Enemy Mine (1985) – en trevande rymdvänskap

Jerry är en drac, och ganska rolig

Handlingen.

Det pågår ett interstellärt krig, och Willis (Dennis Quaid) är stridspilot. Hans jobb är att skjuta ned fiendens rymdskepp, och det är han bra på. Men då hans skepp kraschar på en planet och hans kamrat dör, är inte kunskaperna i hur man dödar till särskilt mycket hjälp. Den enda andra tänkande varelsen på planeten är en fiende vars skepp också har kraschat. Det är en drac, en ödlemänniska. De båda soldaterna tvingas svälja sina fördomar och börja samarbeta för att överleva. Sakta växer en skör vänskap fram, som kommer att få konsekvenser för Willis då han väl får chansen att återvända till civilisationen.

Rymdstationen, skeppen och stjärnhimlarna är fantastiskt vackra i Enemy Mine

Rymdskeppen!

Me like! Rymdscenerna, med sina blå nebulosor, röda planeter, snabba jaktskepp och långsamt snurrande rymdstation, är faktiskt något av det bästa med filmen. Det är mycket inspirerat av Battlestar Galactica (originalserien9 och Star Wars, en tillgång i mina ögon.

Pretentionerna?

Uppblåsta. Att kommunicera med en främling och se det gemensamma trots allt som skiljer åt på ytan. Att övervinna skräcken för det främmande. Att inte blint följa gamla regler om fiendskap utan lära sig respektera den andra sidan. Att ta hand om den som är svagare. Att våga sticka ut i mängden. Ja, det tar aldrig slut på vad de vill ha sagt med den här filmen.

Landskapen är majestätiska

Specialeffekter och look;

Det mesta är riktigt mäktigt. Rymden är färggrann, planeten mystisk, karg och vild, och makeupeffekterna på Jerry är riktigt snygga i närbild. Men klipporna som våra hjältar rör sig bland liknar tyvärr målad frigolit, och sandmonstret som då och då dyker upp för att höja spänningen skulle kunna vara en bifigur från Fragglarna. Nåja, man kan inte få allt.

Luckor i manus,

Jag citerar legendariska filmkritikern Robert Ebert, som skarpsynt påpekade att en kultur som kan färdas mellan stjärnorna inte av någon rimlig anledning skulle behöva ha slavar som manuellt hugger sten i gruvor. Då slavhandlarna dyker upp i filmen och man har det i bakhuvudet, inser man hur krystad hela den underhistorien är.

Mest minnesvärda scen*

Willis som smyger sig fram mot den lilla dal där fiendens skepp har kraschat. Han spanar på ödlemannen, som simmar i en göl och värmer sig vid elden. Här, i upptakten till filmen, finns en verklig mystik och osäkerhet i vad som ska hända. Den går tyvärr förlorad sedan.

Vänskap över artgränserna

Domen:

Hur hård får man egentligen vara mot en ambitiöst upplagd science fictionfilm som är en originalberättelse och fick en storbudget för att utforska viktiga frågor om vänskap och lojalitet? Man får vara hur hård som helst, om en film kraschlandar så hårt som Enemy Mine gör. Louis Gossett Jr som den kärva men godhjärtade rymdvarelsen Jerry får godkänt. Att alls projicera en personlighet genom så tung makeup är en skådespelarbedrift man måste lyfta på hatten för. Dennis Quaid gör dock en Prins Daniel och är all over the place. Hans enorma överspel överträffas bara av hans yviga skägg. Men det som verkligen sänker Enemy Mine är storyn. Det börjar så bra med den trevande rymdvänskapen. Men efter ungefär 40 minuter har filmen sagt allt den hade att säga, och den sista dryga timmen är bara ett utdraget lidande för oss som tittar. Först är det långtråkigt, och det blir inte bättre av att de båda vännerna råkar ut för en massa intetsägande, generiska hot. Plötsligt försvinner Jerry abrupt ur berättelsen och ersätts av någon helt annan. Sedan kommer slavhandlarna, och då blir allt bara väldigt cheesy och otroligt sentimentalt. Sista halvtimmen är det som en helt annan film, och tyvärr en mycket sämre sådan. Enemy Mine är ett bra exempel på science fiction som siktar mot stjärnorna, men dundrar rakt ned bland trädtopparna.