Independence Day (1996) – It ain’t over till the fat lady sings

USA 1996, regi: Roland Emmerich

Mer läsning: Independence Day och den ironiska sci-fi-generationen (2016)

”It ain’t over til’ the fat lady sings” Will Smith i Independence Day (1996)

Handlingen.

I sin mörkaste stund reser sig mänskligheten för att samarbeta och med hjälp av sin intelligens slå tillbaka mot en övermäktig invasion från yttre rymden. Vägen till resningen är lång, och vi får följa en rad arketyper genom svåra stunder: Flygässet (Will Smith), Den unge blonde presidenten som får hålla sitt livs tal (Bill Pullman) och hans lidande First Lady (Mary McDonnell som senare skulle spela president i Battlestar Galactica), Det excentriska judiska datageniet (Jeff Goldblum) och hans fatalistiska judiska pappa (Judd Hirsch), Det godhjärtade fyllot (Randy Quaid), den trogna golden retrievern Boomer – och vidare i en stor och mycket välcastad ensemble. På vägen mot människans emancipation levererar våra huvudpersoner en rad ”minnesvärda” oneliners. Som då Will Smiths flygare öppnar luckan på ett kraschat rymdskepp, drar ut monstret, och knockar det samtidigt som han väser ”Welcome to earth!” Eller axiomet ”It ain’t over till the fat lady sings” som återkommer genom hela filmen.

Rymdskeppen!

Åh, här får vi ju se en hel massa olika rymdskepp! De mest ikoniska är de stora tefaten som placerar sig över varje stor stad på Jorden i filmens första akt. Sedan dess har exakt samma händelseförlopp förekommit i ett otal filmer, men 1996 kändes det fortfarande ganska häftigt. Det ser ganska häftigt ut idag också. Sen har vi de små attackskepp som flyger snabbt och skjuter laserstrålar som amerikanskt stridsflyg inte har en chans emot. (Minispoiler: Ett av dem har dessutom funnits i amerikansk ägo sedan 1950-talet.) Till sist har vi Moderskeppet som våra två hjältar Will och Jeff smyger sig in i. Överlag möter vi coola och elaka rymdskepp som även 16 år senare kan höja pulsen hos en inbiten science fictionfantast.

Elaka aliens invaderar i Independence Day

Look och specialeffekter;

Habilt hantverk med mycket matinékänsla. Kommersiell i varje ögonblick, så förvänta dig inget med någon som helst edge. Snarare är det en lite gammaldags Hollywoodkänsla över alltsammans, fast med dyra effekter. Det är inte något dåligt. Det var också en föregångare inom genren ”spränga välkända landmärken” – och det är fortfarande lite häftigt att se Vita huset flyga i luften.

Luckor i manus,

Jeff Goldblums datavirus, kanske. Eller att en elak alien väljer att telepatiskt kommunicera hela sin onda plan till USA:s president. Eller varför inte Randy Quaids hjältemodiga flight rakt uppåt? Det är bara att välja och vraka. Men eftersom det är så underhållande har man ganska mycket överseende.

Domen:

Independence Day (ID nedan) är en bra film på samma sätt som popcorn är gott. Den är filmvärldens motsvarighet till kolhydrater och salt. Det finns visserligen gott om ögonblick som gör att man vill dra fram skämskudden, t ex de scener då amerikanska flaggan halas fram och viftas med i motljus. Men det uppvägs med råge av ett kul persongalleri och att regissören Roland Emmerich ägnar sig åt det han gör bäst: att njutningsfullt skildra civilisationens undergång. Emmerich har i sina senare försök i undergångsgenren (t ex 2012) blivit mer uttalat misantropisk men i ID höll han sig från den värsta cynismen och lät en optimistisk ton genomsyra historien. Man kan lätt se det som om han på senare år om och om igen försökt skapa en ny ID, men inte riktigt nått hela vägen fram.

För Will Smith och Jeff Goldblum är ID också en höjdpunkt i karriären. De har båda haft många blockbusters men det är något med deras samspel och just den här filmens blandning mellan action, drama och komedi som gör den i åtminstone mina ögon till en större klassiker (om än cheesy) än Men in black eller Jurassic Park. Framför allt finns glimten i ögat hela tiden, och varje gång det blir för patetiskt storvulet kommer en liten scen som går över i fars eller satir. Grymt underhållande!

Mer läsning: Independence Day och den ironiska sci-figenerationen (2016)

Se även+
Mars attacks för jämförelsen. De båda filmerna kom samtidigt och har samma upplägg och tema. Men ID är överlägsen på i stort sett alla vis.

Annonser

30 comments

  1. [spolier alert] I löööv ID. Det enda jag ångrar är att jag såg bonusmaterialet på DVD’n med delar av originalslutet, där Randy Q istället flyger sitt propellerplan in i storskeppet som en annan Åsa-Nisse. Svårt att se den scenen igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s