Solaris (2002) – Death shall have no dominion

George Clooney och Natascha McElhone. Hon är död, men dyker ändå upp vid Solaris, skapad av hans undermedvetna

George Clooney och Natascha McElhone. Hon är död, men dyker ändå upp vid Solaris, skapad av hans undermedvetna

Handlingen.

I Steven Soderberghs psykologiska thriller följer vi konsekvenserna av mötet mellan forskare på en rymdstation och den mystiska planeten Solaris. Psykologen Kelvin (George Clooney) upptäcker vid sin ankomst att något mycket skrämmande hänt hans kolleger, men de är i så dåligt psykiskt skick att han inte kan locka några hemligheter ur dem. Men då hans döda fru Rheya (Natascha McElhone) dyker upp på stationen, levande i köttet, börjar Kelvin förstå att krafterna som sätts i rörelse i själen genom närheten Solaris är potentiellt mycket destruktiva. Men de är också förföriska.

Rymdstationen kring Solaris

Rymdstationen kring Solaris

Rymdskeppet!

I omloppsbana kring Solaris snurrar en liten smäcker farkost som rymmer en handfull forskare. Genom fönstren kan de se planetens vidsträckta oceaner som genomkorsas av energiurladdningar. Varje hytt i stationen är bekväm och privat, men allteftersom Solaris gravitation ökar börjar omloppsbanan rubbas. Snart slickar energiutbrotten från planeten stationens bräckliga metall och stationens livsuppehållande funktioner hotas.

Pretentionerna?

Ett existentiellt psykodrama om möjligheten i att kärleken kan överleva även då de älskande dör, och vilket pris du skulle vara beredd att betala för att få en andra chans att rädda någon du svikit. Och vem är det som måste betala priset, du eller hon? Frågor om mänsklighet och moral ställs också på sin spets. Är det bättre att leva i ett garanterat autentiskt helvete än i en för evigt hallucinatorisk men lycklig drömvärld? Kan du ens älska en varelse, som skapats från dina egna minnen?

George Clooney i Solaris

George Clooney i Solaris

Specialeffekter och look;

Den alltid så stilsäkre Soderbergh står här för regi, filmfotot, klippning och manus. Det ger en mycket tilltalande helhet, med vackra kontraster mellan de kantiga grå formerna i stationens interiör som kontrasterar mot blå solstormar som omvärver det tunna stålskalet där människorna kämpar desperat för att behålla förståndet medan deras döda återuppstår gång på gång. Soderbergh väver också in flashbacks från Jorden i en murrig brun färgskala som skänker lite välbehövlig värme åt dessa stunder. James Cameron (Avatar, Aliens)  i en av producentrollerna borgar för att produktionen håller högsta klass, och produktionsdesignen är gjord av en veteran som Philip Messina (The Hunger Games, Ocean’s Eleven, Traffic och Sjätte Sinnet). Guldstjärna för reflexeffekterna på Clooneys/Kelvins hjälm, som liknar de från 2001.

Luckor i manus,

Storyn är i grunden superb. Den bygger på Stanislav Lems roman, och Soderberghs version lånar dessutom mycket från Tarkovskijs sovjetiska filmversion från 1972. Även Solaris 2002 är därför ett drama med en hel massa substans som kan komplettera de vackra och meditativa bilderna och musiken. Men även om vi får se mycket av Kelvins och Rheas relation, så är det något distanserat  över hur de skildras. Hans brutalitet mot den första Rhea förblir ett mysterium, och de efterkommande Rheornas depression likaså. De andra besättningsmedlemmarna tecknas mer skissartat, och blir mest bara lustiga bifigurer.

Solaris drar stationen in mot sig, för att krascha den

Solaris drar stationen in mot sig, för att krascha den

Domen:

Som en meditation kring frågor om livet och döden, svek och makt, ärlighet kontra lycka, fungerar Solaris 2002 alldeles förträffligt. Framför allt på grund av det förnämliga grundmaterialet med Lems bok, medan Soderberghs version av berättelsen har en lite för stor tonvikt vid det rent estetiska.

Människorna i Solaris handlar genomgående irrationellt, något som man kan förstå om man betänker att de befinner sig på gränsen till nervsammanbrott och lever isolerade alldeles intill en utomjordisk intelligens stor som en planet. Allt i den mänskliga tillvaron ställs förstås på sin spets under sådana förutsättningar. Soderbergh stressar sig tyvärr igenom slutet på filmen (som skiljer sig markant från Tarkovskijs version), men slutminuterna tillåts vara tillräckligt tvetydiga för att väcka tankar om vilken väg jag själv skulle ha valt.   Solaris 2002 gör i varje fall ett gott försök att utnyttja alla de dramatiska fördelar en historia har då den skildrar hur människan utforskar rymden och därmed sig själva. Solaris visar hur främmande vi är inför Det andra,  utomjordiska, men också främlingskapet vi hyser inför oss själva och varandra.

Visste du att?

Dikten som de läser för varandra är Death Shall Have No Dominon av Dylan Thomas om kärlek som överlever de älskandes död.

Se även+
Moon och Sunshine– två filmer om människor på den yttersta gränsen för det möjliga
Tarkovskys originalversion Solaris från 1972 (ryska med engelsk text)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s