Liftarens guide till galaxen (2005) – ta det lugnt

Liftarens guide till galaxen

Liftarens guide till galaxen

Handlingen.

En förvånansvärt sen filmatisering av en av det sena 1900-talets verkliga sci-fi-klassiker. Den känslomässigt hämmade engelsmannen Arthur Dent (en genialt rollbesatt  Martin Freeman) dras med ut på äventyr i universum, efter att de otrevliga vogonerna utplånar Jorden för att bygga en intergalaktisk motorväg. Jag läste själv romanversionen i mitten på 1980-talet, då jag precis börjat på högstadiet. Vi var ett gäng nördiga killar som på rasterna tog vår tillflykt till stadsdelens bibliotek, där det var mindre stökigt än i skolkorridorerna. Vi stod och fnissade åt Douglas Adams crazyironi, den deprimerade roboten Marvins sarkasm och den fantasifullt skildrade galax som Arthur upptäcker finns precis runt hörnet. ”Hö hö” sa vi 14-åringar, som blott ytterst lite mer intellektuella versioner av Beavis och Butthead.

The Heart of Gold har "infinite improbability drive"

The Heart of Gold har ”infinite improbability drive”

Rymdskeppet!

En av huvudpersonerna, den tvehövdade Zaphod Beeblebrox (Sam Rockwell), stjäl det helt unika rymdskeppet Hjärtat av guld som drivs med hjälp av den oändliga osannolikhetsdriften. Skeppet och dess besättning passerar under färd varje tänkbar punkt i universum nästan omedelbart, och i filmen förvandlas de dessutom till en massa olika föremål under färden. Arthur och Ford (Mos Def) blir exempelvis till soffor en liten stund, och tillbringar också ett par minuter som broderade figurer av garn. Hjärtat av gulds skeppsdator heter Eddie, och är odrägligt hurtig. Han räddar skeppet vid ett tillfälle genom att (med osannolikhetens hjälp) förvandla två attackerande missiler till en kaskelotval respektive en kruka med petunior. I böckerna beskrivs Hjärtat av guld som att den ser ut som en sneaker, medan skeppet i filmen mer liknar ett kvinnobröst.

Pretentionerna?

Liftarens guide ger oss faktiskt svaret på frågan om livet, universum och allting. Det är 42. Under en stor del av mina tonår tyckte jag att sådana absurditeter gjorde Liftarens guide till det absolut roligaste som fanns. Ungdomar uppskattar nog lite extra mycket  Douglas Adams totala respektlöshet inför uppblåsta auktoriteter (i samma anda som Monty Python). Som vuxen kanske jag inte längre garvar på samma vis, men kan istället uppskatta Adams bitande satir och informationsteknologiska vision. För vad är Guideboken, med dess ständiga uppkoppling, encyklopediska bredd och många redaktörer – annat än en beskrivning av dagens webb? Nedtecknad 1978.

Vogoner har universums tredje värsta poesi

Vogoner har universums tredje värsta poesi

Specialeffekter och look;

Ganska intetsägande design drar ned betyget. Med tanke på att filmen är från 2005 och kostade 45 miljoner dollar att göra hade man kunnat förvänta sig lite mer än den (ganska snygga) TV-teater som musikvideoduon Hammer & Tongs filmatisering bjuder på. Till det bästa i filmen hör vogonerna, som är härligt motbjudande. Roboten Marvin (Alan Rickman röst, Warwick Davis kropp) är också OK med sitt deprimerade kroppsspråk. Mot slutet får Arthur åka till planetfabriken med Slartibartfast (Bill Nighy), vilket ger oss ett par minuters ståpäls medan de svischar fram genom rymden. Till det sämsta hör Zaphods två huvuden, som bara är konstiga.

Mest minnesvärda scen*

Jag har alltid tyckt att det är något oändligt sorgligt men samtidigt dråpligt över valen som faller från omloppsbana och hinner med existentiella grubblerier innan den krossas mot marken.

Domen:

Med tanke på att Liftarens Guide är en engelsk nationalskatt och att många duktiga människor var inblandade i långfilmsversionen (Stephen Fry som Guidens röst, exempelvis) så blev resultatet ändå rätt oinspirerande. Producenterna Hammer & Tongs kan inte skylla på att Douglas Adams text skulle vara svår att anpassa, eftersom alltsammans började som en radioserie på BBC och har gjorts till klassisk TV-serie redan under 1980-talet. Filmen är lite underhållande för stunden och Martin Freeman är helt klockren i huvudrollen, men ändå blir det mest spektakel och inte så mycket substans. Av den intellektuellt kittlande komiken i originalet blir det mest slapstick kvar. Sam Rockwell sabbar totalt sin tolkning av den odräglige Zaphod. Synd på så rara ärtor, för den här filmen hade potential.

Se istället-

Life of Brian, en annan engelsk nationalskatt med utomjordingar

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Regi: Garth Jennings
Producent: Nick Goldsmith, Douglas Adams

Annonser

9 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s