Star Trek V (1989) – Den yttersta gränsen (för mitt tålamod)

Den sämsta av alla Trekfilmer: jag ger er The final frontier

Handlingen.

Efter framgången med den underhållande The Voyage Home håller hela Trekserien på att kapsejsa då William Shatner utnyttjar en klausul i kontraktet och får såväl skriva storyn, sätta sig i registolen och stå framför kameran. Spocks halvbror Sybok kidnappar tre ambassadörer för att lura till sig ett rymdskepp, så att han kan åka och besöka Gud som har tror bor i galaxens mitt. Som av en slump så råkar det vara den nybyggda Enterprise med Spock ombord som kommer till ambassadörernas hjälp. Tillsammans reser de för att träffa Gud.

Rymdskeppet!

En av filmens få goda sidor är att Enterprise ser väldigt snygg ut på insidan. Det kommer sig av att man kunde använda de fräscha interiörerna från TV-serien Star Trek The Next Generation, som vid 1980-talets slut var som allra populärast. Dessutom byggdes flera helt nya kulisser, bland annat bryggan. Därför kan vi njuta av snyggt kurviga schakt och korridorer, och neonlysande skärmar som gör sig perfekt mot Uhuras distingerat grå slingor i håret.

Pretentionerna?

Sybok har telepatiska krafter som avslöjar andras innersta smärta. Vi träffar Gud fader själv.

Specialeffekter och look;

Underväldigande. Som ett mediokert avsnitt av TV-serien. Gud är ett dåligt inklippt svävande manshuvud och slutstridens specialeffekter blev så pajasaktiga att de klipptes bort till bioversionen – så man får inte se något. Buu!

In med magen!

Luckor i manus,

En urfånig historia som helt saknar dramatisk nerv. Man kan ifrågasätta om det över huvud taget existerar någon handling, eftersom det mesta som händer i filmen inte har någon som helst betydelse för vad som kommer sedan. Vi börjar med en bisarrt lång scen från besättningens permission i Yosemite, som mest verkar improviserad. Sedan följer storyn med planeten Nimbus III där tre ambassadörer kidnappas i ett folkligt uppror – men inget som händer på Nimbus III påverkar handlingen och ingen av de personer vi möter där har något att tillföra. Istället bjuds vi på ett märkligt intermezzo där Uhura dansar en förförisk dans för att förvilla upprorsmakarna. Sen kommer en story med en Klingonkapten som vill attackera Enterprise, men det blir det inget av den saken. Samtidigt gömmer sig Kirk och Spock och McCoy undan Sybok, som kapat Enterprise. Men då de hittas händer  – ingenting. Så där fortsätter det. På slutet kommer de till sist fram till Gud, och det håller som idé i ungefär fem minuter. Men med tanke på pretentionerna är det ett enormt antiklimax.

Manus och regi är ett rent amatörjobb, långt under standard för ett genomsnittligt avsnitt av The Next Generation eller Deep Space Nine.

Domen:

Den femte långfilmen är ett oerhört magplask, som bara ett riktigt fanatiskt fan kan gilla. Och till och med deras tålamod sträcks till den yttersta gränsen. Jag själv brukar låtsas som om den här filmen inte finns. Alldeles efter The final frontiers release verkade det som om originalbesättningen på Enterprise hade gjort sin sista rymdresa, men tack och lov tog sig Paramount samman och kallade in Nicholas Meyer för att göra Star Trek VI – The undiscovered country, och i och med den blev Star Treks heder återupprättad.

Se istället-

Vilken annan Trekfilm som helst.

Annonser

7 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s