Hunter Prey (2009) – Boba Fetts kusiner jagar den siste av sin art

Som en blandning av stormtroopers och Boba Fett

Som en blandning av stormtroopers och Boba Fett

Handlingen.

Med titeln ”Jägare / byte” kunde man förvänta sig en story ungefär som Arnold Schwarzeneggers Predator, men indieregissören Sandy Collora hade något mindre våldsamt i tankarna då han gjorde sin första långfilm för en mikrobudget på endast 425 000 dollar. Det börjar med några soldater som jagar en förrymd alien på en ökenplanet efter att fångtransportskeppet kraschat. Det här är tuffa killar som beter sig som stormtroopers från Star Wars och ser ut som Boba Fetts kusiner. Den förrymda rymdvarelsen tänker dock inte låta sig fångas i så lätt, och rätt var det är så är det bara en av soldaterna kvar i livet, en bistre löjtnant Centauri. Nu är han ensam med rymlingen på planeten och det blir en viljornas kamp där i öknen mellan de båda fienderna. Genom kommunikationssystemet kan de kommunicera med varandra, medan jakten pågår. Rymdvarelsen visar sig heta Jericho, och det enda han har kvar här i världen är sin stolthet och en infernalisk plan. Premissen är inte helt olik Enemy Mine, och i en blinkning till den filmen så pratar faktiskt Jericho om ”dracs” (som ödlevarelserna kallas i Enemy Mine) och vad han lärt sig från dem.

Jerichos skepp från Hunter Prey

Jerichos skepp från Hunter Prey

Jerichos skepp från Hunter Prey

Jerichos skepp från Hunter Prey

Rymdskeppet!

LITEN SPOILER: Mot slutet visar det sig att Jericho haft ett rymdskepp gömt under ökensanden. Det fyller ingen jättestor roll i historien men man måste ändå häpna lite över hur snyggt det är gjort. Både formgivningen av själva skeppet och animering, textur och rendering. Skeppet är bara med några minuter, men det ser ut som om det kom från en ”riktig” Hollywoodstudio.

Pretentionerna?

Något om hämnd och misskund, och om barmhärtighet. Fast det levereras i en hel massa dialog där alla mest grälar med varandra, så det är lätt att missa.

Snygga masker i Hunter Prey

Snygga masker i Hunter Prey

Specialeffekter och look;

Att en helt oberoende förstagångsregissör kan få till en sådan visuell finish för 425 000 dollar är förstås oerhört uppmuntrande inför rymdfilmsgenrens framtid. De (ganska få) specialeffekterna är skickligt utförda och fotot är kristallklart. Man får känslan av att vi står precis på tröskeln till en värld där massa spännande oberoende sci-fifilmer vidgar genren och öppnar upp för stories bortom Hollywoodmallarna. Filmens upphovsman Collora har en bakgrund som konceptdesigner inom ”creatures” – han har helt enkelt ritat och skulpterat monster för Hollywood i många år. Maskerna på de olika varelserna  i Hunter Prey är följaktligen helt perfekt gjorda, och tillför det där lilla extra till de långa dialogerna och utdragna springa-i-ökenscenerna.

Luckor i manus STORA SPOILERS,

SPOILERVARNING: Okej, så Jericho vill hämnas att hans planet har ödelagts. Han är sin arts sista chans till upprättelse. Så han kommer på en plan som kräver följande helt osannolika kedja händelser för att lyckas: 1. Han gömmer ett rymdskepp i sanden på en planet. 2. Blir tillfångatagen av fienden och satt på ett transportskepp. 3. ”Tvingar” transportskeppet att krascha på exakt den planet där han gömt rymdskeppet, på gångavstånd från gömstället. 3. Han dödar alla fiendesoldater utom en. 4. Han låtsas inför den sista soldaten att han kan ge koordinaterna till ett skepp som är fullt med sprängmedel, men bara om han får röstinlogg till fiendens hela datorsystem så att han själv kan mata in koordinaterna med sin egen röst. 5. Flyr igen, denna gång till sitt rymdskepp. 6. Innan någon hinner ta bort hans röstinlogg tankar han fiendens dator på all info han behöver för att hämnas, t ex en karta som visar var fiendens planet finns.

Hans plan skulle ha misslyckats om så lite som en enda av ovanstående punkter inte gått som han tänkt sig. Och varför gå igenom att bli tillfångatagen, krascha ett skepp, fly, bli tillfångatagen och fly igen bara för att få tag på en kartpunkt?

Om de ändå ska göra en långfilm med en massa twistar i storyn, så skulle de väl ha kunnat hitta på något som var liiite mer trovärdigt än så?

—-

SLUT PÅ SPOILER

Prisjägare i Hunter Prey

Prisjägare i Hunter Prey

Domen:

Jag älskar att den här filmen gjordes och hoppas det görs fler som den. Men manuset är på tok för tunt för en och halv timme, och man får en gnagande känsla av att de ordrika dialogerna är det enda som står i manus, och de många actionscenerna improviserats fram. Det är då huvudpersonerna rör sig  – slåss, springer, hukar bakom klippor, ramlar – som amatörismen gör sig som mest påmind. Dels är det svårt att regissera actionscener, som behöver noggrann koreografi för att inte se larvigt ut. Dels har de uppenbarligen bara haft en eller ett par kameror och ingen tid att spela in samma scen flera gånger. Det mesta filmas därför på halvlångt avstånd, och det blir tyvärr ofta ofrivilligt komiskt när de snubblar omkring i de steniga backarna.

Inte desto mindre får jag mersmak. Med ett lite större team, ett proffsigare manus och en större budget så skulle Collora kunna åstadkomma underverk.

Se även: andra indierymdfilmer+

Monsters (2010), Another Earth (2011), Dark Star (1974)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

3 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s