Månad: november 2012

Another Earth (2011) – att möta sig själv i rymden

Another Earth

Jorden 2 dyker upp på himlen i Another Earth

Handlingen.

Om du upptäckte att du inte är unik utan att det finns en till kopia, vad skulle du säga till dig själv? I detta indiedrama dyker en exakt kopia av Jorden upp på himlen, och den verkar vara befolkad av personer med samma namn och historia som vi. Forskarnas teori är att om de båda planeterna levt i synkronicitet fram till det ögonblicket, så kommer våra liv nu att börja skilja oss åt, då vi fått syn på varandra. För Rhoda (Brit Marling) är frågan om möjligheten till ett annat öde mer än bara akademisk. Hon har nämligen kört ihjäl en hel familj, och lever med skulden över det. Men kan den familjen fortfarande vara vid liv, där uppe på Jorden 2?

Rymdskeppet!

Inga rymdskepp i bild, men däremot pratas det om ett som ska åka till Jorden 2.

Pretentionerna och manus?

Regissören och manusförfattaren Mike Cahills ambition är att göra ett kammarspel om det filosofiska möjligheterna/omöjligheterna av en andra chans i livet. Att möta sig själv blir här både bokstavligt och symboliskt. Jorden 2:s uppdykande blir en katalysator för Rhoda och de andra, snarare än att rymden är filmens fokus.

Specialeffekter och look;

Dogma möter skolfilm, med skakig kamera och direktinspelat bullrigt ljud. Ovanför alltsammans svävar Jorden mot en vit himmel. Vackert, trots en totalbudget på 200 000 dollar.

Mest minnesvärda scen*

Chefen på SETI i Kalifornien får radiokontakt med sin motsvarighet med samma namn och födelsedatum, på Jorden 2.

Another Earth

Rhoda lider av dåligt samvete i Another Earth

Domen:

Kombon indie och filosofisk sci-fi är ofta en lyckad genremix, och Rymdfilm har ju tidigare recenserat pärlor som Moon (2009) och Monsters (2009). Another Earth har ett liknande lågmält och eftertänksamt anslag som de. Det finns också något poetiskt i åsynen av Jorden 2 på vinterhimlen ovanför en amerikansk förort. Men Another Earth har problem med trovärdigheten i sin story där Rhoda söker upp mannen vars familj hon kört ihjäl och inleder ett förhållande utan att berätta vem hon är. Det är ett så extremt beteende, mitt i allt det diskbänksrealistiska, att jag känner mig främmande inför henne och hennes öde. Rhoda spelas trots denna inbyggda knäpphet med fin nerv av Brit Marling. Hennes medspelare som spelar John, William Mapother, är tyvärr ett svagare kort, och därmed funkar inte riktigt deras kärlekshistoria. Trots (eller på grund av) deras stora känslomässiga scen tillsammans där John med stor inlevelse spelar på en såg. Varför inte ett riktigt instrument?

Jag är förmodligen onödigt petig nu, men jag retar mig lite på den naivt rättframma berättarstilen. Handlingen kräver att Rhoda ska söka upp John. Fine. Men måste hon i filmen då gå in på en hemsida där det med stora bokstäver står ”HAN BOR PÅ GATA XX” och så en bild på hans hus? I nästa scen så får vi sen se Rhoda komma fram till just det huset, sen går hon fram till huset, ringer på dörren. Osv. Det blir lite som skoluppsatsens Mitt sommarlov: ”Först gjorde vi det, sen gjorde vi det, sen gjorde vi det, sen gjorde vi det..”

Plus i kanten får dock Mike Cahill för alla små visuella detaljer och referenser till science fiction och rymden: killen i alien-masken som syns alldeles i början, Voyager 1s fotoserie på Jupiter, och mycket annat.

Se istället-

Monsters för en mer tvetydig och skickligare skildrad kärlekshistoria med rymdinvasion som premiss.

Seeking a friend for the end of the world för en liknande stämning med en komet som kommer att döda allt liv på Jorden.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Deep Impact (1998) – utopisk kometsnyftare

Sarah och Leo är filmens unga kärlekspar och Leo är en riktig hjälte som vänder tillbaka efter henne

Handlingen.

Det här är den där andra kometfilmen från 1998, den som inte är Armageddon. Den med rynkige Robert Duvall istället för heta Bruce Willis. Den allvarliga av de två. Är det också den tråkiga? Nu när jag sett om den för första gången på tio år är jag redo att uppvärdera Deep Impact. Det är ett episodiskt drama om de sista månaderna innan kometen Wolf-Biederman ska slå ned och utplåna allt liv på Jorden. Vi får följa ett antal personer vars historien bara mycket tillfälligt berör varandras. Elijah Wood är tonårspojken Leo Biederman som råkar upptäcka kometen och som en följd får den döpt efter sig och en plats i den ”ark” dit USA:s elit tänker fly undan förödelsen. Téa Leoni spelar juniorreportern på MSNBC som råkar knäcka historiens största nyhet (mänsklighetens stundande utplåning) då hon ställer USA:s president (Morgan Freeman) mot väggen för en ministers otrohetsaffär. Och Robert Duvall är en erfaren gammal pilot (av vissa ansedd som för gammal) som styr rymdskeppet Messiah som skickas iväg av NASA för att försöka spränga kometen innan det är för sent.

Rymdskeppet Messiah dockar med en rymdfärja

Rymdskeppet!

Messiah får nog räknas som ett av de trovärdigare skeppen som Hollywood har producerat. Filmmakarna använde också NASA som rådgivare, vilket innebär ingen warpdrift, och realistiskt osmäckert. Messiah är på utsidan ganska lik en stor missil. Insidan är    skönt detaljrik och full av stålbalkar och små reläer med blinkande lampor. Man köper konceptet – ungefär så här skulle ett verkligt rymdskepp förmodligen kunna se ut.

Morgan Freeman får guldstjärna som Presidenten

Pretentionerna?

Temat är hur vi som enskilda människor och som samhälle reagerar på vetskapen om att allt snart tar slut. Väljer vi ett stoiskt möta vårt öde och ordna våra affärer, eller att stå handfallna? Deep Impact ställer frågan och ger också svaret på hur vi bör göra. På så vis är den en moralsaga, ja, faktiskt en utopi, som är raka motsatsen till filmer som Roland Emmerichs misantropiska undergångsporr  2012. Deep Impact förmedlar budskapet att värdighet är möjligt.

Specialeffekter och look;

Den hade bara hälften så stor budget som Armageddon, och det märks också. Å andra sidan bygger inte filmens handling på specialeffekter, utan de blir mest en krydda vid sidan av. Inte desto mindre är rymdscenerna fina, och resten av filmen ser ut som vilket snyggt amerikanskt 90-talsdrama som helst.

Vågen kommer

Mest minnesvärda scen*

Små rörda tårar trillar på min kind då besättningen på Messiah talar med sina familjer på videolänk från rymden. Men framför allt gillar jag scenerna mellan Jenny (Téa Leoni) och hennes föräldrar (Vanessa Redgrave och Maximillian Schnell). Den trasiga familjen är ömsint skildrad mitt i all sorg. Guldstjärna till Morgan Freemans insats som USA:s president.

Mary McCormack och Robert Duvall

Domen:

Först en bekännelse: jag blir känslomässigt väldigt påverkad av filmer som handlar om folk som vet att de ska dö. Ömhetsbevis, ni vet. Här är det en hel värld och hälften av huvudpersonerna som är i den situationen. Och det griper mig, trots att Deep Impact inte når riktigt hela vägen fram i sina dramatiska ambitioner, och istället kompenserar sina brister med  ett mått av sentimentalitet. Den har också en del tempoproblem, långa partier där det inte direkt händer särskilt mycket.  I jämförelse med Armageddon har den dock stått sig oerhört väl, och saknar helt dess irriterande machismo. De kvinnliga porträtten är snarare ovanligt nyanserade för att vara kommersiell science fiction. Deep Impact förtjänar ett bättre öde än att bli ihågkommen som kometfilmen som kom bort i konkurrensen. Om du inte sett den på ett tag, ge den en ny chans!

Tea Leoni har huvudrollen

Visste du att?

Regissören Mimi Leder gick till historien eftersom Deep Impact blev den mest inkomstbringande amerikanska film som regisserats av en kvinna. Det rekordet stod sig till Twilight 2008.

Armageddon är kopian. Den lanserades av sitt filmbolag som en ”motfilm” mot Deep Impact, och den tog också de största intäkterna genom att köra en mer actionbetonad historia med grabbigare stjärnor.

Se även +

Armageddon, bara för att jämföra. Seeking a Friend for the End of the World för en komediversion.  Independence Day för något helt annorlunda men ändå lite likt, från samma period. Melancholia för konstversionen.  Eller 2012, som trots allt är den film som liknar den mest.

Regi: Mimi Leder
Producent: Richard D Zanuck (Jaws, Driving Miss Daisy, Cocoon, de flesta Tim Burtonfilmer)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Apollo 18 (2011) – skrattretande skräck

Apollo 18

Handlingen.

Genom ”found footage” i samma skräckanda som Paranormal Activity får vi se vad som egentligen hände under månlandningen Apollo 18. Besättningen är till en början glada och målmedvetna, men så snart de landat på Månen börjar saker gå fel: mystiska ljud hörs över radion och de hittar en övergiven rysk månlandare med massor av blod i. De förstår att de inte är ensamma.

Rymdskeppet!

Apollokapseln är filmens starkaste kort. De gryniga bilderna med sina ”autentiska” konstiga bildvinklar förmedlar verkligen en känsla för hur instängt, kallt, fuktigt, obekvämt och (antagligen) illaluktande det måste ha varit för 1960- och 70-talens astronauter att resa upp i rymden. Månlandaren är bara ett tunt metallskal som utgör ett allt för klent skydd mot det namnlösa Intet som lurar utanför.

Pretentionerna?

Konceptet med upphittad film från en månlandning innebär att filmteamet måste ha vissa ambitioner att få till en autentisk känsla, och det lyckas också under den första halvtimmen eller så.

Specialeffekter och look;

Precis som i Paranormal Activity eller Blair Witch Project så är det vad som lurar alldeles utanför den suddiga bilden som gör filmen skrämmande. Det är bara lite sämre genomfört här, med mycket kraftiga kvalitetsskillnader i fotot mellan olika scener, något som mest gör mig som tittare förvirrad. Rymddräkter och kontrollpaneler är rätt snygga, men då de mystiska varelserna kommer i bild blir man inte så rädd. Snarare full i skratt, på fel sätt.

Luckor i manus,

Jag retar mig på att det hörs skrik i månlandarens kommunikationsutrustning. Men varelserna kanske kommunicerar med radio, vad vet jag? Det är i varje fall ett ganska långtråkigt manus, med en fatal förutsägbarhet i.

Mest minnesvärda scen*

Då de hittar fotavtryck som inte är deras egna.

Domen:

Jag gillar idén, men Apollo 18 är alldeles för fattig på idéer. Berättandet är på tok för slarvigt för att jag ska köpa att det är en true story jag ser. Istället för att låta det ”dokumentära” materialet bli levande genom att utnyttja en autentisk films speciella tempo, så klipper de Apollo 18 som vilken skräckfilm som helst. Resultatet blir som tusen andra b-skräckisar, fast med mycket sämre bildkvalitet. ”Monstren” måste vara de minst skrämmande sedan The Rabbit of Carebannog satte tänderna i Kung Arthur – fast inte alls lika kul. Det är, kort sagt, inte värt att vänta 1,5 timme på.

Se istället-

Apollo 13 för en betydligt mer spännande och dessutom dokumentär skildring av hur det egentligen var att resa till månen.
Paranormal Activity, för en fejkautentisk skräckfilm som verkligen är skitläskig. Då tänker jag framför allt på den första av filmerna, där de verkligen utnyttjar sitt koncept och låter samma scen utspelas natt efter natt, fast lite värre varje gång. I Paranormal Activity-serien är de också experter på att utnyttja tricks som att placera det läskiga utanför bilden, och att låta pauser och tystnad tala för sig själva. Allt sånt slarvas bort i Apollo 18.

Regi: Gonzalo López-Gallego

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Se episod 5 + 6 av Blood and Chrome här

I helgen släpptes två nya korta episoder av Battlestar Galacticas prequel, och nu har vi nått mitten av piloten. Totalt kommer den att bli c:a 100 minuter lång, och förhoppningsvis leda till en riktig dramaserie som inte behöver ha en cliffhanger varje tionde minut. Enjoy!

Alla episoder av Battlestar Galactica Blood and chrome

Massor av kommande rymdfilmer 2013

Saoirse Ronan i The Host

Det har varit ett fint science fiction-år, men det mesta kom på våren och sommaren. (Prometheus, Iron Sky, Battleship, The Avengers m fl) Nu är det en lugnare filmhöst, där den enda nya rymdfilmen är en fejkad sådan: Argo av och med Ben Affleck. Det är en politisk thriller om hur CIA fritar gisslan i Iran genom att låtsas spela in en sci-fi-film. Based on a true story. På bio november 2012.

2013 blir ett ännu mer hektiskt år än innevarande för oss sci-fi- och rymdfilmsälskare. Här nedan listar jag några av de största filmnyheterna med rymdtema inför vintern och våren:

Här är alla premiärdatum på bio

Star Trek Into Darkness

Star Trek Into Darkness

Star Trek Into Darkness ger oss äntligen uppföljaren till 2009 års reboot. Regi: JJ Abrams. Jay, jay, JJ! Maj 2013.

Postern visar skurken (Benedict Cumberbatch) framför ett raserat framtida London (med den gurkformade skyskrapan Swiss Re, pariserhjulet London Eye samt St Pauls) Trailer.

Cloud Atlas  av The Wachowskis (som gjorde The Matrix) och med bl a Tom Hanks och Halle Berry. Utspelas under många generationer, handlar om reinkarnation, visar två framtidsscener, och är c:a tre timmar lång. Pust! Trailer. Biopremiär 1 mars 2013.

The Host – Stephanie ”Twilight” Meyers story om aliens som tar över folks kroppar. Saoirse Ronan (Hanna) har huvurollen. Regi Andrew Niccol (The Truman Show, Gattaca) Trailer.

Elysium med Matt Damon är den nya filmen från Neill Blomkamp, som gjorde District 9. Handlar om hur rika människor i framtiden tar sin tillflykt till en rymdstation. Jodie Foster spelar Presidenten.

Matt Damon i Elysium

After Earth med Will Smith, i regi av M Night Shyamalan. Utspelas i en avlägsen framtid, i rymden. Kan bli hur som helst. På bio 7 juni. Trailer.

Man of Steel – Superman-reboot av Zack Snyder (Watchmen) med Henry Cavill som Clark Kent. Trailer. Biopremiär juni 2013.

Dark Skies är ett drama om alien abduction från samma team som gjorde Paranormal activity. Trailer. Februari 2013.

Gravity av regissören Alfonso Cuarón – hans första långfilm sedan den moderna klassikern Children of Men 2006. I den nya filmen får vi se hur ett gäng astronauter hanterar att deras rymdfärja havererar och driver bort i rymden. Med George Clooney, m fl. 2013.

Ender’s Game är en länge efterlängtad filmatisering av Orson Scott Cards böcker, med bl a Harrison Ford. Utspelas i en postapokalyptisk framtid, då aliens invaderat och en pojke föds med närmast övermänsklig intelligens. Oktober 2013.

Pacific Rim

Pacific Rim är Guillermo del Toros film om jätterobotar. Behöver du veta mer? Sommaren 2013.

Oblivion med Tom Cruise och Morgan Freeman. Tom är en framtidssoldat som slåss mot aliens på en ödeplanet som förmodligen är Jorden.Trailer. Augusti 2013.

The Europa Report om astronauter som letar efter liv på Jupiters måne Europa – med Michael Nyqvist! Trailer. Viralsajt. 2013.

Premiärdatum på bio 2013

Seeking a Friend for the End of the World (2012) – kärlek på den yttersta dagen

Keira Knightley och Steve Carell hamnar på en knasig restaurang

Handlingen.

Lorene Scafarias debutfilm börjar med chockbeskedet att Jorden kommer att krossas av en asteroid om bara några veckor, och att NASA:s rymdfärja som skulle stoppa den har exploderat. Flygen slutar gå, TV slutar sända och människor försöker förbereda sig för att dö. Det dödsmärkta amerikanska samhället blir snabbt en mycket jobbig plats att vara på. Folk tar livet av sig, lämnar sina familjer, partajar, plundrar, knarkar eller knullar runt. Dodge (Steve Carell) hör till dem som blir lämnade, och han lever sina sista dagar i ett tillstånd av dödlig besvikelse över vad livet gav honom. ”I regret my entire life” säger han till sin hushållerska. Ända tills hans småknasiga granne Penny (Keira Knightley) trillar in i hans lägenhet. Tillsammans försöker de göra dagarna fram till Jordens undergång värda att leva. Adam Brody och Martin Sheen skymtar förbi i mindre roller.

Rymdskeppet!

Vi får bara höra talas om rymdfärjan Deliverance, som exploderat under sitt uppdrag att rädda världen.

Pretentionerna?

Det finns några tankar i filmen som är intressanta. Hur skulle vi leva våra sista veckor, om vi verkligen visste att allt var kört? Det är förstås samma tema som i Lars von Triers Melancholia, men här i mindre pretentiös förpackning. Scafaria håller, till skillnad från sin danska kollega, igen på melodramat och jobbar mer med spänningen mellan hopplösheten och kärleken. Hon lämnar också plats för en del mer absurda inslag.

Seeking A Friend For The End Of The World visar inte asteroiden annat än på affischen

Specialeffekter och look;

Inte en enda specialeffekt, vad jag kan se. Själva asteroiden är aldrig i bild utom på filmaffischen (ovan), och vi slipper se Empire State Building förvandlas till aska.

Domen:

Mycket är bra. Steve Carell är alltid duktig på att spela uppgivna medelålders män, och här håller han sig ovanligt lågmäld och skänker stadga åt en komedi som annars kunde ha fallit ned i ren parodi. Det finns också ett par cyniskt underfundiga scener som visar hur olika människor väljer att spendera sina sista dagar. Som medelklassfesten där alla tar heroin och lyssnar på Radiohead, eller restaurangen där man bestämt sig för att vara superpositiva in i det sista och kramas medan man serverar helt crazy mat.

Men det räcker inte hela vägen, för då filmen övergår i en ren kärlekshistoria då infinner sig aldrig kemin mellan Dodge och Penny. Han är för tråkig och hon för ung för honom, och för quirky, för att man ska tro på dem båda tillsammans. Och eftersom en trovärdig kärlekshistoria saknas, hjälper det inte att övriga ingredienser (ett bra soundtrack, fina skådisar i biroller) är på plats. Ett gott försök är det i alla fall.

Se även+

Melancholia eller Deep Impact

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Signs (2002) – Things that go bump in the M Night

Familjen har faktiskt riktiga foliehattar på sig.

Handlingen.

Mel Gibson spelar Graham, en präst som tappat tron efter att hans fru dött en våldsam död. Han hankar sig deprimerad fram i tillvaron tillsammans med sina två barn och yngre bror (Joaquin Phoenix).  Mystiska mönster dyker upp i majsåkrarna vid deras hus och det är någon eller något som hotar dem i nattens mörker. Då TV:n börjar spotta ur sig rapporter från hela världen om möten med mystiska ljus på himlen, börjar de inse att mänskligheten står inför något mycket främmande och skrämmande. Kan Graham ta sig samman och rädda sin lilla familj?

Rymdskeppen!

Vi får bara se dem via nyheterna på TV, och bara som ljus på avstånd. Det ökar mystiken.

Pretentionerna?

Astronomiska, som alltid då M Night Shyamalan är i farten. Grahams förlorade tro på Gud och Ödet står i centrum. Kan det vara så att allt hänger samman och att det inte finns några tillfälligheter?

Specialeffekter och look;

Shyamalan håller igen på effekterna och satsar på den seriösa dramafilmens realism. Det tror jag är klokt, eftersom det mänskliga står i centrum, och hotet från rymdvarelserna som sig bör är mer diffust under större delen av filmen. Snyggt foto av Tak Fujimoto (Sjätte sinnet, Philadelphia, När lammen tystnar)

Luckor i manus,

Well, man kanske inte ska analysera huvudpersonernas handlande för mycket, eftersom då allt som de (främst Graham) tar sig för framstår som absurt. Exempelvis det faktum att Graham varje gång när hotet är som störst håller små filosofiska monologer.  Twisten med hur man besegrar inkräktarna känns som en deux ex machina, ungefär som om slutet inte intresserade MNS särskilt mycket.

Ute i åkern döljer sig ett hot

Mest minnesvärda scen*

Det dröjer två tredjedelar in i filmen innan en av Inkräktarna syns i bild, på en flimrig gammal tjock-TV som visar en skakig handkamerafilm från Mexico. Det ögonblicket, som den gode M Night alltså har sparat så länge han kan, får faktiskt håren att resa sig i nacken på mig, varje gång. Fram till den scenen skulle alltsammans ha kunnat vara en produkt av fantasin, en sorts gruppsykos orsakad av mammans död. Det är ett väl avvägt användande av Det  Explicit Fantastiska, som hedrar regissören.

Domen:

Man måste nog vara lite generös som tittare för att uppskatta den här. Om du låter dig svepas med av ögonblicket och tittar med hjärtat istället för hjärnan, så bjuder Signs trots allt på en skaplig spökhistoria med en alienkrydda. Förvänta dig inga chockeffekter, utan snarare en långsamt uppbyggd kuslig stämning av förtäckt hot. Till skillnad från i vissa av regissörens andra filmer (se nedan) så krånglas berättelsen inte till för mycket, och upplösningen är emotionellt tillfredsställande.

Om du känner dig dumdristig – kolla på några andra filmer av samme regissör:

The Lady In The Water – en av de märkligaste kalkonfilmer jag har sett, med M Night Shyamalan själv i en av huvudrollerna. På slutet blir det helt vansinnigt, med en massa magiska apor, en sjöjungfru och en gudomlig örn.

The Happening – börjar med en bra och creepy stämning, men ebbar ut i ingenting, med en massa folk som springer och är rädda för vindens sus.

Men The Village tycker jag är helt OK !

Manus och regi: M Night Shyamalan
Producenter: Sam Mercer (Sjätte sinnet och andra MNS-filmer) och Frank Marshall (Indiana Jones, Tillbaka till framtiden)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Star Trek First Contact (1996) – cyborgdrottning attackerar

Borgdrottningen är det bästa tillskottet till Star Trekuniversum på tio år

Handlingen.

Vi bevittnar ett historiskt ögonblick: Zephyr Cochrane (James Cromwell), mannen som ska komma att uppfinna överljusdrift ska att testa sitt egensnickrade skepp. Det är alldeles efter tredje världskriget, och mänsklighetens framtid är mörk. Framtida historiker menar att det är hans första överljusflight som blir vändpunkten: Cochranes vetenskapliga framgång lockar till sig ett skepp från planeten Vulcan, vår ”first contact” med en utomjordisk ras. Så att Cochrane lyfter i Phoenix ska vara inledningen på den utopiska framtid som vi känner från Star Trek.

Men i den åttonde Trekfilmen står denna framtid på spel. Cochrane är en bitter alkis, som eventuellt aldrig kommer att lyfta från marken. The Borg under ledning av den delikat ondskefulla Borg Queen (Alice Krige), kommer dundrande bakåt i tiden för att döda honom, innan han hinner förändra historien. Det är bara Picard (Patrick Stewart) och besättningen på Enterprise E som kan ställa allt till rätta.

Enterprise NCC-1701-E

Rymdskeppen!

Det är en helt ny Enterprise (nummer E) vi möter, eftersom det förra skeppet kraschade i slutet av föregående film (Generations). Den är mycket slickare, med gråsvart skrov och blå neonljus längs pontonerna. Designen har många fler detaljer än TV-seriens skepp, vilket lämpar sig bra för bioduk och HD-film. E-skeppet är en lyckad uppdatering av ett välkänt koncept, och återkommer i ytterligare två filmer. I First Contact möter vi också Borgernas kubskepp i storformat för första gången. Speciellt inledningsscenen där kameran zoomar ut från en drönarkammare är maffig.

Pretentionerna?

Borgdrottningen erbjuder organiskt liv åt Data (Brent Spiner), som genomgår moraliska kval. Och den försupne Zephyr Cochrane tvivlar på sin uppgift. Lagom mycket moraliska dilemman, utan att det blir för pretto.

Specialeffekter och look;

Vid det här laget (1996) hade TV-serien The Next Generation (TNG) varit nedlagd ett par år, och både Deep Space Nine och Voyager gick samtidigt på TV. Trek stod på höjden av sin popularitet, men kapten Picard och de andra riskerade att uppfattas som reliker från 1980-talet. De gick snabbt från Nästa generation till Förra generationen. Det var med andra ord hög tid att ge TNG-generationen en makeover till långfilm nr 2. First Contact är betydligt mer suggestiv än den ljusa föregångaren Generations, med genomgående mörka scenerier upplysta av grönt, rött och blått ljus. De beige interiörerna från TV-serien är ersatta med en uppdaterad svart, grått och neonfärgad look.

Luckor i manus,

Någonstans mitt i filmen, när det är som mest dramatiskt med Data och Drottningen, så kommer ett par bisarra scener helt utan styrfart. Picard drabbas av hjärnsläpp och ger sin gäst Lily (Alfre Woodard) en rundvisning på Enterprise, trots att han vet att halva skeppet är invaderat av The Borg. Självklart springer de rakt på de onda cyborgerna, men Picard ger sig fortfarande inte utan leder Lily rakt i bland dem. När The Borg självklart börjar jaga dem tar de sin tillflykt till skeppets holodäck. Allesammans hinner dricka dry martini och dansa foxtrot innan jakten fortsätter. Det är som om Mel Brooks invaderar filmen för en stund.

Mest minnesvärda scen*

Borgdrottningens entré! Data ligger fastspänd på en brist, fångad. Drottningens röst hörs först, och sedan kommer hennes huvud åkande längs taket och monteras ihop med en kropp. Omedelbart försöker hon rekrytera Data genom att byta ut en del av hans konstgjorda kropp mot organiskt material. Borgdrottningen är ger ganska intimt intryck. Hon talar lågmält och utger sig för att vara förstående. Det gör henne desto läskigare, med tanke på att allt hon vill är att assimilera dig och alla du känner.  Alice Krige gör sin roll med intensitet, och skänker en karaktärsskådepelares tyngd åt en figur som annars hade kunnat vara lätt att skratta åt. Hon är den bästa skurken i Star Trek-universum sedan Khan.

Zephyr Cochrane uppfinner warpdriften, med lite hjälp från spriten, Troi och Riker

Domen:

First Contact är den enda av de fyra långfilmerna med kapten Picard som är något att ha. Storyn är lagom storslagen, känslan av fara för hjältarna är påtaglig, effekterna känns påkostade och tempot är betydligt högre än i Generations. Jag inbillar mig att manusförfattarna Brannon Braga och Ron D Moore tog sig samman inför den här filmen, medvetna om att deras förra försök inte höll måttet. Jonathan Frakes (som ju spelar Riker) gör ett habilt jobb som regissör, med gott om blinkningar till fansen. Men även i denna helt godkända film är problemen med The Next Generations småtråkiga och färglösa persongalleri uppenbara. Picard och Data gör så gott de kan, men övriga besättningsmedlemmar gör varken till eller från för dramat. Det är förstås min subjektiva åsikt, och du kanske har en annan?

Se även+

Övriga Trekfilmer med jämnt nummer: The Wrath of Khan, The Voyage Home, The Undiscovered Country.

Visste du att?

Manus är bl a skrivet av mannen bakom den rebootade Battlestar Galactica, Ron D Moore.
Robert Picardo, doktorn från Star Trek Voyager, spelar en kopia av läkarhologrammet – alltså den välkände doktorns digitale tvillingbror.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Darkest Hour (2011) – osynligt hot i Moskva

– Se upp, grabbar och tjejer, det kommer en osynlig rymdvarelse gåendes!

Handlingen.

Ett gäng amerikanska ungdomar i Moskva (bl a Emile Hirsch) och en svensk (Joel Kinnaman)  hamnar mitt i en rymdinvasion med osynliga, elektriska aliens. De tvingas fly för sitt liv.

Rymdskeppet!

Det är säkert jättefint, men eftersom alla aliens är osynliga i den här filmen så har jag lite svårt att beskriva det.

Specialeffekter och look;

Åter igen: eftersom monstren inte syns, kan man inte riktigt uttala sig om deras look. Det enda vi får se är en del gula gnistor då rymdisarna är i närheten. Då de får tag på en människa, så löses den liksom upp i en massa små dataanimerade partiklar som ska likna aska. Man misstänker liksom att de valde den specialeffekten för att den är ganska lätt att få till. Hur den här filmen kan ha en budget på 30 miljoner dollar då den är så full av ingenting är för mig en gåta. När vi till slut får skymta rymdisarna blir det ett stort jaha.

Luckor i manus,

Genom en enorm tillfällighet (?) kommer våra huvudpersoner på att man blir osynlig för aliensarna om man befinner sig i en faradays bur (ett utrymme som är avskärmat från elektriska signaler). Men ändå kan våra hjältar använda radio och mobiltelefon då de befinner sig inne i buren. Buu, vad ogenomtänkt! Manuset  är även i övrigt slarvigt skrivet (av en av Prometheus‘ författare: Jon Spaiths), alternativt icke existerande. Det känns som om många scener är improviserade i efterhand av specialeffektavdelningen.

Mest minnesvärda scen*

Nej.

Domen:

Det finns något fint över ambitionen att göra thriller/skräckfilm där monstren inte syns. Det är ofta det inte sedda som skrämmer mest, och personligen tröttnade jag mycket snabbt på motbjudande chockfilmer som Saw, där varje blodsdroppe tvunget skulle zoomas in i minsta detalj. En bra skräckfilm lämnar lite till fantasin.

Men samtidigt tar man som filmskapare en stor risk om man håller sig med helt osynliga monster. I värsta fall trillar då filmen till sist över absurditetens gräns in i kalkonernas land.  M Night Shyalamans sega The Happening är det kanske värsta exemplet från senare år, där Marky Mark stapplar omkring och stirrar med stora ögon på trädgrenar som vajar i vinden. The Darkest Hour är inte riktigt lika corny, men den har ett fruktansvärt trivialt manus och är slarvigt regisserad, klippt och skådespelad.

Se istället-

Om du vill se en intelligent och spännande film om ungdomar på flykt i en storstad, se då istället den utmärkta Cloverfield.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

12 anledningar att Battlestar Galactica (2003-2009) är den bästa rymdserien i TV-historien

Battlestar Galactica

Nu när Blood & Chrome börjat sändas så kan det vara läge att upptäcka 00-talets Battlestar Galactica som började med en miniserie 2003 och sedan sändes i fyra säsonger mellan 2004 och 2009. Den serien är för science fiction vad Sopranos är för gangsterdramat eller The Wire för polisserien: en vändpunkt, en uppenbarelse, den nya måttstocken.

Om du inte är bekant med BSG från 00-talet så har du eventuellt ett suddigt minne av att det var en B-version av Star Wars i gränslandet mellan 1970- och 80-talen. Då har du rätt. Originalserien är en idag camp upplevelse, men med tillräckligt mycket substans för att det skulle gå att reboota med kärnan i berättelsen intakt. Men det är den moderna BSG, skapad av producenten David Eick och manusförfattaren/regissören Ronald D Moore, som kommer att bli ihågkommen. De vann totalt 23 Emmy Awards (bl a bästa drama, regi, ljud och effekter) samt en lång rad sci-fipriser.

Genrefilm måste ofta bedömas utifrån genrens förutsättningar, men BSG var något så ovanligt som en riktigt bra dramaserie, som också råkade utspelas ombord på rymdskepp. Här är min topplista med skäl till varför 00-talets BSG är den bästa rymdserien ever:

Världen går under i första scenen

12. Det börjar med slutet för människorna

Mycket sci-fi/fantasy handlar om att hindra Jorden från att gå under, men det är svårt för författare och filmskapare att övertyga publiken om hur mycket som står på spel. Miniserien BSG inleds med att de cylonerna (robotar och androider) bombar brallorna av människornas tolv kolonier och ödelägger dem.

Befolkningen decimeras från miljarder till endast 50 000 individer, som genom resten av serien flyr undan cylonerna i en hastigt hopsamlad flotta av stora och små skepp. Med en sådan början vet man som tittare att vad som helst kan hända.

Lucy Lawless spelar i BSG. Henne kan man ju lita på, eller?

11. Underläget

Kolonialisternas enda försvar mot cylonerna är det urmodiga gamla stridsskeppet Galactica, en rostig relik från mer krigiska tider. Både skeppet och dess kapten är färdiga för pension då cylonattacken utplånar människornas hela militärmakt. Cylonerna har till synes oändliga resurser, är sluga och hänsynslösa –  och fast beslutna att utplåna de sista resterna av sina forna herrar. De överväldigande dåliga oddsen ger en känsla av akut läge till TV-serien.

10. Massor av skjutande

Galactica skjuter inte laserstrålar, hon skjuter kulor med kanon. Viperpiloterna är de tuffaste du sett på film.

9. Livets stora frågor

Religion, synd/förlåtelse/botgörning, demokrati mot diktatur, makt som korrumperar, kärlek som blir till hat och tvärtom, rasism, dödsstraff, hämnd, plikt, besatthet, medmänsklighet, tortyr… för en gångs skulle får vi sci-fi där alla dessa frågor tas upp. Gång på gång. Intensivt!

8. Du kan inte lita på någon

BSG har starka drag av spionhistoria, eftersom cylonerna är så lika oss människor att de kan gömma sig ombord på Galactica och konspirera, intrigera och utföra sabotage. Inte nog med att varje främling kan vara en cylon, utan det finns också sleeper agents som inte själva vet om att de är cyloner utan lever som människor i år tills ordern som aktiverar dem kommer. Då läget blir mer desperat ökar paranoian ombord på kolonialisternas skepp. Vem är förrädare?

Edward James Olmos

7. Edward James Olmos som William Adama

Galacticas kapten Adama spelas med enorm pondus av Olmos, som annas kanske är mest känd som polischefen i Miami Vice. Adama skildras som en mycket trött gammal hök, redo att dra sig tillbaka från aktiv tjänst då ödet tvingar honom att axla rollen som mänsklighetens siste befälhavare. Lågmäld men benhård, envis men empatisk – det är inte lätt att placera den mångfacetterade Adama i ett fack. Hans komplicerade förhållanden till andra människor – till sin heroiske son, sin alkoholiserade sekond och till presidenten – utgör mycket av den bästa dramatiken i BSG.

Cylonernas bastestars hoppar in från hyperrymden och går till attack

6. Handkamera i rymden

Ett ständigt problem med datoranimationer är att de lätt ser för perfekta ut. Använder man riktig kamera så blir det alltid en del skavanker i upptagningen och det tolkar tittaren som äkthet. BSG bröt ny mark genom att införa skakig handkamera i sina rymdscener, scener som självklart aldrig filmats i traditionell mening. Tack vare att ”kameramannen” zoomar lite snett och filmar lite fel blir realismen betydligt högre än i tidigare science fiction på film/TV, och BSG:s manér är numera standard i branschen. (JJ Abrams’ Star Trek från 2009 är en tydlig efterföljare.)

5. Mary McDonnell som president Laura Roslin

Då cylonerna slår till dödas hela regeringen utom utbildningsminister Laura Roslin, en till synes timid kvinna som aldrig haft något större inflytande eller spelat det politiska spelet skickligt. Då bomberna slutat falla inser Roslin att hennes stund i rampljuset har kommit. Hon svär presidenteden. Kommer denna medelålders lärare med dem mjuka rösten att klara av att återta regeringsmakten från militären, och kommer makten att korrumpera hennes idealism då det visar sig vara svårt att bli vald med helt demokratiska metoder? McDonnell gör en plågad men beslutsam Roslin, med både fina och osympatiska sidor.

Kolonialflottan hyser de sista 50 000 människorna. Galactica i mitten

4. Rymdskeppen

En rymdskeppsfest av stora mått! Designers har låtit de små jaktskeppen Vipers behålla mycket 1970-talskänsla, vilket gör dem både trovärdigare (de kommer ju från ett omodernt skepp som legat i malpåse) och skänker dem ett visst släktskap med X-wings från Star Wars eftersom de ursprungligen hade samma designer. Och då har vi själva ladyn själv: den magnifika Galactica i all sin stålgrå glans. Det är verkligen en gammal skrov, men mäktig i kraft av sin enorma storlek, och utrustad med skvadroner av jaktvipers som kan sparka cylonrumpa.  Den övriga kolonialflottan består av en salig blandning av passagerarskepp, lastfartyg och gamla pråmar.

Cylonernas främsta skepp är de stjärnformade basestars, och cylonjaktskeppen som är både pilot och skepp i en och samma varelse.

3. Cylonernas sjuka hjärnor

Vartefter vi får lära känna cylonkulturen genom dess fasta modeller (de finns bara några olika varianter, som var och en finns i många exemplar) så lär vi oss snart att varje cylonmodell har ett verkligt neurotiskt förhållande till människor, deras ursprungliga skapare. Number Six (se nedan) blir kär i människor. Number Eight vill gärna rädda människorna. Andra cyloner drivs av hat, makthunger eller rasism. Cylonernas intriger och eget politiska spel sinsemellan är fascinerande och väldigt skruvat, och inte olikt vampyrernas Authority i True Blood.

Gaius och Number Six är tillsammans. Eller är de?

2. Gaius’ och Numbers Six’ kärlekshistoria

Århundradets mest destruktiva kärlekshistoria. Gaius Baltar är vetenskapsmannen som blir förförd av cylonen Number Six, och ger bort koderna till koloniernas försvarssystem. Han orsakar alltså genom oaktsamhet mänsklighetens utrotning. Men han är så egofixerad och borderline psykotisk att allt han gör är att försöka rädda sitt eget skinn. Tillsammans med Number Six flyr han ombord på Galactica, och hoppas att ingen ska komma på att han hjälpt cylonerna. Men är Number Six verkligen där med honom, eller är hon bara ett fantasifoster?  Jag skriver mer om dem i 8 mentalt störda robotar.

Starbuck!

1. Katee Sackhoff som Starbuck

Stenhård. Oansvarig, Dricker för mycket. Barnslig humor och skrattar hela tiden. Slåss med sina överordnade. Vågar skälla ut kaptenen och tar gärna tid i arresten för det. Emotionellt störd. Livsfarlig jaktpilot. Våldsam. Charmig. Modig. Ouppnåelig emotionellt. Ja, Kara Thrace med flygkod Starbuck är en av science fictionhistoriens allra starkaste och bästa kvinnliga hjältar, alla kategorier. Hon backar inte för någon, eller något, och Ellen Ripley har äntligen fått en syster av samma kaliber.

Vad ska du se?

Börja om du kan med ”mini series” från 2003 och fortsätt i rask takt med säsong 1 och 2. De första avsnitten på säsong 1 går också att ha som en start på tittandet, de är fruktansvärt spännande. Episoden 33 är en av de kanske bästa TV-serieepisoderna jag har sett, och sätter många bollar i rullning. De båda första säsongerna och halva säsong tre är verkligen amerikanskt TV-drama när det är som bäst. Sista säsongen håller inte riktigt, men jag lovar att om du kommit så långt, så fortsätter du av bara farten.