– Se upp, grabbar och tjejer, det kommer en osynlig rymdvarelse gåendes!
Handlingen.
Ett gäng amerikanska ungdomar i Moskva (bl a Emile Hirsch) och en svensk (Joel Kinnaman) hamnar mitt i en rymdinvasion med osynliga, elektriska aliens. De tvingas fly för sitt liv.
Rymdskeppet!
Det är säkert jättefint, men eftersom alla aliens är osynliga i den här filmen så har jag lite svårt att beskriva det.
Specialeffekter och look;
Åter igen: eftersom monstren inte syns, kan man inte riktigt uttala sig om deras look. Det enda vi får se är en del gula gnistor då rymdisarna är i närheten. Då de får tag på en människa, så löses den liksom upp i en massa små dataanimerade partiklar som ska likna aska. Man misstänker liksom att de valde den specialeffekten för att den är ganska lätt att få till. Hur den här filmen kan ha en budget på 30 miljoner dollar då den är så full av ingenting är för mig en gåta. När vi till slut får skymta rymdisarna blir det ett stort jaha.
Luckor i manus,
Genom en enorm tillfällighet (?) kommer våra huvudpersoner på att man blir osynlig för aliensarna om man befinner sig i en faradays bur (ett utrymme som är avskärmat från elektriska signaler). Men ändå kan våra hjältar använda radio och mobiltelefon då de befinner sig inne i buren. Buu, vad ogenomtänkt! Manuset är även i övrigt slarvigt skrivet (av en av Prometheus‘ författare: Jon Spaiths), alternativt icke existerande. Det känns som om många scener är improviserade i efterhand av specialeffektavdelningen.
Mest minnesvärda scen*
Nej.
Domen:
Det finns något fint över ambitionen att göra thriller/skräckfilm där monstren inte syns. Det är ofta det inte sedda som skrämmer mest, och personligen tröttnade jag mycket snabbt på motbjudande chockfilmer som Saw, där varje blodsdroppe tvunget skulle zoomas in i minsta detalj. En bra skräckfilm lämnar lite till fantasin.
Men samtidigt tar man som filmskapare en stor risk om man håller sig med helt osynliga monster. I värsta fall trillar då filmen till sist över absurditetens gräns in i kalkonernas land. M Night Shyalamans sega The Happening är det kanske värsta exemplet från senare år, där Marky Mark stapplar omkring och stirrar med stora ögon på trädgrenar som vajar i vinden. The Darkest Hour är inte riktigt lika corny, men den har ett fruktansvärt trivialt manus och är slarvigt regisserad, klippt och skådespelad.
Se istället-
Om du vill se en intelligent och spännande film om ungdomar på flykt i en storstad, se då istället den utmärkta Cloverfield.
Rymdfilm 
3 kommentarer