Månad: september 2012

Femte elementet (1997) – Ruby Rhod FTW

Moebius designade detta skepp i Femte elementet

Handlingen.

Jorden står i centrum för en interstellär kamp mellan gott och ont i denna galna rymdopera av Luc Besson. Korben Dallas (Bruce Willis i toppform) är en hårt prövad taxichaffis i 2300-talets New York. En dag landar den till synes oskyldiga Leelo (Milla Jovovich) i hans taxi. Därefter är inget sig likt. Leelo visar sig vara en Överlägsen varelse, utsänd av de goda mondoshawans för att stoppa ett ondskans eldklot som hotar Jorden. Tillsammans med en förvirrad mondoshawanpräst (Ian Holm i toppform) letar de efter fyra heliga stenar som ska hjälpa Leelo att utföra sitt uppdrag. Men det finns många hinder på vägen: de brutala mangalores, den ondskefulla affärsmannen Zorg (Gary Oldman i toppform) och sist men inte minst: den spritt språngande galne videobloggaren Ruby Rhod (Chris Tucker i legendarisk form. Legendarisk!).

Zorg i Femte elementet

Rymdskeppen, specialeffekter och look

Femte elementet

Håren reser sig på armarna då jag tänker på att två av de allra mest inflytelserika franska serietecknarna designade rymdskepp och varelser för Femte elementet. Först har vi Jean-Claude Mézières, som är för svenskar känd som skaparen av  rymdserien Linda och Valentin och en av Luc Bessons stora idoler. Hans stil är lätt igenkännbar som en stor influens genom hela filmen, och de flygande taxibilarna  är hämtade direkt från ett Linda och Valentin-album. Och sen har vi självaste Moebius, som är en av filmens officiella designers och bland annat formgav mondashawanskeppet som vi ser landa alldeles i början. Det är fullkomligt magnifik science fictiondesign och de korta scener där det är med är helt magiska. Värda att nämna är också de brutala slagskepp som Jorden skickar mot eldklotet, och det svävande lyxhotellet. Tyvärr är det någon utan Moebius gudomliga begåvning som formgivit de ganska mediokra rymdskeppsinteriörerna. Dessa liknar mest överblivna kulisser från Star Trek och lever inte alls upp till övrig scenografis konstnärliga kvalitet.

Konstnärligheten är desto större på kostym- och hårsidan. Jean Paul Gaultier skapade över 900 kostymer till Femte elementet, som utan konkurrens är den mest modefierca scifirullen i filmhistorien. Det enda minuset är Milla Jovovics fruktansvärda orange hår, men det får man kanske skylla på 90-talet. Guldstjärnan går till Chris Tuckers helt hysteriska Ruby. Liknar han inte Makode Linde lite grann?

Bruce Willis och Milla Jovovic i Femte Elementet

Pretentionerna?

Ett anspråksfullt anslag finns ju där, någonstans i historien om livskraftens kamp mot döden. Men då Luc Besson inte verkar kunna bestämma sig för om han vill göra en fars eller spännande rymdopera, så försvinner all eventuell seriositet bland skriken och explosionerna.

Luckor i manus,

Ganska många. Framför allt saknas det en riktig handling. Vi får redan i första minuten veta att den Överlägsna varelsen bör ta sig till Egypten med fyra stenar, för att rädda världen. Sedan passerar en lång rad karaktärer i revy genom en serie helt osannolika sammanträffanden så att denna premiss kan bli verklighet. Våra hjältar irrar mest omkring, och få saker de tar sig för har någon egentlig påverkan för att de ska uppnå sitt mål. Uppdraget utför de (pliktskyldigt) under filmens sista minuter. På samma luddiga vis är skurkarnas bara vagt inskrivna i berättelsen, i perfierin. Det onda och opersonliga eldklotet gör ju ingenting alls, utom att som ett väderfenomen närma sig Jorden. Och hur cool Gary Oldman än är som Zorg, så lyckas Besson aldrig riktigt sälja in honom som ett reellt hot, och Zorg försvinner ur berättelsen på ett högst snöpligt vis.

Mest minnesvärda scen*

Då Ruby Rhod gör entré, speedad som en hackspett. Obeskrivligt kul! Se klippet ovan.

Domen:

Åh, nej, det här som kunde ha blivit en superklassiker! Visuellt är det förstås en riktig fest, och det är riktiga topprestationer från Bruce Willis, Chris Tucker och Gary Oldman. Men vad gäller berättelsen är det helt enkelt för mycket som pågår samtidigt och alldeles för tunn historia. Milla Jovovic spelar över så till den milda grad att det är oerhört svårt att köpa henne som Överlägsen varelse. Dramat drunknar i fånerierna.

Därmed inte sagt att Femte elementet inte går att njuta av. Det är gott om vass satir, roliga bifigurer (den galna rånaren med hatten), spektakulära kläder och kul dialog. Rymdvarelserna är top notch. Det räcker fortfarande för en fredagkväll framför TVn.

Se även+

Blade Runner för icke komediversionen av framtiden, som Besson ”lånat” väldigt mycket ifrån. Robocop för svartare satir

Mondoshawan

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Utdrag från manus

Loc/Ruby Rhods (Chris Tuckers) första repliker från filmen:

	In walks LOC RHOD amidst a tornado of music and security guards.  He is
young, good-looking, eccentric, charming as an elf or sly as a fox.  A
bundle of energy.  He is the 24th century's most popular DJ.

						LOC RHOD
					(speedy, in rhythm)
				Korben Dallas! Here he is The most hated
				man in the universe. The one and only winner
				of the Gemini Croquette contest! Ladies, start
				melting 'cause the boy's hot! Hot! Hot! The boy
				is perfect..
					(he feels his muscles)
				...The right size, right build, right hair.  Right on!
				Say something-to those 50 billion pair of ears out
				there D-man!

	An ASSISTANT hands a totally lost Korben a mike.

						KORBEN
					(hesitant)
				...Hi.

						LOC RHOD
				Does it get any better or what!

	Loc Rhod grabs Korben's arm and leads him down the hallway, as fast as
the music.

						LOC RHOD
				...Quiver ladies, he's gonna set the world on
				fire right here from 5 to 7! You'll know
				everything there is to know about the D-man.
				His dreams, his desires, his most intimate of
				intimates.  And from what I'm looking at
				intimate is the stud muffin's middle name.
				So tell me my main man... you nervous in the
				service?

						KORBEN
				Uh... not really.

	Loc Rhod lets go of Korben's arm and grabs the Stewardess.

						LOC RHOD
				Freeze those knees, my chickadees, 'cause
				Korben is on the case with a major face...

	Loc Rhod rubs up against the stewardess.
						LOC RHOD
				...Start drooling, ladies! My man here is a
				sharp-tongued Sire who's gonna stroke your
				every desire.

	They come to an intersection.  The airline company has prepared drinks
for them.  Loc Rhod pushes on, grabs a glass of champagne, scribbles his
autograph.

						LOC RHOD
				Yesterday's unknown will be tomorrow's Prince
				of Fhloston Paradise, the hotel of a thousand and
				one follies, home of luxury and beauty.  A magic
				fountain flowing with non-stop wine, women and
				Bootchie Koochie Koo...

	He tosses away his champagne glass.

						LOC RHOD
				Beware out there puppy dogs my man is on
				the prowl. Owwww!

	Howling, Loc Rhod grabs another stewardess by the arm.

						LOC RHOD
				...And start licking your stamps little girls,
				this guy's gonna have you writing home to
				Momma! Tomorrow from 5 to 7, I'll be your
				voice, your tongue and I'll be hot on the tail
				of the sexiest man of the year... D-man...
				Your man... My man.

	The stewardess shivers.  A BEEP is heard.

						VOCODER (O.S.)
				End of transmission.

	The MUSIC suddenly stops.  Several assistants come and compliment Loc
Rhod who sighs, lights up a cigarette, and drops his pretense.

						LOC RHOD
				Korben sweetheart do me a favor I know this
				is probably the biggest thing that ever happened
				to you in your inconsequential life. But I've got
				a show to do here and it's got to pop. So tomorrow,
				when we're on air, give me a hand... Try to make
				believe you have more than a one word vocabulary.
				OK pal?
Annonser

Star Trek VI (1991) – sista äventyret från Kalla kriget

Christopher Plummer som general Chang i Star Trek VI

Handlingen.

Det kan bli fred mellan Klingon och Federationen. Gamla uvar som kapten Kirk (William Shatner) muttrar för sig själva, förbisprungna av historien. Men då Klingons kansler Gorkon (David Warner) blir lönnmördad under ett diplomatiskt uppdrag sätts allt på spel: den klingonske höken general Chang (Christopher Plummer) anklagar Kirk för mordet och sänder honom och McCoy till dödsläger. Starka krigiska krafter på båda sidor gör allt för att hindra att rymdens eget ”kalla krig” får ett lyckligt slut.

Mördarna måste fångas, för att rentvå Kirk

Rymdskeppen!

USS Enterprise och det mäktiga klingonska flaggskeppet Kronos One spelar en stor roll. Den senare blir ju en brottsplats, nedstänkt med rosa blod, då två federationssoldater i rymddräkter strålar ombord sig. De orsakar kalabalik genom att orsaka tyngdlöshet och attackerar kanslern i en riktigt spännande scen. Morden får Spock (Nimoy) och Valeris (Sex and the Citys Samantha!) att starta en omfattande brottsundersökning på Enterprise, för att rentvå Kirks namn.

Pretentionerna?

1960-talets Star Trek jobbade med tydliga referenser till det världspolitiska läget med Federationen som USA/väst och Klingon som ryssar/Sovjet. Eftersom producenten Harve Bennett och regissören Nicholas Meyer visste att The Undiscovered Country (som kom 1991) rimligen skulle bli den sista filmen med Enterprises originalbesättning, så tog de chansen att låta berättelsen återspegla slutet på kalla kriget och Sovjetunionens fall. Det blir en elegant hänsyftning tillbaka på TV-serien och en passande inramning till det allra sista äventyret med det allt mer synbart åldrande gänget.

Praxis exploderar – gav upphov till ”The Praxis Effect”

Specialeffekter och look;

Ett gediget filmhantverk ger en snygg men inte spektakulär sci-fi-film. En visst specialeffekt lever dock vidare. Den ringformade explosionen då Klingons måne Praxis går under blev stilbildande och kallas fortfarande för ”The Praxis effect” i branschen. I originalversionen av Jedins återkomst från 1983 exploderade Dödsstjärnan i ett stort eldklot, men den uppdaterade versionen har explosionen kompletterats med en praxisring. Ringen har även synts i Stargate (1994).

Kim Cattrall och Leonard Nimoy har båda spetsiga öron

Domen:

Nicholas Meyer har med rätta uppnått en sorts frälsarstatus bland fansen. Han räddade trots allt konceptet inte bara en, utan två gånger. Först med den numera klassiska Star Trek II  från 1982, som allmänt ses som en av de bästa science fictionfilmerna från 80-talet. Och så nio år senare, då han räddar originalensemblens ära genom att göra deras allra sista äventyr på vita duken till en så njutbar historia.  The Undiscovered country fungerar på många plan. Dels anknyter den skickligt till tidsandan från Järnridåns fall och väver in Kalla krigets otidsenlighet med den otidsenlighet som Kirk, Spock, Uhura och de andra själva uppvisar. Meyer lyckas med lätt ton gestalta obönhörligheten i tidens gång (och risken att man själv blir en relik) utan att för den skull förnedra huvudpersonerna genom att göra parodi på att gubbarna och gumman håller på att bli skröpliga. Berättelsen innehåller också en lagom puttrig detektivhistoria, en dramatisk rättegång och en riktigt komisk vistelse i den fruktansvärda fånglägret Rura Penthe. På slutet blir det klassisk kamp mot klockan då de gamla hjältarna får rädda världen en sista gång. Som grädde på moset spelar självaste Christopher Plummer general Chang. Alltsammans skildras mycket kärleksfullt och det gör att The Undiscovered Country är min personliga favorit bland alla tolv Trekfilmer.

Se även+

Meyers Star Trek II:  The Wrath of Khan.

De bästa episoderna från Star Trek Voyager

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Alien Resurrection (1997) – kom till monstermamma

Ripley är inte riktigt sig själv, och Winona inte vad hon ser ut att vara

Handlingen.

I den fjärde Alien regisserad av Jean-Pierre Jeunet möter vi en grupp legosoldater, spelade av bland andra Winona Ryder, Ron Perlman och Dominique Pinon. De har ett litet rymdskepp, Betty, i vilket de fraktar nedsövda människor till militärskeppet Auriga. En halvgalen överste och ett antal forskare (bl a Brad Dourif) använder levande människor som värdar åt de xenomorpher som de föder upp på Auriga. Forskarna har även klonat gamla Ellen Ripley (Sigourney Weaver) som återuppstått som en människa/alienhybrid. Men som alla vet är det svårt att kontrollera xenomorpher, och det dröjer inte länge innan monstren bryter sig ut och börjar käka upp allt i sin väg.

Betty dockar med Auriga i Alien Resurrection

Rymdskeppen!

Betty är en bedagad skönhet,  designad av miniatyrmodellreraren Matthew Gratzner och filmens assisterande art director Bill Boes. Hon är rostig, bucklig och mycket charmig. Hon spelar också en viktig roll i filmen, för det är Betty som är målet för Ripley och legosoldaterna då de flyr genom Aurigas mörka schakt för att komma undan alienattackerna.

Pretentionerna?

Kanske finns här ansatsen att spinna vidare på temat från de tidigare om mänsklighetens hänsynslöshet mot sig själv och andra varelser. Men karaktärerna är för skruvade och storyn för full av klichéer för att man ska kunna ta filmen riktigt på allvar.

Dr Gediman (Brad Dourif) i Alien Resurrection

Specialeffekter och look;

Gorgeous, gorgeous, gorgeous! Filmens starkaste kort, utan tvivel. Det finns alltid något kul  eller intressant i bild. Det enda som stör är rymdhippiestilen på legosoldaterna, en look som tyvärr skulle återkomma i Matrix några år senare.

Mest minnesvärda scen* 

För att vara en film som allmänt betraktas som ett misslyckande så innehåller Alien Resurrection ovanligt många klassiska scener. Dr Gediman som visar tänderna för en fångad xenomorph, som han också torterar. Xenomorphens hämnd och flykt. Den klonade Ripley som hittar rummet med de misslyckade experimenten. Flykten genom vatten och upp genom ett schakt.

Aldrig ett bra tecken om man hittar nåt rött och kladdigt på sitt eget bakhuvud

Domen:

Det var ju upplagt för succé: Joss Whedon skrev manus, för bövelen. Jean-Pierre Jeunet, mannen bakom Delicatessen och De förlorade barnens stad, regisserade, för tusan. Winona bleeding Ryder i en av huvudrollerna! Och visst finns det många fina enskilda scener i den här filmen. Det är helheten som aldrig riktigt lyfter, som en deg man har glömt att ha jäst i.  Vissa saker önskar man att det gick att ose, som då Weaver krampaktigt försöker få till en sexuell spänning med Ron Perlman.  Det blir till slut för mycket fåniga element och som en parodi på allt som var bra med Alien.  Slutet med ”den nyfödde” hatas av många. I mina ögon är bäbisen något av det mest originella med Alien resurrection,  en kul twist på moderskapstemat från Aliens. Men även den idén tramsas bort.  Synd på så fin potential.

Visste du att?

Tillfrågade regissörer som tackade nej: Peter Jackson, Danny Boyle och Bryan Singer.

Se istället-

Alien, Aliens och Alien 3.

Regi: Jean-Pierre Jeunet
Manus: Joss Whedon
Producenter: Gordon Carroll, David GilerWalter Hill, Bill Badalato

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The forgotten (2004) – Julianne glömmer aldrig

Julianne Moore i The forgotten

Handlingen – spoilervarning.

Julianne Moore och Dominic West (McNulty från The Wire) spelar tillsammans i denna psykologiska thriller. Temat är saknaden efter och lojaliteten till ett försvunnet barn. Julianne är kvinnan som sörjer sin son som omkommit i en flygolycka. Men barnets pappa och andra människor i omvärlden påstår plötsligt att hon aldrig haft något barn, och att hon måste vara psykiskt sjuk. Gary Sinise (Mission to Mars) spelar hennes psykiater. Den ende som tror henne är Dominic, som spelar en pappa i samma situation. Han fyller tomheten efter sin försvunna dotter med whiskey. Bit för bit avslöjar de båda utstötta föräldrarna en konspiration, och förstår att deras barn kanske inte är döda ändå. Amerikanska myndigheter är nämligen i maskopi med rymdvarelser som har försökt utplåna föräldrarnas minnen för att dölja att barnen blivit bortförda.

Pretentionerna?

En moders kärlek övervinner allt.

Specialeffekter och look;

Ser ut som vilken dramafilm som helst, med en liten twist här och där. Ganska mörkt och lite mardrömslikt. Effektfullt eftersom de sparar på effekterna.

Luckor i manus,

En hel del, misstänker man. Men eftersom nästan inget förklaras lämnas luckorna åt fantasin. Lite snopet.

Domen:

Som ett bra avsnitt av Arkiv X eller Twilight Zone. Varken mer eller mindre. Intrigen räcker med andra ord inte riktigt för en långfilm. Men supersnygga och supertalangfulla Julianne Moore gör som vanligt ett utmärkt jobb och fyller filmen med själ och hjärta. Tack vare henne lyfter The forgotten alldeles precis över medelmåttighetens rand.

Se även+

Arkiv X för konspirationer om rymdvarelser, eller Hannibal för mera Moore.
The Fourth Kind för en riktig skräckfilm om bortförande.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Alien 3 (1992) – Ripley på den yttersta gränsen

Scener ur ett äktenskap

Handlingen.

Straffkolonin Fury ligger på en planet långt från civilisationen. Den befolkas av mördare och våldtäktsmän som lever i en bräcklig och religiöst färgad fred med varandra.  ”Here we tolerate even the intolerable”, säger männen är deras motto. i denna miljö störtar en dag ett straff från Gud, som en komet. Det är Ellen Ripleys räddningskapsel från rymdskeppet Sulaco. Ripley lever, men löjtnant Hicks och flickan Newt från Aliens har dött vid kraschen (till många Aliensfans’ besvikelse – detta är en mycket mindre populär film än föregångarna). Tyvärr finns det även en annan passagerare ombord…

Rymdskeppet!

I får se en liten bit av Sulaco (från Aliens) och dess livbåt alldeles i början, men det mesta utspelas i underjorden.

Charles Dance som fd knarkande doktor i Alien 3

Pretentionerna?

En moralsaga. Ripleys kvinnliga närvaro testar männens celibatlöfte och trohet mot de ideal som skulle blivit deras själars räddning. Fängelseläkaren, spelad av Tywin Lannister.. eh, Charles Dance blir Ripleys ende förtrogne, men även hans moral är tveksam. Och ska stackars plågade Ripley själv nå frid till slut?

Specialeffekter och look;

En av David Finchers tidigaste filmer, och ändå tycker jag att man känner igen hans karaktäristiska bruna färgtoner. Det är snyggt, i alla fall. Bildspråket är starkt avskalat som på en teaterscen. Alla människor bär likadana kläder och har rakade huvuden. Skuggor och eld växelverkar i de underjordiska gångar som är mörkt fuktiga och alla leder mot smältugnens rasande eldinferno, dit de intagna försöker locka monstret.

Själva xen0morpherna är ungefär de samma som i de tidigare filmerna, och även om ett av monstren är fyrbent så tillför Alien 3 inte mycket nytt till mytologin. Dessutom dröjer det lång tid innan vi får se dem.

Bishop i Alien 3

Luckor i manus,

Hela fem gånger skrevs manuset om av olika författare, bl a William Gibson. Från början skulle det ha varit en helt annan film och det färdiga manuset och bioversionen av filmen verkar vara något som både producenterna (trion Gordon Carroll, David Giler och Walter Hill) och den unge regissören David Fincher kände sig missnöjda med. Det dramatiska fokuset är också lite obalanserat. Istället för att bygga vidare direkt på den populära Aliens, så börjar Alien 3 om igen med Ripley som den enda överlevaren. Det tillkommer förstås nya karaktärer som publiken investerar känslomässigt i, men de dör abrupt utan att deras personliga berättelser hinner få en mening i filmen. Kvar är bara Ripley och monstret.

Domen:

Jag tycker att Alien 3 är bättre än sitt rykte, om än en film där många goda idéer har kompromissats bort. Sigourney Weaver bär filmen på sina axlar, och visar oss en Ellen Ripley på den yttersta gränsen till vad en människa förmår klara av. Men hon bryts inte. Fina skådisar omger henne också, med Charles Dance och Charles S Dutton som de enda som är på hennes sida i en fientlig omgivning.  Slutet är logiskt och värdigt för Ripley, och borde ha fått vara så. Men istället sparkade de liv i henne ytterligare en gång, i Alien 4.

Se även+

Alien, Aliens, Alien 4 och Prometheus

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Iron Sky (2012) – Tredje riket slår tillbaka

Finland/Tyskland/USA  2012. Regi: Timo Vuorensola

Iron Sky är rena steampunkjulafton

Handlingen.

I den här läckert formgivna finsk-tysk-australiensiska komedi avslöjas att de sista nazisterna inte alls gav upp 1945. Nej, under ledning av sin nye führer Kortzfleisch (Udo Kier) flydde de i sina flygande tefat till månens mörka sida där de skapade en hemlig bas formad som en enorm svastika,  och förberedde sitt domedagsvapen Götterdämmerung. Deras tekniska utvecklingen stannade där, i en steampunkversion av det sena 1940-talet. Många år senare, då en amerikansk president misstänkt lik Sarah Palin vill få en skjuts i sin återvalskampanj, skickar USA upp en månexpedition med en svart astronaut (Christopher Kirby). Nazisterna tillfångatar honom och experimenterar för att göra honom vit och hjärntvätta honom till nazist. De konfiskerar dessutom hans smartphone, vars avancerade processor blir den sista saknade pusselbiten för att få deras domedagvapen att flyga. Översten Klaus Adler (Götz Otto), som vill ta över makten från Kortzfleisch, bestämmer att det har blivit dags för Tredje riket att återvända till Jorden. Och Sarah Palin blir överlycklig, för en krigstidspresident blir alltid återvald!

Amerikanarnas skepp George W Bush i Iron Sky

Rymdskeppen!

Rena steampunkjulafton! Svärmar av blytunga tefat med kulsprutor på taket. Armador av rymdgående luftskepp som bombar New York. Allt underbart renderat mot en gnistrande klar stjärnhimmel där Jorden och Solen går upp samtidigt över månens kritvita slätter. Det moderna världssamfundets flotta av civila skepp (som de i hemlighet bestyckat) är också ganska rolig i sin enorma blandning. I spetsen flyger förstås den amerikanska George W Bush. Det enda land som inte beväpnat sitt civila rymdprogram är lilla Finland, en blinkning till ursprungslandet för Iron Sky.

Nazisterna kidnappar den svarte astronauten och gör honom vit

Specialeffekter och look;

Regissören/producenten Tero Kaukomaa pitchade det färdiga konceptet Iron sky med en hemmagjord teasertrailer på Cannesfestivalen 2006 och sökte finansiärer för att få göra en hel långfilm. När 7,5 miljoner euro sedan trillade in använde han dem på ett helt gloriöst sätt. Iron Sky är nämligen vansinnigt snygg i all sin galenskap, och överträffar vida andra, i sig snygga, europeiska produktioner från senare år (t ex den schweiziska Cargo som jag skrev om nyligen). Iron Sky i långfilmsversionen följer Kaukomaas originalidé: överdriven parodi på nazistestetiken kombinerad med element från det tidiga nittonhundratalets snaskigaste science fiction och med ett dramatiskt bildspråk som lånat från såväl opera som TV-spelsvärlden. Yummy!

Luckor i manus,

Hur kunde nazisterna ta sig till månen och bygga upp en bas där, utan atomkraft eller datorer?

Flygande tefat i Iron Sky

Domen:

En parodi på science fiction om nazister från månen hade förstås lätt kunnat bli en Scary Movie i rymden – en snygg men urblåst Spaceballs för 10-talet. Men våra finska vänner lyckas faktiskt bättre än så, och även om många poänger i denna fars är lite billiga så finns det tillräckligt mycket substans för att det ska bli underhållande på riktigt. Förutom de snygga scenerierna så är de många blinkningarna till publiken skojigast: presidentens assistent som tar av sig glasögonen som Hitler i ”Hitler reacts to…” Eller Udo Kier som führer på dekis, som börjar hosta varje gång någon säger ”Hitler”, som hästen som skriar då någon säger ”Blücher” i Det våras för Frankenstein. Storyn med den svarte astronauten James som blir vit lodis är också kul, och en kärleksfull hyllning till klassisk amerikansk filmkomedi. Visst, man måste nog vara en nörd för att riktigt uppskatta alla detaljer. Men å andra sidan: det är vi ju, eller hur?

Se även-

Galaxy Quest, för en bra parodi på Star Trek. Paul om sci-fi-nördar som träffar en riktig alien. Men in Black för högbudgettrams med Will Smith.

Indiefilmer på Rymdfilm.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Supernova (2000) – snygga astronauter råkar illa ut

Huvudpersonerna inkluderar James Spader och Angela Bassett

Handlingen.

Nu möter vi utomjordiskt liv som ställer till det för ett räddningsuppdrag – igen. Sjukhusskeppet Nightingale får en nödsignal från en gruvstation 3000 ljusår bort och hoppar dit med ett ”dimensionshopp” som dödar kaptenen (Robert Forster). Istället blir det co-piloten Nick, spelad av en ung och vältränad James Spader, som får ta över befälet. Väl framme träffar de på en ensam överlevande, den unge kaxige Karl (Peter Facinelli) som tar med en utomjordisk artefakt ombord. Karl visar sig inte bara vara en riktig kvinnokarl, utan en mordisk galning med övermänskliga krafter. Artefakten hotar hela galaxens existens. I andra roller ser vi Angela Bassett som skeppsläkare och Lou Diamond Philips som killen som blir hypnotiserad av alienartefakten. Till råga på allt håller en närbelägen blå stjärna på att explodera i en supernova.

Nightingale i Supernova

Rymdskeppet!

Rymdskepp designade av Hollywood på 90-talet såg ofta ut så här: neon på insidan, antenner på utsidan (t e x skeppet Event Horizon). Glänsande och lyxigt som scenografin i en video med DJ Bobo, och det påverkar tyvärr trovärdigheten för en teknologisk miljö som ska föreställa passa för interstellär rymdfart. Men vi får åtminstone några rätt fina flygscener då Nightingale kretsar kring den döende jättestjärnan.

Pretentionerna?

En behållare med utomjordiskt ljus  från den nionde dimensionen lovar nästa steg i den mänskliga evolutionen, men den ene som utsätts för kraften blir galen och den andra en mördare. Bra, evolutionen!

Specialeffekter och look;

Könlöst, trots all naken hud och explicita sexscener som återkommer genom hela filmen. Ytligt, trots alla blinkande ljus och rök.

Spader och Bassett håller på med roboten

Luckor i manus,

En hel del hittepåvetenskap förklaras i detalj, men är helt uppenbart bara technobabbel som ska låta bra. Nionde dimensionen, säger James Spader. Schnionde schmiensionen, säger jag. Dessutom undrar jag hur en en energivåg 3000 ljusår från Jorden kan hota dess existens efter bara 50 år.

Domen:

Katastroftråkigt. Regissören Walter Hill vill inte kännas vid filmen och släppte den under pseudonym för att slippa skammen. Då bör man veta att Walter Hill är en legend i branschen som varit inblandad som manusförfattare eller producent för alla Alien-filmer till och med Prometheus.  Manuset skrevs om ett otal gånger och mot slutet så filmades dessutom de flesta scener om med ny regissör, för att försöka rädda ett projekt som alla inblandade måste ha insett skulle bli riktigt uselt. Resultatet blev en polerad yta där alla ljus blinkar men ingen är hemma. Rollfigurerna är dynamiska som pappfigurer. Storyn leder absolut ingen vart. Motbjudande våld blandas med snaskiga sexscener och en hel massa sega new ageidéer. I motljus. Framför allt saknas substans bakom 70-miljonerseffekterna. Suspension of disbelief kickar aldrig in, och det är fatalt för alla fantasibaserade berättelser.

Det bestående intryck som man tar med sig då eftertexterna börjar rulla är att James Spader brukade vara a proper hot tamale.

Se istället-

Som jag skrev häromdagen så går det tretton på dussinet av filmer om räddningsuppdrag som går snett pga aliens. Nästan alla är bättre än den här. Mission to Mars, Event Horizon, Star Trek II, Sunshine, Alien. Red planet är däremot lika usel som Supernova.

Testa också The Sphere.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter