Melancholia (2011) – förtrollande undergångsporr

Familjen spanar mot Melancholia. John vägrar inse faktum. Claire är skräckslagen. Justine längtar.

Familjen spanar mot Melancholia. John vägrar inse faktum. Claire är skräckslagen. Justine längtar.

Handlingen.

En överklassfamilj av oklar nationalitet kämpar för sitt liv i den här poetiska och hyperestetiska undergångsskildringen signerad Lars von Trier. Claire (Charlotte Gainsbourg) försöker förgäves hjälpa sin syster Justine (Kirsten Dunst) till ett normalt familjeliv genom att ordna ett överdådigt och högborgerligt bröllop för henne och Michael (Alexander Skarsgård) på sin lantegendom. Men Justine är psykiskt sjuk och bryter sakta samman under kvällen, med förödande konsekvenser. Samma natt visar sig en röd prick på himlen, som ett järtecken. Det är planeten Melancholia som rör sig genom solsystemet, förmodligen på kollisionskurs med Jorden. Allt medan Melancholia växer på himlen ökar spänningarna mellan den krisande Justine och Claire och hennes man John (Kiefer Sutherland). Både familjen och mänskligheten i stort står på undergångens brant, och liksom i Deep Impact får vi följa huvudpersonernas diametralt olika reaktioner på hotet om stundande världsödeläggelse.

Melancholia_409_photo_by_Christian_Geisnaes_large

Pretentionerna?

En film om Jordens undergång av Lars von Trier har väl inga pretentioner? Ha ha, har påven en lustig mössa? Oavsett vad man tycker om von Trier som filmskapare eller som person, så kan man aldrig någonsin beskylla honom för att inte försöka. Och här siktar han verkligen mot stjärnorna. Melancholia är många saker: en sorts allegori över depression, en misantropisk fantasi om hur den futtiga och motbjudande mänskligheten får vad den förtjänar, och en meditation över motsatspar i existensen – ljus och mörker, hopp och förtvivlan, kärlek och hat, lojalitet och svek, egoism och uppoffring. Alltsammans förpackat med vackrast tänkbara bildberättande som omslagspapper.

Melancholia växer på himlen

Melancholia växer på himlen

Specialeffekter och look;

En oändligt vacker film, på ett oändligt utstuderat kokett vis. Inledningsscenerna är filmade i extrem slow motion och utgör nästan en sorts stilleben där huvudpersonerna symboliskt springer över perfekt ansade gräsmattor som snärjer deras ben eller försöker uppsluka dem. Kirsten Dunst får på hundra olika vis luta sig bakåt och stirra med halvslutna ögon upp i rymden, medan blomblad och insekter virvlar över hennes barm. Det går att se Melancholia som ett två timmars meditativt videokonstverk, om man vill.

Mest minnesvärda scen*

Det finns flera scener som kommer att stanna kvar i mitt minne i kraft av sin visuella skönhet. Men det finns också ögonblick av drama som stannar kvar. En av de mer obehagliga är då Justine i impotent vrede och uppgivenhet piskar sin älskade häst Abraham, som svarar med att lägga sig ned i tyst protest. Då önskar man att kometen ska komma snabbt.

Kirsten vilar sig

Kirsten vilar sig

Domen:

För mig var Melancholia inte så mycket engagerande som hypnotiserande. Även om jag tyckte mycket mer om den än Antichrist, så går det inte att förneka att Melancholia långa stycken är ganska seg. De två timmarna kändes långa, och Kirsten Dunsts letargiska uppsyn visas i slow motion minst ett par gånger för mycket. Det inledande bröllopet är en mycket märklig scen, med massor av bra skådisar i små och osympatiska roller. Justines irrationella och hänsynslösa beteende är svårt att begripa och acceptera, även efter det att man har förstått att det är något fel på henne. Är hon sjuk, eller bara ett egoistiskt svin? Men filmens andra halva, som fokuserar på Clarie, är i mitt tycke betydligt starkare. Allt eftersom den främmande planeten växer på himlen och mullret från undergången närmar sig så lyckas von Trier till sist få mig på kroken. Sista halvtimmen sitter  jag som förtrollad inför undergångsporren. Och i slutögonblicken finns en försoning, även för Justine.

Det jag tycker är synd är att Lars von Trier i så hög grad prioriterar det estetiska och symboliska framför dramatiken. Han placerar sin story i en extrem överklassmiljö på ett slott, inte för att han har något att säga om livet för människor som är rika, utan för att det ser snyggt ut. Detta val av skönhet framför trovärdighet orsakar tyvärr ett avstånd mellan mig och personerna som skildras. De blir lite som karikatyrer. Det finns tillräckligt mycket substans i manus för att von Trier hade kunnat låta Melancholia handla om människor av kött och blod. Då hade filmen förmodligen blivit ett verkligt mästerverk som gått till filmhistorien. Istället gör alla golfgreener, silke och franska fönster att alltsammans blir en smula… ytligt.

Se även+

Komet- och undergångsfilmer i samma andra: Seeking a friend for the end of the world, Another Earth, Deep Impact, Sunshine. En annan film som är relevant är Sofia Coppolas Marie Antoinette, med Kirsten Dunst. De båda filmerna påminner ganska mycket om varandra.

Regi: Lars von Trier
Producent: Meta Louise Foldager, Louise Vesth
Musik: Mycket från Wagners Tristan och Isolde, overtyr.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

8 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s