Månad: november 2012

Another Earth (2011) – att möta sig själv i rymden

Another Earth

Jorden 2 dyker upp på himlen i Another Earth

Handlingen.

Om du upptäckte att du inte är unik utan att det finns en till kopia, vad skulle du säga till dig själv? I detta indiedrama dyker en exakt kopia av Jorden upp på himlen, och den verkar vara befolkad av personer med samma namn och historia som vi. Forskarnas teori är att om de båda planeterna levt i synkronicitet fram till det ögonblicket, så kommer våra liv nu att börja skilja oss åt, då vi fått syn på varandra. För Rhoda (Brit Marling) är frågan om möjligheten till ett annat öde mer än bara akademisk. Hon har nämligen kört ihjäl en hel familj, och lever med skulden över det. Men kan den familjen fortfarande vara vid liv, där uppe på Jorden 2?

Rymdskeppet!

Inga rymdskepp i bild, men däremot pratas det om ett som ska åka till Jorden 2.

Pretentionerna och manus?

Regissören och manusförfattaren Mike Cahills ambition är att göra ett kammarspel om det filosofiska möjligheterna/omöjligheterna av en andra chans i livet. Att möta sig själv blir här både bokstavligt och symboliskt. Jorden 2:s uppdykande blir en katalysator för Rhoda och de andra, snarare än att rymden är filmens fokus.

Specialeffekter och look;

Dogma möter skolfilm, med skakig kamera och direktinspelat bullrigt ljud. Ovanför alltsammans svävar Jorden mot en vit himmel. Vackert, trots en totalbudget på 200 000 dollar.

Mest minnesvärda scen*

Chefen på SETI i Kalifornien får radiokontakt med sin motsvarighet med samma namn och födelsedatum, på Jorden 2.

Another Earth

Rhoda lider av dåligt samvete i Another Earth

Domen:

Kombon indie och filosofisk sci-fi är ofta en lyckad genremix, och Rymdfilm har ju tidigare recenserat pärlor som Moon (2009) och Monsters (2009). Another Earth har ett liknande lågmält och eftertänksamt anslag som de. Det finns också något poetiskt i åsynen av Jorden 2 på vinterhimlen ovanför en amerikansk förort. Men Another Earth har problem med trovärdigheten i sin story där Rhoda söker upp mannen vars familj hon kört ihjäl och inleder ett förhållande utan att berätta vem hon är. Det är ett så extremt beteende, mitt i allt det diskbänksrealistiska, att jag känner mig främmande inför henne och hennes öde. Rhoda spelas trots denna inbyggda knäpphet med fin nerv av Brit Marling. Hennes medspelare som spelar John, William Mapother, är tyvärr ett svagare kort, och därmed funkar inte riktigt deras kärlekshistoria. Trots (eller på grund av) deras stora känslomässiga scen tillsammans där John med stor inlevelse spelar på en såg. Varför inte ett riktigt instrument?

Jag är förmodligen onödigt petig nu, men jag retar mig lite på den naivt rättframma berättarstilen. Handlingen kräver att Rhoda ska söka upp John. Fine. Men måste hon i filmen då gå in på en hemsida där det med stora bokstäver står ”HAN BOR PÅ GATA XX” och så en bild på hans hus? I nästa scen så får vi sen se Rhoda komma fram till just det huset, sen går hon fram till huset, ringer på dörren. Osv. Det blir lite som skoluppsatsens Mitt sommarlov: ”Först gjorde vi det, sen gjorde vi det, sen gjorde vi det, sen gjorde vi det..”

Plus i kanten får dock Mike Cahill för alla små visuella detaljer och referenser till science fiction och rymden: killen i alien-masken som syns alldeles i början, Voyager 1s fotoserie på Jupiter, och mycket annat.

Se istället-

Monsters för en mer tvetydig och skickligare skildrad kärlekshistoria med rymdinvasion som premiss.

Seeking a friend for the end of the world för en liknande stämning med en komet som kommer att döda allt liv på Jorden.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

Deep Impact (1998) – utopisk kometsnyftare

Sarah och Leo är filmens unga kärlekspar och Leo är en riktig hjälte som vänder tillbaka efter henne

Handlingen.

Det här är den där andra kometfilmen från 1998, den som inte är Armageddon. Den med rynkige Robert Duvall istället för heta Bruce Willis. Den allvarliga av de två. Är det också den tråkiga? Nu när jag sett om den för första gången på tio år är jag redo att uppvärdera Deep Impact. Det är ett episodiskt drama om de sista månaderna innan kometen Wolf-Biederman ska slå ned och utplåna allt liv på Jorden. Vi får följa ett antal personer vars historien bara mycket tillfälligt berör varandras. Elijah Wood är tonårspojken Leo Biederman som råkar upptäcka kometen och som en följd får den döpt efter sig och en plats i den ”ark” dit USA:s elit tänker fly undan förödelsen. Téa Leoni spelar juniorreportern på MSNBC som råkar knäcka historiens största nyhet (mänsklighetens stundande utplåning) då hon ställer USA:s president (Morgan Freeman) mot väggen för en ministers otrohetsaffär. Och Robert Duvall är en erfaren gammal pilot (av vissa ansedd som för gammal) som styr rymdskeppet Messiah som skickas iväg av NASA för att försöka spränga kometen innan det är för sent.

Rymdskeppet Messiah dockar med en rymdfärja

Rymdskeppet!

Messiah får nog räknas som ett av de trovärdigare skeppen som Hollywood har producerat. Filmmakarna använde också NASA som rådgivare, vilket innebär ingen warpdrift, och realistiskt osmäckert. Messiah är på utsidan ganska lik en stor missil. Insidan är    skönt detaljrik och full av stålbalkar och små reläer med blinkande lampor. Man köper konceptet – ungefär så här skulle ett verkligt rymdskepp förmodligen kunna se ut.

Morgan Freeman får guldstjärna som Presidenten

Pretentionerna?

Temat är hur vi som enskilda människor och som samhälle reagerar på vetskapen om att allt snart tar slut. Väljer vi ett stoiskt möta vårt öde och ordna våra affärer, eller att stå handfallna? Deep Impact ställer frågan och ger också svaret på hur vi bör göra. På så vis är den en moralsaga, ja, faktiskt en utopi, som är raka motsatsen till filmer som Roland Emmerichs misantropiska undergångsporr  2012. Deep Impact förmedlar budskapet att värdighet är möjligt.

Specialeffekter och look;

Den hade bara hälften så stor budget som Armageddon, och det märks också. Å andra sidan bygger inte filmens handling på specialeffekter, utan de blir mest en krydda vid sidan av. Inte desto mindre är rymdscenerna fina, och resten av filmen ser ut som vilket snyggt amerikanskt 90-talsdrama som helst.

Vågen kommer

Mest minnesvärda scen*

Små rörda tårar trillar på min kind då besättningen på Messiah talar med sina familjer på videolänk från rymden. Men framför allt gillar jag scenerna mellan Jenny (Téa Leoni) och hennes föräldrar (Vanessa Redgrave och Maximillian Schnell). Den trasiga familjen är ömsint skildrad mitt i all sorg. Guldstjärna till Morgan Freemans insats som USA:s president.

Mary McCormack och Robert Duvall

Domen:

Först en bekännelse: jag blir känslomässigt väldigt påverkad av filmer som handlar om folk som vet att de ska dö. Ömhetsbevis, ni vet. Här är det en hel värld och hälften av huvudpersonerna som är i den situationen. Och det griper mig, trots att Deep Impact inte når riktigt hela vägen fram i sina dramatiska ambitioner, och istället kompenserar sina brister med  ett mått av sentimentalitet. Den har också en del tempoproblem, långa partier där det inte direkt händer särskilt mycket.  I jämförelse med Armageddon har den dock stått sig oerhört väl, och saknar helt dess irriterande machismo. De kvinnliga porträtten är snarare ovanligt nyanserade för att vara kommersiell science fiction. Deep Impact förtjänar ett bättre öde än att bli ihågkommen som kometfilmen som kom bort i konkurrensen. Om du inte sett den på ett tag, ge den en ny chans!

Tea Leoni har huvudrollen

Visste du att?

Regissören Mimi Leder gick till historien eftersom Deep Impact blev den mest inkomstbringande amerikanska film som regisserats av en kvinna. Det rekordet stod sig till Twilight 2008.

Armageddon är kopian. Den lanserades av sitt filmbolag som en ”motfilm” mot Deep Impact, och den tog också de största intäkterna genom att köra en mer actionbetonad historia med grabbigare stjärnor.

Se även +

Armageddon, bara för att jämföra. Seeking a Friend for the End of the World för en komediversion.  Independence Day för något helt annorlunda men ändå lite likt, från samma period. Melancholia för konstversionen.  Eller 2012, som trots allt är den film som liknar den mest.

Regi: Mimi Leder
Producent: Richard D Zanuck (Jaws, Driving Miss Daisy, Cocoon, de flesta Tim Burtonfilmer)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Apollo 18 (2011) – skrattretande skräck

Apollo 18

Handlingen.

Genom ”found footage” i samma skräckanda som Paranormal Activity får vi se vad som egentligen hände under månlandningen Apollo 18. Besättningen är till en början glada och målmedvetna, men så snart de landat på Månen börjar saker gå fel: mystiska ljud hörs över radion och de hittar en övergiven rysk månlandare med massor av blod i. De förstår att de inte är ensamma.

Rymdskeppet!

Apollokapseln är filmens starkaste kort. De gryniga bilderna med sina ”autentiska” konstiga bildvinklar förmedlar verkligen en känsla för hur instängt, kallt, fuktigt, obekvämt och (antagligen) illaluktande det måste ha varit för 1960- och 70-talens astronauter att resa upp i rymden. Månlandaren är bara ett tunt metallskal som utgör ett allt för klent skydd mot det namnlösa Intet som lurar utanför.

Pretentionerna?

Konceptet med upphittad film från en månlandning innebär att filmteamet måste ha vissa ambitioner att få till en autentisk känsla, och det lyckas också under den första halvtimmen eller så.

Specialeffekter och look;

Precis som i Paranormal Activity eller Blair Witch Project så är det vad som lurar alldeles utanför den suddiga bilden som gör filmen skrämmande. Det är bara lite sämre genomfört här, med mycket kraftiga kvalitetsskillnader i fotot mellan olika scener, något som mest gör mig som tittare förvirrad. Rymddräkter och kontrollpaneler är rätt snygga, men då de mystiska varelserna kommer i bild blir man inte så rädd. Snarare full i skratt, på fel sätt.

Luckor i manus,

Jag retar mig på att det hörs skrik i månlandarens kommunikationsutrustning. Men varelserna kanske kommunicerar med radio, vad vet jag? Det är i varje fall ett ganska långtråkigt manus, med en fatal förutsägbarhet i.

Mest minnesvärda scen*

Då de hittar fotavtryck som inte är deras egna.

Domen:

Jag gillar idén, men Apollo 18 är alldeles för fattig på idéer. Berättandet är på tok för slarvigt för att jag ska köpa att det är en true story jag ser. Istället för att låta det ”dokumentära” materialet bli levande genom att utnyttja en autentisk films speciella tempo, så klipper de Apollo 18 som vilken skräckfilm som helst. Resultatet blir som tusen andra b-skräckisar, fast med mycket sämre bildkvalitet. ”Monstren” måste vara de minst skrämmande sedan The Rabbit of Carebannog satte tänderna i Kung Arthur – fast inte alls lika kul. Det är, kort sagt, inte värt att vänta 1,5 timme på.

Se istället-

Apollo 13 för en betydligt mer spännande och dessutom dokumentär skildring av hur det egentligen var att resa till månen.
Paranormal Activity, för en fejkautentisk skräckfilm som verkligen är skitläskig. Då tänker jag framför allt på den första av filmerna, där de verkligen utnyttjar sitt koncept och låter samma scen utspelas natt efter natt, fast lite värre varje gång. I Paranormal Activity-serien är de också experter på att utnyttja tricks som att placera det läskiga utanför bilden, och att låta pauser och tystnad tala för sig själva. Allt sånt slarvas bort i Apollo 18.

Regi: Gonzalo López-Gallego

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Massor av kommande rymdfilmer 2013

Saoirse Ronan i The Host

Det har varit ett fint science fiction-år, men det mesta kom på våren och sommaren. (Prometheus, Iron Sky, Battleship, The Avengers m fl) Nu är det en lugnare filmhöst, där den enda nya rymdfilmen är en fejkad sådan: Argo av och med Ben Affleck. Det är en politisk thriller om hur CIA fritar gisslan i Iran genom att låtsas spela in en sci-fi-film. Based on a true story. På bio november 2012.

2013 blir ett ännu mer hektiskt år än innevarande för oss sci-fi- och rymdfilmsälskare. Här nedan listar jag några av de största filmnyheterna med rymdtema inför vintern och våren:

Här är alla premiärdatum på bio

Star Trek Into Darkness

Star Trek Into Darkness

Star Trek Into Darkness ger oss äntligen uppföljaren till 2009 års reboot. Regi: JJ Abrams. Jay, jay, JJ! Maj 2013.

Postern visar skurken (Benedict Cumberbatch) framför ett raserat framtida London (med den gurkformade skyskrapan Swiss Re, pariserhjulet London Eye samt St Pauls) Trailer.

Cloud Atlas  av The Wachowskis (som gjorde The Matrix) och med bl a Tom Hanks och Halle Berry. Utspelas under många generationer, handlar om reinkarnation, visar två framtidsscener, och är c:a tre timmar lång. Pust! Trailer. Biopremiär 1 mars 2013.

The Host – Stephanie ”Twilight” Meyers story om aliens som tar över folks kroppar. Saoirse Ronan (Hanna) har huvurollen. Regi Andrew Niccol (The Truman Show, Gattaca) Trailer.

Elysium med Matt Damon är den nya filmen från Neill Blomkamp, som gjorde District 9. Handlar om hur rika människor i framtiden tar sin tillflykt till en rymdstation. Jodie Foster spelar Presidenten.

Matt Damon i Elysium

After Earth med Will Smith, i regi av M Night Shyamalan. Utspelas i en avlägsen framtid, i rymden. Kan bli hur som helst. På bio 7 juni. Trailer.

Man of Steel – Superman-reboot av Zack Snyder (Watchmen) med Henry Cavill som Clark Kent. Trailer. Biopremiär juni 2013.

Dark Skies är ett drama om alien abduction från samma team som gjorde Paranormal activity. Trailer. Februari 2013.

Gravity av regissören Alfonso Cuarón – hans första långfilm sedan den moderna klassikern Children of Men 2006. I den nya filmen får vi se hur ett gäng astronauter hanterar att deras rymdfärja havererar och driver bort i rymden. Med George Clooney, m fl. 2013.

Ender’s Game är en länge efterlängtad filmatisering av Orson Scott Cards böcker, med bl a Harrison Ford. Utspelas i en postapokalyptisk framtid, då aliens invaderat och en pojke föds med närmast övermänsklig intelligens. Oktober 2013.

Pacific Rim

Pacific Rim är Guillermo del Toros film om jätterobotar. Behöver du veta mer? Sommaren 2013.

Oblivion med Tom Cruise och Morgan Freeman. Tom är en framtidssoldat som slåss mot aliens på en ödeplanet som förmodligen är Jorden.Trailer. Augusti 2013.

The Europa Report om astronauter som letar efter liv på Jupiters måne Europa – med Michael Nyqvist! Trailer. Viralsajt. 2013.

Premiärdatum på bio 2013

Seeking a Friend for the End of the World (2012) – kärlek på den yttersta dagen

Keira Knightley och Steve Carell hamnar på en knasig restaurang

Handlingen.

Lorene Scafarias debutfilm börjar med chockbeskedet att Jorden kommer att krossas av en asteroid om bara några veckor, och att NASA:s rymdfärja som skulle stoppa den har exploderat. Flygen slutar gå, TV slutar sända och människor försöker förbereda sig för att dö. Det dödsmärkta amerikanska samhället blir snabbt en mycket jobbig plats att vara på. Folk tar livet av sig, lämnar sina familjer, partajar, plundrar, knarkar eller knullar runt. Dodge (Steve Carell) hör till dem som blir lämnade, och han lever sina sista dagar i ett tillstånd av dödlig besvikelse över vad livet gav honom. ”I regret my entire life” säger han till sin hushållerska. Ända tills hans småknasiga granne Penny (Keira Knightley) trillar in i hans lägenhet. Tillsammans försöker de göra dagarna fram till Jordens undergång värda att leva. Adam Brody och Martin Sheen skymtar förbi i mindre roller.

Rymdskeppet!

Vi får bara höra talas om rymdfärjan Deliverance, som exploderat under sitt uppdrag att rädda världen.

Pretentionerna?

Det finns några tankar i filmen som är intressanta. Hur skulle vi leva våra sista veckor, om vi verkligen visste att allt var kört? Det är förstås samma tema som i Lars von Triers Melancholia, men här i mindre pretentiös förpackning. Scafaria håller, till skillnad från sin danska kollega, igen på melodramat och jobbar mer med spänningen mellan hopplösheten och kärleken. Hon lämnar också plats för en del mer absurda inslag.

Seeking A Friend For The End Of The World visar inte asteroiden annat än på affischen

Specialeffekter och look;

Inte en enda specialeffekt, vad jag kan se. Själva asteroiden är aldrig i bild utom på filmaffischen (ovan), och vi slipper se Empire State Building förvandlas till aska.

Domen:

Mycket är bra. Steve Carell är alltid duktig på att spela uppgivna medelålders män, och här håller han sig ovanligt lågmäld och skänker stadga åt en komedi som annars kunde ha fallit ned i ren parodi. Det finns också ett par cyniskt underfundiga scener som visar hur olika människor väljer att spendera sina sista dagar. Som medelklassfesten där alla tar heroin och lyssnar på Radiohead, eller restaurangen där man bestämt sig för att vara superpositiva in i det sista och kramas medan man serverar helt crazy mat.

Men det räcker inte hela vägen, för då filmen övergår i en ren kärlekshistoria då infinner sig aldrig kemin mellan Dodge och Penny. Han är för tråkig och hon för ung för honom, och för quirky, för att man ska tro på dem båda tillsammans. Och eftersom en trovärdig kärlekshistoria saknas, hjälper det inte att övriga ingredienser (ett bra soundtrack, fina skådisar i biroller) är på plats. Ett gott försök är det i alla fall.

Se även+

Melancholia eller Deep Impact

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Signs (2002) – Things that go bump in the M Night

Familjen har faktiskt riktiga foliehattar på sig.

Handlingen.

Mel Gibson spelar Graham, en präst som tappat tron efter att hans fru dött en våldsam död. Han hankar sig deprimerad fram i tillvaron tillsammans med sina två barn och yngre bror (Joaquin Phoenix).  Mystiska mönster dyker upp i majsåkrarna vid deras hus och det är någon eller något som hotar dem i nattens mörker. Då TV:n börjar spotta ur sig rapporter från hela världen om möten med mystiska ljus på himlen, börjar de inse att mänskligheten står inför något mycket främmande och skrämmande. Kan Graham ta sig samman och rädda sin lilla familj?

Rymdskeppen!

Vi får bara se dem via nyheterna på TV, och bara som ljus på avstånd. Det ökar mystiken.

Pretentionerna?

Astronomiska, som alltid då M Night Shyamalan är i farten. Grahams förlorade tro på Gud och Ödet står i centrum. Kan det vara så att allt hänger samman och att det inte finns några tillfälligheter?

Specialeffekter och look;

Shyamalan håller igen på effekterna och satsar på den seriösa dramafilmens realism. Det tror jag är klokt, eftersom det mänskliga står i centrum, och hotet från rymdvarelserna som sig bör är mer diffust under större delen av filmen. Snyggt foto av Tak Fujimoto (Sjätte sinnet, Philadelphia, När lammen tystnar)

Luckor i manus,

Well, man kanske inte ska analysera huvudpersonernas handlande för mycket, eftersom då allt som de (främst Graham) tar sig för framstår som absurt. Exempelvis det faktum att Graham varje gång när hotet är som störst håller små filosofiska monologer.  Twisten med hur man besegrar inkräktarna känns som en deux ex machina, ungefär som om slutet inte intresserade MNS särskilt mycket.

Ute i åkern döljer sig ett hot

Mest minnesvärda scen*

Det dröjer två tredjedelar in i filmen innan en av Inkräktarna syns i bild, på en flimrig gammal tjock-TV som visar en skakig handkamerafilm från Mexico. Det ögonblicket, som den gode M Night alltså har sparat så länge han kan, får faktiskt håren att resa sig i nacken på mig, varje gång. Fram till den scenen skulle alltsammans ha kunnat vara en produkt av fantasin, en sorts gruppsykos orsakad av mammans död. Det är ett väl avvägt användande av Det  Explicit Fantastiska, som hedrar regissören.

Domen:

Man måste nog vara lite generös som tittare för att uppskatta den här. Om du låter dig svepas med av ögonblicket och tittar med hjärtat istället för hjärnan, så bjuder Signs trots allt på en skaplig spökhistoria med en alienkrydda. Förvänta dig inga chockeffekter, utan snarare en långsamt uppbyggd kuslig stämning av förtäckt hot. Till skillnad från i vissa av regissörens andra filmer (se nedan) så krånglas berättelsen inte till för mycket, och upplösningen är emotionellt tillfredsställande.

Om du känner dig dumdristig – kolla på några andra filmer av samme regissör:

The Lady In The Water – en av de märkligaste kalkonfilmer jag har sett, med M Night Shyamalan själv i en av huvudrollerna. På slutet blir det helt vansinnigt, med en massa magiska apor, en sjöjungfru och en gudomlig örn.

The Happening – börjar med en bra och creepy stämning, men ebbar ut i ingenting, med en massa folk som springer och är rädda för vindens sus.

Men The Village tycker jag är helt OK !

Manus och regi: M Night Shyamalan
Producenter: Sam Mercer (Sjätte sinnet och andra MNS-filmer) och Frank Marshall (Indiana Jones, Tillbaka till framtiden)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter