Därför behöver vi berättelser om rymden

Stjärnor föds i en nebulosa (NASAs bild)

Stjärnor föds i en nebulosa (NASAs bild)

Nu har jag snart bloggat om rymdfilmer i ett helt år och funderar på vad alla dessa hundratals berättelser betyder. Vad är det med rymden som kittlar vår mänskliga fantasi och får oss att berätta för varandra om äventyr i en miljö som de flesta vet ganska lite om, och som 99,9% av oss aldrig kommer att kunna besöka? Svaret är att rymden kan fylla olika funktioner i olika berättelser. Dess speciella egenskaper – att den omger oss alla och är ständigt synlig, men ouppnåelig – gör den till en perfekt projektionsyta för våra drömmar, rädslor och existentiella funderingar. Här är några varianter på rymdtemat.

Den mest kända bilden från Resan till månen

Den mest kända bilden från Resan till månen

The final frontier – Jules Verne och Star Trek

Berättandet om rymden tog fart under senare hälften av 1800-talet. Jules Vernes Från Jorden till Månen kom 1865. Att vi började tänka på planeter och resor till världsrymden just då säger en hel del. Kunskapen om att det finns andra planeter var redan då gammal, men under 1800-talet gjorde vetenskapen sådana framsteg att det för första gången var möjligt att föreställa sig att människan skulle kunna ro iland ett projekt som att lämna Jorden och resa ut i rymden. Men från det att Verne publicerade sin roman till att USA landade på månden gick det 104 år. Varför låg fiktionen så långt före vetenskapen? Svaret finner vi på Jorden. Under 1800-talet seglade kolonialmakterna Jorden runt på regelbunden basis, och de stora upptäcktsresarna kartlade det inre av varenda kontinent. Kartornas vita områden krympte till prickar. Vår planet blev så liten att Stanley kunde hälsa artigt på Livingstone, mitt i mörkaste Afrika. Världen hade för första gången i historien en begränsning. Vi hade vetat en längre tid att Jorden var rund, men nu började vi förstå att den var ändlig. I takt med att vi satte namn på varenda blånande bergskedja och vidsträckt öken så avförtrollades också dessa. Tidigare epokers berättare kunde förlägga sina fantasier till det makalösa ”Hy Brasil” bortom Atlanten. Nu låg plötsligt Brasilien där. Till och med den Vilda Västern, Amerikas ”final frontier”, blev  allt mindre vild då järnvägen och telegrafen nådde Stilla havet. Indianerna besegrades, kuvades och dödades. Inga trummor mullrade längre i bergen.

I takt med att västerlänningar lade världens länder under sig, behövde fantasin nytt spelrum. Det är här universum och resor till andra planeter kommer in. I rymden finns inga gränser, och de vita fläckarna i våra stjärnkartor kommer aldrig att krympa.

Kirk kysser Uhura i Star Trek - rashistoria skrivs

Kirk kysser Uhura i Star Trek – rashistoria skrivs

Under 1900-talets första hälft tycktes det helle inte finnas några gränser för vad mänskligheten skulle kunna åstadkomma med hjälp av sin teknologi, och science fiction som genre tog form. Den första rymdfilmen heter  Resan till månen och kom redan 1902. Den inspirerades av både Jules Verne och HG Wells. Framtidstron och teknikoptimismen var stor, och inom science fictiongenren kulminerade den utopiska optimismen med Star Trek, en TV-serie som sändes i tre säsonger med start 1966. Star Trek hade devisen ”Space – the final frontier” (det sista gränslandet). Ungefär samtidigt började USA skicka upp bemannade rymdkapslar, och det var som om ödet hade bestämt att människans framtid fanns bland stjärnorna. Star Trek var på sin tid unik för att den använde sitt rymdtema för att filosofera kring dåtidens amerikanska samhälle. Den första rasblandade kyssen på amerikansk TV var mellan Kirk och Uhura. En kuriositet kan man tycka idag, men det var kontroversiellt på sin tid och hade förmodligen inte varit möjligt att skildra annat än som ett framtidsscenario. I Star Treks efterföljd ser vi en rad amerikanska filmer som skildrar utforskandet av rymden som något positivt och den naturliga fortsättningen på människans upptäckarlust: Kubrick/Clarkes 2001 (1968) Carl Sagans Kontakt (1997) och Apollo 13 (1995).

Den rena ondskan finns numera bara i rymden

Den rena ondskan finns numera bara i rymden

Den främmande – blackface, Alien, Lovecraft och Hajen

Vi lever (tack och lov) i en postkolonial och egalitär värld där ”vilden”, ”negern” eller ”ryssen” inte längre är användbara som projektionsytor för våra västerländska fantasier om det främmande och Den andre. De flesta av oss inser att andra människor, oavsett kultur, ras eller religion, är ganska lika oss själva. Samtidigt har vi förmodligen något sorts djupt behov av att berätta historier om det som är främmande, skrämmande och annorlunda. Inte minst för att vi genom att definiera det främmande får syn på oss själva. Då vi inte längre vill föra vidare myterna om blodtörstiga indianer, barnsliga afrikaner eller känslokalla sovjeter, så hittar vi andra vägar: vi hittar på nya myter om zombier, vampyrer eller rymdvarelser. En klingon går fortfarande bra att skildra raljant och då cylonerna i Battlestar Galactica framställs som psykopater blir det ingen twitterstorm. Makode Linde gör ingen blackfacetårta för V-ödlor. (Men på senare år har förstås även det postrasistiska samtalet smugit sin in i genren, exempelvis i Neil Blomkamps utmärkta District 9).

Alien (1979) - besättningen upptäcker Space Jockey

Alien (1979) – besättningen upptäcker Space Jockey

Vi har behov av monster.

Skräckberättelsen har dubbla funktioner som moralsaga och avslappningsmedel. Men precis som upptäcktsresande utplånade de vita fläckarna på kartan, har upplysningen tagit död på alla våra gamla monster. Troll, varulvar och sjöodjur är idag fornminnen. Redan romantiken och gotiken var ju en reaktion på den moderna världen, men till slut stod det klart för var och en att King Kong inte finns på Dödskalleön och att Svarta lagunens vatten inte döljer något monster. Men i rymden kan vad som helst fortfarande lura.

Kosmisk skräck är en genre som tar avstamp i den gotiska skräckberättelsens fascination inför naturen och känslolivet, men som också adderar en vetenskaplig dimension. Där den romantiska skräckberättelsen handlar om galenskap eller förtärande passion, externaliserar den kosmiska skräckberättelsen faran till något som kommer utifrån, från en annan värld. Genrens gudfader är självklart HP Lovecraft. Hans mytologi omfattar urgamla gudar från andra planeter, vars blotta uppenbarelse är så ofattbart annorlunda för en människa att man omedelbart mister förståndet då man skådar dem. Om du gillar Lovecraft tycker jag att du ska ta en titt på hans inspirationskälla Lord Dunsany också. Dunsany är idag mindre känd, men är förmodligen en bättre författare. I Lovecrafts fotspår hittar vi bl a en lång rad skräckfilmer från 1940- och 1950-talen, där tentakelförsedda monster enleverar kvinnor på löpande band. I samma genre finner vi också en film från 1952, The thing from another world, som påminner mycket om Lovecrafts At the mountains of madness. John Carpenters The Thing från 1982 är en nyinspelning av den. Ridley Scott hämtade också inspiration från Lovecraft då han gjorde Alien 1979, men hans andra stora förebild var en mer jordnära film: Steven Spielbergs Hajen från 1975. Hajen och alienmonstret har många likheter med varandra – de är känslokalla, skoningslösa och fullständigt främmande (”alien”) för en människa. Genom litteraturhistorien har världshaven ofta fyllt samma funktion som rymden gör idag, som outsinlig källa till olycksbådande mysterier. Precis som rymden är havet inte människans element, och därför hotfullt. James Cameron, som ju gjorde Aliens, gjorde en variation på temat i sin The Abyss (1989), där oceanens djup kombineras med rymdvarelsernas främmandeskap. Och Ridley Scott själv återvände till Lovecraftland med sin Prometheus (2012).

Melancholia växer på himlen

Melancholia växer på himlen

Inre rymder  – Livet, universum och allting

Det sista behovet som berättelser om rymden fyller hos oss är metafysiskt och existentiellt. Kanske kan rymden ersätta Gud som gräns för den mänskliga tillvaron, i de skrönor vi berättar för varandra i vårt sekulära samhälle? Inte för att vi skulle dyrka rymden, utan för att den obönhörligt säger oss att vi människor inte är allsmäktiga. Förhållandena i rymden är inte fientliga för människor: det finns ingen luft och det är fruktansvärt kallt. Avstånden är ofantliga och ofattbara. Den moderna kvantfysiken övergår våra förstånd. Kanske är det så att kosmos är det enda som idag kan få oss att känna den vördnad som tidigare var reserverad för Gud? Rymden är gränslös, men den utgör också gränsen för vad vi förmår. Inom science fiction finns det många exempel på att rymden och olika himlakroppar får representera livet, döden, Gud eller själen. I subgenren undergångsfilmer hittar vi berättelser om hur människor reagerar på annalkande himlakroppar i Deep Impact, Melancholia, Another Earth och Seeking a friend for the end of the world. I Moon, Dark City, Blade Runner, Cargo, The Faculty och Total Recall är det själva verkligheten och identiteten som står på spel. Och i Solaris och Sunshine färdas huvudpersonerna för nära en stjärna, och straffas likt Ikaros för sitt övermod. I en värld där den egna självkänslan förväntas vara oändlig, kan rymden fungera för att få lite perspektiv på tillvaron.

Annonser

6 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s