Star Trek Nemesis (2002) – Picards sista strid

Shinzon, kung av Romulus, spelas av en ung Tom Hardy med lösnäsa och axelvaddar.

Handlingen.

En ung man, Shinzon, (Tom Hardy, känd från The Dark Knight Rises och Inception)  tar makten över det romulanska imperiet med hjälp av de djävulslika remanerna, slavar till Romulus som till sist reser sig mot sina herrar. Den nye kungen röjer hänsynslöst alla opponenter ur vägen och ställer sedan in siktet på Federationen och USS Enterprise. Shinzon visar sig ha ett nära släktskap med kapten Picard, och lockar till sig honom med löften om fred. Men Shinzon har ett domedagsvapen ombord på sitt massiva krigsskepp Scimitar, och han tänker använda det (surprise, surprise!) mot Jorden!

Scimitar är one mean mothafucka, ursäkta franskan

Rymdskeppen!

Romulansk Warbird

Filmens båda viktigaste skepp tar båda mycket stryk från varandra, och det slutar med en kolossal sammanstötning som på ett lite ovärdigt vis avslutar Enterprise-E:s karriär på vita duken. Det hade varit finare om det mäktiga skeppet hade fått stäva i frid mot solnedgången istället, som då Enterprise-C pensionerades nästan tio år tidigare. Enterprises nemesis är alltså den romulanska megakryssaren Scimitar, som ser ut som en hotfull, svart örn med sina enorma vingar. Men Scimitar gör inte så mycket annat än hänger där och ser hotfull ut, och dessutom är den dold med ett kamouflage under halva filmen. Man kan inte låta bli att tycka att det är lite slöseri med en fin skeppsdesign att inte utnyttja Scimitar mer i Star Trek Nemesis. Utsidan är dessutom mycket vassare formgiven än interiörerna är, ett vanligt problem i rymdfilmer (Alien undantaget). Vi får också se två fina romulanska Warbirds, en praktfull skeppstyp.

Enterprise E var åtminstone snygg på sin sista resa

Pretentionerna?

Trots att Shinzon var så omänsklig lär han oss något om vad det är att vara människa. Eller något åt det hållet.  Nej, jag fattar inte heller vad det betyder, men det är så Picard säger.

Vicekungen från Remus har aldrig använt Vicky LaMottas wonderlift, det kan vem som helst se

Specialeffekter och look;

Någon har tänkt till och bestämt att grönt, svart och lila ska vara färgerna i Nemesis. Gröna instrumentpaneler, gröna laserstrålar och gröna nebulosor. Svarta plast- och läderkläder på skurkarna, svarta interiörer och svarta rymdskepp. Lilla skuggor och reflektioner. I allt detta mörka och murriga smyger monsterlika remaner och Enterprises besättning omkring och skjuter på varandra. Det är visserligen en mycket tydligare och mer teatral look än allt det beige och jordfärgade i föregångaren Star Trek Insurrection, men vad har det med Star Trek att göra?  Man får mer känslan av The Matrix än av Starfleet. Och med tanke på att filmen är så pass ny som från 2002, så borde väl effekterna ha haft lite mera oomph i sig? Det är gott om idéer som kunde ha blivit helt fantastiska scenerier om de inte hastats förbi. Jag tänker exempelvis på den slutgiltiga konfrontationen mellan Scimitar och Enterprise, där det senare skeppets skrov sprängs bort och endast ett kraftfält skyddar Picard och hans vänner från tomma rymden. Scimitar svävar alldeles utanför, och bidar tyst sin tid. En omsorgsfull regissör hade vågat vila lite i kraften hos den scenen. Men på två sekunder hastar Stuart Baird vidare till nästa actionscen. Magin hinner aldrig infinna sig. Kontrasten mot JJ Abrams superbt gestaltade och klippta Star Trek sju år senare kunde inte vara större.

Luckor i manus,

Storyn med Shinzon som växt upp i romulanskt fångläger och nu ska hämnas på allt håller inte ihop. Det är helt obegripligt hur han lyckas ta över det romulanska imperiet, en intrig som det ändå läggs förvånansvärt mycket tid på i filmen. Hans motiv till att förinta Jorden är minst sagt vaga och hans trogna remaner verkar mest hänga på utan att bli annat än klichéartade monster. Hotet från massförstörelsevapnet mot Jorden är också otydligt. Innan Scimitar ens kommer i närheten av Jorden tappar Shinzon koncentrationen och börjar jaga omkring Enterprise i en grön nebulosa istället. Shinzons egen hotfullhet avtar också allteftersom han blir sjukare, och Tom Hardy får mest sitta på en tron och se blek ut medan det dundrar av explosioner i bakgrunden. Inte heller motsättningen mellan Picard och Shinzon bränner någonsin till.

Tom Hardy och Patrick Stewart gör så gott de kan med ett klumpigt manus

Domen:

Av elva långfilmer är detta den ekonomiskt minst framgångsrika och representerar den kris som konceptet Star Trek genomgick i början av 00-talet. Efter femton år med TV-serier och framgångsrika biofilmer såg hela franchisen ut att ha fått slut på bränsle. Samma idéer tröskades om och om igen, TV-serien Enterprise floppade och Picards The Next Generation framstod allt mer som The Previous Generation, en relik från 80-talet. I det läget förstår man att Trek genomgick en svår identitetskris, och resultatet blev Star Trek Nemesis. Förmodligen lyssnade Rick Berman på Paramount på de kritiker som (med rätta) kritiserat den nionde filmen, Insurrection, för att vara för glättig, ljummen och för mycket som ett extra långt avsnitt av TV-serien. Förmodligen bestämde man sig för att nu skulle man bli moderna genom att göra en mer dramatisk, mörkare film med fler monster, mer våld, fler eldstrider, mer av allt. Problemet är att man på vägen tappade bort allt det som gjort tidigare inkarnationer av Star Trek unikt: filosoferandet, den lätt ironiska tonen och framtidsoptimismen. Kvar blev bara en tappert kämpande Patrick Stewart, omgiven av en medioker ensemble i en mediokert berättad melodram. Istället för att modernisera konceptet blev Nemesis så när hela seriens nemesis, och det var hög tid för det gamla gardet att lämna över till nya krafter. Men det skulle dröja sju år och en total reboot innan vi fick något nytt från Star Trek.

Enterprise-E vs Scimitar

Sämsta ögonblicken:

• Troi och Riker, detta gräsligt ointressanta och icke trovärdiga kärlekspar, älskar med varandra, men den onde romulanske kungen blandar sig i med telepati, i en totalt omotiverad scen
• Riker skjuter med laserpistol och slåss med den romulanske vicekungen i en scen som aldrig tar slut
• Data och Picard flyger omkring på en planet

Se istället-

JJ Abrams Star Trek från 2009, överlägsen Nemesis på alla punkter. Star Trek VI The undiscovered country från 1991, för att se hur originalbesättningen avslutade sin biofilmskarriär, med lite stil och klass. De bästa episoderna från Star Trek Voyager.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Titan AE (2000) – vackra rymdskepp och gölliga fantasidjur

Kapten Korso, Cale och Akima blir hotade av styrman Preed

Handlingen.

De sista människorna lever ett hårt liv i galaxens utkant efter att Jorden totalförstörts av The Drej, en art av onda energivarelser i blå rymdskepp. Den unge Cale jobbar på ett upplag för rymdskrot och är redan vid tjugo års ålder arg på det mesta i allmänhet och på sin pappa i synnerhet. Pappan var en stor forskare som under Jordens sista dagar skapade det banbrytande rymdskeppet Titan. Men han lämnade sin son då The Drej anföll och har sedan aldrig hörts av igen. Allt Cale har kvar är en mystisk ring och en känsla av att ödet har större ting i beredskap. Då den skumme Kapten Corso erbjuder en plats på rymdskeppet Valkyrie tar Cale chansen att  finna Titan och bli ihop med den snygga Akima.

Skeppet Titan är en terraformare

Rymdskeppen!

Titan AE bjuder på många fina rymdskepp, som är datoranimerade (till skillnad från huvudpersonerna, som är handritade). Titan är en bullig steampunk-tutte som kan terraformera en hel planet. Valkyrie,  Korsos skepp, ser ut som en X-wing på stereoider. Drejernas moderskepp är en gigantisk energikristall och deras jaktskepp är som små blå demoner. Och Phoenix, som de unga älskande ”lånar” för att finna Titan, är en härligt rund liten kärra med massor av jetmotorer.

Phoenix flyger undan en explosion

Pretentionerna, look och stil?

Ja, det är verkligen en enormt ambitiös film som legendariske regissören och animatören Don Bluth försökte göra här. Vore jag från Göteborg skulle jag ha skrivit att han siktade mot stjärnorna. Titan AE vill flytta gränserna för vad en animerad långfilm kan vara, både tekniskt och tematiskt.

Gune undersöker en manick

Look och amimationsstil,

Bluth blandar animationsstilar på ett helt unikt sätt: handritat mixas med datoranimerat och pratande Disneydjur flyger hyperrealistiska rymdskepp. Produktionsdesignen är genomgående fantastisk, och det finns ett antal scener som på ett visuellt plan överträffar det mesta inom science fictiongenren. De svävande iskristallerna i Andalinebulosan är helt makalöst vackra, och man får förmodligen gå tillbaka till gamla Disneyklassikern Fantasia för att hitta liknande fantasifulla utmaningar av den tecknade filmen som medium. Men allt fungerar inte lika bra. Bluth är bäst på att animera fantasifigurer, och de mer realistiskt tecknade människorna är lite stela och trista, och märkligt 1990-talsaktiga (Corsos t-shirt och Cales frisyr).

Andalinebulosans gigantiska iskristaller och skeppet Valkyrie

Mest minnesvärda scen*

Det är hur vacker filmen är som man kommer ihåg efteråt. Titan AE är majestätisk. Man får en ganska bra bild av filmens look genom trailern, men också ett hum om filmens problem. Trailern visar en våldsam actionfilm, medan Titan AE är en ganska snäll och barnslig historia.

Domen:

Jag är ett stort fan av Don Bluth, som ju lämnade Disneys animationsavdelning mitt under arbetet med Micke & Molle, och startade sin egen konkurrerande verksamhet med det uttalade målet att återuppväcka den magi som Disneyfilmerna tappat. Jag älskar The Secret of NIMH mer än alla andra tecknade filmer. Men med Titan AE tog sig gamle Don lite vatten över huvudet, och han har tyvärr inte regisserat någon mer långfilm efter den här kassafloppen. Titan AE:s problem är att den försöker vara för många saker samtidigt. Den vill både vara en göllig tecknad rymdfilm för barn med fantasidjur – och ett rått, postapokalyptiskt drama. Men Cale och Akima är ett blodfattigt kärlekspar och filmen lider av att huvudskurken, The Drej Queen, är så anonym. Handlingen är onödigt komplex och svår att hänga med i. Inte desto mindre kan man njuta av Titan AE bara för att den är så läcker att titta på. I gengäld är den bland de vackraste rymdfilmer som gjorts.

Konceptkonst för Titan AE

Se även+

Don Bluths första tecknade långfilm efterfrigörelsen från Disney, The Secret of NIMH.
Wall-E också, förstås, för en mer lyckad postapokalyptisk vision. Och Zathura, Jon Favreaus sympatiska barnfilm.

Regi: Don Bluth och Gary Goldman
Producenter: Don Bluth och Gary Goldman och David Kirchner

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

8 humoristiska filmer om invasion från rymden

Oops, det blev visst nio filmer av bara farten, men när man väl publicerat något så är det inte bra att byta rubrik. (So much for friendly URLs)

Iron Sky är rena steampunkjulafton

Iron Sky (2012)

I den här läckert formgivna finsk-tysk-australiensiska komedi avslöjas att de sista nazisterna inte alls gav upp 1945. Nej, under ledning av sin nye führer Kortzfleisch (Udo Kier) flydde de i sina flygande tefat till månens mörka sida där de skapade en hemlig bas formad som en enorm svastika. Förvånansvärt sevärt och alldeles sanslöst snyggt designat.

Grabbers (2012)

Skräckkomedi om vad som händer då dryckesglada irländare möter den kosmiska skräcken. En mer än lovligt larvig film med massor av hjärta och kärlek till skräckgenren. Lånar friskt från filmer som Tremors och Aliens.

Mars Attacks! (1996)

Den hör inte till Tim Burtons bästa, men är helt klart en av hans mer utflippade. Jack Nicholson är kul som USA:s president som försöker välkomna de sjusärdelses otrevliga marsianerna. Och det är gott om väldigt skruvade scener, som då en mekanisk kvinna försöker lönnmörda presidenten. Massor av kärlek till genren.

Unga stjärnor som Josh Hartnett, Elijah Wood, Salma Hayek och Jordana Brewster i The Faculty

The Faculty (1998)

Ett gäng high schoolelever på kant med tillvaron är de enda som märker att skolan håller på att tas över av bodysnatchers från rymden. Det finns något djupt tillfredställande i att se skolans geeks och freaks genomskåda sammansvärjningen och besluta sig för att kämpa mot sina plågoandar, trots de dåliga oddsen. Med Elijah Wood m fl.

V miniserie (1983)

Inte recenserad av Rymdfilm. 1980-talet i dess mest extrema form: ett geni kom på idén att göra en cross over mellan Dallas och Star Wars. De första, timlånga avsnitten håller än idag. Diana är kanske den bästa rymddrottningen någonsin, och man tycker fortfarande synd om den där musen. Lagom övertydliga referenser till Förintelsen skänker någon sorts legitimitet åt en berättelse som annars mest går ut på att skjuta med strålpistol.

Är det Pacific Rim? Nej, Monsters vs Aliens

Monsters vs Aliens (2009)

Inte recenserad av Rymdfilm. Jag är inte ett jättestort fan av aminerade filmer från Dreamworks (jag är mer en Pixarkille) men ibland lyckas de få till en historia som är lagom larvig men utan att bli för hysterisk (ja, jag tittar på dig, Madagascar). Monsters vs Aliens är faktiskt en sån, överraskande kul film. Monstren är mer töntiga än skrämmande, men det är också det som gör att det blir charmigt. Inget mästerverk, men väl värd sina 1,5 timme.

Super 8

En grupp nördiga 12-13-åringar som spelar in en film på sommarlovet kommer ett riktigt mysterium på spåren, då en rymdvarelse rymmer från armén. Filmens första timme är helt fantastisk, då vi lär känna ungdomarna och deras halvtrassliga liv och spänningen byggs upp medan staden rasar samman omkring dem. Det är både starkt nostalgiskt och fräscht på samma gång. Regi: JJ Abrams.

Kidsen från Attack the block

Attack the block

Ett odrägligt ungdomsgäng i Brixton och deras offer och langare tvingas försvara sig mot en rymdinvasion. Och trots att monstren har stora klor och vassa tänder, så står det snart klart att man inte ostraffat ger sig på invånarna i Londons tuffaste förort.

Independence Day

Independence Day är en bra film på samma sätt som popcorn är gott. Den är filmvärldens motsvarighet till kolhydrater och salt. Det finns visserligen gott om ögonblick som gör att man vill dra fram skämskudden, t ex de scener då amerikanska flaggan halas fram och viftas med i motljus. Men det uppvägs med råge av ett kul persongalleri och att regissören Roland Emmerich ägnar sig åt det han gör bäst: att njutningsfullt skildra civilisationens undergång.

The Watch (2012) – Grannpatrullen stöter på patrull

Jonah Hill, Ben Stiller, Vince Vaughn och Richard Ayoade är The Watch (Seth Rogen utanför bild)

Handlingen.

Evan är en präktig men smått uttråkad förortspappa som är chef för den lokala supermarknaden. Han retar sig på traktens buspojkar men biter ihop. Då en av hans nattvakter blir mördad får Evan dock nog och startar en grupp för grannsamverkan, The Watch. Förutom Stiller består grannpatrullen av Jonah Hill, Vince Vaughn och Richard Ayoade. Problem nr 1 uppstår då den typen av verksamhet bara lockar till sig grannskapets knasbollar och kufar. Problem nr 2 är att nattvakten egentligen dödades av en utomjording som förbereder en invasion. Innan de vet ordet av, måste killarna i The Watch försvara hela mänskligheten mot en fruktansvärd fara. Men vem är på utomjordingarnas sida? Den mystiske grannen med den genomträngande blicken – vad försiggår i hans källare?

Pretentionerna?

En ganska slapp film, där utomjordingarna blir en pikant bakgrundsdetalj till gänget med kända komiker, som gör sin vanliga grej. Sidohistorierna, om bl a Vince Vaughns relation till sin dotter, är så generiska att man tycker att man har sett dem många gånger förut

Så här ser alla utomjordingar ut, som vi vet

Specialeffekter och look;

Ordinär Hollywoodkomedi. Så småningom dyker det upp utomjordingar, som är ordinära utomjordingar.

Vilket bättre ställe att samla grannpatrullen på än i en Mancave?

Mest minnesvärda scen*

Då killarna poserar med en död utomjording. Det är ganska kul ändå.

Domen:

Den hade potential till att bli som en modern Ghostbusters: antihjältar från vardagen ställs mot paranormala fenomen och ljuv komik uppstår. Flera av huvudrollsinnehavarna (främst Jonah Hill) gör fina insatser och visst skrattar jag då och då. Men det är ändp något oengagerat över hela The Watch, som känns slarvigt skriven.  Det är som om regissören Akiva Shaffer (som tidigare mest gjort Saturday Night Live)  inte kan bestämma sig för om han vill vara kul, spännande eller underfundig. Till slut trillar han mellan alla stolar och lyckas inte bli något av dem. Trots (på grund av?) flera skämt tydligt placerade under bältet.

Se istället-

Irländska Grabbers, om en liknande invasion på en liten irländsk ö. Attack the Block om en liknande invasion i en förort till London. Super 8 för JJ Abrams/Steven Spielbergs version av samma händelser.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Grabbers (2012) – fulla glada irländare vs tentakelmonster

I den här galna skräckkomedin upptäcker de båda poliserna Lisa och Ciarán och forskaren Smith att ön invaderats av bläckfiskmonster

Handlingen.

Skräckkomedi om vad som händer då dryckesglada irländare möter den kosmiska skräcken. På den lilla vindpinade Erin Island på Irlands kust händer i vanliga fall inget värre än att byns kufar dricker sig alltför fulla på den enda puben. Öns polis Ciarán hör till dem som dricker mest, även om han försöker skärpa till dig lite grann då den snygga Lisa från Dublin blir hans nya kollega. Men snart får de annat att tänka på, då en meterorit slår ned i vattnet och mystiska tentakelförsedda monster börjar attackera valar, fiskare och öbor. De liknar väldigt mycket bläckfiskmonstret från Prometheus och attackerar som facehuggers från Alien. En av öns värsta gamla suputer lyckas fånga det mindre av monstren i sitt badkar och en närmare undersökning visar på flera alarmerande fakta: monstren suger blod från människor, de är nästan omöjliga att döda, och det lilla monstret är bara Fru Facehugger. Herr Facehugger är tolv gånger så stor, i full frihet och gör sig redo för att sluka varenda människa på Erin Island. Men monstren har en svaghet: de tål inte människoblod med alkohol i. Öborna har bara ett val: de måste dricka sig så fulla som möjligt. Dags att ställa till med fest!

Filmskaparna gjorde sitt bästa för att få monstret att likna diverse onämnbara delar av den mänskliga anatomin

Rymdskeppet!

Invånarna på ön är skeptiska till varför de måste dricka så mycket hela tiden

Inget skepp, men en meteorit som slår ned i havet.

Pretentionerna?

Nä, det här är en ren tramsfilm, om än med stort hjärta.

Specialeffekter och look;

Helt OK digitala effekter för att vara ett irländskt landsbygdsdrama. Det lilla monstret är i sig ganska läbbigt och slemmigt, och det stora monstret är très Lovecraft och har ett stort tandförsett rövhål till mun.

Luckor i manus,

Låt oss inte vara så ogina att vi letar efter sådana, den här gången. Men OK, vad hände med alla småmonster som översvämmade puben? De bara gick upp i rök, eller?

Grabbersmonstret liknar den stora Facehuggern från Prometheus mer än bara lite

Domen:

En mer än lovligt larvig film med massor av hjärta och kärlek till skräckgenren. Lånar friskt från filmer som Tremors och Aliens. Men det är också en charmigt irländsk historia, med en massa kul och halvgalna bifigurer. Persongalleriet gör att det blir sevärt nästan hela vägen fram till slutet, trots att man hinner tröttna lite på monster,  fylleslag och den ganska babbliga dialogen. Grabbers avnjutes bäst över ett par öl och i glada vänners lag.

Se även+

The Faculty (1998) – en skräckkomedi i high schoolmiljö med Elijah Wood. Attack the block, en engelsk skräckkomedi om ungdomar i London som slår tillbaka en rymdinvasion.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Star Trek Insurrection (1998) – menlöst Utopia lagom hotat

Andhar Ru’afo vill vara evigt ung

Handlingen.

Data (Brent Spiner) råkar avslöja en konspiration mellan en skrupelfri amiral och de krigiska Son’a, vars groteska ledare Adhar spelas av F Murray Abraham. I hemlighet vill denna oheliga allians exploatera en paradisplanet vars ringar innehåller ett ämne som fungerar som Ungdomens källa. Kapten Picard (Patrick Stewart) och de andra får kontakt med Bak’ufolket, planetens lilla idylliska civilisation. Picard beslutar sig för att hjälpa dem att få stanna kvar i sina hem och förhindra exploateringen. Detta ställer USS Enterprise i direkt konfrontation med order från den skurkaktige amiralen.

Son’a battlecruiser – de ser åtminstone grymma ut

Rymdskeppet!

En av de första Star Trekfilmerna med helt digitala rymdskepp. Enligt uppgift är det bara en enda rymdskeppsscen där vi ser en filmad miniatyrmodell. I övrigt är det ett påkostat CGI-spektakel, där några designers uppenbarligen har gjort sitt bästa för att skapa så grymma skepp de bara kan. Son’a-skeppen ser verkligen elaka ut, på ett lågupplöst 1990-talssätt. Men deras vågade linjer och hotfullhet gör dem också lite aparta i förhållande till den ganska ljumma storyn, där själva Son’akrigarna som styr skeppen inte alls är så tuffa eller farliga. De olika delarna av filmen bildar därför inte riktigt en helhet.

Enterprise-E är snyggt i Insurrection, det kan man verkligen inte säga något negativt om.

USS Enterprise-E

Pretentionerna?

Folket Bak’u ska föreställa ett idealsamhälle. De bor i en liten socialdemokratisk by där de går omkring med lagom behagfulla miner, odlar sina egna grödor, reciterar poesi och har blonda, blåögda barn. Så småningom kommer det fram att de är odödliga eftersom de bor på en planet som skänker långt liv. Hela filmen hänger egentligen på att vi tycker att Bak’ufolket är tillräckligt ädla och fina för att vi ska unna dem att fortsätta leva sina världsfrånvända liv och ensamma i hela universum vara förskonade från att åldras och dö. Men de framstår mest som navelskådande gröna vågare, och engagemanget för deras väl och ve vill inte riktigt infinna sig. Är det missunnsamt av mig, eller är det helt enkelt nästan omöjligt att skildra Utopia på film utan att det blir tråkigt?

Specialeffekter och look;

The Pillars of Creation, ett foto från Hubble

Ömsom vin, ömsom vatten. Det är några riktigt snygga scener med Enterprise, där något NASA-fan låter skeppet flyga runt i Örnnebulosan och ”The Pillars of Creation” (som alltså är ett berömt foto från Hubble, som Rymdfilm också klippt ut en bit av till bloggens vinjett). Det är alltid härligt då någon tänker till lite hur de gestaltar den inte så tomma rymden. Med tanke på att filmen är 15 år gammal har de datoranimerade scenerna verkligen stått sig väl.

Men annat känns slappt gestaltat, framför allt Bak’ubyn som känns lika autentisk som kärlekstunneln på Gröna Lund, och de papier machégrottor som hela gänget tar sin tillflykt till alldeles för länge. Konceptet med de groteskt ansiktslyfta Son’a är mest bisarrt, och känns som en idé som förmodligen framstod som genial på någon manusworkshop men som inte gick att realisera på ett vettigt sätt.

Picard i Pippiperuk

Mest minnesvärda scen*

Kapten Picard i en sorts Pippiperuk, vid en diplomatisk mottagning, alldeles i början av filmen.

Domen:

Med rätta en av de mest bortglömda av Star Trek-filmerna. Det ser ut som en storslagen space opera, och det låter som en storslagen space opera (Jerry Goldsmiths musik är lika pampig som alltid) men handlingen är på tok för tunn för att bära upp den dramatiska inramningen. Storyn med de menlösa Bak’u och de blott småhotfulla Son’a skulle på sin höjd ha räckt till ett ordinärt avsnitt av gamla The Next Generation och definitivt inte till den långfilm som skulle vara uppföljaren till den utmärkta Star Trek First Contact. Tänker man efter lite så är det väldigt många lösa trådar i manus, och hotet mot Bak’u är inte ens så särskilt allvarligt. Det enda som skurkarna vill göra är att i hemlighet flytta på idealsamhället. Inte ens då komplotten avslöjats och alla är på flykt gör de grymma Son’askeppen något mer än att flyga på låg höjd och skjuta i luften. Riskerar egentligen någon, någonting?  Gång på gång försöker filmen bygga upp dramatik och hot, bara för att i nästa stund undanröja hotet och påbörja nästa scen, och de många ”djupa” scenerna är bara en stor klichéorgie. Det väloljade teamet med manusförfattaren Michael Piller, producenten Rick Berman och regissören Jonathan Frakes är alltför inkört i  gamla spår för att orka gestalta en historia där man som publik verkligen tror att något står på spel för Enterprises besättning. Tyvärr blev det också som om luften gick ur hela Next Generation i och med den här filmen. De gjorde ett tappert försök med Nemesis några år senare, men tyvärr överträffade de aldrig First Contact igen.

Se istället-

Star Trek II The wrath of Khan, Star Trek IV The voyage home, Star Trek VI The undiscovered country, Star Trek VII First Contact

Regi: Jonathan Frakes (som också spelar Number One)
Producent: Rick Berman
Manus: Michael Piller
Musik: Jerry Goldsmith

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

I Am Number Four (2011) – monsterbeaglar, modeller och mogadorier

Number Four (John) möter Number Six

Handlingen.

Stackars John (Alex Pettyfer). Hans styvpappa (Timothy Olyphant) tvingar honom att flytta till den tråkigaste lilla staden i Ohio och vill knappt låta honom gå i skolan för att skydda honom från stalkers. När han väl börjar i high school faller han för den vackra, smarta Sarah (Dianna Agron från Glee) men deras romans hotas av Sarahs ex, som är ledare för ett gäng sportkillar som håller skolan i skräck. Speciellt Johns nye kompis Sam (Callan McAuliffe) lider svårt av mobbarnas attacker. Så långt en helt normal high schoolfilm. Men John råkar också vara ett av de sista utomjordiska barnen från en planet som utplånats av de onda mogadorierna (som ser ut som skinheads med vassa tänder) och hans styvpappa är hans väktare som ska skydda honom tills John är vuxen. Plötsligt bryter Johns latenta superkrafter fram, och hans måste lära sig dölja dem innan han skadar någon, och innan mogadorierna hittar honom och dödar alla han tycker om. Men skurkarna är dem redan på spåren och en konfrontation är oundviklig. Sarah och Sam blir hans bundsförvanter i kampen, tillsammans med en magisk beaglehund som heter Bernie och en flicka som också har liknande krafter.

Rymdskeppet!

Inga rymdskepp, tråkigt nog. Trots att både John, hans beagle och de elaka mogadorierna är från rymden.

John och Sarah har en romans

Specialeffekter och look;

En modern look som påminner ganska mycket om TV-serien Heroes (vars tema ju filmen också delar). Superkrafter visas med hjälp av massa blå blixtar, vilket ser lite billigt och barnsligt ut i en film så pass ny som 2011. Monstereffekterna och maskerna är OK, men inte mer. I en så modern miljö, varför måste alla goda vara blonda amerikanska medelklassbarn och alla onda se ut som ryska punkare?

Sam, Bernie och John

Mest minnesvärda scen (spoilervarning!)*

Bernie i sin monsterform

Filmhistoriens enda (?) monsterbeagle! Man förstår redan från början att det är något skumt med Johns hund. Han dyker upp precis efter att de flyttat till Ohio, och man förstår att han har något att göra med en liten ödla som följde med dem i bakluckan på bilen då de flyttade från Florida. Beaglen döps till Bernie, och följer John troget genom hela filmen. Då mogadorierna till slut hinner i fatt dem på skolan så visar Bernie sitt rätta ansikte och byter skepnad till en enorm best som försvarar John mot ett mogadoriskt monster. Bernie skadas svårt och förvandlas tillbaka till beagle, och ligger avtuppad med blodet rinnande. Är det slutet för den trogna hunden? Nej, vilken tur – han klarar sig!

Mogadorierna ser ut lite som amerikanska filmer brukar skildra skinheads

Domen:

Okej, jag hör väl inte direkt till målgruppen, som jag antar är ungdomar som också gillar Twilight. Men det här är i grund och botten ett ganska konventionellt tonårsdrama där superkrafter har sprinklats som glitter på berättelsen för att få lite färg. Och så har producenten Michael Bay lagt in lite explosioner. De unga skådespelarna gör nog sitt bästa, men alla är lite för modellsnygga och lite för oengagerade (trots att de slåss för sitt liv) för att man ska köpa att deras bekymmer är äkta. De blir som talande, blonda skyltdockor. Precis som skurkarna är så utstuderat fula och onda att de också blir seriefigurer då de placeras i en nutida amerikansk miljö. Första timmen består mest av seg dialog om kärlekstrubbel och den komplicerade bakgrundshistorien. Det tar sig lite mot slutet då alla börjar slåss mot alla, och den riviga Number Six (Teresa Palmer) dyker upp tillsammans med en massa monster. Och beaglehunden liknar min egen beagle på pricken, vilket precis räddar I Am Number Four till ett godkänt betyg.

Bernie klarade sig – hurra!

Se istället-

Chronicle, för en mer realistisk vision av hur ungdomar i high school skulle ha reagerat på att få superkrafter.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Kontakt (1997) – de borde ha skickat en poet

Ellie (Jodie Foster) sitter och lyssnar, och lyssnar

Handlingen (varning för mild spoiler).

En vän kallade Carl Sagans Kontakt som ”den religiösa versionen av 2001” och det är en ganska bra beskrivning av en historia som är mer intresserad av individens utveckling än evolutionen. Dr Ellie Arroway (tonsäkert spelad av Jodie Foster) jobbar med SETI, sökandet efter utomjordisk intelligens. Hon är en briljant men smått manisk forskare, som efter sin fars för tidiga död drivs av att få kontakt med något bortom vår egen jords gränser. Andra forskare, bland annat hennes chef David Drumlin (Tom Skerrit) ser ned SETI och på Ellies ändlösa lyssnande på det statiska bruset från de enorma radioteleskopen. Genom den excentriske miljardären och filantropen Hadden (John Hurt) lyckas Ellie dock få fortsatta bidrag och dessutom tillgång till de stora teleskopen i New Mexico. Där upptäcker hon och hennes team till slut en signal från Vega som innehåller en kod som bara en intelligent avsändare kan ha skapat. Plötsligt blir Ellies forskningsområde det hetaste av alla, och nu startar en maktkamp där Drumlin försöker ta åt sig äran för upptäckten och militären vill kontrollera operationen. I koden finns ritningar till en farkost som rymmer en enda människa. Vem ska få äran att bli mänsklighetens emissarie och sätta sig i farkosten? Ellies chanser verkar mikroskopiska, sedan hon offentligt erkänt att hon är ateist. Inte ens hennes romantiska intresse, den kristne filosofen Palmer (Matthew McConaughey) verkar intresserad av att en gudlös forskare ska få vara den som först får kontakt med utomjordingar. Men Ellie ger inte upp så lätt, och det visar sig vara hennes öde att till slut få kontakt ändå. Märkligt nog genom att religiösa fanatiker (bl a Jake Busey) gör allt vad de kan för att stoppa expeditionen.

Maskinen i Kontakt

Rymdskeppet!

Då forskarna äntligen lyckas dechiffrera koden i signalen från Vega förstår de att det är en ritning till en maskin. I sann 90-talsanda har den formen av ett gigantiskt gyroskop på två pelare, och en liten kapsel hänger ovanför gyroskopet och ska släppas ned i dess mitt då svängarmarna nått tillräckligt hög hastighet. I filmen tillvaratas mystiken i bygget väl, och ingen förklarar egentligen för oss i publiken vad det är som ska hända förrän vi ser passageraren klättra in i kapseln och alltsammans börjar snurra på ett väldigt imponerande vis. ”Maskinen” hör till de element som blev klart bättre på film än i Carl Sagans ganska lågmälda roman. Och när så Ellie/Jodie till slut far iväg på sin egen rymdodyssé bjuds vi på ett väldigt vackert panorama. Med glädjetårarna strömmande susar hon fram genom galaxerna och viskar med vördnad i rösten:

No – no words. No words to describe it. Poetry! They should’ve sent a poet. So beautiful. So beautiful… I had no idea.

Jodie på väg ut i det okända

Pretentionerna? (milda spoilers)

Jag kan tänka mig att kristna vetenskapsmän tycker om Kontakt, eftersom det är trons plats i vårt moderna rationella samhälle som står i centrum. Det blir stora spänningar mellan det religiösa etablissemanget och vetenskapen då det blir allmänt känt att vi inte är ensamma i universum. Vad betyder detta för Guds existens? För Ellie framstår det till att börja med som självklart att hennes upptäckt bevisar att det inte finns någon Gud. Men genom att det inte är uppenbart för alla att hon verkligen kom iväg på sin resa så finner hon sig snart i situationen att hon själv måste kräva att andra tror på det som hon fått uppenbarat för sig. På så vis vävs trådarna av tro och vetenskap samman, och Ellie blir som en modern biblisk profet för det tjugonde århundradet.

Specialeffekter och look;

Ett riktigt episkt widescreendrama med foto av Don Burgess (Spider-Man, Forrest Gump) och specialeffekter av åtta olika SFX-team, inklusive Weta och Industrial Light and Magic. Himlarnas stjärnor gnistrar, nebulosorna virvlar, New Mexicos ökenlandskap öppnar sig mot oändligheten och själva rymdfärden är, som jag redan skrivit, spektakulär. Till de mer kuriösa detaljerna hör att president Bill Clinton har en ganska stor roll i filmen, men att alla hans scener är inklippta från tal han hållit i verkligheten. Clinton tillfrågades inte om han ville vara med. Men det ser jäkligt äkta ut.

Ska Maskinen fungera ändå?

Luckor i manus,

Det blir en smula rapsodiskt då så många element som kunde förklaras bättre i boken pressas in i filmen. John Hurts mystiske miljardär skymtar bara förbi i olika bisarra situationer och förvirrar mest. Jag tycker också att det blir lite för mycket av det goda då Palmer och Ellie står vid vackra solnedgångar och filosoferar om Guds existens. De första två gångerna är OK, men tredje och fjärde gången gick jag ut och bryggde lite mer kaffe.

Mest minnesvärda scen*

Ellies resa ut i den okända, som jag tycker visuellt överträffar Davids motsvarande resa i 2001, och dessutom är Ellies emotionella reaktion mer gripande än Davids nollställda stirrande.

Pensacola / Vega

Domen:

Filmer som skildrar Första Kontakten mellan människan och utomjordingar är en särskilt prestigefull undergenre inom science fiction, som förtjänar en egen bloggpost någon dag. Här kan vi nöjda oss med att jämföra de mesta kända exemplen: Kubrick/Clarkes 2001 och Carl Sagans Kontakt. De båda berättelserna uppvisar många likheter. Båda skildrar ett vägskäl för den mänskliga arten, den oväntade chansen till ett språng framåt. Men där 2001 är ganska hård science fiction, som framför allt kittlar vår hjärna, så är Kontakt en mjukare vision som ber oss lyssna med hjärtat. Kanske är det den religiösa aspekten som skiljer dem åt? 2001 är nämligen helt osentimental om oss nutidsmänniskor och vårt väl och ve. Vi är inte mer värda än de apor som i början av filmen förändras av sitt möte med monoliten, och som därmed också ersätts av den moderna människan. 2001 skildrar på så vis början till slutet för mänskligheten så som vi känner den, för evolutionen bär inte på något överskottsbagage. Men Kontakt är mer bekymrad över den enskilda individens möte med det okända, och hur varje människa med försiktighet kan finns en väg att närma sig faktumet att vi inte är ensamma. Först då vi är redo, då tar vi språnget. I Carl Sagans vision blir det ett själens språng för var och en, snarare än en arts död och en annans framträdande. Vilken vision är mest sann? Bjuder Sagan oss ett verkligt hopp, eller bara en sentimental dröm? Det överlåts, som i alla bra berättelser, åt oss själva att fundera över.

Se även, fler berättelser om Första kontakten+

2001, Närkontakt av tredje graden för Spielbergs optimistiska epos, Prometheus som är Ridley Scotts skräckversion av mötet och Star Trek First Contact för en tidsresevariant på samma tema.

Regi: Robert Zemeckis (Tillbaka till framtiden, Roger Rabbit, Beowulf)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Ny trailer för postapokalyptiska Oblivion med Morgan Freeman och Tom Cruise

Cruise och Freeman i Oblivion

Oavsett vad Oblivion (biopremiär 12 april) visar sig vara, så ser det ut att vara en skinande blank och mycket vacker science fictionfilm. Men filmen och dess story är fortfarande ganska mycket av ett mysterium för oss sci-fi-fans. Vi vet att Cruises rollfigur heter Jack, men det gör ju alla hans rollfigurer. Vi vet att Jack är en av få människor kvar på Jorden efter ett krig mot rymdvarelser, och vi vet att han snubblar över en konspiration. ”Inget är som du tror att det är” a la Matrix eller Moon.  Och att Morgan Freeman är en hård underjordisk ledare av något slag. That’s it. Vi antar att det finns en twist i berättelsen som det är meningen att vi inte ska veta om i förväg.

Regi Jospeh Kosinski, som är mest känd för Tron Legacy.

Jag ser fram emot filmen, om inte annat för att jag vet att Kosinsky levererar på en visuella sidan. Och jag brukar för det mesta gilla de filmer som Tom Cruise är med i. (So sue me, man ska inte blanda ihop konstnären med konstverket, remember?)

Soldier (1998) – supersoldat slåss för surdegshippies

Kurt Russell är Todd 3465, en behaviouristiskt betingad supersoldat

Handlingen.

Dystopisk rymdaction av samma manusförfattare som Blade Runner, och det är en uttalad ”sidohistoria” till det universumet. Regissör är Paul WS Anderson som också gjort Event Horizon.  Todd 3465 (Kurt Russell) uppfostras från späd ålder till supersoldat. Redan som barn lär han sig döda utan betänkligheter, och sedan strider han tillsammans med andra supersoldater i olika operationer. Han är så betingad på att vara soldat, att han är helt nollställd inför alla vanliga, mänskliga situationer. Bland annat strider han vid Tännhauser Gates, ett välkänt namn för alla Blade Runner-fans. Todds halvonde kapten, Church (Gary Busey) blir utmanövrerad av den helonde överste Mekum (Jason Isaacs) som med genmanipulation tagit fram en ny generation superdupersoldater. Todd själv anses vara så passé att han dumpas som skräp på en planet full med sopor. Där blir han funnen av en liten, idealistisk grupp flyktingar som skapat ett utopiskt minisamhälle bland soporna. De har stickade koftor, dreadlocks, stormöten och tänder levande ljus, pussas på fårfällar och odlar sina egna grönsaker. Todd gör så gott han kan för att passa in. Men snart får han återgå till det egentligen är bra på, att döda. Överste Mekum och superdupersoldaterna landar nämligen på sopplaneten och börjar öva prickskytte på Todds surdegsbakande nya kompisar. Ska han lyckas försvara sitt nya hippieliv mot sina gamla kolleger?

Skeppen, stridsvagnarna och vapnen är i alla fall ganska grymma

Rymdskeppet!

Tungt bestyckade, tungt bepansrade, ograciösa militärskepp. Förhållandevis många rymdskeppsscener, men mest som inramning till en historia som i allt väsentligt utspelas på marken.

Pretentionerna och manus?

Det är alltså en av Blade Runners manusförfattare, David Peoples, som skrivit Soldier. Kopplingen till den klassiska filmen gör de så mycket de bara kan av. Och Peoples lyckas få till en kärna i historien som skulle kunna varit intressant: de unga pojkarna som programmeras till dödsmaskiner och sedan utför alla bestialiska handlingar med ständigt samma outgrundliga min, bara för att kastas bort i det ögonblick de inte längre är de starkaste. Det finns också ett frö till ett intressant möte mellan de snälla civilisterna och den mentalt skadade soldaten. Men dessa frön lyckas inte Peoples få att gro eller blomma. Det är en sak att säga att man har ett släktskap med Blade Runner, en helt annan att visa det, och åstadkomma något med verklig substans.

Allas vår Gary Busey är med

Specialeffekter och look;

En hyfsat påkostad 1990-talslook, med drag av Mad Max.  Som alla Paul W S Andersons filmer finns det något väldigt operaaktigt över de flesta scener, med utstuderade kameravinklar och skådisar som ständigt intar märkliga poser. Tillsammans med de väldigt kulissiga kulisserna får hela filmen en ganska fejkad känsla.

Domen:

En konstig film som med en annan regissör än Paul W S Anderson hade kunnat bli mycket bättre. Kurt Russells totalt nollställda ansikte är i fokus nästan hela tiden, och utan rätt regi blir det både långtråkigt och obegripligt att titta på. Kurt, som ju annars besitter stor charm, tycks inte ha några känslor alls i rollen som Todd. Där han borde projicera behärskad känslostorm,  lyckas han mest likna en arg skyltdocka. Filmen pendlar mellan Russells stenansikte, väldigt våldsamma (och blodsprutande) slagsmålsscener och gullig sentimentalitet i flyktingarnas stad. Det är för våldsamt för att vara gulligt, men för segt för att vara en tillfredställande action. Kvar blir mest ett stort ”meh”.

Se istället-

Pandorum  och Event Horizon är två bättre rymdfilmer av Paul W S Anderson. De Tolv apornas armé är en bättre film av manusförfattaren David Peoples. The Thing är en bättre film med Kurt Russell.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter