Krull (1983) – prinsen, prinsessan och Besten

Krull (1983) Original poster

Krull (1983) Original poster

Handlingen.

I en skön och lagom larvig blandning mellan episk fantasy och science fiction följer vi kampen mellan gott och ont på planeten Krull. En fruktansvärd varelse kallad The Beast anländer från galaxens mörkaste djup och invaderar den fridfulla planeten med sitt bergslika rymdskepp The Black Fortress. Varje natt teleporterar denna borg till en ny plats. Laserskjutande och tungt bepansrade soldater, kända som Slayers, terroriserar befolkningen. Slayers kidnappar prinsessan Lyssa (Lysette Anthony, känd från Ivanhoe) och spärrar in henne i The Black Fortress.

Prinsessans trolovade, prins Colwyn (Ken Marshall, känd från Marco Polo) måste ge sig ut på ett sökande för att finna ett sätt att besegra The Beast och rädda prinsessan. I sann fantasyanda ställs han inför många prövningar, och samlar på sig ett brokigt gäng av kumpaner som ska hjälpa honom. Bland annat en cyklop med siargåva, en klantig trollkarl och ett band med rövare (där en ung Liam Neeson och Robbie Coltrane ingår). Vändpunkten kommer då Colwyn finner ett magiskt vapen, den femuddade glaven. Med den kanske han kan besegra monstret?

Inne i The Black Fortress

Inne i The Black Fortress

Rymdskeppet!

The Black Fortress ser ut som en budgetversion av Domedagsberget på utsidan, och uppenbarar sig i diverse landskap genom teleportation. Men det är dess insida som är minnesvärd. Scenografin inne i fortet är inget mindre än fabulös, med vindlande gångar och en surrealistiskt organisk känsla på väggar och golv. Det är lite som om våra hjältar hamnat inne i magen på besten. Det blir mycket effektfullt när prinsessan irrar omkring i monstrets kammare, med böljande kjolar och med James Horners pampiga musik dundrande.

Ken Marshall som prins Colwyn

Ken Marshall som prins Colwyn

Pretentionerna?

Gammaldags fantasyunderhållning i genren sword and sorcery, med lite rymdkrydda adderat. Man måste älska det eller hata det.

Cyklopen Rell i Krull

Cyklopen Rell i Krull

Specialeffekter och look;

The Beast

The Beast

Inte helt olikt miljöerna i Xena, krigarprinsessan, fast mer high fantasy. Budgeten låg på enorma 50 miljoner dollar. Självklart syns det att Krull är från tidigt 80-tal, men en del av trickfilmningen var faktiskt riktigt cool på sin tid. Trollkarlen Ergo (David Battley) förvandlar sig t ex till olika djur med hjälp av en morphingeffekt som jag kommer ihåg fick oss som 13-åringar att pausa VHS-kassetten och spola tillbaka för att det såg så häftigt ut. Annat såg nog lite fjösigt ut redan 1983. The Beast ser mest bisarr ut, och känns aldrig hotande eftersom den ser så plastig ut. På Cyklopen Rell (Bernard Resslaw) syns det väldigt mycket att han har en skumgummiprotes i pannan. Ska man jämföra med andra fantasyfilmer från ungefär samma tid, så ser Krull mycket bättre ut än Willow från 1988, och har större charm, men den är förstås enormt mycket fulare Ridley Scotts Legend från 1985. (Å andra sidan är ju Legend den kanske vackraste film som någonsin gjorts.)

Slayers skjuter med laserstrålar

Slayers skjuter med laserstrålar

Luckor i manus,

En orgie i klichéer från fantasygenren. Det kan ju vara en bra grej, för man får mycket äventyr för pengarna. Men manuset haltar betänkligt, och ger oss för mycket bakgrundshistoria om världen Krull utan att vi får se huvudpersonerna utvecklas eller uppvisa det minsta lilla personlighet. Var och en i berättelsen är bara en vandrande, pratande genrearketyp. Med det sagt så är det en ganska väl komponerad klassisk questhistoria. Rymdtemat underutnyttjas tyvärr, för jag tror att slutresultatet antagligen känts fräschare med ett störe inslag av science fiction. Och upplösningen på historien, där glaven plötsligt inte längre behövs, är rätt snopet.

Glaven i Krull

Glaven i Krull

Domen:

Ett magnifikt magplask konstnärligt och ekonomiskt. Ingen ville se den på bio och alla kritiker hatade den. Men med åren har Krull fått lite kultstatus, och jag gillar den trots alla dess fel och brister. Det förvånansvärt sega tempot, den överdrivet barnsliga tonen och de ytliga personporträtten uppvägs av en fantastisk produktionsdesign av Stephen B Grimes, vacker musik och en hel massa pojkboksäventyr. Jag kapitulerar inför kitschen och larvigheten. Gillar man äventyrsfilmer från 1980-talet, bör man se Krull.

Se även+

Ridley Scotts Legend (Director’s Cut). Fortfarande den bästa fantasyfilmen genom tiderna.

Regi: Peter Yates (Bullit, bl a)
Producent: Ron Silverman
Produktionsdesign: Stephen Grimes (Mitt afrika, Condor, Never Say Never Again)
Manus: Stanford Sherman
Musik: James Horner (som också skrev musiken till Willow)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

5 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s