Another Earth (2011) – att möta sig själv i rymden

Another Earth

Jorden 2 dyker upp på himlen i Another Earth

Handlingen.

Om du upptäckte att du inte är unik utan att det finns en till kopia, vad skulle du säga till dig själv? I detta indiedrama dyker en exakt kopia av Jorden upp på himlen, och den verkar vara befolkad av personer med samma namn och historia som vi. Forskarnas teori är att om de båda planeterna levt i synkronicitet fram till det ögonblicket, så kommer våra liv nu att börja skilja oss åt, då vi fått syn på varandra. För Rhoda (Brit Marling) är frågan om möjligheten till ett annat öde mer än bara akademisk. Hon har nämligen kört ihjäl en hel familj, och lever med skulden över det. Men kan den familjen fortfarande vara vid liv, där uppe på Jorden 2?

Rymdskeppet!

Inga rymdskepp i bild, men däremot pratas det om ett som ska åka till Jorden 2.

Pretentionerna och manus?

Regissören och manusförfattaren Mike Cahills ambition är att göra ett kammarspel om det filosofiska möjligheterna/omöjligheterna av en andra chans i livet. Att möta sig själv blir här både bokstavligt och symboliskt. Jorden 2:s uppdykande blir en katalysator för Rhoda och de andra, snarare än att rymden är filmens fokus.

Specialeffekter och look;

Dogma möter skolfilm, med skakig kamera och direktinspelat bullrigt ljud. Ovanför alltsammans svävar Jorden mot en vit himmel. Vackert, trots en totalbudget på 200 000 dollar.

Mest minnesvärda scen*

Chefen på SETI i Kalifornien får radiokontakt med sin motsvarighet med samma namn och födelsedatum, på Jorden 2.

Another Earth

Rhoda lider av dåligt samvete i Another Earth

Domen:

Kombon indie och filosofisk sci-fi är ofta en lyckad genremix, och Rymdfilm har ju tidigare recenserat pärlor som Moon (2009) och Monsters (2009). Another Earth har ett liknande lågmält och eftertänksamt anslag som de. Det finns också något poetiskt i åsynen av Jorden 2 på vinterhimlen ovanför en amerikansk förort. Men Another Earth har problem med trovärdigheten i sin story där Rhoda söker upp mannen vars familj hon kört ihjäl och inleder ett förhållande utan att berätta vem hon är. Det är ett så extremt beteende, mitt i allt det diskbänksrealistiska, att jag känner mig främmande inför henne och hennes öde. Rhoda spelas trots denna inbyggda knäpphet med fin nerv av Brit Marling. Hennes medspelare som spelar John, William Mapother, är tyvärr ett svagare kort, och därmed funkar inte riktigt deras kärlekshistoria. Trots (eller på grund av) deras stora känslomässiga scen tillsammans där John med stor inlevelse spelar på en såg. Varför inte ett riktigt instrument?

Jag är förmodligen onödigt petig nu, men jag retar mig lite på den naivt rättframma berättarstilen. Handlingen kräver att Rhoda ska söka upp John. Fine. Men måste hon i filmen då gå in på en hemsida där det med stora bokstäver står ”HAN BOR PÅ GATA XX” och så en bild på hans hus? I nästa scen så får vi sen se Rhoda komma fram till just det huset, sen går hon fram till huset, ringer på dörren. Osv. Det blir lite som skoluppsatsens Mitt sommarlov: ”Först gjorde vi det, sen gjorde vi det, sen gjorde vi det, sen gjorde vi det..”

Plus i kanten får dock Mike Cahill för alla små visuella detaljer och referenser till science fiction och rymden: killen i alien-masken som syns alldeles i början, Voyager 1s fotoserie på Jupiter, och mycket annat.

Se istället-

Monsters för en mer tvetydig och skickligare skildrad kärlekshistoria med rymdinvasion som premiss.

Seeking a friend for the end of the world för en liknande stämning med en komet som kommer att döda allt liv på Jorden.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

5 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s