Silent Running (1972) – den sista skogens väktare i bortglömd klassiker

Bruce Dern och hans robotar är de enda som bryr sig om skogen

Handlingen.

Tror du mig om jag säger att en bortglömd klassiker bland rymdfilmer gjordes 1972 och handlar om miljöförstöring? I huvudrollen hittar vi en ganska hippieaktig och kaftanklädd trädgårdsmästare (Bruce Dern) som gullar med kaniner, drömmer om gröna skogar och lär sina robotar att spela kort. Eftersom Rymdfilms läsare är minst lika insatta i genren som jag, så tippar jag att ungefär hälften av er känner till Douglas Trumbulls kultfilm Silent Running, men jag tror också att den är så pass okänd i Sverige att den kan vara ny för en del av er.

Filmen handlar om framtiden, då klimatförändringarna förstört all växtlighet på Jorden. I ett försök att bevara något till framtiden har några få exemplar av träd, djur och blommor skickats ut i rymden i stora arkskepp. Där, under glasdomer, växer de sista skogarna. Kanske kan mänskligheten någon gång rena Jorden tillräckligt för att återpopulera planeten med exemplaren från arkskeppen? Det är i varje fall vad Lowell, trädgårdsmästare på Valley Forge, hoppas. Hans besättningskamrater är ett grabbgäng av piloter och tekniker, som struntar helt i mijöförstöring och utan betänkligheter äter syntetisk mat. De vill inte smaka på Lowells egenodlade meloner och de kör gocart rakt över hans planteringar när de har tråkigt.

Och kanske är det bara Lowell kvar bland alla människor som engagerar sig för djuren och växterna, för plötsligt kommer ordern från Jorden att överge uppdraget. Skogarna ska sprängas i luften och besättningen bege sig hemåt. Lowell står inför ett moraliskt dilemma. Ska han stillatigande se på hur hans kaniner, kålhuvuden och träd förintas i en atomexplosion? Hans skog är nu den enda Skogen. Men vad kan han göra åt saken?

Arkskeppen i SIlent Running

Rymdskeppet!

Arkskeppen liknar stora insekter, med sina mångfacetterade kupoler. De är verkligen klassisk rymdskeppsdesign, och de är lika värdiga att hamna i rymdskeppens Hall of Fame som någonsin Discovery från 2001 eller Star Destroyers från Stjärnornas krig. Interiörerna på Valley Forge är filmade ombord på ett riktigt hangarfartyg med samma namn från amerikanska flottan. Det var det som filmens rymdskepp fick sitt namn ifrån. Den militära brutalistiska stilen funkar utmärkt som rymdskeppsmiljö, och det blir också en fin kontrast till de frodiga skogspartierna (komplett med en liten flod med grodor) som frodas under kupolerna.

Pretentionerna?

En av de tydligast politiska science fictionfilmerna, med budskapet att endast människan själv kan rädda Jorden åt kommande generationer, och att vi måste vara villiga att handla innan det är för sent.

Specialeffekter och look;

Silent Running spelades in med en budget på 1 miljon dollar, vilket var lågt även för det tidiga 1970-talet. Ändå ser den helt spektakulär ut om man tänker på att den kom fem år innan Stjärnornas krig.  Robotarna Huey, Dewey och Louie  är superba och influerade George Lucas då han skapade R2D2.

X-faktorn som förklarar hur en lågbudgetfilm 1972 kan se så fin ut heter Douglas Trumbull. Han är både filmens regissör och dess specialeffektmakare. Trumbull hör till de personer som gjort störst avtryck på specialeffekthistorien, och hans specialitet är innovativa filmtekniker och minutiöst fotograferade miniatyrmodeller. Även efter datoranimeringens intåg har han fortsatt att jobba med gammaldags effekter (speglar, rök, genomskinliga målningar) som ser helt gloriösa ut. Trumbull var en av flera effektdesigners på Kubricks 2001 (1968) och Ridley Scotts Blade Runner (1982). Han skapade också samtliga effekter till Star Trek the Motion Picture (1979). Han tackade nej till att göra specialeffekterna åt George Lucas Star Wars, och gjorde istället sitt kanske mest kända arbete: Närkontakt av tredje graden (1977) som än idag är otroligt vacker.

Silent Running är Trumbulls första egna långfilm, och här har han med små resurser packat in fina idéer som kom att influera många andra filmskapare under 1970- och 1980-talen. Pixars Wall-E har till exempel mycket gemensamt med Silent Running, i både budskap och robotdesign.

Robotarna lär sig spela kort

Luckor i manus,

Jag är villig att förlåta de flesta knasigheterna på grund av poetisk frihet. Men ska man vara petig så undrar jag hur länge energin kommer att räcka för att hålla de stora glödlamporna lysande, som ska ersätta solen i kupolerna. Och varför Lowell, om han nu älskar växter så mycket, inte vet att växter behöver ljus för att överleva. Men det är småsaker i sammanhanget.

Mest minnesvärda scen*

Folksångerskan Joan Baez sjunger två vackra sånger i Silent Running, och när hennes själfulla vibrato ljuder tillsammans med närbilder på grodor och blomblad så känner man riktigt hur Woodstocks ande är närvarande i rymden. Inledningsscenen och slutscenen är småmagiska.

Kupolerna rymmer de sista skogarna

Domen:

I Silent Running finns ett allvar som kan kännas omodernt idag. Bruce Derns rollfigur är smått hysterisk i sitt miljöpredikande och stundvis övergår patoset i det patetiska. Samtidigt är det något avväpnande och sympatiskt med en science fictionfilm där någon faktiskt försökte säga något viktigt, och gjorde sitt yttersta för att budskapet skulle gå fram.  Därför har jag överseende med det otrovärdiga i grundhistorien och väljer att se det fina i bilden av en liten robot med vattenkanna som försvinner in i oändligheten, som den sista skogens väktare. Det finns ett hopp i det.

Jag skulle verkligen vilja se en remake av Silent Running, med dagens animationsmöjligheter.

Se även+

Moon (2009) där också en ensam man på en rymdstation funderar över livets stora frågor med en robot som enda sällskap.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter