Alien vs Predator (2004) – En sextondel så bra

Predator mot alien

Det här är film nr 50 som jag skrivit om på Rymdfilm. Yay!

Handlingen.

Numera räknas inte Alien vs Predator (eller AvP) till Alienseriens ”kanon” efter det att Ridley Scott helt avfärdat allt som hände i den då han själv gjorde Prometheus. Och vad Ridley säger är lag i dessa sammanhang. Men 2004 trodde vi att vi fått en äkta Alienuppföljare och bänkade oss med höga förväntningar för att se hur en expedition ledd av Charles Bishop Weyland (Lance Henriksen – som ju även spelade androiden i Aliens och Alien 3) reser till Antarktis och upptäcker en pyramid under isen. Där utspelas en kamp på liv och död mellan de utomjordiska raserna xenomorpher och predators. Guiden Alexa (Sanaa Lathan) hamnar mitt i striden och tvingas ingå en antialienallians med en predator för att överleva.

Rymdskeppet!

Predators landar i kapslar som borrar sig ned i isen. Det mesta av filmen är mycket riktigt också helt under isen.

Specialeffekter och look;

Ganska stämningsfullt med massor av blått ljus och mystiska gångar. Men samtidigt med en stark känsla av datorspel och utan några som helst nyskapande delar – vi får mer av vad vi redan sett i tidigare filmer. En aliendrottning dyker upp en stund och är ganska fab, men också henne har vi sett förut.

Manuset,

Det första man slås av då man ser om filmen 2012 är hur lik berättelsen är Ridley Scotts alldeles nya Prometheus. Det är till och med en Weyland som leder expeditionen. Förklaringen är att det mesta lånats från originalet – nämligen Alien från 1979. I manus till Scotts allra första monsterrulle finns nämligen pyramiden med offerkammaren med, och manuset beskriver en betydligt större och rikare värld än den som man till slut hade råd att filma. Både AvP och Prometheus bygger alltså på idéer som Scott, Dan O’Bannon och Ronald Shusett  fick redan på 1970-talet, och de två sistnämnda står även som upphovsmän till ”story” i AvP. Manuset till 2004 års film är dock skrivet av mannen som även regisserar: Resident Evils Paul WS Anderson.

Även om de båda filmerna på ytan har så mycket gemensamt har AvP inte mycket att komma med jämfört med Prometheus. Framför allt lyckas AvP inte tillföra något eget till mytologin, och personporträtten är helt endimensionella. Manus låter inte Sanaa Lathan bli något annat än ”tuff tjej”  och resten av karaktärerna är bara kanonmat. Det är också intressant att se hur olika approach Paul WS Anderson och Ridley Scott har till exposition – dvs då bakgrundsstoryn ska förklaras. Där Anderson låter sina karaktärer berätta allt övertydligt i klartext, så lämnar Scott de flesta frågor obesvarade.

Mest minnesvärda scen*

Det är något poetiskt med borrhålet ned i isen, där expeditionen tar sig ned til pyramiden.

Inte Noomi Rapace direkt

Domen:

Den sorgliga sanningen är att kvaliteten halverats med varje uppföljare till Alien. Om Camerons Aliens var hälften så bra som Alien, så var Alien 3 bara hälften så bra som Aliens. Och så vidare. Därmed är Paul WS Andersons försök bara en sextondel så bra som Alien. Det här var en stor besvikelse då den kom. All originalitet är som bortblåst, och ersatt av mer av samma klichéer. Det här skulle kunna vara vilken monsterrulle som helst.

Att AvP numera inte är kanon betyder att äkta Alienfans låtsas som om filmen inte finns, och man behöver inte ta hänsyn till något som händer i den. Så kan det gå.

Se istället-

Övriga i serien. Eller varför inte Andersons första Resident Evil-film, som var betydligt vassare?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

7 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s