Argo (2012) – nervigt om fejkad rymdfilm

Ben Affleck spelar mot Bryan Cranston från Breaking Bad

Handlingen.

Argo är en hemlig operation för att föra amerikansk ambassadspersonal i säkerhet från Teheran, mitt under brinnande islamisk revolution 1980. Men Argo är också en otroligt cheesy rymdfilm som en CIA-agent (Ben Affleck) hittar på som täckmantel tillsammans med en makeupartist (John Goodman) och en gammal filmproducenträv (<3 Alan Arkin). Hade det inte varit för att filmen verkligen baseras på helt sanna händelser hade man nog tyckt att det var den mest vansinniga idé man hört. Men vad som faktiskt hände är att produktionen av science fictionfilmen Argo drog igång, concept art och kostymer togs fram tillsammans med en affisch, och så började producenten ge intervjuer där han hävdade att de skulle göra nästa Stjärnornas Krig och att filmen skulle spelas in i Iran. Sedan fick agenten Tony Mendez resa till Iran med sex falska kanadensiska pass för att försöka lära de gömda diplomaterna hur man utger sig för att vara ett filmteam.

Rymdskeppet, specialeffekter och look;

För att inte göra någon purist besviken måste jag vara tydlig med att det inte förekommer några rymdscener i Argo. Inga riktiga rymdvarelser syns till. Dramafilmen Argo är en realistisk thriller om den fejkade produktionen av en film som mest liknar Flash Gordon eller John Carter. 90% av filmen handlar om flykten från Teheran och tidens kläder och frisyrer är minituöst skildrade. Det är nästan dokumentärkänsla på vissa scener. 10% handlar om rymdfilmen Argo och säger mycket om hur science fiction i slutet av 1970-talet var den allra hetaste genren. Den som hade en Star Wars-liknande historia kunde sälja den till filmbolagen, som skrek efter nytt material. Vi får bland annat se en scen från Beverly Hilton där alla skådisar visar upp sig i pressen i sina rymdkostymer som ett PR-trick som ska övertyga iranska myndigheter om att filmen verkligen är äkta. Där ser vi galaktiska drottningar, C3P0-kopior, en blå chewbacca och vakter inspirerade av Tusen och en natt. Helt vansinnigt att någon gick på det, kanske man kan tycka idag. Men om man har sett Flash Gordon, Battle beyond the stars eller The black Hole (som alla producerades under just dessa år) så vet man att fejk-Argo la sig ganska nära verkligheten ändå. Affleck reser så till Teheran med sina storyboards och använder dem vid flera tillfällen för att snacka sig fram och övertyga skeptiska revolutionära soldater. Att till och med iranska fanatiker med kalashnikovs rycks med av de svartvita serieteckningarna på kartong säger också mycket om rymdfilmsgenrens förmåga att fånga vår fantasi och göra oss till barn på nytt.

Pretentionerna?

Aldrig har väl amerikaner stått lägre i kurs än i Teheran åren efter revolutionen 1979. Argo vill ge oss inblick i hur det var att befinna sig mitt i denna storms öga.

Luckor i manus,

Inga, vad jag kunde se.

Kan de övertyga soldaterna?

Mest minnesvärda scen*

De bestående minnena från Argo är de pseudodokumentära scenerna från våldets Teheran, där tusentals människor var ute på gatorna, redo att avrätta vem som helst för vad som helst. Då de gömda diplomaterna första gången ger sig ut på stan i sin filmteamsförklädnad kör deras folkvagnsbuss rakt in i en demonstation, och människor börjar attackera bilen med slag och slagord.

Domen:

Rättframt, nervigt, svettigt och samtidigt med glimten i ögat. Argo är högstatusthrillern om en falsk lågstatusfilm, och den förtjänar varenda Oscar och Golden Globe den har fått. Hatten av.

Se även+

Kombinera gärna med de filmer jag länkar till här ovanför: verklighetens Star Wars-kopior från samma tid. De är ofta underhållande, på ett skämskuddevis.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Thor (2011) – Arthur C Clarkes tredje lag åskådliggjord, i tights

USA 2011, regi: Kenneth Branagh, producent: Kevin Feige

Heimdall (Idris Elba) styr maskinen som öppnar maskhålet, AKA Bifrost

Handlingen.

I denna Marvelfilm framgår det att Asgård egentligen är en högt stående och tekniskt avancerad civilisation på andra sidan galaxen. Bifrost, bron som leder mellan världarna, är ett maskhål i rymdtiden. Den unge och kaxige Thor (Chris Hemsworth) ådrar sig sin fader Odens (Anthony Hopkins) vrede och blir förvisad till Jorden. Lillebror Loke (Tom Hiddleston) konspirerar samtidigt med isjättarna för att störta Oden och själv ta makten i Asgård.

Maskhålsgeneratorn med bifrost, och Asgård i bakgrunden

Teknologin!

En av science fictions allra största författare, Arthur C Clarke, har formulerat tre lagar för framtidsförutsägelser. De lyder så här:

1. When a distinguished but elderly scientist states that something is possible, he is almost certainly right. When he states that something is impossible, he is very probably wrong.
2. The only way of discovering the limits of the possible is to venture a little way past them into the impossible.
3. Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic.

Den tredje punkten har alltid fascinerat mig, speciellt för att den sätter fingret på att gränsen mellan genrerna ”sci-fi” och ”fantasy” inte alltid är solklar. Vid vilken nivå blir teknologin så komplex och förfinad att den framstår som magisk? Och är det inte så att teknologi från en mer avancerad civilisation ofta framstår som just magisk för människor från mer primitiva samhällen? Vi kan ta palantirerna från Sagan om Ringen som exempel. De har formen av glasklot som kan användas för att kommunicera över stora avstånd, ungefär som sfäriska iPhones med ständig uppkoppling.  I hobbitarnas ögon är det magiska stenar, men Tolkien säger uttryckligen att de tillverkats av en skicklig hantverkare. Är det teknologi, eller magi? Samma fråga kan man förstås ställa om Härskarringen också – detta under av informationsteknologi.

I Marvels version av de nordiska gudasagorna är Thor inte bara en superhjälte i tights, utan han kommer definitivt från rymden och från en civilisation så tekniskt avancerad att Clarkes tredje lag gäller. Natalie Portmans rollfigur nämner t o m Clarkes tredje lag. I Marveluniversum dyrkade de gamla vikingarna Oden och Thor som gudar i sin primitiva fruktan inför teknologi de inte förstod sig på, men asarna själva ser ned på människorna och deras vidskepelse. Thors hammare är alltså endast ett högteknologiskt vapen bland andra. En robot, The Destroyer, vaktar Asgård skattkammare med sin dödsstråle.  Bifrosts legendariske väktare, guden Heimdall (Rymdfilms älskling Idris Elba) styr i filmversionen helt enkelt en maskin, maskhålsgeneratorn, för att kontrollera vem som passerar in och ut ur Asgård.

Thor vs The Destroyer

Pretentionerna och manus?

Det är en mycket speciell och högstämd (smått uppblåst) stämning över alla scener från Asgård – förmodligen en helt medveten estetik. Och om man är ute efter det loftiga och högstämda är det förstås ett genidrag att anlita Shakespeareexperten Kenneth Branagh som regissör, och att ha Anthony Hopkins i rollen som Allfadern. Det blir den rätta pompösa känslan då. Förmodligen är det meningen att Thors gudalika högdragenhet ska konstrastera på ett kul sätt mot det amerikanskt bredbenta och vardagliga, men det funkar inte lika bra. Thor är som bäst då gudar i cape och tights står alldeles blickstilla och pratar om gudomliga ting.

Tom Hiddleston som Loke

Specialeffekter och look;

Asgård i Thor har ingenting med min egen inre bild av asarnas boning att göra. Jag var intresserad av nordisk mytologi som liten  och slukade den illustrerade boken ”Gudar och hjältar i nordisk mytologi”. Genom den bildade jag mig en uppfattning om Asgård som en samling stora trähus på ett bergskrön, inte alls som Marvels steroidversion med tinnar och torn, guld och marmor. På samma sätt är det med asarna själva. Tor i sagorna var ju en jordnära typ som skrattade, älskade och drack, och krigarna i Valhall har jag alltid föreställt mig som Ronjas rövarband. I Thor är asarna mer av olympisk karaktär: förnäma, renskrubbade, vältaliga och förfinade på ett vis som känns mycket ovikingskt. Men jag gillart! Det är en vansinnig, men skojig, version.

Dessutom innehåller Thor några mycket läckra rymdscener, inspirerade av de berömda nebulosafotografierna från Hubbleteleskopet. Regnbågsbron Bifrost, dess väktare och environger är filmens klart mest lyckade designkoncept.

Valhall i Thor är inget vikingahus

Mest minnesvärda scen*

Tom Hiddleston stjäl alla scener han är med i, och framför allt Lokes konfrontation med Oden i Asgårds skattkammare är minnesvärd. Det är ingen slump att just Loke/Hiddleston fick äran att vara huvudskurk i Joss Whedons betydligt större film om Avengers.

Bifrost medan maskhålet används

Domen:

Så länge vi håller oss i fantasirikena Asgård och Jotunheim fungerar den färgstarka men något uppstyltade mashupen mellan science fiction och fantasy. Men Thor blir ju förvisad av sin pappa och landar på Jorden, och både han och filmen faller då platt till marken. Den småstad han landar i är så generisk att den inte har ett enda utmärkande drag eller en enda minnesvärd invånare. Han träffar på två mycket förvirrade forskare, spelade av de likaledes förvirrade Natalie Portman och Stellan Skarsgård. Manus säger till och med att Natalie ska få ihop det med Thor, men vad de ser hos varandra framgår tyvärr inte. Det är några kul scener med agenterna från S.H.I.E.L.D som räddar mitten av filmen, men det är först då Thor och Loke återvänder till Asgård som det blir engagerande igen. Det är helt enkelt rymdfilmsdelen som gör Thor sevärd.

Jag beundrar Natalie Portman mycket, men detta är inte hennes största ögonblick som skådespelare

Se även+

The Avengers (2012) för mer av Thor och Loke. Chronicles of Riddick (2004) för en space opera med ännu större rustningar. Dune (1984) för fler ädlingar i rymden.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Allra första videon från nya Riddick med Vin Diesel (2013)

Vin Diesel själv har precis lagt ut en video på sin Facebooksida som visar 21 sekunder från den helt nya filmen om Riddick som kommer i höst. Den ska vara mer lik Pitch Black än Chronicles of Riddick, har de lovat. Alltså färre plastrustningar och mer skräck. Men säkert massor av muskler. Jag är försiktigt positiv.

Riddick 3 börjar med honom på tronen

Senaste Star Trek-trailern visar mer om Cumberbatch och Enterprise som kraschar

USS Enterprise i Star Trek Into Darkness

Nu har ytterligare en trailer för JJ Abrams Star Trek Into Darkness kommit. Lite mer dialog i den här jämfört med den förra trailern som kom för tio dagar sedan. Vi får bland annat veta att ”John Harrison” (spelad med pregnans av Benedict Cumberbatch) var en av Starfleets främsta agenter, innan han bestämmer sig för att bli terrorist och attackera London. Tidigt i trailern verkar det också som om Benedict attackerar Starfleets huvudkvarter i San Francisco under ett möte som handlar om hans förra attack. Vi får också se mer av det Star Warsliknande skeppet som åker i ett trångt utrymme som är misstänkt likt Dödsstjärnans inre. Enterprise är med lite mer den här gången och vi får se en längre sekvens då skeppet störtar från omloppsbana och kraschar i havet (?)

Och, onödigt och småsexistiskt, så visas Alice Eve (som spelar Carol Marcus) i bikini, till synes helt omotiverat.

Biopremiär 17 maj

Transformers (2007) – ihåliga jätterobotar

Robotarna är otroligt detaljerade, och glänser fint i strålkastarljuset

Handlingen.

Der här är vad vi brukade kalla för en explofilm när vi var små. Michael Bay bjuder på så mycket action att det är minst en sak som går sönder i varje scen. Tonårskillen Sam (Shia LaBeouf) har svårt att imponera på granntjejen Mikaela (Megan Fox) och kämpar hårt för att inte vara en loser. Men hans liv förändras då han köper en gammal gul Camaro, som visar sig vara den utomjordiska jätteroboten Bumblebee, som tillhör en ras av maskiner som kan transformera sig till nästan vad som helst. Snart blir Sam indragen i kampen mellan de goda Autobot-robotarna och deras onda motsvarigheter Decepticons, som är ute efter robotkraftkällan Allspark som regeringen har gömt under Hooverdammen. Men innan de kan rädda Jorden måste de övertyga försvarsministern (Jon Voight) och USA:s militär att inte alla transformers är fiender.

Shia laBeouf och Megan Fox har huvudrollerna

Rymdskeppen…?

Varje jätterobot är som ett rymdskepp i sig, och i filmen slår Optimus Prime & co ned som brinnande meteoriter och förvandlar sig först efter nedslaget till sina bilinspirerade jordiska former.

Pretentionerna?

Första prio för Michael Bay då han filmatiserar Hasbos klassiska leksaksrobotar är självklart att underhålla, framför allt en manlig publik under 22 år. Mission accomplished: applåderna stod högt i tak då vi såg den här på bio way back in 2007.

Optimus Prime är autobots ledare

Specialeffekter och look;

Man kan lugnt säga att Transformers är en film som vilar på tre pelare: 1) Shia LaBeouf som hoppar omkring och skriker, 2) Megan Fox  och så 3) superhäftiga, glänsande jätterobotar som slår sönder saker. Av dessa tre är det robotarna som funkar bäst. De är verkligen superhäftiga, och speciellt metamorforserna mellan robotform och den alternativa formen är väldigt fina. Men faktiskt har specialeffektmakarna lite problem med skalan på sina stora maskiner: ofta ser de ut som små robotmodeller som filmats med världens bästa stop-motionteknik. Det är något som saknas i 3D-renderingen, förmodligen rör sig robotarna lite för snabbt för att ögat ska uppfatta dem som stora eller så är de för perfekt i skärpa hela tiden. Följaktligen ser de lite ut som leksaksrobotar, och det slår mig nu att det möjligen är en avsiktlig effekt. Transformers är ju från början just plastleksaker för barn. En hyllning till rötterna, kanske?

Allspark är först enormt stor och tung, men sen krymper den till handväskestorlek på två sekunder

Luckor i manus,

För att alls kunna se en sådan här film måste man acceptera premissen med jätterobotar som kan förvandla sig till vad som helst, men väljer att bli bilar, lyckas leva i hemlighet trots att de slåss på gatorna, och blir kompisar med en vanlig pojke. OK, vi kör på det. Men ska vi bara svälja alla de andra hålen i manus, så stora att Optimus Prime kan köra igenom dem i sin långtradarform? Här är några av de värsta manusluckorna:

• 

  Allspark efter krympandet

  Allspark är först en megapjäs på 100 x 100 x 100 meter, som är så tung att den slagit ned genom marken till hälften. Se bilden ovan – se hur små människorna är. På ungefär två sekunder viker den så ihop sig och förvandlas till en kub med samma storlek och vikt som en rejäl handväska. Vart tar all den där massan vägen?

• En japansk mobiltelefon som bombarderas med strålning från Allspark förvandlas till en liten robot som pratar låtsasjapanska.
• Halva Los Angeles slås sönder i slutstriden, och människor flyr för sina liv längs gatorna. Men strax efter inleds en mörkläggningsoperation, där försvarsministern klappar sig själv på axeln och säger att alla bevis har förstörts. Att ingen skulle noterar (och filmat) ett krig mellan jätterobotar, ens i LA, gör att man undrar vilken värld den här storyn utspelas i. Inte vår uppkopplade i alla fall.
• Decepticons hackar Airforce One, planterar ett datavirus och slår på så vis ut hela den amerikanska militärens kommunikationssystem. Men en kvart senare hittar försvarsministern en gammal radiosändare (täckt av spindelväv!) som en nörd med hjälp av en gammal PC och en skruvmejsel får att skicka en nödsignal. Som går till flygvapnet, som helt uppenbart inte har några som helst kommunikationsproblem. Senare i filmen är det ingen som har några problem med det utomjordiska dataviruset.
• Robotarna är känsliga för kyla (blir paralyserade) men har inga problem med att åka genom den kalla rymden.
• Elitstyrkan som leds av Josh Duhamel hotar sina egna överordnade, inklusive försvarsministern, med sina vapen. Inga repressalier.
• Optimus Prime, denna magnifika robot som just flugit genom universum för att landa på jorden, kan inte flyga då han trillar ned från ett höghus i Detroit.

Mest minnesvärda scen*

Sams föräldrar

Jag är lite svag för Sams odrägliga och naiva föräldrar som ständigt hackar ned på honom, och eftersom de fick en större roll i Transformers 2 och 3 tror jag inte att jag är ensam.

Att Sam i den första filmen är en överspänd men trots allt helt vanlig pojke, i ett vanligt förortshus och med vanliga kompisar, gör att Transformers känns lite grundad i verkligheten. I de båda uppföljarna blir Sam en allmän outsider som verkar sakna allt existensberättigande utanför äventyrets ram.

Josh Duhamel och Shia laBeouf i Transformers

Domen:

Min inre elvaåring tycker att det är coolt med jätterobotar som slåss. Min yttre fyrtioåring tycker att denna första film visserligen är den klart bästa i trilogin, men att Michael Bays tolkning av Transformers på många sätt förkroppsligar allt som är fel med Hollywood i allmänhet och 00-talets sci-fi-blockbusters i synnerhet. Det ser makalöst fint ut, och är på alla sätt ett skickligt filmhantverk med bra klippning, nyskapande ljuddesign, snyggt använd musik och fantasifull art direction. Men samtidigt är det ett i stort sett själlöst projekt, där det mest går ut på att förstöra så mycket som möjligt. Filmen är två timmar och tjugofem minuter lång, och ungefär halvvägs in får man ont i skallen av alla explosioner och Shia laBeouf som försöker överrösta dem genom framvrålade repliker. Det bjuds på massor av dramatik, men ekar ihåligt. Ska du som vuxen se den här filmen? Det beror på om du har en elvaåring att se den med – en riktig, eller din egen inre.

Se istället-

Robotälskare får inte missa Jon Favreaus betydligt mer sympatiska Iron Man och Iron Man 2, eller Joss Whedons The Avengers.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

10 skrämmande filmer där väggen mellan dimensionerna rasar

Vad är ungdomarna i Cabin in the woods villiga att offra för att blidka gudarna?

Vad är världsrymden, egentligen? Är det bara utrymmet mellan stjärnor och planeter i vårt eget universum, eller skulle det kunna vara utrymmet mellan alla världar i alla tänkbara universa? Från vårt mänskliga perspektiv, spelar det någon roll? För även om vi hävdar att ”rymden” är begränsad till det vi kan observera med mänsklig teknologi (t ex i ett teleskop) så förutsäger forskarnas teorier att det finns betydligt mer precis bortom horisonten. Om strängteorin stämmer finns det kanske 26 dimensioner, och kvantmekaniken förutsäger att det existerar många parallella universa. Och vilken sträcka är egentligen kortast: 26 ljusår, eller 26 dimensioner? Så även om min rymdfilmsblogg (och rymdfilmsgenren i stort) framför allt rör sig i vår egen rymdtid, så finns inom science fiction den närbesläktade premissen att väggarna mellan dimensioner och parallella världar ständigt riskerar att kollapsa och släppa igenom något från Andra sidan. From Beyond, som HP Lovecraft skulle ha sagt.

Cthulhu

I inlägget Därför behöver vi berättelser om rymden har jag redan skrivit lite om genren kosmisk skräck, som kännetecknas av att människan ställs inför det totalt främmande från en annan värld. Framför allt menade jag då filmer som utspelar sig i vår egen fysiska rymd, med paradexemplen Alien och Prometheus. Men just idag tänkte jag alltså vidga rymdbegreppet till att omfatta samtliga 26 dimensioner och tipsa om ett antal kosmiska skräckfilmer där Något Fruktansvärt lyckas bryta ned barriären till vår värld och tränga sig igenom från en annan dimension. Häng med på en spoilerfylld resa till tentakelland!

Hellboy (2004)
regi: Guillermo del Toro, producent: Lawrence Gordon m fl

OgdruJahad frambringar apokalypsen

Handlingen? Ockultister och nazister försöker frambringa apokalypsen genom att öppna en portal ut i rymden, där de fruktansvärda Ogdru Jahad bidar sin tid, inspärrade i ett kristallfängelse. De råkar av misstag ta med sig demonen Hellboy över gränsen till vår värld, och världens öde hänger på om han bejakar sin helvetiska sida eller följer sin fosterfars goda föredöme.

Tentaklerna? Om det är någon som vet hur man gestaltar uråldriga, ondskefulla gudar så är det mexikanska regissören Guillermo del Toro. Han har läst på sin lovecraftiska Cthulhu-mytologi och ger Ogdru Jahad-gudarna groteska proportioner. Man kan förstås, i sann kosmisk skräckanda, bara ana dem, då deras gigantiska tentakler sträcker sig ned från stormskyarna över ödelagda städer. Mot slutet av filmen får vi också se Hellboy bekämpa ”the behemoth”, en av bläckfiskgudarna nedstigen i köttet.

OgdruJahad är de gamla gudarna som vill slippa fria från fängelset

Cloverfield (2008)
regi: Matt Reeves, producent: JJ Abrams

Cloverfieldmonstret verkar förvirrad och ledsen. Och arg!

Handlingen? Genom en handkamera får vi följa några ungdomars helg i New York, då plötsligt något enormt slår ned i staden och går lös mellan skyskraporna. Snart råder kaos i miljonstaden, och våra huvudpersoner tvingas fly för sina liv. Cloverfield var en kultfilm redan innan sin release, på grund av den kryptiska marknadsföringen som inte avslöjade annat än att det var någon sorts katastroffilm. I mitt tycke en av de bättre monsterfilmer som gjorts, och egentligen värdig en egen full recension på Rymdfilm.

Tentaklerna? Strikt talat vet vi inte om Cloverfieldmonstret kommer från rymden eller från en annan dimension (den trillar i varje fall ned från himlen). Proportionerna är enorma, men några tentakler ser vi inte. Snarare liknar vår vän en jättelik, vinglös fladdermus som går på knogarna. Den verkar väldigt sur, ungefär som om den inte riktigt förstår varför den hamnat på ett så ogästvänligt ställe som New York. Jag tycker nästan lite synd om den. Nej, förresten.

The Mist (2007)
regi, manus och producent: Matt Darabont

Behemoth i The Mist är det största av alla monster

Handlingen? En pappa och hans son fångas tillsammans med andra småstadsbor i en stormarknad då en tjock dimma väller in över stan bortifrån armébasen. I dimman döljer sig fasor som arméns experiment släppt igenom från andra dimensioner. The Mist baseras på en av mina favoriter bland Stephen Kings långa noveller, men med ett antal nya, riktigt ondskefulla twistar mot slutet, helt i den tidige Kings anda. Jag har alltid tyckt att skräckberättelser ska sluta olyckligt för att riktigt kännas.

Tentaklerna? Det kryllar av hungriga monster i alla storlekar, från sådana man kan krossa med sin känga till enorma, åttafotade spindellika varelser som tornar upp sig över trädtopparna. Huggtandsförsedda tentakler slår sig genom garagedörren och sliter ut människorna i dimman. Här har verkligen alla barriärer mot en sjuk och mycket fasansfull värld raserats.

Ghostbusters (1984)
regi och producent: Ivan Reitman, manus: Dan Aykroyd och Harold Ramis

Marshmallowgubben från Ghostbusters är en klassiker

Handlingen? Du har sett den här, men jag vill påminna om att huvudskurken är den sumeriske förstörelseguden Gozer, en typisk figur från en annan dimension. Spökena som invaderar stan är bara Gozers förlöpare.

Tentaklerna? Mot slutet tar Gozer formen av den enorme marhmallowgubben som hotar New York med ödeläggelse.

John dies at the end (2012)
Regi, manus och producent: Don Coscarelli

Dave i John Dies At The End

Handlingen? En journalist kommer en märklig story på spåren. Är det bara ungdomar som knarkar och hallucinerar eller har kompisarna Dave och John verkligen kommit i kontakt med en parallell och demonisk verklighet? Ett antal riktigt våldsamma dödsfall där flera personer exploderat efter att ha injicerat en svart vätska tyder på något annat än vanlig överdos. En stundtals riktigt charmig (tro’t eller ej) och rolig surrealistisk skräckkomedi, som en hipsterversion av Bill and Ted’s Excellent Adventure, eller något sådant.

Köttmonstret i John dies at the end

Tentaklerna? Mest minnesvärd är demonen av kött som vi får träffa alldeles i början av John dies at the end. Han har en kalkon som huvud, biffar och laxar som kropp och korvar som fingrar. Gross out! Som grand finale får vi för en gångs skull färdas in i den andra dimensionen och träffar på – surprise, surprise – ett enormt, tentakelförsett monstrum!

Hellraiser (1987)
Manus och regi: Clive Barker

Pinhead från Hellraiser

Handlingen? En girig man och hans älskarinna råkar öppna en dörr till helvetet med en magisk box. Deras liv och död blir snart en oändlig plåga. Av brittiske författaren Clive Barker, som har en hängiven fanskara. Rekommenderas, men inte för den svagmagade. Du är inte ett fan av kultskräckfilmer om du inte har sett den här i oklippt version. Själv såg jag den på en så skraltig VHS-kassett att det knappt gick att urskilja slakten som pågick. Lika bra det kanske, för min oskyldiga 16-åriga själs skull.

Tentaklerna? Nja, mer spikar i skallbenet och krokar som sliter köttet från kroppen. Demonernas ledare heter Pinhead, och är en av skräckfilmshistoriens stora ikoner. Synd bara att Hellraiser följdes av så erbarmligt dåliga uppföljare. Endast ettan är sevärd.

HP Lovecrafts From Beyond (1987)
Manus (del) och regi: Stuart Gordon

I Lovecrafts From Beyond öppnas en portal till en annan dimension och förvandlar forskarna

Handlingen? Mycket löst baserad på en novell med samma namn av Lovecraft, i regi av Stuart Gordon som gjort sig en liten och mycket våldsam filmkarriär på att göra vansinnigt blodiga adaptioner av skräckmästarens berättelser (Re-Animator är också Stuart Gordons verk). I From Beyond öppnar några forskare en portal till – du gissade det – en annan dimension – och förvandlas till – du gissade det – tentakelförsedda kannibalmonster.

Tentaklerna? Ett veritabelt filmskräckkabinett från 80-talet, med de knasigaste plastmonster du kan tänka dig. Idag upplever man det som mer bisarrt än verkligt skrämmande. I filmen fungerar det så att de som blir bitna av varelser från Andra sidan förvandlas själva och får en liten tentakel i pannan, där all deras kraft sitter. Biter du av den, så besegrar du monstret.

The Ancient Ones, urgamla gudar, bryter sig fria

Cabin in the woods (2012)
Manus, regi och producent: Drew Goddard och Joss Whedon

Handlingen? Här är en film jag verkligen inte vill spoila, så jag nöjer mig med att säga att det är en dubbeltwist på varje skräckfilmskliché du någonsin sett.

Tentaklerna? Mycket Cthulhu igen – ”the ancient ones” är inspärrade i väntan på att få slippa lös och ödelägga världen. Vad är vi villiga att göra för att hålla deras fängelse intakt? En enorm hand som sveper fram över himlen är den glimt vi hinner få.

Pacific Rim (2013)
regi, manus och producent: Guillermo del Toro, Travis Beacham

Guillermo del Toros Pacific Rim

Handlingen? Guillermo är enda regissören med två filmer på listan, och den här kommer först i sommar. Det är en hyllning till japanska genren kaiju (som Godzilla är mest kända exemplet på) och går ut på att en dimensionsportal öppnas på havets botten och släpper igenom ett antal bestar. Mänskligheten måste försvara sig med det enda logiska vapnet: jätterobotar!

Tentaklerna? Jag har inte sett filmen än, men i klippen förekommer åtminstone två monster, vart och ett i samma storlek som en Finlandsfärja. Den ena av dem ser mycket tentakelförsedd ut. 17 juli får vi se närmare hur hen ser ut.

Event Horizon (1997)
regi: Paul WS Anderson

Event horizon

Av filmerna jag skriver om idag är Event Horizon den jag tycker minst om, eftersom jag inte riktigt gillar Paul WS Andersons effektsökeri. Men det är otvetydigt en äkta rymdfilm (med massor av fina skepp och rymdfärder) om forskare som öppnar en port till helvetet. Full pott, så att säga. Och Sam Neill lyckas alltid vara sevärd. Läs hela Rymdfilms recension.

Bubblare:

Pahvålnaderna och profeterna från maskhålet, i Star Trek Deep Space Nine
Jättemaskarna i Beetlejuice

Mer kosmisk skräck på Rymdfilm:

Alien, Aliens, Alien 3, Alien 4, Prometheus, The thing, Dreamcatcher, Doom, Alien Cargo, The Faculty, The Darkest Hour, Grabbers

Battlefield Earth (2000) – en djupt störd film, på gränsen till ondskefull

USA 2000. Regi: Roger Christian. Producent: John Travolta, m fl.

Jonnie (Barry Pepper) tillbringar stor del av historien med att bli strypt av Terl (John Travolta). Det blir väldigt irriterande till slut.

Handlingen.

Jag finner det väldigt plågsamt att beskriva handlingen i den här filmen, allmänt ansedd som en av de sämsta filmer som någonsin gjorts. Men det är i alla fall år 3000 och människan har reducerats till en slavras som lever i barbari under de dreadlockförsedda Psychlos som kommer från rymden. Psychlos är framför allt intresserade av guld, och använder människor som arbetskraft i gruvorna. Men den utomjordiska säkerhetschefen Terl (John Travolta) och hans medhjälpare (Forest Whitaker) blir för giriga och utbildar en människa, Jonnie (Barry Pepper) med sin magiska utbildningsmaskin, för att.. ja, det är lite svårt att förstå varför. Då gör Jonnie uppror och samlar mänsklighetens sista krafter för att återta kontrollen över Jorden. Det lyckas de göra med hjälp av några pinnar och en skvadron Harrierplan som de råkar snubbla över.

Psychloskeppen ser inte så kul ut. Det passar i och för sig in med allt det andra.

Rymdskepp, specialeffekter och look

”Jonnie learning”

Det är mycket som är fel med Battlefield Earth, men frågan är om inte fotot hör till de värsta bristerna. Inte i en enda scen lyckas de hålla kameran rakt i förhållande till horisonten. Det filmas på sniskan precis hela tiden, vilket gör att vad som borde vara plana golv ser ut som störtloppsbackar. Alla huvudpersoner lutar i 45 grader. Att tilta kameran kallas ju för ”dutch angle” och är ett erkänt knep inom filmkonsten för att skapa obalans i scenen, ofta med psykologiska övertoner. Men som alla fotomanér lär de ut på filmskolan att man bör använda snedfilmning med måtta och för speciell effektfullhet. Inte i en hel långfilm.

Mask, kostym och karaktärsdesign är också legendariskt dåliga i Battlefield Earth. Psychlonvarelserna ser ut som fattigmans-Klingons med platåskor, och eftersom de har så höga skor så stapplar de fram. Skådisarna som spelar psychlons kan knappast ens gripa tag i ett vapen med de löshänder de tvingas bära, som ser ut som kloförsedda korvar av plast, vilket också är vad de faktiskt är. Precis varenda huvudperson, människa som alien, har dreadlocks i den här filmen.

Man hade kunnat förvänta sig att filmen skulle vara snyggare, med tanke på att dess regissör Roger Christian fått en Oscar för sitt jobb på art director för Stjärnornas krig och blivit nominerad för Alien. Men det märks inte alls här.

Med tanke på hur fult allting är, inklusive de fyrkantiga rymdskeppen, så är det ändå lite roligt att tänka på hur många actionfigurer och modeller av skeppen som tillverkades inför biopremiären av Battlefield Earth. Någon på en marknadsavdelning måste ju ha trott på den här filmen då de gav ordern till leksakstillverkaren att börja tillverkningen. Undrar hur många som hann tillverkas innan de insåg sitt misstag? Bland de mer bisarra figurerna finns en med Jonnie fastspänd i den magiska utbildningsapparaten. ”With history book and psychoblaster”

Luckor i manus,

Att ens prata om luckor i manus till den här filmen blir absurt. Det vore som om dvärgarna debatterade huvuvida Smaugs andedräkt doftar mint eller viol, sekunderna innan han bränner dem till stoft – det är inte en relevant diskussion.  Det här är snarast ett djupt stört manus, på gränsen till ondskefullt. Själva ramhandlingen, baserad på en tonårsbok av scientologernas L Ron Hubbard, är  schablonartad och trist, men liksom helt okej. Men utifrån den har manusförfattarna skrivit ett manus med så fasansfullt obehaglig människosyn och så genomgående osympatiska huvudpersoner, att det är obegripligt att de har mage att presentera det som ett spännande äventyr. Battlefield Earth är en film som hatar människor, om utomjordingar som hatar människor, för människor som hatar människor. Där ligger dess grundproblem, inte i den triviala handlingen. När Travolta för tjugosjätte gången med ett skratt tar strypgrepp på Jonnie så att denne  vrider sig och kvider infinner sig en lätt migrän hos åskådaren. Vem hade de tänkt sig skulle vilja se på denna sadistiska dynga?

Utan bildtext

Mest minnesvärda scen*

Jag vill helst glömma alltsammans så snabbt jag bara kan.

Domen:

Jag hade stålsatt mig inför den här. Jag visste att det skulle bli jobbigt. The Guardian har ju trots allt utsett den till The worst film ever made. Men att den skulle vara så här dålig kunde jag aldrig ana. Hade jag inte sett den superskojiga Flash Gordon – en annan ”dålig” film, fast med stor charm – dagen innan, så hade det funnits risk att jag helt lagt ned Rymdfilmsbloggen helt efter att ha sett John Travolta kasta huvudet bakåt och skratta gällt 625 gånger på två timmar.  Man tappar helt enkelt lite tron på mänskligheten av att se den. Problemet är inte att Battlefield Earth är ett dåligt rymddrama. Jag kan acceptera dåliga rymddramer, om de åtminstone är kultiga (Flash Gordon) eller spännande (Transformers) eller vackra (Star Trek The Motion Picture) . Ge mig någonting. Men Battlefield Earth är motbjudande på alla plan: det är en långtråkig, pladdrig, ful, misantropisk, överdrivet våldsam, dålig filmad vederstyggelse till långfilm. Den borde aldrig ha filmats, och John Travolta måste ha ett fruktansvärt dåligt omdöme som drev igenom, finansierade och producerade detta projekt. Jag avslutar med att citera den rolige filmkritikern Roger Ebert:

Battlefield Earth is like taking a bus trip with someone who has needed a bath for a long time. It’s not merely bad; it’s unpleasant in a hostile way.

Se istället-

En annan postapokalyps med en annan scientolog: alldeles nya Oblivion med Tom Cruise. Den verkar inte lika dålig. Å andra sidan – vad skulle kunna vara lika dåligt?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Flash Gordon (1980) – Gordon’s alive?!

Storbritannien/USA 1980. Regi: Mike Hogdes. Producent: Dino de Laurentiis. Musik: Queen.

Åh, Brian Blessed! Han spelar Prins Vultan, ledare för hökmännen, med rungande gapskratt och galet stirrande blick. We love Brian Blessed!

Handlingen.

Gordon’s alive? OMG, hur har jag kunnat klara mig utan den här hela livet? Vilken trist värld jag brukade leva i, en värld som nu är full av färg, glitter och skratt! Ja, jag måste erkänna att jag fram till igår aldrig har sett denna hypercampa nyinspelning från 1980 av klassiska Blixt Gordon, en rymdhjälte med rötter i 1930- och 1950-talen. I regissören Mike Hodges version är Flash (träaktigt spelad av en blonderad Sam J Jones) en quarterback från USA som tillsammans med riviga resejournalisten Dale (väldigt 1980-talsroligt spelad av Melody Anderson) färdas genom universum till planeten Mongo där den onde kejsar Ming (diaboliskt spelad av Max von Sydow) härskar över planetens många olika folkslag. Mings dotter, prinsessan Aura (Ornella Muti) blir förstås kär i den muskulöse Flash, och räddar honom från att avrättas. I hemlighet flyr de till träsklandet där prinsessans fästman, prins Barin (Timothy Dalton) hoppar omkring i Robin Hood-tights. Flash försöker få Barin att ansluta sig till honom i ett uppror mot Ming, men svartsjukan kommer i vägen. Flash måste åter fly – denna gång till de bevingade hökmännen i deras flygande stad. Där härskar den bullrande och skrattande prins Vultan (magnifikt förkroppsligad av Brian Blessed) som nappar på Flashs revolutionsplaner. Men ska Flash och hökmännen hinna slå till mot kejsarens palats, innan Ming gifter sig med Dale? Och har de alls någon chans mot den maskerade general Klytus och den sadistiska general Kala?

Prins Vultan (Brian Blessed) och Flash (Sam J Jones)

Rymdskeppet!

Skeppen hämtar sin inspiration från 1930-talets Flash Gordon, och svävar omkring i psykedeliska skyar

Skeppen i Flash Gordon anno 1980 är förvisso roliga och färgglada, som art deco-skulpturer i jätteformat, men de är inte tillnärmelsevis lika snygga som originalen. Det fanns nämligen verkligt ikoniska rymdskepp i30-talets och 50-talets Blixt Gordon, och de förblir oöverträffade i genren ”rymdraketer”. Jag är desto med förtjust i hur filmen gestaltar hökmännens flygande silverstad, som svävar i psykedeliska skyar. Och Flashs rymdscooter, som ser ut som ett löpband från ett 80-talsgym. I detta Youtubeklipp ser man både rymdskeppen, de flygande hökmännen och attackskeppet Ajax (plus att musiken från Queen är framträdande)

Sam J Jones är Flash, och Ornella Muti spelar prinsessan

Pretentionerna?

Jag skulle ge ganska mycket för  få vara en fluga på väggen då superproducenten Dino de Laurentiis första gången förstod vilken sorts film han just lagt ut 20 miljoner dollar på. Det sägs ju att George Lucas egentligen ville filmatisera just Flash Gordon, men att de Lauretiis redan köpt filmrättigheterna. Då Stjärnornas krig blev tidernas dundersuccé måste de Laurentiis ha gnuggat händerna och sett dollartecken. Lucas hade skapat en hype för rymdopera, och det var bara för de Laurentiis att casha in genom att snabbt ta originalet till vita duken. Men det fanns en hake: manusförfattaren Michael Allin och regissören Mike Hodges visade sig ha helt andra planer. Istället för att skapa en modern, cool science fiction i samma anda som Stjärnornas Krig eller Rymdimperiet slår tillbaka, så tog de på stilettklackarna, paljetterna och glittersminket och skapade en av alla tiders mest campa filmer. Laurentiis ville ha en kopia på Star Wars. Han fick en parodi, vilket förstås är tusen gånger mer underhållande. Resten är kultfilmshistoria.

Max von Sydow är kejsar Ming, med sin trogne general Klytus

Specialeffekter och look;

Jag har lagt upp extra många bilder i det här blogginlägget, eftersom det är svårt att med ord beskriva hur galaglittrig filmen är. Det är som en dragshowversion av 1930-talets Blixt Gordon. Det är som Star Wars utspelades under karnevalen i Rio de Janeiro. Det är som om Git Gay parat sig med Aladdin och fött fram en art deco-piñata som sedan exploderat. Framför allt är det de historiskt fabulösa kostymerna som man minns efteråt, men även scenografin är effektfull: de flesta kulisser är monokromt grå, röda eller silverfärgade och bidrar i kombination med de glittriga kläderna till en smått surrealistisk känsla. Inget i filmen ser det minsta verkligt ut – från träskets plastträd till de hackigt inklippta rymdskeppens flykt över en målad himmel. Men det ”dåliga” och overkliga i specialeffekterna blir absurt nog en tillgång, åtminstone i dagens ögon då vi  bara förväntar oss en kultfilm. Men en 1980 års sci-fi-älskande publik (som samma år hade sett Rymdimperiet slår tillbaka på bio) visste nog inte riktigt vad den skulle tro.

Hattarna är halva behållningen med Flash Gordon. Notera mannens högteknologiska glasögon i förgrunden

Luckor i manus,

Topol spelar Dr Zarkov

Alltså, jag vill hävda att det inte är ett särskilt dåligt manus. Okej, det har förstås inget med verkligheten att göra och alla beter sig helt irrationellt, men storyn håller ändå ihop på något vis. Ska man vara lite, lite petig kan man undra lite över hjärntvätten som Dr Zarkov utsätts för med hjälp av en enorm dödsstråle. Dels är det något skumt med hans minnen från bl a andra världskriget som spelas upp på en TV-skärm. De är nämligen svartvita journalfilmer. Men hela spänningen med hjärntvätten förtas också nästan omedelbart, då Zarkov skakar av sig alltsammans och hävdar att han undgick hjärntvätt genom att ”tänka på Shakespeare”. Zarkov är faktiskt filmens svagaste kort, och tillför inte mer än att han byggt raketen som tar Flash ut i rymden.

Hökmännen, under ledning av Brian Blessed, är gloriösa

Mest minnesvärda scen*

Av många minnesvärda scener så har den här allt: Flash får användning för sina footballkunskaper så han slåss mot Mings vakter. Han kastar ägg som en fotboll, Queens musik pumpar, Brian Blessed slår vakter i skallen och ser oskyldig ut. Dale förvandlas till cheerleader dvärgar sparkar varandra på smalbenen – ja, det tar aldrig slut. Klassiker!

Melody Anderson spelar Dale Arden. Hon är både rolig och tuffare än vad man först tror.

Domen:

Fantastiskt underhållande och precis den sorts originella energikick som eder rymdfilmsrecensent behövde denna kalla och bistra mars. Bitvis är filmen rentav genialiskt rolig.  Jag tror att filmskaparna insåg att det inte skulle ha blivit så lätt att kopiera George Lucas framgångsrecept (något som vi på senare år sett att knappt Lucas själv klarade av) och valde att gå sin egen väg. Trots att publiken inte var med på noterna (filmen floppade hårt) så tycker jag att historien visat att det var helt rätt att skapa en ny version som var så trogen 1930-talets campa original. Andra generiska kopior av Star Wars, som The black hole eller Battle beyond the stars är idag med rätta nästan bortglömda. Men Flash Gordon, i sin absurditet, kommer att leva för evigt.

Förstapriset för skådespelarinsatser går självklart till Brian Blessed, med hederomnämnanden till Max von Sydows handrörelser och Melody Andersons stridsscen där hon slår ut en hel vaktstyrka.

Kostymerna är makalösa i Flash Gordon

Se även+

Vill man se tidigare versioner av Flash kan man kolla 1930-talsversionen på Youtube. En inspirationskälla för FG:s skapare Alex Raymond var Edgar Rice Burroughs’ John Carter, som ju fick sin egen mindre lyckade filmatisering förra året i filmen John Carter. Den var camp på sitt vis, men saknade den glimt i ögat som Flash Gordon (1980) har.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Nya trailern från Star Trek Into Darkness visar nya rymdskepp, dräkter och en enorm gädda

Det svarta skeppet med ”ögonen” liknar en svart Millennium Falcon

Vi har väntat i fyra år men den 17 maj är det dags för en ny Star Trek på bio igen. Det blir JJ Abrams andra trekfilm, och kanske också den sista eftersom han ju ska gå över till Disney och regissera Star Wars VII.

Nu har i alla fall trailer nummer två för Star Trek Into Darkness dykt upp. Vi visste redan genom trailer nummer ett att Benedict Cumberbatch spelar en avfälling från Starfleet som attackerar bland annat London i megaterrorattacker.  Vi har skymtat en röd planet, en vulkan och ett rymdskepp som lyfter från havet. I trailer 2 skymtar flera nya spännande saker:

Möjliga spoilers kommer här nedanför:

• Kapten Pike (Bruce Greenwood) håller ett allvarligt samtal med Kirk (Chris Pine)
• Spock (Zachary Quinto) och Kirk flyger i ett helt nytt, svart skepp som är misstänkt likt Millennium Falcon.
• Det är Kirk och Dr McCoy (Karl Urban) som springer på den röda planeten, jagade av folk i gula kåpor
• Uhura (Zoe Saldana), Sulu (John Cho) och Scotty (Simon Pegg) är alla ombord på det skepp som är under vattnet, och man kan se Scott peka på en stor monstergädda som simmar förbi fönstret.
• Mycket rymd/skyddsdräkter, bl a har Spock en på sig då han vinschas ned i en vulkan från skeppet.

Mer om Star Trek på Rymdfilm

Paul (2011) – galen hyllning till geeks

Storbritannien/USA 2011. Regi: Greg Mottola

Simon Pegg och Nick Frost möter en alien, Paul (röst: Seth Rogen)

Handlingen.

Två lätt överåriga och överviktiga engelska nördar (som spelas av filmens båda skapare Simon Pegg och Nick Frost) åker till USA för att träffa andra science fictionfans på ComicCon och sedan köra i en gammal husbil tvärs över det stora landet. Eftersom de är alienfreaks så stannar de vid Area 51 och Roswell för att köpa klistermärken. Men plötsligt korsas deras väg av en alldeles riktig liten alien, på flykt från en ond regeringsgren som leds av ingen mindre än Sigourney Weaver. Den här utomjordingen heter Paul (röst: Seth Rogen) och han har flipflops, visar gärna sina spaceman balls för förbipasserande, älskar öl, röker gräs och berättar pruttskämt. Kort sagt: han befinner sig exakt på de båda engelsmännens nivå. Då de även plockar upp en ung kvinna (Kristen Wiig från Bridesmaids) som genom mötet med Paul botas från sin bokstavstroende kristendom, så är det lilla gänget komplett. Låt roadtripen börja!

Fångade i strålkastarskenet

Rymdskeppet!

Ett omsorgsfullt formgivet flygande tefat med samma typ av ljusshow på undersidan som i Närkontakt av tredje graden, och med en så långsam uppstigning att alla blir trötta i armen av att stå och vinka i evigheter. Det är den perfekta, logiska förklaringen till alla Spielbergfilmer där folk på marken står och stirrar upp mot ett rymdskepp som lyfter: det går helt enkelt inte snabbare än så! Mot slutet får vi skymta ett gigantiskt moderskepp som aldrig tar slut, som i Space Balls.

Pretentionerna?

Att vara den tänkande människans Scary Movie?

Specialeffekter och look;

Den animerade Paul ser riktigt fin ut, på ett standardvis. Annars är det de små detaljerna och många popkulturreferenserna som gör det: Gorn-masken från episoden ”Arena” från tv-versionen av Star Trek. T-shirten med The Empire Strikes Back. Serietidningsaffären. Klistermärkena man kan köpa av en kvinna med stort hår på en riktig amerikansk lanthandel nära Area 51. All denna kärleksfullt ihopsamlade americana ger filmen dess själ.

Mest minnesvärda scen (mindre spoiler!)*

Utan att beskriva det i detalj, men när Sigourney Weaver dyker upp i rymdsammanhang är det alltid speciellt, och särskilt då repliken ”Get away from her you bitch!” yttras.

Ägaren till butiken i Area 51 (Jane Lynch) erbjuder klistermärken till nördar. Det är detaljerna som gör filmen.

Domen:

Det är förstås larvigt att prata om ”nyckelscen” i de här sammanhangen, men vill man förstå varför filmen har kommit till så är då slutscenen nyckeln. De båda nördkumpanerna har lyckats rädda sin hemliga rymdvarelsekompis från CIA. De skriver en bok om äventyret och presenterar den på Comic-Cons stora scen, till hela geekvärldens stående ovationer. Paul är paret Pegg/Frost som vrålar ”Älska mig” till den geekvärld ur vilken deras karriär är sprungen. Varenda skämt i filmen känns specialskrivet just för Comic-Cons besökare. Varje prutt-, gräsrökar- och pungsparkskämt är finjusterat för att orsaka maximalt antal busvisslingar från den pubik som är mest lik filmens nördiga huvudpersoner. Därför blir tonen högst intern och på gränsen till navelskådande. I ivern att jaga så många lättköpta poänger som möjligt faller herrarna tyvärr ned på en lite för pubertalt grabbig nivå. Det var möjligen inte lätt för regissören Mottola att moderera Pegg och Frost, som förutom att vara stjärnorna också står för manuset.

Möjligen är jag inte tillräckligt mycket en del av geekkulturen för att uppskatta all interna prutthumor, men jag tycker att filmer som Galaxy Quest visar är det fullt möjligt att parodisera och hylla science fictiongenren utan att skämta om buttfucking och cocksucking varannan minut. Trots att Paul lider av denna lätta anstrykning av tourettes finns det tillräckligt många kul stunder för att jag ska kunna rekommendera den till var och en som hyser (lite för stor) kärlek till genren.

Se även+

Galaxy Quest, som är samma andas barn. Och kanske Space Balls också då. Samt självklart Shaun of the dead och Hot fuzz, Pegg/Frosts tidigare hits.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter