Star Trek III (1984) – sökandet efter Spock

Kirk slåss mot klingonerna i Star Trek III

Handlingen.

I en direkt fortsättning från föregående film så inleds den här berättelsen med slutminuterna från den fantastiska  Star Trek II (1982). Mr Spock (Leonard Nimoy) offrar livet för sina kolleger och hans kropp skjuts iväg genom rymden och landar på den artificiellt skapade planeten Genesis – där liv skapas från intet. Vi förstår att kapten Kirk (William Shatner) och de andra är djupt deprimerade av Spocks död, och Dr McCoy (deForest Kelley) beter sig extra obalanserat och verkar tro att han själv ÄR Mr Spock. Utan att spoila för mycket kan jag nog avslöja att McCoy har rätt: innan Mr Spock dog överförde han alla sina minnen till doktorn, och lever alltså sida vid sida inne i McCoys hjärna. Ta daa – där fortsätter vi alltså temat bodysnatchers, om än av ett vänligare slag än i The Thing.

Det finns alltså en chans att återuppväcka Spock om bara hans kropp och doktorn kan sammanföras i ett mystiskt tempel på Vulcan. Problemet är bara att kroppen ligger på den förbjudna planeten Genesis, där en Klingonkapten (spelad med den rätta galna intensiteten av Christopher Lloyd) hotar Federationens forskarteam, där Kirks son ingår. Till råga på allt beslutar sig Stjärnflottan för att skrota den 20 år gamla USS Enterprise och pensionera besättningen. Ska Kirk kunna rädda Spocks kropp och sin son från klingonerna, innan Genesis förintas?

Enterprise flyr undan Excelsior i Star Trek III

Rymdskeppet!

Tre fina skepp spelar en stor roll. Vi har förstås original-Enterprise, i hennes sista resa i ordinarie tjänst. Det är samma look och interiör som i föregående film (samma kulisser och modeller användes förstås). Men vi möter också Federationens nya flaggskepp, USS Excelsior, med turbomotorer och världens mest arrogante kapten (James B Sikking från Hill Street Blues). I en av de mest underhållande scenerna stjäl kapten Kirk sin gamla Enterprise och jagas av Excelsior utanför rymdstationen som ligger i omloppsbana ovanför Jorden.

Dessutom får vi stifta bekantskap med den grymma klingonska Bird of Prey som vår besättning använder sig av i nästa film, 1986 års Star Trek IV.

Galna kostymer på Vulcan

Pretentionerna?

Det är mycket vulcansk mysticism i den här filmen, och långa ceremonier där folk med spetsiga öron och absurda rymdkostymer slår på gong-gongar i motljus. Men det är inte så mycket att det stör, utan ger den rätta kitschiga känslan. Värre är det med de mer mellanmänskliga dramatiska partierna, som inte alls behandlas med samma finess som i föregående film, trots att ambitionen finns. Tyvärr är Leonard Nimoy bättre som skådespelare än som regissör.

Bryggan på USS Excelsior med James B Sikking (HIll Street) som kapten

Specialeffekter och look;

Trots att samma scenografi används som tvåan så är Star Trek III mycket plattare. Interiörerna är dåligt belysta och liknar de spånskivekulisser de egentligen är. Exteriörerna på Genesis är så tydligt inspelade i studio (med klippor av skumplast och rök från rökmaskiner)  att man tror att man är tillbaka på 1960-talet och TV-serien. Men rymdscenerna och rymdskeppen är väldigt fina.

Luckor i manus (spoiler!)

Spocks kropp åldras i takt med planeten. Vilket enormt sammanträffande att processen avbryts i just den ålder som Leonard Nimoy är..

Christopher Lloyd som Klingon i Star Trek III

Domen:

Man brukar säga att Star Trekfilmer med ojämna nummer är de dåliga, men trean är betydligt bättre än sitt rykte. De första 45 minuterna är en ren fröjd. En lagom mix mellan drama och komedi, en njutningsfullt utdragen scen där Enterprises besättning visar sina yngre kolleger att gammal är äldst, och så den roliga stölden av Enterprise. Men därefter tappar storyn farten. Den potential till poetisk kraft som ändå finns i scenerna från Genesis slarvas bort av valhänt personregi och klippning. Handlingen blir också märkligt lam då det mesta verkar ske slumpmässigt och ingen av huvudpersonerna riktigt vet vad de håller på med. Kirks Stora Känslomässiga Scen berör inte, utan hastas igenom. Alldeles mot slutet tar det sig lite igen, då flyttas fokus till Vulcan. Med fördel ser man Star Trek III alldeles efter man ser Star Trek II, och som en lång berättelse fungerar filmerna alldeles utmärkt.

Se även-
Föregående och efterkommande Trekfilmer: åren 1982-1986 var de gyllene åren för Star Trek på bioduken.

Annonser

9 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s