Wall-E (2008) – älskvärt fan till Hello Dolly möter kärleken

Wall-E är en geekig robot som gillar att samla på popkultur

Handlingen.

Människorna har för länge sedan sjappat från Jorden och lämnat kvar oceaner av sopor och berg av skräp som tornar upp sig över de övergivna städerna. Ensam i New York med bara sin trogna kackerlacka som sällskap lever den lilla roboten Wall-E (Waste Allocation Load Lifter – Earth Class). Hans ljud görs av Ben Burtt. Plikttroget utför han den uppgift för vilken han designats: komprimerar sopor till kuber som staplas prydligt på varandra. Men Wall-E är också något av en nörd, som samlar på människomemorabilia i sitt lilla containerhus. Dit bär han skräp med intressanta färger och former och lägger till i sin kollektion av Rubikskuber, gaständare och nallebjörnar. Han ser på gamla videor med musikaler, Hello Dolly är favoriten, och lär sig dansstegen. Wall-E har ett stort, ensamt hjärta. Hans liv förändras i ett slag då ett rymdskepp landar i staden och sänder ut den ultramoderna vita undersökningsroboten Eve som är på spaning efter organiskt liv på jordytan. Hon är en ganska brutal typ, men Wall-E blir störtförälskad. Eves uppdrag tar slut då hon hittar den levande planta som Wall-E tagit hand om. För att få vara tillsammans med Eve följer Wall-E utan att tveka med henne i rymdskeppet då det återvänder till sin bas. Tillsammans kommer det udda paret att förändra historiens gång.

Axiom, mänsklighetens sista utpost

Rymdskeppet!

Eves hemmabas är det enorma skeppet Axiom, en helautomatiserad lyxkryssare där en armé av söta robotar sköter all markservice åt de mänskliga passagerarna som med tiden blivit så passiva och feta att de körs omkring på små vagnar för att slippa gå med sina egna ben. Axiom har en härligt bullig form och är inuti utformat som en semesterort, komplett med blå himmel och en jättepool i mitten. Skeppet har FTL-kapacitet, men används inte till mycket eftersom människorna ombord tappat det mesta av sin initiativförmåga under de 700 år de levt ombord. Axiom är tack vare sina fina linjer och orginella profil en av de mer minnesvärda rymdskeppsdesignerna på senare år: det ser pompöst men snabbt ut, och är omedelbart igenkännbart.

Eve och Wall-E dansar i rymden

Pretentionerna och manus?

I Wall-E möter vi många olika sorters behov som en robot eller människa kan ha. Behovet av att få vara nära någon man tycker om, och som tycker om tillbaka, och om längtan efter något man kanske aldrig haft. Behovet vi som är lite annorlunda har att få frigöra oss från systemets förtryck, något som gestaltas genom att Wall-E råkar befria en massa knasiga men godhjärtade robotar som spärrats in för antisocialt beteende. Och behovet av att inte ge upp och (bokstavligen) våga ställa sig upp på sina egna två ben.

Manus är skrivet med kärlek och är helt dialoglöst under många scener. Det skramlar och svirrar och grymtas lite, men inte så mycket snack. Det är befriande, för barnfilm kan ofta ha väldans massa snabb, gäll och tramsig dialog. I Wall-E får då och då tystnaden tala. Den dialog mellan de älskande robotarna som faktiskt finns är mest att de säger varandras namn: – Wall-E! – Eva! – Wall-E! – Eeeeva…

Autopiloten vill bestämma själv, över den först så sömnige kaptenen

Specialeffekter och look;

Scenerna nere bland skräpet på Jorden är en ohejdad fröjd att se. Wall-E som samlar smutsiga gamla prylar till tonerna av Hello Dolly, badande i snett kvällsljus, är magiskt att skåda. Wall-Es design är inspirerad från flera håll: R2D2 från Star Wars, robotarna i Silent Running (som filmen delar miljöbudskap med!) och också allas vår ET.  Han kan med kroppsspråk uttrycka så gott som alla känslor på ett mycket roligt sätt, utan att säga mer än ett par ord i hela filmen. Han är toppdesign och toppanimation och själ, allt i ett. Alla rymdscener och speciellt skeppet Axiom är också väldigt trevliga.

Jag är inte lika förtjust i människorna i filmen. De både ser ut och beter sig som likadana jättebebisar, utan individuell personlighet.

Wall-E sticker handen i Saturnus ringar

Apple-referenser,

Pixar är som alla vet Steve Jobs skapelse, och Jobs var vid den här tiden även största aktieägare till Disney. Apple stod 2008 kanske i zenit. Wall-E är i allra högsta grad en film som tilltalar tekniknördar i alla åldrar och det är gott om Appleferenser:

• Wall-E har MacOS som operativsystem. Då han startar upp låter han ”Blaaamm”precis som vilken Mac som helst.
• Eve ser ut som en modern Appleprodukt från den tiden, blank och vit
• Wall-E använder en iPod för att lyssna på musik
• Då de åker upp i rymden passerar de en rosa nebulosa som förekommer på många Macars bakgrundsbild

Mest minnesvärda scen*

Eve och Wall-E dansar i rymden, han med en brandsläckare som jetmotor. Poesi!

Kackerlackan väntar troget på sin husse

Domen:

Applåder till regissören Andrew Stanton (Hitta Nemo, John Carter of Mars) som ger oss så mycket kärlek och magiska ögonblick i Wall-E. Första 15 minuterna då det bara är roboten och hans kackerlacka hör till den animerade filmhistoriens absoluta höjdpunkter. Nästan allt med bara Wall-E och Eve är lika bra (den första halvtimmen), och deras rymddans gränsar till det sublima. Även de många galna, neurotiska och roliga robotarna ombord på Axiom kommer man ihåg efteråt på grund av deras energi, slaptstick och utmärkta formgivning. Detaljerna är en styrka för Wall-E. Helhetsintrycket dras tyvärr ned lite i filmens andra del då människorna kommer in i bilden. Hotet från den onda Autopiloten känns krystat, och det är svårt att känna någon sympati för de lallande, vaggande bäbismänniskorna. Men även om en del trådar i handlingen alltså är lite triviala, så uppvägs det med råge av charmen i Wall-E:s egna scener. Väger man samman det goda med det mer trista är Wall-E utan tvekan en av de finaste animerade långfilmerna från de senaste tjugofem åren.

Se även+

Zathura för en annan rymdfilm för barn. Upp för en annan Pixarfilm med själ och hjärta. Och Silent Running för robotar som lämnas kvar för att vaka över de sista plantorna då människorna givit upp.

Regi: Andrew Stanton
Producent: Jim Morris
Ljud-artist: Ben Burtt (gör Wall-Es röst, har tidigare gjort R2D2s röst och ET:s röst)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Starship Troopers (1997) – Verhoevens galna mästerverk

Idag fyller bloggen Rymdfilm 1 år! Det firar jag med en av mina absoluta favoriter.

Vinn en DVD-film med Star Trek (2009)!

Carmen (Denise Richards), Ace (Jake Busey) och mobila infanteriets hjälte Rico (Casper van Dien)

Handlingen.

Starship Troopers består av flera lager. Den är en våldsam krigsfilm med yttre rymden som skådeplats. Den är samtidigt en glamourös framtida ungdomssåpa. Och den är – inte minst – en skruvad krigssatir med drag av nazipropaganda. Sex och ultravåld och rymdskepp och svartsjuka och politik och mordiska jätteinsekter centrifugeras och blandas i ett upphetsande kaos. Regissören Paul Verhoeven (Robocop, Total Recall) jobbar inte med så simpla nivåer som text och subtext. Snarare döljer Starship Troopers flera konkurrerande berättelser, som Verhoeven omväxlande låter ta överhanden.

Det börjar som en framtidsversion av Beverley Hills, där vi får följa Rico (Casper van Dien), Carmen (Denise Richards) och deras kompisar i high school. De kämpar med val inför det stundande vuxenlivet, som alla kids gör. Men snart smyger Verhoeven in tecken på att något inte är riktigt normalt med Federationen där tonåringarna bor, och han gör det så infernaliskt smidigt att det tar en stund att fatta. För Federationen är nämligen en fascistisk militärstat, och filmen vi ser är en propagandafilm i stil med Viljans Triumf, för att få ungdomar att ta värvning och dö för sitt land. Det dröjer följaktligen inte länge förrän alla skolkompisar har tagit värvning i militären, för endast som soldat kan man bli medborgare i Federationen. Den som inte blir militär är en ynkrygg. Då de mordiska arachniderna, en sorts jätteinsekter från planeten Klendathu, attackerar Jorden kastas våra hjältar rakt ut i krig och därmed uppfyller de också sin fascistiska förutbestämmelse att offras på Federationens våldsaltare. Vårt gäng med supersexiga unga rymdnazister gör allt med samma goda humör: älskar, grälar och hackas i småstycken av jätteskalbaggar.

En av många ganska äckliga scener, här på biologilektionen

Vad vill Verhoeven?

För den som hajar Paul Verhoevens galna satir är Starship Troopers en fruktansvärt rolig berg-och-dalbanetur. Som alla bra åkattraktioner framkallar den samtidigt ett lätt illamående. Men då filmen kom ut 1997 marknadsfördes den lite olyckligt som en ren actionfilm, och många fattade inte alls poängen. För den som missar satiren blir Starship Troopers i bästa fall världens mest cheesy actionfilm, och i värsta fall ett riktigt obehagligt stycke fascistpropaganda.

Det är alltid svårt att exakt ringa in Paul Verhoevens avsikter. Precis som i Robocop och Total Recall gör han både häftig action och har en subversiv agenda som berättar en cynisk historia om oss människor. Starship Troopers är dock ännu mer skruvad och tvetydig än de båda tidigare filmerna. Här finns inga rena hjältar. Det är en bedräglig historia som invaggar oss i falsk säkerhet genom att börja med de flamsiga tonåringarnas triviala liv i skolan. De kämpar i skolans sportlag, dissekerar arachnider på biologin och duschar alla tillsammans efter gympan. Verhoeven använder de vackra ungdomarnas vita leenden och sexiga rumpor för att få oss att sänka garden, innan han slår till och låter filmen tjurrusa från heta kärleksscener till inälvsstänkande slakt på mindre än tio minuter.

Tor.com har en bra artikel, som lyckas sätta fingret på vad det är med Starship Troopers som gör den så speciell:

Whatever else it is, it’s an arousing film: It features a young, hot cast clearly selected more for their visual appeal than their acting chops, lets you linger on their beauty and youth and then tosses those pretty young things into the abattoir, and it’s no surprise that slaughter is also arousing. Verhoeven, being Verhoeven, is perfectly happy to have the same neural pathways that you used to gaze on naked young bodies in a group shower send along the images of those bodies being chopped into steaks by 12-foot-high semi-intelligent bugs. He wants you to have the cognitive dissonance of being as turned on by their destruction as you were by their youthful hotness, whether you consciously register it as cognitive dissonance or not. (John Scalzi för Tor.com)

Starship Troopers är inte för alla, och som klichén säger är det en film som man antingen hatar eller älskar. En del purister bland sci-fifans hade hoppats på en film mer trogen Robert Heinleins roman från 1959, och de hade svårt för metanivån, den respektlösa tonen och den för sin tid så radikala blandningen av genrer. Men Verhoevens film tjänar på att ses flera gånger för att man ska uppfatta nyanserna, och den bygger på en humor som man bör vara en ”invigd” för att uppskatta. Det är en konnässörernas rymdfilm.

Rodger Young

Rymdskeppet!

En modern klassiker är det stora krigsskeppet Rodger Young. Den liknar Battlestar Galactica lite grann, men rör sig elegantare och har en aggressivare siluett. I filmen ser vi hur Carmen ser sig som förutbestämd att bli dess pilot, och som ung kadett ser hon med ren viljestyrka till att hennes dröm går i uppfyllelse. Carmen blir sedan den som styr Rodger Young genom ett av rymdfilmshistoriens mest spektakulära slag i omloppsbana ovanför Klendathu.

Carl (Neil Patrick Harris) har telepatiska krafter som han använder för att läsa tankarna hos ”brain bug”

Specialeffekter och look;

Jag har redan nämnt de fina rymdscenerna, men faktum är att de flesta av de många digitala effekterna står sig bra än idag, helt enkelt för att de är så väldesignade. Arachniderna gestaltas i fantasifullt många varianter, med den gräsligt motbjudande, hjärnätande ”brain bug” som kronan på verket. En monsterboss vars ansikte består av olika onämnbara kroppsöppningar är något man (tyvärr) inte kan ose när man väl fäst blicken på den. Utmärkande för filmen är också det grafiska våldet. Det flyger kroppsdelar och blod överallt, och har du svårt för sådant ska du förmodligen hellre se Star Wars I Det mörka hotet istället för den här.

Rico blir infanteriets hjälte då han atombombar ett stort kryp

Luckor i manus,

En osannolik historia, men eftersom vi i publiken blir tidigt medvetna om att alltsammans är en propagandafilm för att ta värvning i Federationens armé, så kan storyn ta ut svängarna utan att det gör något. Det är ju ändå bara krigspropaganda! Smart.

Mest minnesvärda scen*

Såg den på bio. Det hade ju varit på gång i halva filmen, men det är först mot slutet som Verhoeven driver in sin punchline som en spik och låter Carl och hans underrättelseofficerare komma in i full SS-mundering. Vi som redan fattat nazistkopplingen skrek rakt ut av skratt – Verhoven vågade faktiskt ta det hela vägen! Resten av publiken blev med ens alldeles tyst, och förblev tysta återstoden av filmen.

Den (ö)kända duschscenen i början av filmen

Domen:

Som ni redan har förstått hör jag till den skara som betraktar den här filmen som genial. Det är något med projektets vansinne och alla-reglage-uppskruvade-till-max-estetiken som tränger igenom min distans och avväpnar mig. Det är en totalt skamlös film, som spelar skickligt på känslorna hos publiken och försätter normala spärrar för god smak eller hög moral ur funktion. Det är tillräckligt främmande för att vi ska tillåta oss att tolka allt som en fantasi, samtidigt som det är tillräckligt likt vår egen samtid för att vi ska identifiera oss med hjältarna. Och det är den slutliga twisten på Starship Troopers som gör den till ett verkligt mästerverk i genren: att Paul Verhoeven verkligen lyckas få oss att gilla en så galen historia, och sedan håller upp en skrattspegel mot publiken och säger: ”Du gillar visst det här? Din sjuka jävel”. Propagandan fungerar faktiskt, och just det tror jag är Verhoevens poäng med Starship Troopers. Det, och en massa grymma jätteinsekter.

Lieutenant Jean Rasczak (Michael Ironside)

Se även+

Total Recall förstås. Och Aliens, vars marinsoldater måste ha varit en stor inspiration.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

1-årsjubileum för Rymdfilmsbloggen – tävla om Star Trek (2009)

USS Kelvins livbåtar flyr romulanska skeppet Narada i Star Trek 2009

Jag startade Rymdfilm för exakt 1 år sedan idag, den 29 januari, utan att vet om det egentligen fanns någon publik för den här sortens blogg i Sverige. Det gjorde det.

Den första filmen var thrillern Pandorum och första månaden hade bloggen c:a 200 sidvisningar. Under januari 2013 har Rymdfilm hittils haft 3500 sidvisningar, och totalt under året 16 195 sidvisningar. Det gör att varje recension i snitt lästs 190 gånger.  85 filmer har jag hunnit med, och det mest lästa inlägget någonsin handlar om Star Trek Voyager.  Idag firar jag med att recensera Starship Troopers.

Jag har fortfarande två hundra filmer kvar på listan och dessa ska förstås recenseras. Så bloggen lär vara aktiv i åtminstone ett par år till. Om jag har lyckats få dig som läsare att upptäcka eller återupptäcka någon film, så har intentionen med Rymdfilm lyckats. Det är kul med all respons här i kommentarsfälten, på Facebook och Twitter.

Vinn en DVD-film med JJ Abrams’ Star Trek (2009)

Skriv varför du gillar rymdfilmer här nedanför. Bästa motiveringen kontaktas av mig och får filmen i posten.

Namn(obligatoriskt)

Email(obligatoriskt)

WWW-länk

Jag gillar rymdfilmer för att...(obligatoriskt)

Skicka

Δ

Hunter Prey (2009) – Boba Fetts kusiner jagar den siste av sin art

Som en blandning av stormtroopers och Boba Fett

Handlingen.

Med titeln ”Jägare / byte” kunde man förvänta sig en story ungefär som Arnold Schwarzeneggers Predator, men indieregissören Sandy Collora hade något mindre våldsamt i tankarna då han gjorde sin första långfilm för en mikrobudget på endast 425 000 dollar. Det börjar med några soldater som jagar en förrymd alien på en ökenplanet efter att fångtransportskeppet kraschat. Det här är tuffa killar som beter sig som stormtroopers från Star Wars och ser ut som Boba Fetts kusiner. Den förrymda rymdvarelsen tänker dock inte låta sig fångas i så lätt, och rätt var det är så är det bara en av soldaterna kvar i livet, en bistre löjtnant Centauri. Nu är han ensam med rymlingen på planeten och det blir en viljornas kamp där i öknen mellan de båda fienderna. Genom kommunikationssystemet kan de kommunicera med varandra, medan jakten pågår. Rymdvarelsen visar sig heta Jericho, och det enda han har kvar här i världen är sin stolthet och en infernalisk plan. Premissen är inte helt olik Enemy Mine, och i en blinkning till den filmen så pratar faktiskt Jericho om ”dracs” (som ödlevarelserna kallas i Enemy Mine) och vad han lärt sig från dem.

Jerichos skepp från Hunter Prey

Jerichos skepp från Hunter Prey

Rymdskeppet!

LITEN SPOILER: Mot slutet visar det sig att Jericho haft ett rymdskepp gömt under ökensanden. Det fyller ingen jättestor roll i historien men man måste ändå häpna lite över hur snyggt det är gjort. Både formgivningen av själva skeppet och animering, textur och rendering. Skeppet är bara med några minuter, men det ser ut som om det kom från en ”riktig” Hollywoodstudio.

Pretentionerna?

Något om hämnd och misskund, och om barmhärtighet. Fast det levereras i en hel massa dialog där alla mest grälar med varandra, så det är lätt att missa.

Snygga masker i Hunter Prey

Specialeffekter och look;

Att en helt oberoende förstagångsregissör kan få till en sådan visuell finish för 425 000 dollar är förstås oerhört uppmuntrande inför rymdfilmsgenrens framtid. De (ganska få) specialeffekterna är skickligt utförda och fotot är kristallklart. Man får känslan av att vi står precis på tröskeln till en värld där massa spännande oberoende sci-fifilmer vidgar genren och öppnar upp för stories bortom Hollywoodmallarna. Filmens upphovsman Collora har en bakgrund som konceptdesigner inom ”creatures” – han har helt enkelt ritat och skulpterat monster för Hollywood i många år. Maskerna på de olika varelserna  i Hunter Prey är följaktligen helt perfekt gjorda, och tillför det där lilla extra till de långa dialogerna och utdragna springa-i-ökenscenerna.

Luckor i manus STORA SPOILERS,

SPOILERVARNING: Okej, så Jericho vill hämnas att hans planet har ödelagts. Han är sin arts sista chans till upprättelse. Så han kommer på en plan som kräver följande helt osannolika kedja händelser för att lyckas: 1. Han gömmer ett rymdskepp i sanden på en planet. 2. Blir tillfångatagen av fienden och satt på ett transportskepp. 3. ”Tvingar” transportskeppet att krascha på exakt den planet där han gömt rymdskeppet, på gångavstånd från gömstället. 3. Han dödar alla fiendesoldater utom en. 4. Han låtsas inför den sista soldaten att han kan ge koordinaterna till ett skepp som är fullt med sprängmedel, men bara om han får röstinlogg till fiendens hela datorsystem så att han själv kan mata in koordinaterna med sin egen röst. 5. Flyr igen, denna gång till sitt rymdskepp. 6. Innan någon hinner ta bort hans röstinlogg tankar han fiendens dator på all info han behöver för att hämnas, t ex en karta som visar var fiendens planet finns.

Hans plan skulle ha misslyckats om så lite som en enda av ovanstående punkter inte gått som han tänkt sig. Och varför gå igenom att bli tillfångatagen, krascha ett skepp, fly, bli tillfångatagen och fly igen bara för att få tag på en kartpunkt?

Om de ändå ska göra en långfilm med en massa twistar i storyn, så skulle de väl ha kunnat hitta på något som var liiite mer trovärdigt än så?

—-

SLUT PÅ SPOILER

Prisjägare i Hunter Prey

Domen:

Jag älskar att den här filmen gjordes och hoppas det görs fler som den. Men manuset är på tok för tunt för en och halv timme, och man får en gnagande känsla av att de ordrika dialogerna är det enda som står i manus, och de många actionscenerna improviserats fram. Det är då huvudpersonerna rör sig  – slåss, springer, hukar bakom klippor, ramlar – som amatörismen gör sig som mest påmind. Dels är det svårt att regissera actionscener, som behöver noggrann koreografi för att inte se larvigt ut. Dels har de uppenbarligen bara haft en eller ett par kameror och ingen tid att spela in samma scen flera gånger. Det mesta filmas därför på halvlångt avstånd, och det blir tyvärr ofta ofrivilligt komiskt när de snubblar omkring i de steniga backarna.

Inte desto mindre får jag mersmak. Med ett lite större team, ett proffsigare manus och en större budget så skulle Collora kunna åstadkomma underverk.

Se även: andra indierymdfilmer+

Monsters (2010), Another Earth (2011), Dark Star (1974)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Predator (1987) – Kill me now, do it! Rovdjuret vs Arnold

Här skjuts det rejält, men kan man verkligen hålla ett maskingevär och skjuta så?

Handlingen.

Ett team med mycket muskulösa kommandosoldater under ledning av ”Dutch” (Arnold Schwarzenegger) skickas på uppdrag till Centralamerika för att rädda en minister som tagits till fånga av gerillan. Storleken på deras biceps överträffas endast av omkretsen på deras enorma vapen, men i djungeln ställs de inför en fiende som vare sig kulor eller muskelkraft hjälper mot. En människojägare  kamouflerar sig i grönskan och plockar soldaterna, en efter en. Under stigande fasa ser ”Dutch” sina män dödas på de gruvligaste sätt och snart hänger hälften av dem flådda från träden med ryggraden utskuren. De få överlevande uppbådar all sin överlevnadsinstinkt och tvingas komma i kontakt med sin inre primitiva vilde för att slå tillbaka det osynliga hotet.

Predatorskeppet skymtar förbi

Rymdskeppet!

Ett tecken på den här filmens klass är att den korta rymdscenen i början aldrig förklaras. Vi ser ett rymdskepp som mycket tydligt inte kommer från NASA, som närmar sig Jorden och släpper ned något från omloppsbanan. Att det är filmens monster/skurk framgår utan en massa exposition. Själva skeppet svischar alltså bara förbi, men är tillräckligt välgjort för att väcka vår nyfikenhet. Vems skepp är det? Det dröjer över en timme in i filmen innan vi får första skymten av svaret.

Pretentionerna?

Ren och skär överlevnad – vem är rovdjur, och vem är byte?

Vi får vänta på att se Predatorn

Specialeffekter och look;

Det mesta är grönt och brunt, i ett djungelvirrvar. Där någonstans döljer sig Predatorn i sitt elektroniska kamouflage (skönt 80-talspixligt, men coolt på sin tid). När de jordiga tonerna tvärt bryts av ibland är det tvärt och våldsamt och mycket medvetet chockerande: mörkrött blod, flammande eld från maskingevären, lasersiktets triangel, eller soldatens stirrande ögonvitor i leran. Ett snyggt samarbete mellan fotografen Donald McAlpine och produktionsdesignern John Vallone. Än idag ser Predatorn själv ser exakt likadan ut som den sedan gjorde där, för 25 år sedan och det säger något om kvaliteten på produktionen.

Arnold spelar nästan inte över

Luckor i manus,

Det snackas inte i onödan i den här filmen, utan saker bara händer och huvudpersonerna får klara sig bäst de kan. På så vis påminner Rovdjuret inte så lite om den första Alien, fast med mer testosteron. Men ett par manusluckor måste dock påpekas. Arnold säger vid flera tillfällen att han och hans män inte är några mördare, utan bara tar lite finare uppdrag. Men jag har väl aldrig sett några så skjutglada kommandosoldater som han och hans vänner. De mejar fullkomligen ned allt som rör sig, och skulle det ha funnits någon gisslan att frita hade den strukit med på två röda sekunder.

Från Mats kommer en annan manuslucka: de har ett maskingevär med sig ut i djungeln. Det skulle förmodligen kräva utrustning på ca 200 kilo, som de inte bär med sig. Och dessutom är det fysiskt omöjligt att stå och hålla ett maskingevär i händerna och skjuta utan att skadas eller flyga bakåt av rekylen. Men det ser wicked ut!

Musklerna spelar, men vad hjälper det?

Mest minnesvärda scen*

I en film full av stämningar och våld så sticker ändå Macs (Bill Duke) vilda skjutande efter Predatorn ut. Mac ser något i ögonvrån, och låter maskingeväret gå varmt. Snart kommer hans kamrater, och tillsammans mejar de ner en halv skog innan magasinen är tomma. Katharsis och ett av filmens bästa  ”Hell yeah”-ögonblick, i ett.

Postern ser ut som vilken krigsfilm som helst

Domen:

Rovdjuret är Schwarzeneggers bästa film. Regissören John McTierman (som året efter fick sin karriärs största succé med Die Hard) går inte i fällan att göra en gimmick av att Arnold spelar sig själv, utan får sin stjärna snarare att hålla tillbaka. Filmen lyfter sig över sin b-filmspremiss och vi bjuds på en tight, rapp och på många sätt djupt oroande actionhistoria med klara influenser från både Apolcaypse Now och Aliens. Att Rovdjuret håller igen så länge som den gör, får ögonblicken av ultravåld att skaka om så mycket mera än om McTierman hade köttat på med allt han hade redan från början. Det är ingen slump att det bara är Arnold som syns på affischen, som om det var vilken tuff krigsfilm som helst. Vi får av affischen inte minsta antydan av att det är en ”monsterfilm”.  Vi luras att tro att det är ”Dutch” och hans män som är rovdjuren, och första halvtimmen framstår de ju verkligen som oövervinnerliga och osårbara. När väl tvivlet smyger sig på blir det desto kusligare för dem och för oss som tittar, och dessutom får vi i publiken den emotionella tillfredställelsen i att se de odrägliga machokillarna åka på spö. Den olycksbådande och smått spöklika stämningen byggs skickligt upp och Predatorn avslöjas i precis rätt ögonblick,  utan mystiken skingras genom att visa för mycket. Samtidigt har filmen glimten i ögat hela tiden, framför allt i dialogen. Arnold får säga precis det rätta antalet dåliga ordvitsar för att det inte ska bli för töntigt, och de få ögonblick då Mr Schwarzenegger freakar loss (”Kill me now! Do it! I am hier! Kill meeee!”) blir bara en kul detalj i den större helheten.

Dutchs ögon är det enda som syns i mörkret och leran

Se även, eller ”Hur bra kan en Schwarzeneggerfilm vara egentligen”?

Mitt Schwarzeneggerintresse väcktes på allvar då jag i 17-årsåldern besökte en Arnoldfestival på en bio i Camden i London. Det började kl 19 och så visades alla Arnolds filmer i sträck nonstop hela natten. Vi hann se Terminator, Predator, Commando, Conan, The Running Man och Red Heat innan vi bokstavligen somnade i biostolen. Det var ett vissel och jubel i salongen den kvällen, varje gång Arnie levererade nån av sina ordvitsar, alltid med samma bistra min. Redan innan Terminator 2 var han mer eller mindre en parodi på sig själv, och han har med åren kommit att mer och mer bli en skådis som spelar Arnold Schwarzenegger snarare än den rollfigur som står i manus. Det gäller i högsta grad Terminator 2, som alla annars tycks älska. Det är därför jag gillar Rovdjuret/Predator. Det är en spännande film som också råkar ha Arnie i huvudrollen.

Ska du se de några av hans andra filmer så rekommenderar jag bara filmerna fram till och med Total Recall: Conan The Barbarian, en förvånansvärt bra fantasyrulle (men undvik uppföljaren Conan The Destroyer). The Running Man är en variant på samma tema som The Hunger Games, och inte så känd som de andra men väl så skoj. Och Total Recall är en fröjd bland rymdfilmer, även om det mer är Paul Verhoevens förtjänst snarare än Arnolds.

Predatorn köttar på

Visste du att?

Jean-Claude van Damme fick rollen som Predatorn, och började spela in scener. Men han var omöjlig att jobba med och missnöjd med att masken täckte hans ansikte, så han fick sparken.
Filmen hette ursprungligen Hunter, vilket hade varit mer rättvisande, men Predator låter förstås grymmare.

Regi: John McTierman (Die Hard, Die Hard 2)
Producent: Joel Silver (Dödligt vapen, V for Vendetta, The Matrix)
Manus: Jim och John Thomas (Predator 1 + 2, Wild Wild West, Behind enemy lines)
Musik: Alan Silvestri (Avengers, Forrest Gump)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Dark Star (1974) – Spaced out odyssey

Poster för Dark Star visar den nedfryste kaptenen

Handlingen.

Läsaren Mats var den som uppmärksammade mig på den här udda undergroundklassikern, ett studentarbete av inga mindre än John Carpenter (regissör av The Thing och Flykten från New York) och Dan O’Bannon (manusförfattare till bl a Alien, Heavy Metal, Lifeforce, Total Recall och Aliens vs Predators). Filmens tagline är ”Spaced out odyssey”, naturligtvis en blinkning till 2001, som man kan säga att Dark Star parodiserar.  Besättningen i Kubricks film var välklippta elitidrottmän och forskare. I Carpenters skrattspegelversion är de surfardudes med långa skägg och usel personlig hygien. Precis som i förebilden finns det excentriska AI:s ombord, bland annat en intelligent bomb som när den väl börjar filosofera över verklighetens beskaffenhet blir lika mordisk som någonsin HAL 9000 var. Livet ombord på Dark Star är en fars: uppdraget är att spränga planeter. Kaptenen dog i en olycka, men hålls nedfryst som odöd en trappa ned. Pinback inte bara erkänner att han egentligen är en helt annan kille, som råkade förväxlas med den äkte Pinback och smög ombord. Nu har han adopterat en alien som ser ut som en badboll med klor, som ständigt försöker ta livet av honom. Genom hela filmen brakar det ena tekniska systemet efter det andra samman, och Dark Star verkar gå ett mörkt öde till mötes. Vad gör man åt en bomb som vill spränga skeppet för att den tror att den själv är Gud?

Kontrollrummet på Dark Star

DarkStar

Rymdskeppet!

Skeppet Dark Star är en smäcker skönhet vars linjer designades av konceptartisten Ron Cobb, som senare skulle gå vidare och designa rymdskepp för Stjärnornas Krig, Alien, Aliens och The Abyss. Han designade Nostromo från Alien. Så denna lilla lågbudgetrulle Dark Star (60 000 dollar) fick design som ser ut som miljoner. Även på insidan finns det ganska fräcka interiörer, speciellt det knappförsedda kontrollrummet som ser fräscht ut än idag.

Pretentionerna?

Då Bomb no 20 vägrar avbryta sitt uppdrag och återvända till lastutrymmet, så går besättningsman Doolittle ut i rymddräkt och försöker övertala bomben med hjälp av Hegelsk fenomenologi. Ja, det är en studentfilm.

Rymdvarelsen är en badboll

Specialeffekter och look;

Som sagt, älskar rymdskeppsdesignen. Trickfilmningen är av det mycket enkla slaget, och den ombordvarande rymdvarelsen är bokstavligen en badboll med fötter. Men det är en så skön vibe över alltsammans att man ändå köper att man är ombord på ett rymdskepp, liksom.

Luckor i manus,

Började som ett skolarbete, i kortfilmsformat. Men då någon galen filmbolagsboss trodde på filmen så spelade man in ytterligare material för att fylla ut till långfilmsformatet. Resultatet är rapsodiskt.

Mest minnesvärda scen*

Doolittle spelar på flaskorgel.

Ut på rymdpromenad för att tala bomben till rätta

Domen:

Jag har ett speciellt ställe i mitt hjärta för indierymdfilmer, för de visar så tydligt att om man bara är kreativ, originell och har en bra idé så behöver man inte punga ut med hundratals miljoner dollar för att gestalta rymden. Dark Star måste vara paradexemplet, och är både kul, galen och på sin tid nyskapande. Stundtals känns den helt modern. Men det är en studentfilm från 1974, så förvänta dig inte några kameraåkningar eller ens en fullständig historia.

Det är också spännande att tänka på att tre för genren så betydelsefulla herrar (Carpenter, O’Bannon, Cobb) möttes här första gången, och faktiskt kom att samarbeta många gånger efteråt. För Dan O’Bannon blev Dark Star en karriärstartare som så småningom ledde till Alien tillsammans med Cobb. Dan var så irriterad på badbollen att han ville göra en alien som såg äkta ut..

Jag säger som Mats sa till mig: det hör till din allmänbildning att ha sett Dark Star, och du kommer att ha kul. Det är 1 timme och 20 minuters absurd rymdunderhållning.

Se även+

Moon för liknande ödslig och smått komisk stämning. 2001 för filmen som Dark Star kommenterar.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Enemy Mine (1985) – en trevande rymdvänskap

Jerry är en drac, och ganska rolig

Handlingen.

Det pågår ett interstellärt krig, och Willis (Dennis Quaid) är stridspilot. Hans jobb är att skjuta ned fiendens rymdskepp, och det är han bra på. Men då hans skepp kraschar på en planet och hans kamrat dör, är inte kunskaperna i hur man dödar till särskilt mycket hjälp. Den enda andra tänkande varelsen på planeten är en fiende vars skepp också har kraschat. Det är en drac, en ödlemänniska. De båda soldaterna tvingas svälja sina fördomar och börja samarbeta för att överleva. Sakta växer en skör vänskap fram, som kommer att få konsekvenser för Willis då han väl får chansen att återvända till civilisationen.

Rymdstationen, skeppen och stjärnhimlarna är fantastiskt vackra i Enemy Mine

Rymdskeppen!

Me like! Rymdscenerna, med sina blå nebulosor, röda planeter, snabba jaktskepp och långsamt snurrande rymdstation, är faktiskt något av det bästa med filmen. Det är mycket inspirerat av Battlestar Galactica  (originalserien9 och Star Wars, en tillgång i mina ögon.

Pretentionerna?

Uppblåsta. Att kommunicera med en främling och se det gemensamma trots allt som skiljer åt på ytan. Att övervinna skräcken för det främmande. Att inte blint följa gamla regler om fiendskap utan lära sig respektera den andra sidan. Att ta hand om den som är svagare. Att våga sticka ut i mängden. Ja, det tar aldrig slut på vad de vill ha sagt med den här filmen.

Landskapen är majestätiska

Specialeffekter och look;

Det mesta är riktigt mäktigt. Rymden är färggrann, planeten mystisk, karg och vild, och makeupeffekterna på Jerry är riktigt snygga i närbild. Men klipporna som våra hjältar rör sig bland liknar tyvärr målad frigolit, och sandmonstret som då och då dyker upp för att höja spänningen skulle kunna vara en bifigur från Fragglarna. Nåja, man kan inte få allt.

Luckor i manus,

Jag citerar legendariska filmkritikern Robert Ebert, som skarpsynt påpekade att en kultur som kan färdas mellan stjärnorna inte av någon rimlig anledning skulle behöva ha slavar som manuellt hugger sten i gruvor. Då slavhandlarna dyker upp i filmen och man har det i bakhuvudet, inser man hur krystad hela den underhistorien är.

Mest minnesvärda scen*

Willis som smyger sig fram mot den lilla dal där fiendens skepp har kraschat. Han spanar på ödlemannen, som simmar i en göl och värmer sig vid elden. Här, i upptakten till filmen, finns en verklig mystik och osäkerhet i vad som ska hända. Den går tyvärr förlorad sedan.

Vänskap över artgränserna

Domen:

Hur hård får man egentligen vara mot en ambitiöst upplagd science fictionfilm som är en originalberättelse och fick en storbudget för att utforska viktiga frågor om vänskap och lojalitet? Man får vara hur hård som helst, om en film kraschlandar så hårt som Enemy Mine gör. Louis Gossett Jr som den kärva men godhjärtade rymdvarelsen Jerry får godkänt. Att alls projicera en personlighet genom så tung makeup är en skådespelarbedrift man måste lyfta på hatten för. Dennis Quaid gör dock en Prins Daniel och är all over the place. Hans enorma överspel överträffas bara av hans yviga skägg. Men det som verkligen sänker Enemy Mine är storyn. Det börjar så bra med den trevande rymdvänskapen. Men efter ungefär 40 minuter har filmen sagt allt den hade att säga, och den sista dryga timmen är bara ett utdraget lidande för oss som tittar. Först är det långtråkigt, och det blir inte bättre av att de båda vännerna råkar ut för en massa intetsägande, generiska hot. Plötsligt försvinner Jerry abrupt ur berättelsen och ersätts av någon helt annan. Sedan kommer slavhandlarna, och då blir allt bara väldigt cheesy och otroligt sentimentalt. Sista halvtimmen är det som en helt annan film, och tyvärr en mycket sämre sådan. Enemy Mine är ett bra exempel på science fiction som siktar mot stjärnorna, men dundrar rakt ned bland trädtopparna.

Ombord på rymdstationen

Se istället-

Valfritt avsnitt av vilken Star Trek som helst. Eller varför inte Robinson Crusoe?

Regi: Wolfgang Petersen

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Krull (1983) – prinsen, prinsessan och Besten

Krull (1983) Original poster

Handlingen.

I en skön och lagom larvig blandning mellan episk fantasy och science fiction följer vi kampen mellan gott och ont på planeten Krull. En fruktansvärd varelse kallad The Beast anländer från galaxens mörkaste djup och invaderar den fridfulla planeten med sitt bergslika rymdskepp The Black Fortress. Varje natt teleporterar denna borg till en ny plats. Laserskjutande och tungt bepansrade soldater, kända som Slayers, terroriserar befolkningen. Slayers kidnappar prinsessan Lyssa (Lysette Anthony, känd från Ivanhoe) och spärrar in henne i The Black Fortress.

Prinsessans trolovade, prins Colwyn (Ken Marshall, känd från Marco Polo) måste ge sig ut på ett sökande för att finna ett sätt att besegra The Beast och rädda prinsessan. I sann fantasyanda ställs han inför många prövningar, och samlar på sig ett brokigt gäng av kumpaner som ska hjälpa honom. Bland annat en cyklop med siargåva, en klantig trollkarl och ett band med rövare (där en ung Liam Neeson och Robbie Coltrane ingår). Vändpunkten kommer då Colwyn finner ett magiskt vapen, den femuddade glaven. Med den kanske han kan besegra monstret?

Inne i The Black Fortress

Rymdskeppet!

The Black Fortress ser ut som en budgetversion av Domedagsberget på utsidan, och uppenbarar sig i diverse landskap genom teleportation. Men det är dess insida som är minnesvärd. Scenografin inne i fortet är inget mindre än fabulös, med vindlande gångar och en surrealistiskt organisk känsla på väggar och golv. Det är lite som om våra hjältar hamnat inne i magen på besten. Det blir mycket effektfullt när prinsessan irrar omkring i monstrets kammare, med böljande kjolar och med James Horners pampiga musik dundrande.

Ken Marshall som prins Colwyn

Pretentionerna?

Gammaldags fantasyunderhållning i genren sword and sorcery, med lite rymdkrydda adderat. Man måste älska det eller hata det.

Cyklopen Rell i Krull

Specialeffekter och look;

The Beast

Inte helt olikt miljöerna i Xena, krigarprinsessan, fast mer high fantasy. Budgeten låg på enorma 50 miljoner dollar. Självklart syns det att Krull är från tidigt 80-tal, men en del av trickfilmningen var faktiskt riktigt cool på sin tid. Trollkarlen Ergo (David Battley) förvandlar sig t ex till olika djur med hjälp av en morphingeffekt som jag kommer ihåg fick oss som 13-åringar att pausa VHS-kassetten och spola tillbaka för att det såg så häftigt ut. Annat såg nog lite fjösigt ut redan 1983. The Beast ser mest bisarr ut, och känns aldrig hotande eftersom den ser så plastig ut. På Cyklopen Rell (Bernard Resslaw) syns det väldigt mycket att han har en skumgummiprotes i pannan. Ska man jämföra med andra fantasyfilmer från ungefär samma tid, så ser Krull mycket bättre ut än Willow från 1988, och har större charm, men den är förstås enormt mycket fulare Ridley Scotts Legend från 1985. (Å andra sidan är ju Legend den kanske vackraste film som någonsin gjorts.)

Slayers skjuter med laserstrålar

Luckor i manus,

En orgie i klichéer från fantasygenren. Det kan ju vara en bra grej, för man får mycket äventyr för pengarna. Men manuset haltar betänkligt, och ger oss för mycket bakgrundshistoria om världen Krull utan att vi får se huvudpersonerna utvecklas eller uppvisa det minsta lilla personlighet. Var och en i berättelsen är bara en vandrande, pratande genrearketyp. Med det sagt så är det en ganska väl komponerad klassisk questhistoria. Rymdtemat underutnyttjas tyvärr, för jag tror att slutresultatet antagligen känts fräschare med ett störe inslag av science fiction. Och upplösningen på historien, där glaven plötsligt inte längre behövs, är rätt snopet.

Glaven i Krull

Domen:

Ett magnifikt magplask konstnärligt och ekonomiskt. Ingen ville se den på bio och alla kritiker hatade den. Men med åren har Krull fått lite kultstatus, och jag gillar den trots alla dess fel och brister. Det förvånansvärt sega tempot, den överdrivet barnsliga tonen och de ytliga personporträtten uppvägs av en fantastisk produktionsdesign av Stephen B Grimes, vacker musik och en hel massa pojkboksäventyr. Jag kapitulerar inför kitschen och larvigheten. Gillar man äventyrsfilmer från 1980-talet, bör man se Krull.

Se även+

Ridley Scotts Legend (Director’s Cut). Fortfarande den bästa fantasyfilmen genom tiderna.

Regi: Peter Yates (Bullit, bl a)
Producent: Ron Silverman
Produktionsdesign: Stephen Grimes (Mitt afrika, Condor, Never Say Never Again)
Manus: Stanford Sherman
Musik: James Horner (som också skrev musiken till Willow)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Andromeda Strain (2008) (miniserie) – CSI möter Arkiv X

En satellit kraschar, täckt med ett mystiskt material som innehåller en dödlig smitta

Handlingen.

Ridley Scott och Tony Scott producerade den här påkostade miniserien baserad på Michael Crichtons roman från 1969. En satellit kraschar i Utah och sprider en dödlig smitta i en liten stad. Alla utom en alkis och ett spädbarn dör inom några sekunder. Organismen, som döps till Andromeda, sprider sig med kuslig målmedvetenhet genom den amerikanska landsbygden. Det blir en desperat kamp mot klockan.  Ska militären lyckas hålla karantänen medan forskarna i Wildfiregruppen försöker hitta ett sätt att döda Andromeda, innan Andromeda sprider sig och dödar allt liv på Jorden?

Rymdskeppet!

Forskningsledaren Stone (Benjamin Bratt) och hans team förstår att den kraschade satelliten döljer många hemligheter. Den är amerikansk, men ändamålet är oklart. På dess yta sitter en behållare av ett svart material som är mycket futuristiskt, och i denna behållare finns Andromedasmittan som inte liknar något annat på Jorden. Har satelliten infekterats av utomjordingar? Talar militären sanning då de hävdar att satelliten färdats genom ett maskhål i rymden? Var har den varit – på andra sidan galaxen, eller rentav i framtiden?

Benjamin Bratt i The Andromeda Strain

Pretentionerna?

En politisk thriller i lika hög grad som ett vetenskapsmysterium. Politikerna och militären går inte att lita på. Vetenskapsmännen är de enda som kan rädda oss, men mänskligheten får akta sig så den inte utplånar sig själv i sin utvecklingsiver. En tydlig sensmoral, som jag utan att ha läst Crichtons förlaga tycker andas 1960-tal. På ett bra sätt.

Specialeffekter och look;

Miniserien ser ut som en blandning mellan CSI och valfri amerikansk militärthriller. Kompetent utfört, men utan konstnärlig flair. Själva Andromeda är ju en mikroorganism, och därför inte så fotogenisk. Men regissören Mikael Salomon och de andra filmskaparna lyckas ändå lösa gestaltningen av hur smittan sprider sig, genom att den som blir infekterad blir galen och attackerar andra och sig själv. Andromeda gör dig alltså till en sorts zombie light, och det gör ju sig väldigt bra på film.

Luckor i manus,

Ambitionen har tydligt varit att skapa en vetenskapsthriller, med massor av exposition genom laboratoriebabbel, precis som i CSI. Allt förklaras in i minsta detalj av ett gäng snygga forskare som är stämningsfullt upplysta. Gillar man den genren så är det här helt OK underhållning. Men det ska förstås vara något annat än labbrockar i en dyr miniserie, och actionsekvenserna känns tyvärr lite krystade. Bland annat får vi följa den undersökande journalisten Jack (Eric McCormack)  som flyr från elaka militärer, och han tillför ingenting till storyn. Mot slutet måste det bli lite spännande med forskarna, så då får plötsligt en av dem ett epileptiskt anfall och ramlar rakt på den enda knappen som kan stoppa hela anläggningen från att sprängas. Nej, vänta, det fanns en annan knapp som man bara kan nå genom att klätta upp genom ett neonlyst schakt medan aroooga-tutor ljuder i bakgrunden. Ja, ni fattar.

Fler saker: Det retar mig lite att militären stänger av all kommunikation till forskningsanläggningen, men inte kollar om någon har en mobiltelefon på sig. Amatörer! Vidare så är det att sträcka trovärdigheten till det yttersta då forskarna tror sig komma på att Andromedasmittan har ett medvetande, och att varje liten smittohärd står i kommunikation med resten. Hur de kan stå där och påstå något så barockt och ändå hålla masken är imponerande. Till filmens försvar så bevisas aldrig den här teorin, och vi slipper se ett Andromedamonster på slutet.

Mest minnesvärda scen*

Då folk smittas, börjar de slå ihjäl dem omkring sig. Sådant är alltid läskigt, och spännande.

Domen:

Det finns en version i regi av självaste Robert Wise, från 1971. Den har jag inte sett, men den ska vara något av en bortglömd klassiker och den har dessutom specialeffekter signerade Douglas Trumbull. TV-versionen från 2008 som jag recenserar idag kommer säkert inte att hamna på några listor över 101 rymdfilmer du måste se. Men är du ett fan av vetenskapsfetischismen i CSI och konspirationsteorierna från Arkiv X kan du gott lägga tre timmar av din tid på The Andromeda Strain, för det är trots allt en ganska underhållande uppdatering till vår tid av en 40 år gammal historia om miljöhot och hänsynslösa maktmänniskor.

Se även+

Robert Wises original The Andromeda Strain, från 1971.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Apollo 13 (1995) – Houston, vi har problem

Tom Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton åker till månen tillsammans

Handlingen.

En gastkramande berättelse om människans dumdristighet, uppfinningsrikedom och anpassningsbarhet. Det är i skiftet mellan 1960- och 1970-talen, och USA har landat på månen. Besättningen på den kommande Apollo 13-flygningen (Tom Hanks, Kevin Bacon, Bill Paxton och Gary Sinise) går otåligt och väntar på besked om när de ska få flyga. Men när de väl får ge sig av, har den amerikanska befolkningen redan tröttnat på månresor, och bara NASA och deras egna familjer vinkar av astronauterna. Ingen TV-kanal ids ens sända deras hälsning till Jordens befolkning. Men allt detta förändras då en syretank exploderar ombord. Plötsligt är det inte fråga om att åka till månen längre, utan om astronauterna alls ska komma hem. Hela världen följer spänt deras öde.

Rymdskeppet!

Åh, så dumdristigt, vansinnigt och alldeles, alldeles underbart att de gav sig av till månen i en sådan eländig konservburk som Apollokapseln. Apollo 13 skildrar med hög detaljskärpa den primitiva teknik som tog astronauterna till månen, hur trångt och kallt de hade och på vilken skör tråd deras liv hängde från första sekunden till den sista.  Jag imponeras av det sofistikerade samspelet mellan kontrollen i Houston och besättningen ombord. Genom att simulera olika manövrar exakt, lyckas Gary Sinises rollfigur mitt under krisen instruera sina kolleger halvvägs till månen och rädda dem från att brinna upp vid återinträdet i jordatmosfären. Ett dokument över vilka stordåd den mänskliga hjärnan och viljan är kapabla till, om förutsättningarna är de rätta.

Pretentionerna?

En på det hela historiskt och tekniskt korrekt beskrivning av Apollo 13:s öden. Mycket dokumentärkänsla, på gränsen till astronautnördigt. Det ger förstås en hög trovärdighet och extra tyngd. Kan också bli lite långrandigt.

Specialeffekter och look;

Ett kärleksfullt skildrat 1960-tal, komplett med kontrollpaneler med blinkande lampor, svartvit TV, hornbågade glasögon och vattenkammat hår. Dokumentärkänslan förstärks av att nästan alla rymdscener skildras inifrån kapseln, från besättningens perspektiv. Kapselns kondensdroppande, trånga utrymmen gör att hela filmen får en tight, klaustrofobisk känsla och att energin går upp. Vi är verkligen på plats tillsammans med astronauterna i deras lilla sönderfallande farkost.

Mest minnesvärda scen*

Koldioxidnivåerna stiger snabbt, och besättningen håller på att kvävas. De tvingas improvisera ett nytt luftfilter med hjälp av silvertejp, och iakttar oroligt CO2-mätarna för att få veta om det fungerar eller inte.

Domen:

Apollo 13 var en helt okänd expedition för mig innan jag såg den här filmen, liksom det faktum att tiden redan 1970 hade sprungit ifrån Apolloprogrammet. Ron Howards film genomsyras av NASA-nostalgi som är fascinerande för vem som helst med minsta rymdintresse. Samtidigt var det ju något lite sorgligt över Apollo 13, då den kom i mitten på 1990-talet. Då var det länge sedan människan gick på månen, rymdfärjeprogrammet hade havererat och den internationella rymdstationen var ännu inte byggd. Kanske, tänkte jag då, var människans äventyr i rymden redan över? Filmen blev som en dödsruna för en svunnen tid. Men 2013 är läget hoppfullare för rymdutforskning, och vi kan med gott samvete njuta av spänningen i filmen och imponeras av modet hos de pionjärer som gick före.

Se även+

Mission to Mars, där Gary Sinise också spelar astronaut. Apollo 18, en skräckfilm som skildrar (inte allt för läskiga) monstermöten på månen.

Regi: Ron Howard (Willow). Producent: Brian Grazer. Manus: William Broyles JR (Planet of the apes). Musik: James Horner.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter