bara en bifigur, oändligt liten inför gudarnas likgiltighet och olycksalig om hon kommer i vägen för deras planer. Samtidigt är människan en del av det höga pris som gudarna/spacejockeys får betala. Både människorna och den svarta substansen (sedemera monstren) är ju barn till filmens gudar och avkomman vänder sig gemensamt emot dem. När den ensamme upphovsmannen till livet på Jorden i början av filmen sprider sin svarta ”säd” så dömer han både sig själv och sina gelikar till döden. Om inte den svarta substansen dödar dem alla, så kommer människorna förr eller senare att göra det.

Frankensteins monster, det är vi
Förutom likheterna med teman från Lovecraft är det i romanen Frankenstein vi finner en tydlig föregångare till filmen. Mary Shelleys gotiska klassiker har ju undertiteln Den moderne Prometheus och om man betraktar Scotts film som Frankensteins arvtagare så faller faktiskt de flesta bitar på plats. Shelleys Victor Frankenstein försöker genom vetenskapen göra sig själv till gudarnas jämlike och skapar liv från död materia. Monstret som uppstår är en vetenskaplig triumf, och Victor tror in i det sista på sin skapelse och ser i honom en ädel själ som behöver vägledning. Men högmod går före fall, och ”den moderne Prometheus” Victor straffas likt titanen hårt. I Shelleys version kommer straffet mot skaparen inte direkt från gudarna, utan från det skapade, Monstret.

Vi människor, tillsammans med Alien-varelsernaoch den svarta substansen, är Frankensteins monster. Våra skapare stod förmodligen där i åskvädret och ropade likt Victor Frankensten ”It’s alive!”. Och vi kommer att hämnas gruvligt på dem för den saken. På samma sätt är David vårt eget monster, som längtar efter en far som älskar honom och en mening med sin existens. När det står uppenbart att han inte kommer att få något av det, återstår bara tillfredställandet av de egna drifterna.

Berättigad kritik
Den hårdaste kritiken mot filmen rör manusets brister. Somliga retar upp sig på beteendet hos filmens huvudpersoner, som man tycker agerar ologiskt eller slumpartat. Och visst finns det sådana exempel, som då skeppets biolog utsätter sig själv för helt onödiga risker genom att försöka gosa med första bästa rymdreptil som kommer krälande. Andra kritiker påpekar luckor i berättelsens grundlogik, som det faktum att nästan ingen i besättningen på en rymdresa för biljoner dollar får veta vad uppdraget handlar om. Det finns vidare inte mycket till gruppdynamik ombord, utan alla kör sina egna race, till synes ointresserade av vad som händer med kollegerna. Efter en dramatisk höjdpunkt som involverar en monstruös operation så får Shaw irra omkring nedblodad utan att någon frågar hur det är med henne, trots att hon är helt nedblodad. Och så vidare. Läs mer: De 9 värsta misstagen som Prometheus besättning gör.

Ridley Scott är ökänd för att inte alltid få till klippningen till bioversionerna av sina egna filmer. Blade Runner är det mest välkända exemplet, där numera ingen ser bioversionen utan någon av alla de olika director’s cut som kommit genom åren. Specialversionen av Alien är mycket längre (och bättre) än gamla bioversionen. Prometheus kommer förmodligen också bli en sådan film. Jag gissar på att filmbolaget krävt att den ska klippas ned till 2 timmar och att Scott har fått kapa i viktiga scener eller helt ta bort andra som (möjligen) bättre förklarar huvudpersonernas motivation för att agera som de gör. Filmen är märkligt rumphuggen i vissa scener. De 10 största gåtorna i filmen.

Men om man inte förväntar sig att filmens huvudpersoner ska få svar på sina frågor om Gud, utan istället betraktar Prometheus som en film som ställer en massa frågor om priset man får betala för att försöka vara Gud, så kan man ha mycket stor behållning av den trots dess svagheter. Det är för långt mellan de intelligenta science fictionfilmerna, och vi borde få se fler filmer som Prometheus, inte färre.

Rymdskeppet med samma namn

Handlingen.
Rymdskeppet Prometheus utforskar en avlägsen måne på jakt efter en utomjordisk ras som den idealistiska forskaren Shaw tror har skapat mänskligheten. De finner en pyramid med spår från en tekniskt avancerad civilisation. Men det finns personer i besättningen som har en farlig agenda, och utomjordingarna verkar ha dödats av något okänt som fortfarande finns kvar i pyramiden. Sen går allt käpprätt åt helvete.

Rymdskepp och specialeffekter!
Visuellt nästan helt fulländad. Ridley Scott har sin vana trogen bemödat sig om att så mycket av scenografin som möjligt byggdes upp av fysiska kulisser, istället för datoranimationer. Det gör att filmen får en i ordets bästa bemärkelse gammaldags påtaglighet i miljöerna. Skeppet Prometheus är rymdens Ferrari: muskulös och elegant. Vridbara motorer och en flygplansliknande cockpit ger skeppet en realistisk profil, samtidigt som interiörerna är så maffigt futuristiska att man tänker att så här ska en riktig science fictionfilm se ut. Vi får också stifta bekantskap med ett utomjordiskt skepp som vi känner igen från Alien och Aliens: den hästskoformade modell där alienäggen hittades i de tidigare filmerna. Men är det samma skepp, eller bara ett likadant?

Regi: Ridley Scott
Producenter: Ridley Scott, David Giler, Walter Hill
Musik: Marc Streitenfeld
Foto: Dariusz Wolski

Lästips för dig som inte fått nog av flummiga tolkningar av filmen: Prometheus Unbound: What The Movie Was Actually About

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter