Wing Commander (1999) – datorspelfilm på djupt vatten

Freddie Prinze Jr spelar Blair i Wing Commander

Freddie Prinze Jr spelar Blair i Wing Commander

Handlingen.

Blair (Freddie Prinze Jr) och Marshall (Matthew Lillard) är två unga och kaxiga rymdpiloter som just lämnat krigsakademin. Året är 2654 och Jorden ligger i krig med de djupröstade ödlekatterna kilrathi. Killarna kastas in i stridens hetta och får snart både skjuta ned massor av fiender och kyssa flickor. Blair är den storögt eftertänksamme av de båda kompisarna, och Freddie Prinze Jr spelar honom med ständigt uppspärrad blick och halvöppen mun. Marshall är spelevinken, och Matthew Lillard kör ungefär samma spattiga rolltolkning som han gjorde  i Scream.

Wing Commander

Tiger Claw i Wing Commander

Rymdskeppen!

Säga vad man vill om Wing Commander, men det är i alla fall många rymdskepp med. Allt från små stridsplan, Rapiers, som ser ut som lite bulligare versioner av Vipers från Galctica, till stora mäktiga slagskepp som Tiger Claw och Concordia. Tyvärr är många av skeppen ganska generiska, ja lite intetsägande. Framför allt är de inspirerade av jordisk sjöfart, och ser alltså mer ut som fartyg än rymdskepp. Tiger Claw har till och med kanoner i luckor längs med sidorna, som ett klassiskt sjörövarskepp.

Buhuu, jag är hälften Pilgrim och ingen tycker om mig..

Buhuu, jag är hälften Pilgrim och ingen tycker om mig..

Pretentionerna?

Nånting om ”pilgrimer” som är en halvt bortglömd sekt av rymdfarare som kan känna av hur de ska navigera genom nånting-nånting, och Blair är till hälften en sån och blir mobbad. Snyft. Kanske därför han ser så förvånad ut?

Kilrathi

Kilrathi – läskiga?

Specialeffekter och look;

Ganska fult. Kantiga skepp utan grace. Interiörer som ser ut som om de skruvats ihop från gamla kontrollpaneler från ett kraftverk från 1970-talet. Små rum med lågt i tak. Bara själva rymden och dess nebulosor tillåts vara lite färggranna och fantasifulla.

De ondskefulla grodkatterna kilrathi är dock filmens största visuella fiasko. De ser ut som något som ratats från fragglarna.

Luckor i manus,

SPOILERS:  De stora rymdskeppen strider som segelfartyg på 1600-talet – lägger sig jämsides och brassar av alla kanonerna på en gång. ”Ge dem en bredsida!” Fiendens ondskefulla plan är att invadera Jorden, men för att tillintetgöra hotet räcker det för människorna att få tag några små koordinater så är det bara att ligga och skjuta ned vartenda skepp som kommer inom synhåll. ”De har ingen chans att kommunicera med varandra eller upptäcka att vi har slaktat hela deras flotta!” Dålig plan, i så fall, och knappast särskilt hotfull?

Plus: ljud hörs genom vacuum i den här filmen.

Vaddå, jag dyster?

Vaddå, jag dyster?

Domen:

Inga rymdskeppsarmador i världen kan rädda en film som har dum dialog, dum historia, skurkar som inte är skrämmande och ett manus fullt av klichéer. Jag tycker synd om de unga huvudrollsinnehavarna, som uppenbart är utanför sitt element och inte verkar ha fått någon personregi värd namnet.  Man undrar när regissören och producenten Chris Roberts insåg att han kommit ut på alltför djupt vatten?  Då var det redan för sent, och både han och hans film hade redan sjunkit som en sten.

Jag kan förstå varför Chris Roberts förmodligen trodde att det skulle funka. Som skapare av det framgångsrika datorspelet Wing Commander hade han ju under hela 90-talet haft stor framgång med att blanda in filmade scener (med riktiga skådisar) i sin flygsimulator. Självaste Mark Hamill var med i datorspelversionen. Jag minns det som om det till och med pratades om att det var i datorspelen framtiden för skådespelaryrket fanns. Det verkade förmodligen ganska lätt för Roberts att sträcka ut den där utfyllnadshistorien till en hel långfilm. Men det var förstås ett misstag, för även om datorspelens mångbottnade historieberättande så småningom kan komma att ersättta förinspelade linjärt berättade filmer, så är det inget som säger att en datorspelskonstruktör blir en bra långfilmsregissör. Det är två helt olika konstformer. Filmen Wing Commander bevisar det, tillsammans med  Doom och andra mindre lyckade filmatiseringar av spel.

En av få behållningar är att vi ser tre riktiga gamla rävar i biroller: David Warner från bl a Star Trek VI, David Suchet från Poirot och Jürgen Prochnow från Das Boot. 

Se istället-

The Last Starfighter, för en barnvänlig och charmigare variant på temat, eller Starship Troopers för något blodigare.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

3 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s