Transformers (2007) – ihåliga jätterobotar

Robotarna är otroligt detaljerade, och glänser fint i strålkastarljuset

Robotarna är otroligt detaljerade, och glänser fint i strålkastarljuset

Handlingen.

Der här är vad vi brukade kalla för en explofilm när vi var små. Michael Bay bjuder på så mycket action att det är minst en sak som går sönder i varje scen. Tonårskillen Sam (Shia LaBeouf) har svårt att imponera på granntjejen Mikaela (Megan Fox) och kämpar hårt för att inte vara en loser. Men hans liv förändras då han köper en gammal gul Camaro, som visar sig vara den utomjordiska jätteroboten Bumblebee, som tillhör en ras av maskiner som kan transformera sig till nästan vad som helst. Snart blir Sam indragen i kampen mellan de goda Autobot-robotarna och deras onda motsvarigheter Decepticons, som är ute efter robotkraftkällan Allspark som regeringen har gömt under Hooverdammen. Men innan de kan rädda Jorden måste de övertyga försvarsministern (Jon Voight) och USA:s militär att inte alla transformers är fiender.

Shia laBeouf och Megan Fox har huvudrollerna

Shia laBeouf och Megan Fox har huvudrollerna

Rymdskeppen…?

Varje jätterobot är som ett rymdskepp i sig, och i filmen slår Optimus Prime & co ned som brinnande meteoriter och förvandlar sig först efter nedslaget till sina bilinspirerade jordiska former.

Pretentionerna?

Första prio för Michael Bay då han filmatiserar Hasbos klassiska leksaksrobotar är självklart att underhålla, framför allt en manlig publik under 22 år. Mission accomplished: applåderna stod högt i tak då vi såg den här på bio way back in 2007.

Optimus Prime är autobots ledare

Optimus Prime är autobots ledare

Specialeffekter och look;

Man kan lugnt säga att Transformers är en film som vilar på tre pelare: 1) Shia LaBeouf som hoppar omkring och skriker, 2) Megan Fox  och så 3) superhäftiga, glänsande jätterobotar som slår sönder saker. Av dessa tre är det robotarna som funkar bäst. De är verkligen superhäftiga, och speciellt metamorforserna mellan robotform och den alternativa formen är väldigt fina. Men faktiskt har specialeffektmakarna lite problem med skalan på sina stora maskiner: ofta ser de ut som små robotmodeller som filmats med världens bästa stop-motionteknik. Det är något som saknas i 3D-renderingen, förmodligen rör sig robotarna lite för snabbt för att ögat ska uppfatta dem som stora eller så är de för perfekt i skärpa hela tiden. Följaktligen ser de lite ut som leksaksrobotar, och det slår mig nu att det möjligen är en avsiktlig effekt. Transformers är ju från början just plastleksaker för barn. En hyllning till rötterna, kanske?

Allspark är först enormt stor och tung, men sen krymper den till handväskestorlek

Allspark är först enormt stor och tung, men sen krymper den till handväskestorlek på två sekunder

Luckor i manus,

För att alls kunna se en sådan här film måste man acceptera premissen med jätterobotar som kan förvandla sig till vad som helst, men väljer att bli bilar, lyckas leva i hemlighet trots att de slåss på gatorna, och blir kompisar med en vanlig pojke. OK, vi kör på det. Men ska vi bara svälja alla de andra hålen i manus, så stora att Optimus Prime kan köra igenom dem i sin långtradarform? Här är några av de värsta manusluckorna:

  • Allspark efter krympandet

    Allspark efter krympandet

    Allspark är först en megapjäs på 100 x 100 x 100 meter, som är så tung att den slagit ned genom marken till hälften. Se bilden ovan – se hur små människorna är. På ungefär två sekunder viker den så ihop sig och förvandlas till en kub med samma storlek och vikt som en rejäl handväska. Vart tar all den där massan vägen?

  • En japansk mobiltelefon som bombarderas med strålning från Allspark förvandlas till en liten robot som pratar låtsasjapanska.
  • Halva Los Angeles slås sönder i slutstriden, och människor flyr för sina liv längs gatorna. Men strax efter inleds en mörkläggningsoperation, där försvarsministern klappar sig själv på axeln och säger att alla bevis har förstörts. Att ingen skulle noterar (och filmat) ett krig mellan jätterobotar, ens i LA, gör att man undrar vilken värld den här storyn utspelas i. Inte vår uppkopplade i alla fall.
  • Decepticons hackar Airforce One, planterar ett datavirus och slår på så vis ut hela den amerikanska militärens kommunikationssystem. Men en kvart senare hittar försvarsministern en gammal radiosändare (täckt av spindelväv!) som en nörd med hjälp av en gammal PC och en skruvmejsel får att skicka en nödsignal. Som går till flygvapnet, som helt uppenbart inte har några som helst kommunikationsproblem. Senare i filmen är det ingen som har några problem med det utomjordiska dataviruset.
  • Robotarna är känsliga för kyla (blir paralyserade) men har inga problem med att åka genom den kalla rymden.
  • Elitstyrkan som leds av Josh Duhamel hotar sina egna överordnade, inklusive försvarsministern, med sina vapen. Inga repressalier.
  • Optimus Prime, denna magnifika robot som just flugit genom universum för att landa på jorden, kan inte flyga då han trillar ned från ett höghus i Detroit.

Mest minnesvärda scen*

Sams föräldrar

Sams föräldrar

Jag är lite svag för Sams odrägliga och naiva föräldrar som ständigt hackar ned på honom, och eftersom de fick en större roll i Transformers 2 och 3 tror jag inte att jag är ensam.

Att Sam i den första filmen är en överspänd men trots allt helt vanlig pojke, i ett vanligt förortshus och med vanliga kompisar, gör att Transformers känns lite grundad i verkligheten. I de båda uppföljarna blir Sam en allmän outsider som verkar sakna allt existensberättigande utanför äventyrets ram.

Josh Duhamel och Shia laBeouf i Transformers

Josh Duhamel och Shia laBeouf i Transformers

Domen:

Min inre elvaåring tycker att det är coolt med jätterobotar som slåss. Min yttre fyrtioåring tycker att denna första film visserligen är den klart bästa i trilogin, men att Michael Bays tolkning av Transformers på många sätt förkroppsligar allt som är fel med Hollywood i allmänhet och 00-talets sci-fi-blockbusters i synnerhet. Det ser makalöst fint ut, och är på alla sätt ett skickligt filmhantverk med bra klippning, nyskapande ljuddesign, snyggt använd musik och fantasifull art direction. Men samtidigt är det ett i stort sett själlöst projekt, där det mest går ut på att förstöra så mycket som möjligt. Filmen är två timmar och tjugofem minuter lång, och ungefär halvvägs in får man ont i skallen av alla explosioner och Shia laBeouf som försöker överrösta dem genom framvrålade repliker. Det bjuds på massor av dramatik, men ekar ihåligt. Ska du som vuxen se den här filmen? Det beror på om du har en elvaåring att se den med – en riktig, eller din egen inre.

Se istället-

Robotälskare får inte missa Jon Favreaus betydligt mer sympatiska Iron Man och Iron Man 2, eller Joss Whedons The Avengers.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

11 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s