Joe och Alice från Super 8
Handlingen.
Smalltown USA, sommaren 1979. Ett gäng lagom nördiga kompisar i 12-årsåldern kämpar med uppväxtens alla bekymmer, jobbiga storasyskon och okänsliga föräldrar. De vuxna i den lilla staden ignorerar ungdomarna för det mesta, då de inte helt enkelt tvingar sin vilja på dem. Men kompisarna Joe (Joel Courtney) och Charles (Riley Griffiths) har åtminstone sin vänskap, och de delar dessutom kärleken till filmen. Sommarlovets projekt är att spela in en zombiefilm på en super-8-kamera, och alla skådisar hämtas från kamratgruppen. De lyckas till och med fylla den kvinnliga huvudrollen i sin story med en riktig tjej, Alice (Elle Fanning). Allt hade förmodligen utvecklats till en ganska vanlig (men jobbigt prepubertal) sommar om det inte var för tågkraschen som de råkar filma då de smyger ut en natt. Det är arméns tåg, och förutom att själva kraschen ställer till med stor förödelse så råkar också något stort och farligt slippa lös i den lilla staden. Snart börjar mystiska saker hända: en osynlig kraft påverkar alla maskiner, stadens hundar försvinner och folk attackeras av något monstruöst. Barnen övergår från att filma fantasizombies till att försöka lösa det högst verkliga mysteriet. Men US:As armé är också intresserade av det som rymt från tåget och slår en järnring kring stan.
Rymdskeppet!
Å, det här är en riktig skönhet som precis som i klassiska Spielbergfilmerna Närkontakt av tredje graden och ET sparas till slutet av filmen. Det ser också ut som ett klassiskt Spielbergskepp med blinkande ljus och majestätisk flykt mot dramatisk natthimmel till pampig musik. Classy!
Pretentionerna?
Super 8 är framför allt en film om barndomen, i samma andra som ET eller Stand by me. Eller varför inte The Goonies? Det är alltså ett äventyr, men också en ”riktig” film med flera fina personporträtt. Inte pretentiöst alls, men heller inte utan ambition.
Specialeffekter och look;
Den här filmen både ser ut och låter helt delikat. Det sena 1970-talet har aldrig varit snyggare, och datoranimationerna används sparsamt och klokt för att ge dramat en fast förankring i jorden. Sedan finns förstås flera riktiga money shots – som tågkraschen – och dessa kommenteras av filmens unge amatörregissör Charles som entusiastiskt pratar om ”Fantastic production value”. Det är förstås JJ Abrams alter ego som talar, och ger en skön metadimension till filmen. Ett plus i kanten till rymdvarelsen!
Luckor i manus,
Man undrar ju lite varför alla åker omkring så mycket hela tiden i bilar, och vad det egentligen tillför handlingen. Men det är snarare en tempofråga än verkligt stora luckor i manus.
Domen:
Det här är inte bara JJ Abrams (regi) och Steven Spielbergs (producent) gemensamma kärleksbarn, utan också JJs kärleksförklaring till den äldre regissören. Super 8 är en ren och skär hyllning till det tidiga 80-talets Spielberg, och då framför allt Närkontakt av tredje graden och ET. Super 8 är en syntes av dessa två, med lite nytt och lite modern smartness. Om jag var Spielberg skulle jag vara mycket rörd över att få en så fin present. Super 8 är också en hyllning till fantasin i allmänhet och filmskapandet i synnerhet.
Filmens första timme är helt fantastisk, då vi lär känna ungdomarna och deras halvtrassliga liv och spänningen byggs upp medan staden rasar samman omkring dem. Det är både starkt nostalgiskt och fräscht på samma gång. Sen när väl monstertemat tar över och armén invaderar tappar filmen lite fokus. Det blir en mer konventionell actionhistoria med lite för många trådar att hålla reda på. Men slutet är härligt sentimentalt och vi fäller en tår och förlåter filmen dess brister. JJ Abrams visar sin varma sida i den här filmen, och det blir till sist något mycket fint av helheten.
Se även-
ET – förutan vilken Super 8 inte skulle kunna finnas
The Goonies – bättre än sitt rykte!
Regi: JJ Abrams
Producenter: JJ Abrams, Steven Spielberg, Brian Burk
Rymdfilm 
12 kommentarer