Huvudpersonerna inkluderar James Spader och Angela Bassett
Handlingen.
Nu möter vi utomjordiskt liv som ställer till det för ett räddningsuppdrag – igen. Sjukhusskeppet Nightingale får en nödsignal från en gruvstation 3000 ljusår bort och hoppar dit med ett ”dimensionshopp” som dödar kaptenen (Robert Forster). Istället blir det co-piloten Nick, spelad av en ung och vältränad James Spader, som får ta över befälet. Väl framme träffar de på en ensam överlevande, den unge kaxige Karl (Peter Facinelli) som tar med en utomjordisk artefakt ombord. Karl visar sig inte bara vara en riktig kvinnokarl, utan en mordisk galning med övermänskliga krafter. Artefakten hotar hela galaxens existens. I andra roller ser vi Angela Bassett som skeppsläkare och Lou Diamond Philips som killen som blir hypnotiserad av alienartefakten. Till råga på allt håller en närbelägen blå stjärna på att explodera i en supernova.
Nightingale i Supernova
Rymdskeppet!
Rymdskepp designade av Hollywood på 90-talet såg ofta ut så här: neon på insidan, antenner på utsidan (t e x skeppet Event Horizon). Glänsande och lyxigt som scenografin i en video med DJ Bobo, och det påverkar tyvärr trovärdigheten för en teknologisk miljö som ska föreställa passa för interstellär rymdfart. Men vi får åtminstone några rätt fina flygscener då Nightingale kretsar kring den döende jättestjärnan.
Pretentionerna?
En behållare med utomjordiskt ljus från den nionde dimensionen lovar nästa steg i den mänskliga evolutionen, men den ene som utsätts för kraften blir galen och den andra en mördare. Bra, evolutionen!
Specialeffekter och look;
Könlöst, trots all naken hud och explicita sexscener som återkommer genom hela filmen. Ytligt, trots alla blinkande ljus och rök.
Spader och Bassett håller på med roboten
Luckor i manus,
En hel del hittepåvetenskap förklaras i detalj, men är helt uppenbart bara technobabbel som ska låta bra. Nionde dimensionen, säger James Spader. Schnionde schmiensionen, säger jag. Dessutom undrar jag hur en en energivåg 3000 ljusår från Jorden kan hota dess existens efter bara 50 år.
Domen:
Katastroftråkigt. Regissören Walter Hill vill inte kännas vid filmen och släppte den under pseudonym för att slippa skammen. Då bör man veta att Walter Hill är en legend i branschen som varit inblandad som manusförfattare eller producent för alla Alien-filmer till och med Prometheus. Manuset skrevs om ett otal gånger och mot slutet så filmades dessutom de flesta scener om med ny regissör, för att försöka rädda ett projekt som alla inblandade måste ha insett skulle bli riktigt uselt. Resultatet blev en polerad yta där alla ljus blinkar men ingen är hemma. Rollfigurerna är dynamiska som pappfigurer. Storyn leder absolut ingen vart. Motbjudande våld blandas med snaskiga sexscener och en hel massa sega new ageidéer. I motljus. Framför allt saknas substans bakom 70-miljonerseffekterna. Suspension of disbelief kickar aldrig in, och det är fatalt för alla fantasibaserade berättelser.
Det bestående intryck som man tar med sig då eftertexterna börjar rulla är att James Spader brukade vara a proper hot tamale.
Se istället-
Som jag skrev häromdagen så går det tretton på dussinet av filmer om räddningsuppdrag som går snett pga aliens. Nästan alla är bättre än den här. Mission to Mars, Event Horizon, Star Trek II, Sunshine, Alien. Red planet är däremot lika usel som Supernova.
Testa också The Sphere.
Rymdfilm 
En kommentar