Kontakt (1997) – de borde ha skickat en poet

Ellie (Jodie Foster) sitter och lyssnar, och lyssnar

Ellie (Jodie Foster) sitter och lyssnar, och lyssnar

Handlingen (varning för mild spoiler).

En vän kallade Carl Sagans Kontakt som ”den religiösa versionen av 2001” och det är en ganska bra beskrivning av en historia som är mer intresserad av individens utveckling än evolutionen. Dr Ellie Arroway (tonsäkert spelad av Jodie Foster) jobbar med SETI, sökandet efter utomjordisk intelligens. Hon är en briljant men smått manisk forskare, som efter sin fars för tidiga död drivs av att få kontakt med något bortom vår egen jords gränser. Andra forskare, bland annat hennes chef David Drumlin (Tom Skerrit) ser ned SETI och på Ellies ändlösa lyssnande på det statiska bruset från de enorma radioteleskopen. Genom den excentriske miljardären och filantropen Hadden (John Hurt) lyckas Ellie dock få fortsatta bidrag och dessutom tillgång till de stora teleskopen i New Mexico. Där upptäcker hon och hennes team till slut en signal från Vega som innehåller en kod som bara en intelligent avsändare kan ha skapat. Plötsligt blir Ellies forskningsområde det hetaste av alla, och nu startar en maktkamp där Drumlin försöker ta åt sig äran för upptäckten och militären vill kontrollera operationen. I koden finns ritningar till en farkost som rymmer en enda människa. Vem ska få äran att bli mänsklighetens emissarie och sätta sig i farkosten? Ellies chanser verkar mikroskopiska, sedan hon offentligt erkänt att hon är ateist. Inte ens hennes romantiska intresse, den kristne filosofen Palmer (Matthew McConaughey) verkar intresserad av att en gudlös forskare ska få vara den som först får kontakt med utomjordingar. Men Ellie ger inte upp så lätt, och det visar sig vara hennes öde att till slut få kontakt ändå. Märkligt nog genom att religiösa fanatiker (bl a Jake Busey) gör allt vad de kan för att stoppa expeditionen.

Maskinen i Kontakt

Maskinen i Kontakt

Rymdskeppet!

Då forskarna äntligen lyckas dechiffrera koden i signalen från Vega förstår de att det är en ritning till en maskin. I sann 90-talsanda har den formen av ett gigantiskt gyroskop på två pelare, och en liten kapsel hänger ovanför gyroskopet och ska släppas ned i dess mitt då svängarmarna nått tillräckligt hög hastighet. I filmen tillvaratas mystiken i bygget väl, och ingen förklarar egentligen för oss i publiken vad det är som ska hända förrän vi ser passageraren klättra in i kapseln och alltsammans börjar snurra på ett väldigt imponerande vis. ”Maskinen” hör till de element som blev klart bättre på film än i Carl Sagans ganska lågmälda roman. Och när så Ellie/Jodie till slut far iväg på sin egen rymdodyssé bjuds vi på ett väldigt vackert panorama. Med glädjetårarna strömmande susar hon fram genom galaxerna och viskar med vördnad i rösten:

No – no words. No words to describe it. Poetry! They should’ve sent a poet. So beautiful. So beautiful… I had no idea.

Jodie på väg ut i det okända

Jodie på väg ut i det okända

Pretentionerna? (milda spoilers)

Jag kan tänka mig att kristna vetenskapsmän tycker om Kontakt, eftersom det är trons plats i vårt moderna rationella samhälle som står i centrum. Det blir stora spänningar mellan det religiösa etablissemanget och vetenskapen då det blir allmänt känt att vi inte är ensamma i universum. Vad betyder detta för Guds existens? För Ellie framstår det till att börja med som självklart att hennes upptäckt bevisar att det inte finns någon Gud. Men genom att det inte är uppenbart för alla att hon verkligen kom iväg på sin resa så finner hon sig snart i situationen att hon själv måste kräva att andra tror på det som hon fått uppenbarat för sig. På så vis vävs trådarna av tro och vetenskap samman, och Ellie blir som en modern biblisk profet för det tjugonde århundradet.

Specialeffekter och look;

Ett riktigt episkt widescreendrama med foto av Don Burgess (Spider-Man, Forrest Gump) och specialeffekter av åtta olika SFX-team, inklusive Weta och Industrial Light and Magic. Himlarnas stjärnor gnistrar, nebulosorna virvlar, New Mexicos ökenlandskap öppnar sig mot oändligheten och själva rymdfärden är, som jag redan skrivit, spektakulär. Till de mer kuriösa detaljerna hör att president Bill Clinton har en ganska stor roll i filmen, men att alla hans scener är inklippta från tal han hållit i verkligheten. Clinton tillfrågades inte om han ville vara med. Men det ser jäkligt äkta ut.

Ska Maskinen fungera ändå?

Ska Maskinen fungera ändå?

Luckor i manus,

Det blir en smula rapsodiskt då så många element som kunde förklaras bättre i boken pressas in i filmen. John Hurts mystiske miljardär skymtar bara förbi i olika bisarra situationer och förvirrar mest. Jag tycker också att det blir lite för mycket av det goda då Palmer och Ellie står vid vackra solnedgångar och filosoferar om Guds existens. De första två gångerna är OK, men tredje och fjärde gången gick jag ut och bryggde lite mer kaffe.

Mest minnesvärda scen*

Ellies resa ut i den okända, som jag tycker visuellt överträffar Davids motsvarande resa i 2001, och dessutom är Ellies emotionella reaktion mer gripande än Davids nollställda stirrande.

Pensacola / Vega

Pensacola / Vega

Domen:

Filmer som skildrar Första Kontakten mellan människan och utomjordingar är en särskilt prestigefull undergenre inom science fiction, som förtjänar en egen bloggpost någon dag. Här kan vi nöjda oss med att jämföra de mesta kända exemplen: Kubrick/Clarkes 2001 och Carl Sagans Kontakt. De båda berättelserna uppvisar många likheter. Båda skildrar ett vägskäl för den mänskliga arten, den oväntade chansen till ett språng framåt. Men där 2001 är ganska hård science fiction, som framför allt kittlar vår hjärna, så är Kontakt en mjukare vision som ber oss lyssna med hjärtat. Kanske är det den religiösa aspekten som skiljer dem åt? 2001 är nämligen helt osentimental om oss nutidsmänniskor och vårt väl och ve. Vi är inte mer värda än de apor som i början av filmen förändras av sitt möte med monoliten, och som därmed också ersätts av den moderna människan. 2001 skildrar på så vis början till slutet för mänskligheten så som vi känner den, för evolutionen bär inte på något överskottsbagage. Men Kontakt är mer bekymrad över den enskilda individens möte med det okända, och hur varje människa med försiktighet kan finns en väg att närma sig faktumet att vi inte är ensamma. Först då vi är redo, då tar vi språnget. I Carl Sagans vision blir det ett själens språng för var och en, snarare än en arts död och en annans framträdande. Vilken vision är mest sann? Bjuder Sagan oss ett verkligt hopp, eller bara en sentimental dröm? Det överlåts, som i alla bra berättelser, åt oss själva att fundera över.

Se även, fler berättelser om Första kontakten+

2001, Närkontakt av tredje graden för Spielbergs optimistiska epos, Prometheus som är Ridley Scotts skräckversion av mötet och Star Trek First Contact för en tidsresevariant på samma tema.

Regi: Robert Zemeckis (Tillbaka till framtiden, Roger Rabbit, Beowulf)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

16 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s