Pam Grier gör så gott hon kan med den här soppan
En bisarr liten grupp av poliser på dekis, knarkare, fångar och mer allmänt knasiga människor (vilt överspel av hela gänget, bl a Pam Grier, Ice Cube, Jason Stratham och Natasha Henstridge) råkar i trubbel i en gruva på Mars. En port till underjorden har släppt ut onda andar som tar kolonialisterna i besittning och får dem att stympa sig själv och slå ihjäl alla andra. Hur ska de lyckas slå sig fria och samtidigt förhindra att zombierna sprider sig till resten av Mars?
Rymdskeppet!
Filmens öppningsscen visar planeten Mars omgärdad av satelliter, men sedan håller vi oss nere på Mars yta.
Så här farlig kan man se ut i Ghosts of Mars
Pretentionerna?
Det finns ett par ansatser: en av poliserna (Clea DuVall) har hemliga knarkproblem, och det finns ett elakt Bolag i bakgrunden som har en hänsynslös framtoning och skulle kunna vara the bad guys på något sätt. Men det är som om John Carpenter glömmer bort de trådarna och går all in på slagsmålen istället.
Specialeffekter och look;
Det här är en hyfsat ny (2001) och hyfsat dyr (28 miljoner dollar) produktion, som någon tydligt velat göra något speciellt av. Vi får exempelvis se en fin modell av ett tåg som rusar fram över Mars’ röda slätter till tonerna av Anthrax musik. Ganska mäktigt! Och det mesta av filmen är inspelat i en gipsgruva i New Mexico, som färgats röd för att omgivningen skulle få den rätta Marskänslan. Men ingen suggestiv scenografi i världen kan uppväga att större delen av filmen består av folk i fult smink (de av spöken besatta ”zombierna”) som springer, skriker och slår varandra i huvudet. Makeup och kostym på dessa spökzombier drar ned trovärdigheten till ungefär noll, och hela cirkusen får en distinkt känsla av urspårad Mardi Gras-festival.
Mest minnesvärda scen*
Då våra ”hjältar” ska tillverka handgranater av detonatorer och konserverad mat, och en av männen (hög som en skyskrapa) ska visa hur man hugger på rätt vis. Youtubeklipp.
Domen:
Nu har jag sett filmen tre gånger, och fram till denna dag kan jag inte avgöra om det är meningen eller inte att Ghosts of Mars ska vara så töntig. Är det en parodi? Den är inte tillräckligt kul för att funka som det. Menade den gamle hjälten John Carpenter verkligen att vi skulle ta den här soppan på allvar? Tyvärr lutar jag åt tolkningen att det är ett misslyckande, och inte en parodi. Förtvivlan i Pam Griers ögon säger mig att de gjorde så gott de kunde. Filmen blev också en storslagen flopp på bio och det skulle dröja nästan tio år innan Carpenter gjorde en ny långfilm.
Dimman (The Fog) från 1980
Se istället: Carpenters klassiska filmer
Det är svårt att överdriva Carpenters betydelse för genrefilm i allmänhet och skräckfilm i synnerhet. Han hade sin kreativa topp under andra hälften av 1970-talet med några års överspill in på 1980-talet. Här på Rymdfilm har vi hittills endast recenserat hans kosmiska skräckfilm The Thing (1982) och den rekommenderar jag verkligen. Den är så nära Lovecraft du kan komma, fast med Kurt Russell.
Andra Carpenterklassiker: Dark Star (1974) – lågbudget-science fiction. Halloween (1978) – Jamie Lee Curtis genombrott. Dimman (1980) – mer skräck med Jamie Lee. Flykten från New York (1982) med Kurt Russell. Christine (1983) – Stephen Kings bilfilm. Starman (1984) – mer jordnära sci-fi. Big Trouble in Little China (1986) – fantasy
Regi: John Carpenter
Musik: John Carpenter (han gör en sorts skräcksynth) och Anthrax
Rymdfilm 
2 kommentarer