Paul (2011) – galen hyllning till geeks

Storbritannien/USA 2011. Regi: Greg Mottola

Simon Pegg och Nick Frost möter en alien, Paul (röst: Seth Rogen)

Simon Pegg och Nick Frost möter en alien, Paul (röst: Seth Rogen)

Handlingen.

Två lätt överåriga och överviktiga engelska nördar (som spelas av filmens båda skapare Simon Pegg och Nick Frost) åker till USA för att träffa andra science fictionfans på ComicCon och sedan köra i en gammal husbil tvärs över det stora landet. Eftersom de är alienfreaks så stannar de vid Area 51 och Roswell för att köpa klistermärken. Men plötsligt korsas deras väg av en alldeles riktig liten alien, på flykt från en ond regeringsgren som leds av ingen mindre än Sigourney Weaver. Den här utomjordingen heter Paul (röst: Seth Rogen) och han har flipflops, visar gärna sina spaceman balls för förbipasserande, älskar öl, röker gräs och berättar pruttskämt. Kort sagt: han befinner sig exakt på de båda engelsmännens nivå. Då de även plockar upp en ung kvinna (Kristen Wiig från Bridesmaids) som genom mötet med Paul botas från sin bokstavstroende kristendom, så är det lilla gänget komplett. Låt roadtripen börja!

Fångade i strålkastarskenet

Fångade i strålkastarskenet

Rymdskeppet!

Ett omsorgsfullt formgivet flygande tefat med samma typ av ljusshow på undersidan som i Närkontakt av tredje graden, och med en så långsam uppstigning att alla blir trötta i armen av att stå och vinka i evigheter. Det är den perfekta, logiska förklaringen till alla Spielbergfilmer där folk på marken står och stirrar upp mot ett rymdskepp som lyfter: det går helt enkelt inte snabbare än så! Mot slutet får vi skymta ett gigantiskt moderskepp som aldrig tar slut, som i Space Balls.

Pretentionerna?

Att vara den tänkande människans Scary Movie?

Specialeffekter och look;

Den animerade Paul ser riktigt fin ut, på ett standardvis. Annars är det de små detaljerna och många popkulturreferenserna som gör det: Gorn-masken från episoden ”Arena” från tv-versionen av Star Trek. T-shirten med The Empire Strikes Back. Serietidningsaffären. Klistermärkena man kan köpa av en kvinna med stort hår på en riktig amerikansk lanthandel nära Area 51. All denna kärleksfullt ihopsamlade americana ger filmen dess själ.

Mest minnesvärda scen (mindre spoiler!)*

Utan att beskriva det i detalj, men när Sigourney Weaver dyker upp i rymdsammanhang är det alltid speciellt, och särskilt då repliken ”Get away from her you bitch!” yttras.

Ägaren till butiken i Area 51 (Jane Lynch) erbjuder klistermärken till nördar

Ägaren till butiken i Area 51 (Jane Lynch) erbjuder klistermärken till nördar. Det är detaljerna som gör filmen.

Domen:

Det är förstås larvigt att prata om ”nyckelscen” i de här sammanhangen, men vill man förstå varför filmen har kommit till så är då slutscenen nyckeln. De båda nördkumpanerna har lyckats rädda sin hemliga rymdvarelsekompis från CIA. De skriver en bok om äventyret och presenterar den på Comic-Cons stora scen, till hela geekvärldens stående ovationer. Paul är paret Pegg/Frost som vrålar ”Älska mig” till den geekvärld ur vilken deras karriär är sprungen. Varenda skämt i filmen känns specialskrivet just för Comic-Cons besökare. Varje prutt-, gräsrökar- och pungsparkskämt är finjusterat för att orsaka maximalt antal busvisslingar från den pubik som är mest lik filmens nördiga huvudpersoner. Därför blir tonen högst intern och på gränsen till navelskådande. I ivern att jaga så många lättköpta poänger som möjligt faller herrarna tyvärr ned på en lite för pubertalt grabbig nivå. Det var möjligen inte lätt för regissören Mottola att moderera Pegg och Frost, som förutom att vara stjärnorna också står för manuset.

Möjligen är jag inte tillräckligt mycket en del av geekkulturen för att uppskatta all interna prutthumor, men jag tycker att filmer som Galaxy Quest visar är det fullt möjligt att parodisera och hylla science fictiongenren utan att skämta om buttfucking och cocksucking varannan minut. Trots att Paul lider av denna lätta anstrykning av tourettes finns det tillräckligt många kul stunder för att jag ska kunna rekommendera den till var och en som hyser (lite för stor) kärlek till genren.

Se även+

Galaxy Quest, som är samma andas barn. Och kanske Space Balls också då. Samt självklart Shaun of the dead och Hot fuzz, Pegg/Frosts tidigare hits.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

3 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s