Familjen har faktiskt riktiga foliehattar på sig.
Handlingen.
Mel Gibson spelar Graham, en präst som tappat tron efter att hans fru dött en våldsam död. Han hankar sig deprimerad fram i tillvaron tillsammans med sina två barn och yngre bror (Joaquin Phoenix). Mystiska mönster dyker upp i majsåkrarna vid deras hus och det är någon eller något som hotar dem i nattens mörker. Då TV:n börjar spotta ur sig rapporter från hela världen om möten med mystiska ljus på himlen, börjar de inse att mänskligheten står inför något mycket främmande och skrämmande. Kan Graham ta sig samman och rädda sin lilla familj?
Rymdskeppen!
Vi får bara se dem via nyheterna på TV, och bara som ljus på avstånd. Det ökar mystiken.
Pretentionerna?
Astronomiska, som alltid då M Night Shyamalan är i farten. Grahams förlorade tro på Gud och Ödet står i centrum. Kan det vara så att allt hänger samman och att det inte finns några tillfälligheter?
Specialeffekter och look;
Shyamalan håller igen på effekterna och satsar på den seriösa dramafilmens realism. Det tror jag är klokt, eftersom det mänskliga står i centrum, och hotet från rymdvarelserna som sig bör är mer diffust under större delen av filmen. Snyggt foto av Tak Fujimoto (Sjätte sinnet, Philadelphia, När lammen tystnar)
Luckor i manus,
Well, man kanske inte ska analysera huvudpersonernas handlande för mycket, eftersom då allt som de (främst Graham) tar sig för framstår som absurt. Exempelvis det faktum att Graham varje gång när hotet är som störst håller små filosofiska monologer. Twisten med hur man besegrar inkräktarna känns som en deux ex machina, ungefär som om slutet inte intresserade MNS särskilt mycket.
Ute i åkern döljer sig ett hot
Mest minnesvärda scen*
Det dröjer två tredjedelar in i filmen innan en av Inkräktarna syns i bild, på en flimrig gammal tjock-TV som visar en skakig handkamerafilm från Mexico. Det ögonblicket, som den gode M Night alltså har sparat så länge han kan, får faktiskt håren att resa sig i nacken på mig, varje gång. Fram till den scenen skulle alltsammans ha kunnat vara en produkt av fantasin, en sorts gruppsykos orsakad av mammans död. Det är ett väl avvägt användande av Det Explicit Fantastiska, som hedrar regissören.
Domen:
Man måste nog vara lite generös som tittare för att uppskatta den här. Om du låter dig svepas med av ögonblicket och tittar med hjärtat istället för hjärnan, så bjuder Signs trots allt på en skaplig spökhistoria med en alienkrydda. Förvänta dig inga chockeffekter, utan snarare en långsamt uppbyggd kuslig stämning av förtäckt hot. Till skillnad från i vissa av regissörens andra filmer (se nedan) så krånglas berättelsen inte till för mycket, och upplösningen är emotionellt tillfredsställande.
Om du känner dig dumdristig – kolla på några andra filmer av samme regissör:
The Lady In The Water – en av de märkligaste kalkonfilmer jag har sett, med M Night Shyamalan själv i en av huvudrollerna. På slutet blir det helt vansinnigt, med en massa magiska apor, en sjöjungfru och en gudomlig örn.
The Happening – börjar med en bra och creepy stämning, men ebbar ut i ingenting, med en massa folk som springer och är rädda för vindens sus.
Men The Village tycker jag är helt OK !
Manus och regi: M Night Shyamalan
Producenter: Sam Mercer (Sjätte sinnet och andra MNS-filmer) och Frank Marshall (Indiana Jones, Tillbaka till framtiden)
Rymdfilm 
5 kommentarer