Men in black (1997) – slapstick med låtsastuffingar

Tommy Lee Jones och Will Smith

Tommy Lee Jones och Will Smith

Handlingen.

Det ska sägas direkt: den första Men in black är både rolig och har en stor charm. Men som så många andra charmiga förstafilmer fick den ett par mycket sämre uppföljare som med tiden kom att solka ned orginalets minne tills allt man kommer ihåg är specialeffekter och gamla story som vevas om igen. Detta öde som överlägset original delar den med t ex Tillbaka till framtiden, Hajen eller varför inte The Matrix? Därför vill jag slå ett slag för originalet, där vi för första gången fick träffa de aldrig leende agenterna K (Tommy Lee Jones i högform) och rookien J (Will Smith i lika stor högform). De arbetar på M.I.B, den hemliga byrån som hanterar utomjordiska kontakter från underbart sci-fi-nostalgiska lokaler under New York City. J är nyanställd, men får snabbt sätta sig in i yrket då ett ”kryp” (en enorm insekt från rymden) mördar en bonde, klär sig i dennes hud och ger sig ned till NYC för att hitta ett galaktiskt smycke som sitter runt halsen på en katt. I jakten på missen visar K för J att fler invånare än man kan tro har utomjordiska gener, och det verkar snart växa en tentakel eller extra huvud på var och varannan invånare i den stora staden. Alla konspirationsteorier om aliens är sanna, inklusive den om att regeringsagenter i svarta kostymer försöka dölja sanningen. Samtidigt hotas Jorden av en interstellär attackflotta som också vill ha tag på smycket. Ska tuffingarna i svart hinna stoppa krypet innan Jorden förvandlas till aska av en dödsstråle?

Flushing Meadows blir av med sina utsmyckningstefat, som börjar flyga på riktigt

Flushing Meadows blir av med sina utsmyckningstefat, som börjar flyga på riktigt

Rymdskeppet!

En av de bästa ingredienserna är att filmen är så genremedveten, dvs att den är science fiction vars huvudpersoner är medvetna om science fiction som genre, och som leker med referenserna. En nyckelplats i filmen är Flushing Meadows Park, en alldeles verklig park utanför New York där ett antal kultiga installationer från en världsutställning på 30-talet står kvar: en jordglob som heter the Unisphere och så några pelare med flygande tefat längst upp. Men i filmen visar det ju sig att alla gamla UFO- och sci-fi-historier är helt sanna, och tefaten i Flushing är bara parkerade på pelarna, och kan flyga iväg när som helst. Det här vet Krypet om, och det tänker använda ett tefat som sitt flyktfordon.

"The bug" i Men in black

”The bug” (Krypet) i Men in black larvar sig mest

Specialeffekter och look;

På sin tid var Men in black en film som använde ovanligt mycket datoranimation, och dessa effekter är högklassigt formgivna (huvuden som växer ut, ansikten som åker av, tentakler som styr maskiner) men har också en klar serietidningskänsla över sig. Det ser kul och spännande ut, men på ett animerat (”cartoonish”) sätt. Eftersom hela filmen också baseras på en tecknad serie (av Lowel Cunningham) passar det ju riktigt bra.

Vi får också se fina praktiska (som man numera kallar icke-digitala) effekter. Dels är det gott om kul rekvisita, som massor av olika bössor, den ena större än den andra. Allt av totalt icke trovärdig, silvrig hårdplast. Regissören Barry Sonnenfeld gör också det mesta av stuntscenerna, och låter komedin blomma ut och få ta lite tid i anspråk.  Jag tänker på scenen där agenterna kör med raketfart i en gammal Ford i taket på en tunnel, och  J (Will Smith) tumlar omkring utan säkerhetsbälte i en gammaldags slapstick i Buster Keatons anda. Eller då agenterna stoppar en födande mamma vars bläckfiskbäbis tar tag i J:s ben och dunkar honom upprepade gånger mot bilens tak medan hans kollega står och diskuterar i förgrunden. Det är många sådana kärleksfullt ihopsnickrade scener där specialeffekter möter själ och hjärta, som gör Men in black till en sådan fullträff.

En av många kul detaljer är hur Will Smith blir dunkad i biltaket av tentaklerna

En av många kul detaljer är hur Will Smith blir dunkad i biltaket av tentaklerna

Luckor i manus,

Krypet gömmer sig i denna bonde

Krypet gömmer sig i denna bonde

Det är ingen idé att leta efter luckor i själva handlingen, för alltsammans är ju ändå på skoj. Men om vi ändå är lite petiga så undrar jag hur alla tentakler, gripklor och enorma kroppshyddor får plats inom huden på alla de förklädda rymdvarelserna? Om vi tar Krypet som exempel, så gömmer han sig alltså i kroppen på en bonde, men då förklädnaden kastas blir han ett monster på fem gånger storleken. Kanske var det i glädjen av att kunna skapa vad som helst digitalt, som filmskaparna struntade i fysikens lagar och bara freakade loss? Resultatet är smått surrealistiskt.

Domen:

Men in black passade väl in i sin tid där den kom året efter Tim Burtons Mars Attacks! och Will Smiths egen dundersuccé Independence Day. Den är som en blandning av dessa två tidigare filmer, bara godmodigare. Det är förstås nonsens från början till slut, men härligt, välgjort nonsens. Filmatiseringen av Cunninghams serie The men in black delar många element med en annan serie som blev film,  Hellboy. Men där filmerna om Hellboy har geekguden Guillermo Del Toro som regissör, så har Men in black ”bara” Barry Sonnenfeld. Det är inte alls lika coolt, i många nördars ögon. Och visst, jämfört med Hellboy II så är Men in black en bagatellkaramell. Men det är en söt och välsmakande bagatellkaramell, som förtjänar sin plats i rymdkomedihistorien.

Se även+

De ovan nämnda Independence Day och Mars Attacks!

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

7 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s