Data blir tokig, i Star Trek Generations
Handlingen.
Det här är den sjunde Star Trek-filmen och den första med besättningen från 1980-talets tv-serie The Next Generation. Soran (Malcolm McDowell) är en vetenskapsman som är villig att döda en hel planet, bara för att få komma tillbaka till the nexus, den falska lycksalighetens dimension, som man når genom ett energiband som rör sig genom rymden. De enda som kan stoppa honom är kapten Picard (Patrick Stewart), Data (Brent Spiner), LaForge (LeVar Burton) och de andra. Picard hamnar tillfälligt i the nexus, och springer av en händelse på gamle kapten Kirk (William Shatner). Ska de båda kaptenerna från olika generationer ta sig ut från den andra dimensionen och hindra Soran?
Rymdskeppet!
Enterprise D syns här för första gången på vita duken, och det är bara en något mer detaljerad version jämfört med skeppet vi sett i The Next Generation (som ju sändes 1987-1994). De målade helt enkelt om kulisserna, skruvade på lite fler detaljer och nya dataskärmar. Lite för mycket beige för min smak.
Soran är i maskopi med klingons
Pretentionerna?
Hur långt är en man villig att gå för att få leva för evigt i en drömvärld?
Specialeffekter och look;
Inte särskilt mycket att bli exalterad över. Som ett lite mer påkostat dubbelavsnitt av TV-serien, och det är mycket riktigt också samma personer som står för effekterna, med lite extra hjälp från ILM. En del rymdskepp är helt datoranimerade, medan Enterprise och Klingonskeppet är samma modeller som användes i TV.
Luckor i manus,
Det är mycket som skaver. Om nu the nexus är så oemotståndlig, varför kan Picard och Kirk förmå sig att lämna den? Filmen lyckas inte åskådliggöra vad det är som är så spännande med denna andra dimension. Picard är för tusan där i bara tio minuter innan han fått nog. Man frågar sig också varför han väljer att resa i tiden till bara några sekunder innan Soran ska begå folkmord, istället för att ge sig själv gott om tid att hindra massakern. Och på tal om det: varför håller Soran över huvud taget på att begå folkmord genom spränga planeter i luften för att hamna i ”the nexus” väg, då han förmodligen kunde ha lånat ett rymdskepp och flugit till rätt plats? En annan svaghet i manus är karaktärsskildringarna, där bara Picard och Data får en story som utvecklar deras figurer, och resten av besättningen reduceras till statister.
Mest minnesvärda scen*
Prologen med Kirk, Chekov och Scotty som överser dopet av Enterprise B, där en flaska Dom Perignon som snurrar i tyngdlöshet och krossas mot skrovet.
Slutet för Kirk kunde ha varit med värdigt
Domen:
Den här filmen kommer för evigt att bli ihågkommen som den där kapten Kirk togs av daga på det mest nesliga vis. Han har ingen egentlig funktion i filmen, annat än att producenten Rick Berman ansåg att det vore bra om några från originalbesättningen var med och gjorde en överlämning till sina efterträdare. Så Kirk blir en lustig farbror som får slåss några minuter innan han snubblar på en klippa och ramlar och slår ihjäl sig. Det blir en enorm västgötaklimax för en rollfigur som då hade hållit i nästan 30 år. Den övriga storyn känns tillkämpad, om man ska vara artig. Datas känslochip som går på högvarv måste vara en av science fictionhistoriens mest irriterande sidohistorier. Och Picard som känner sig gammal känns gammalt (det var ju även temat för The Wrath of Khan).
Det är inte bara manuset som brister.Regissören David Carson borde ha fortsatt regissera TV-serier och hållit sig från långfilmsformatet, som han inte behärskar. Generations visar att det ligger något i det gamla skrocket att endast Trek-filmer med jämn nummerordning är bra, för både föregångaren The Undiscovered Country och efterföljaren First Contact är utmärkta filmer.
Se istället-
A Clockwork Orange, där Malcolm McDowell som får komma till sin rätt.
Star Trek First Contact, den enda bra Trekfilmen med denna besättning.
Regi: David Carson, en tv-regissör (det märks tydligt att han saknar långfilmskompetens)
Producent: Rick Berman
Rymdfilm 
8 kommentarer