Månad: april 2013

Science fictions nya guldålder i en tid av teknologi och undergång

Elysium (2013)

Elysium (2013)

Året är 2018 och varannan film på bio utspelas helt eller delvis i rymden. En boom av film och teveserier med rymdtema sköljer över oss. Det är allt från pompösa rymdoperor, som de nya Star Warsfilmerna, till HBO:s pratiga Star Trek-serie.

Eller nya variationer på temat: sitcoms som utspelas på Internationella Rymdstationen. Justin Bieber som sjöng live från omloppsbana. Dramer baserade på verkliga händelser, som den bemannade expeditionen till Mars. Samhällskritiska auteurfilmer om alienrasism. Det är science fictions nya guldålder.

Filmbranschen har ju under många år inriktat sig allt mer på genrefilm: som sci-fi, fantasy eller superhjältar. Det beror på att de här genrerna har de mest hängivna fansen. Film har kort livslängd idag: en biofilm måste spela in hela sin budget på ett par veckor. Idag vilar underhållningsbranschen på det buzz som förhandskampanjerna skapar bland nördarna, lagom till den globala världspremiären

Varför just rymden, då?  Det beror på att vi idag är teknik-optimister samtidigt som vi är kultur-pessimister. Vi har lättare att föreställa oss ett lyckat samhälle på en rymdstation eller på en annan planet, än på den gamla krisande Jorden. Det har börjat gå upp för oss att det är möjligt att vår civilisation inte kommer att fixa det här. Våldsamma klimatförändringar skapar katastrofer. Havet hotar sluka Holland. Land efter land kollapsar: först ekonomiskt, sen socialt.

Oblivion (2013)

Oblivion (2013)

Samtidigt tar människan som art enorma teknologiska språng inom data, medicin och partikelfysik. Privat rymdfart är ett faktum sen flera år. Allt verkar möjligt.

Vi har alltså känslan av att planeten Jorden håller på att gå åt fanders, men till sitt förfogande har människor ny teknik som gör ett samhälle nån annanstans möjligt.

Plötsligt får en gammal vision om människor som koloniserar andra planeter ny aktualitet. Precis som vid den första rymdåldern, den teknologiska boomen efter Andra världskriget, behöver vi bearbeta våra känslor inför snabba samhällsförändringar. Ju mer förvirrade vi blir, desto mer tilltalande verkar livet efter katastrofen, i Utopia. Det är nog djupt mänskligt att använda rymden som projektionsyta för existentiella funderingar.

Men fiktion och fakta flyter alltid ihop till slut, och framtiden ÄR verkligen här, rent tekniskt. Vartefter som människan i verkliga livet beger sig ut i rymden, kommer också rymdfilmen att förändras. Till slut kommer den helt enkelt att skildra vårt vardagsliv bland stjärnorna.

Det här är min framtidsspaning från Torehammars sköna nya värld om rymdfilm.

Cocoon (1985) – ungdomens källa

USA 1985, regi: Ron Howard, producent Richard D Zanuck och Robert Brown, musik: James Horner

Don Ameche och Hume Cronyn, i förgrunden, är två av Cocoons klart lysande stjärnor

Don Ameche och Hume Cronyn, i förgrunden, och Wilford Brimley (skymtar till vänster) är Cocoons klart lysande stjärnor

Handlingen.

Ett sentimental rymdsaga i ädlaste hög-åttiotalsstil, som lyfts över det ordinära av fint ensemblespel med några av Hollywoods klassiska men åldrade stjärnor i rollerna. I centrum står de tre kompisarna Art (Don Ameche), Ben (Wilford Brimley) och Joe (Hume Cronyn), som lever ett lättsamt men smått uppgivet pensionärsliv på ett hyfsat äldreboende i Florida. De har barnasinnet kvar, men deras kroppar håller på att svika dem. Då finner de en swimmingpool i en oanvänd lyxvilla vars vatten har mycket uppfriskande effekter. Efter några dopp är det som om de börjar bli unga på nytt, och såväl kärlekslivet som livsglädjen får sig en rejäl skjuts. Männens fruar, spelade med värme av bl a Jessica Tandy och Maureen Stapleton, rycks med i nytändningen.

Men vad är det egentligen för mystiska kokonger av sten som ligger på poolens botten? Och vilka är det som lämnar nya kokonger där varje natt? Ute i bukten ställer sig charterbåtskaptenen Jack (spelad med blåst min av Polisskolans Steve Guttenberg) samma fråga. Det är till hans båt som kokongerna fiskas upp från djupet av hans kunder (under ledning av ”Walter”, spelad av Brian Dennehy).

Snart går det upp för både pensionärerna och Jack, att det är något utomjordiskt i görningen. Men är dessa främmande varelser med det livgivande vattnet farliga, eller vänliga? Och hur länge kan man som åldring omgiven av åldringar hålla hemligheten med Ungdomens källa för sig själv?

Det dröjer länge innan det dyker upp, men det är ett högklassigt rymdskepp

Det dröjer länge innan det dyker upp, men det är ett högklassigt rymdskepp

Rymdskeppet!

Åh, jag gillar verkligen det här tefatet. Det tar god tid på sig att dyka upp, men det är väl värt väntan. Cocoon skäms inte för sina Spielberginfluenser, och både tefatets utforming och scenen med alla människor som med gapande munnar hänförda stirrar uppåt har lånat mer än bara lite grann från Närkontakt av tredje graden och ET. Kanske var det så i mitten av 80-talet att Spielbergs filmer var så dominerande att det bara var så här ett rymdskepp kunde se ut? Men jag älskar i alla fall de blinkande, snurrande ljusen, och sättet som skeppet rör sig på högkant som ett lysande blått öga. Stort är det också, som sig bör.

Wilford Brimley är den tredje gubben, här med sin dotterson, spelad av Barret Oliver från Den oändliga historien

Wilford Brimley är den tredje gubben, här med sin dotterson, spelad av Barret Oliver från Den oändliga historien och Daryl

Pretentionerna?

Vissa kritiker påpekar att det är lätt att bli lurad av de superba äldre skådespelarna att Cocoon är en mer seriös och ”fin” film än den egentligen är. De påpekar, mycket riktigt, att filmen snarare är en ultrakommersiell produkt bland många andra i filmproducenterna Richard D Zanuck och Robert Browns långa lista på blockbusters från 70- och 80-talen. Men det går inte att komma ifrån att det understundom uppstår viss magi, då regissören Ron Howard koncentrerar sig på samspelet mellan vännerna, som känner livet återvända till deras gamla benknotor. I sina bästa stunder är Cocoon lite som On Golden Pond/Sista sommaren möter ET. Mer om de inte fullt så lysande stunderna, nedan.

Steve Guttenberg råkar ut för lite rymdljus

Steve Guttenberg råkar ut för lite rymdljus

Specialeffekter och look;

Vad var det med 1980-talet och ljuseffekter? Aliensarna i Cocoon är som vanliga människor, fast de flyger, rör sig som balettdansörer, och lyser med ett starkt gult sken. Detta var den predigitala eran, så man riktigt ser hur ljusskenet målats på för hand. Även Jack (Guttenberg) råkar ut för en ljuschock då han badar i poolen med en hot ung babe till utomjording. Far out! Och på slutet, då tefatet sänker sig över havet, så får vi se tvättäkta 80-talsblixtar! Ni vet, den där sortens blåvita blixtar som förekom i Jedins återkomst, Ghostbusters och Big Trouble in Little China? Vad hände med den typen av blixt, egentligen?

Iiiik, iiiik ta mig från den här hemska filminspelningen

Iiiik, iiiik ta mig från den här hemska filminspelningen

Luckor i manus,

Vad var det med 1980-talet och delfiner? Vad är det med sci-fi och delfiner? Vad ska man med alla dessa delfiner till så fort det är något från rymden? Är delfiner som utomjordingars hundar?

Kapten Jacks historia är Cocoons svagaste länk. Varför skulle odödliga, oändligt visa ljusvarelser, kapabla till interstellär rymdfart, klä ut sig till människor och hyra en skruttig gammal båt av Jack, men ha honom ombord? Jag kan inte komma på någon rimlig anledning, annat än att det blir lite kul när Jack upptäcker att de är rymdvarelser. Låt gå för det, även om det är lite väl lägligt. Men det verkliga problemet ligger i Steve Guttenberg, som här visar att han egentligen inte kunde skådespela bättre än han gjorde i Polisskolan. Hans Jack är korkat storögd och ständigt avklädd. Han behövdes förmodligen som affischnamn, för att locka en yngre publik som inte bara ville se pensionärer mellan åttio och döden. Men om man klippte bort Jack från filmen helt och hållet, skulle Cocoon bli en mycket bättre film. Sorry, Steve!

Mest minnesvärda scen*

Det är väldigt fint då pensionärerna flyr i Jacks båt, och kommer undan tack vare Bens dotterson som hoppar i vattnet för att avleda kustbevakningens uppmärksamhet. Sedan anländer rymdskeppet, och båten stiger sakta upp mot det väntande ljuset till James Horners pampiga musik.

Rymdfilm <3 Jessica Tandy

Rymdfilm när den är som pampigast

Domen:

Jag kommer alltid att ha en speciell plats för Cocoon i mitt hjärta. De tre gubbarna är underbara, och Ron Howard vet precis hur han ska spela på rätta känslosträngarna utan att göra det för smetigt. Ja, det är cheesy, och ibland är cheesy helt OK. Dessutom finns det många crazy åttiotalspärlor gömda i filmen: Gympingpass, breakdansare i hockeyfrilla, pensionärer som klättrar i träd, knähöga sportstrumpor och stort hår.

Man skulle kunna kritisera Ron Howard för att han inte dyker djupare ned i viktiga teman  om liv, åldrande, kärlek och död. Men då får man komma ihåg att Cocoon framför allt är en feelgoodfilm, och att stänken av transcendens, som lyser igenom stundtals, främst kommer av hur skickliga yrkesmänniskor handskas med ett ganska trivialt material.

Se även+

Närkontakt av tredje graden. För en mycket modernare film med liknande åldrande-tema, se den trevliga Robot och Frank.

Brian Dennehy spelar alienledaren Walter

Brian Dennehy spelar alienledaren Walter

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Rymdfilm i P3 söndag kl 14.03 – Om rymdfilmens framtid, HBO:s nya Star Trek-serie och varför rymden är så het

Narada från Star Trek (2009) hoppade tillbaka i tiden

Narada från Star Trek (2009) hoppade tillbaka i tiden men vi reser framåt istället

I programmet Torehammars sköna nya värld i P3 spanar varje söndag programledaren Henrik Torehammar, Linnea Wikblad och Jonatan Unge om framtidens värld. Söndag 28 april kl 14:03 är temat framtidens rymdfilmer, och vem är bättre lämpad att spana om det ämnet än er egen lokale rymdfilmsbloggare? I en hel timme ignorerar vi alla varningar om tidsparadoxer, sätter oss ombord på USS Relativity och reser in i framtiden:

https://rymdfilm.files.wordpress.com/2013/04/p3_tsnv_20130428_1400_3a40195.mp3

Hör oss bl a diskutera spaningarna från Torehammar, Wikblad och Unge. Dessutom kommer jag bland annat att berätta…

  • Geekfansen som gör att vi får se fler genrefilmer (sci-fi, fantasy och skräck) på bio
  • Därför blir rymden allt hetare som skådesplats på film och TV
  • Så ser rymdfilmerna ut om fem år
  • Kommer allt att gå åt fanders?

Till hemsidan för Torehammars sköna nya värld (sverigesradio.se)

Hirokin (2012) – amatörmässig rymdöken

USA, 2012, manus, producent och regi: Alejo Mo-Sun

Wes Bentley i Hirokin

Wes Bentley i Hirokin

Handlingen.

Omslaget luras lite

Omslaget luras lite

Jag hade aldrig snubblat över den här filmen om den inte visats på så prominent plats i Telias digitala videobutik. Där syns varje film bara som ett omslag och en beskrivning, och man får ingen indikation på filmbolag, recensioner eller annat som förr brukade ge tips om det var en Riktig film eller inte, när man stod och fingrade på fysiska omslag i den fysiska butiken. Men Hirokin har planeter och rymdskepp på omslaget och en stjärna från The Hunger Games (Wes Bentley), så självklart skulle jag ju se den!

Den visar sig vara en sorts samurajfilm, som utspelas på en ökenplanet där människor lever sida vid sida med The Arrids, vars enda särskiljande drag är att de har lite blått i handflatorna. (Snacka om billiga alieneffekter!) Vi följer en svårmodig, svärdssvingande hjälte vars familj dödats av den onde kejsar.. förlåt vicekungen (Julian Sands från 80-talsrullen Warlock) och dennes onde, maskerade general vars mask är misstänkt lik Boba Fetts. Ska Hirokin välja att hämnas sin döda familj eller att befria The Arrids? Spänningen är olidlig. Förresten: hela filmen är olidlig.

Onda soldater i Hirokin

Onda soldater i Hirokin: Nazguler, Boba Fett och Cyloner kombinerade

Rymdskeppen, specialeffekter och look!

Jag har läst på lite (Huffington Post) och vet att Hirokin kostade drygt 1 miljon dollar att göra och finansierades genom att eldsjälen bakom filmen sålde allt han ägde och hade och lånade resten av pengarna.  Nästan hela budgeten gick åt till skådisarna – och det är rätt mycket folk i bild. Därför är det lite skralt på effektsidan. De skepp som trots allt syns ibland är knappast rymdskepp utan mer svävare för att åka 2 meter över sanden. Tänk Tatooine så vet du precis hur den här ökenplaneten ser ut. Det är över huvud taget få synliga digitala effekter, och inte mycket makeup heller.

Kungen tittar ut ur sin grotta

Kungen tittar ut ur sin grotta

Kostymerna är ett ganska fantasilöst mischmasch: Kurosawa möter George Lucas. De onda soldaterna liknar Nazguler med cylonhuvuden. Alla människor bor antingen i tält eller i grottor, förmodligen för att det är dyrt och svårt att bygga scenografi i form av hus. Det gör att det blir smått absurt, när till och med den mäktige vicekungen bor i en grotta. Den kungliga grottan särskiljs endast från andra grottor genom att den har ett litet burspråk där kungen kan titta ut. På det hela taget blir man underväldigad av Hirokin, och omslaget till filmen är missvisande, då man får intrycket av att storyn utspelas i rymden, och inte i en öken. Fotot och färgerna får i alla fall godkänt.

Männen slåss för sina fruars liv

Männen slåss för sina fruars liv

Mest minnesvärda scen*

För att understryka riktigt hur elak vicekungen är så visar filmen hur denne roar sig: Boba Fetts kusiner tar ett gäng med fruar som de binder fast vid en anordning som har vassa spett som är kopplade till kedjor, som i sin tur är kopplade till fruarnas män. Nu måste männen slåss, och den som tappar balansen och låter kedjan bli slak skickar ett spett rakt igenom sin fru. Verkligen elak, den där vicekungen.

Domen:

Jag brukar vara mycket välvilligt inställd till indierymdfilmer med små budgetar, som Monsters, Moon, Iron Sky eller Hunter/Prey. Dramatik och fantasi har inte med pengar att göra. Ett starkt drama kräver bara ett par människor som pratar, och det är fullt möjligt att skapa känslan av en annan värld genom att bara antyda och skapa en suggestiv atmosfär. Numera kan en skicklig amatör skapa egna digitala effekter i hemdatorn, vilket t ex var fallet i Hunter/Prey som hade en total budget på 425 000 dollar, alltså hälften mot Hirokin. Att göra indierymdfilm är inte svårare än att göra vanlig dramafilm: har du bara en idé och talangen att realisera den och visheten att inse dina begränsningar – kör hårt!

Men i Hirokin gör förstagångsregissören Alejo Mo-Sun ett stort misstag. Istället för att minska scope och göra en story som är anpassad till hans ringa erfarenhet och budgetramar, så gapar han efter hela stycket och försöker göra en fullfjädrad episk storfilm, med massor av skådisar och en ambitiös hämndhistoria. Resultatet blir ett platt fall, med ett klichétyngt manus, obefintlig karaktärsutveckling, mager produktionsdesign, amatörmässig personregi (som resulterar i överspel), segt tempo, overkliga stridsscener och på tok för allvarlig ton.

Jag önskar att Alejo Mo-Sun varit öppen med vad hans film är: ett trots allt ganska snyggt amatörprojekt av en eldsjäl som satsat allt på sin dröm. Då hade jag förmodligen haft mer överseende med Hirokins brister. Men då den både presenteras som och har ambition att vara en blockbuster – sida vid sida med Star Wars i videobutiken, kan det inte bli något annat än ett kalkonbetyg. Jag hoppas regissören behöll sitt dagjobb, eller åtminstone håller ambitionsnivån nere nästa gång.

Se istället-

Förutom ovan nämnda indiefilmer, kan du kolla in Another Earth som gjordes på en ännu mindre budget (200 000 dollar) men där scope anpassats skickligt och det avskalade används till berättelsens fördel.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Grym trailer för Thor – The Dark World

Thor the dark world

Thor the dark world

Nu har Marvel/Disney släppt den allra första trailern för Thor The Dark World som har premiär i höst. Det är helt klart en mer fantasyinspirerad känsla den här gången, så eventuellt är den färdiga filmen inte något för Rymdfilm att recensera. Men trailern ser grym ut, i alla fall!

Thor The Dark World

Thor The Dark World

The Tree of Life (2011) – Enastående rymdscener i anti-Melancholia

USA 2011, manus och regi: Terrence Malick

Brad Pitt i The Tree of Life

Brad Pitt i The Tree of Life

Handlingen.

Ett innerligt och livsbejakande allkonstverk i videoform, av den excentriske regissören Terrence Malick. Genom minnen hos en medelålders businessman (Sean Penn) upplever vi hans barndom i 1960-talets Texas där han slits mellan sin omtänksamma mamma (Jessica Chastain) och hårda pappa (Brad Pitt med ovanligt stort underbett). Men Malick tar oss också med på en mysterieresa som bokstavligen visar universums födelse, livets uppkomst på Jorden och dinosaurernas död, allt till ljudet av överjordiskt vacker musik och meditativa röster som talar direkt till Gud om livets mening. Sean Penns vuxne man bearbetar sina traumatiska minnen av sin broders död och sitt eget uppror mot pappan. Till slut når han eventuellt försoning och finner Guds avsikt med existensen. Som ni förstår är det här en film man antingen går igång på totalt, eller stänger av i vämjelse. Jag valde att betrakta den som en meditation, och såg den främst för dess rymdscener.

Enastående rymdscener i The Tree of Life

Enastående rymdscener i The Tree of Life

Oförglömliga rymdscener av Douglas Trumbull!

Vad du än gör: om du börjat titta på The Tree of Life, se till att åtminstone se så långt som till avsnittet som visar universums födelse och livets uppkomst. Det är ungefär 15 minuter långt och kommer efter mindre än en timme. Jag lovar att det är de vackraste rymdscener du sett, och tillsammans med överjordisk körmusik som Lacrimosa av Zbigniew Preisner blir det ännu mäktigare.

Enastående rymdscener i The Tree of Life

Enastående rymdscener i The Tree of Life

Jag kan utan omsvep erkänna att det var namnet Douglas Trumbull som lockade mig till The Tree of Life. Han är ansvarig för visual effects i filmen, och är den som skapade den unika rymdlooken med hjälp av helt odigital filmkonst. Hans galaxer och nebulosor är alltså inte datoranimerade, utan består av många tagningar av bl a rök, bubblor i vatten och annat praktiskt filmbart. Resultatet är enastående och oförglömligt.

Om du inte känner till Trumbull, så kan jag berätta att han endast varit ”visual effects supervisor” i tio filmer sedan 1968. Men det är bland andra följande filmer:

Ni kanske förstår varför jag bara var tvungen att se den första filmen sedan 1982 där Trumbull gjort effekterna?

Dinosaurier i The Tree of Life

Dinosaurier i The Tree of Life

Pretentionerna?

Förmodligen den mest pretentiösa film jag sett, eftersom både formen och budskapet är så sprängfulla av Godheten och Skönheten och Nåden att filmen nästan spricker i sömmarna av all godhet och nåd. Text och subtext samspelar i en skimrande dröm, där det förflutna och framtiden existerar simultant och det är möjligt att få förlåtelse och få en andra chans. Det är i mastigaste laget, och framförs oändligt långsamt och med en hyperestetik som man antingen älskar eller hatar.

Specialeffekter och look;

Jag har ju redan nämnt rymdscenerna som något alldeles speciellt, men resten av filmen är också mycket vacker. Fotot är utsökt, och det är ett speciellt ljus över scenerna från 1960-talet. Varje detalj i scenografin bidrar till helheten, från stolarna runt matbordet ned till minsta grässtrå. Ett mycket utstuderat konstverk.

Sean Penn i The Tree of Life

Sean Penn i The Tree of Life

Domen:

Filmen vann Guldpalmen i 2011 års Cannesfestival, vilket är samma festival som Lars von Triers Melancholia visades vid. Ett lustigt sammanträffande, för Melancholia och The Tree of Life är på sätt och vis varandras motpoler, och ändå förbundna. Båda filmer skildrar födelse och död i hyperestetiska och suggestiva bilder – i slow motion till vacker klassisk musik. De visar båda himlakroppar som koliderar. Men om Lars von Trier hatar mänskligheten, vill Terrence Malick omfamna den, och med ren och skär viljestyrka visa att en nåd är möjlig, bortom själva döden. The Tree of Life är alltså anti-Melancholia. Om du känner för en riktig utmaning  ser du dem efter varandra. Personligen tycker jag att mörker oftast är intressantare än ljus, åtminstone inom fiktionen. Det är en anledning till att jag anser  att von Triers verk är överlägset Malicks. Någonstans i allt det sakrala och heliga, tappar The Tree of Life bort den dramatik som trots allt bör vara kärnan i varje drama. Om von Trier kan man säga många saker, men han är åtminstone alltid underhållande. Malicks film är vacker, men ack så tråkig.

Se även+

Ovanstående filmer där Douglas Trumbull gjort effekterna.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Transformers Dark of the moon (2011) – slår Chicago i småbitar

USA, 2011, regi: Michael Bay, manus: Ehren Kruger

Sam och Carly. Åter igen förstår man inte varför en så överspänd loser får så snygga tjejer gång på gång. Men det är ju science fiction..

Sam och Carly. Åter igen förstår man inte varför en så överspänd loser får så snygga tjejer gång på gång. Men det är ju science fiction..

Handlingen.

Lyckas regissören Michael Bay återupprätta något av sin ära så här tredje gången gillt? 2009 råkade ju den uppsvullna, misogyniska och rasistiska Transformers 2 ut för en berättigad hatstorm från både kritiker och fans, men den lyckades trots detta skrapa ihop många sköna miljarder till leksakstillverkaren Hasbros kassakista. Därför var det oundvikligt med en tredje film, och det blev alltså Dark of the moon, som utlovade större action och samtidigt en mer ”mänsklig sida” (något som man får förmoda betyder fler scener med karaktärer som inte är robotar). Filmen börjar med en flashback till Apollo 11-expeditionen, där vi får se att astronauterna i hemlighet utforskade ett kraschat robotskepp på den mörka sidan av Månen. Klipp till nutid. Vår hjälte Sam (Shia LaBeouf) är nu en inte längre riktigt lika ung loser, som kämpar med att få ett jobb efter college. Eftersom hans gamla flickvän spelades av Megan Fox, som klokt nog hoppade av projektet efter att totalsågat film nr 2, så får Sam en ny hottie till flickvän, Carley, spelad av Rosie Huntington-Whiteley.

Men Carleys slimige chef (Patrick Dempsey) inte bara stöter på sina anställda, utan han har också en ond konspiration ihop med de elaka Decepticonrobotarna. En plan sätts i verket som får de goda Autobots att framstå i dålig dager och lämna Jorden i en specialbyggd rymdfärja.  Målet är att använda en energikälla från skeppet som hittades på Månen, och på så vis ta över världen. Med fältet fritt slår Decepticons och Dempsey till mot Chicago. På något krystat vis placeras Sam åter tillsammans med USA:s militär och hamnar med sin flickvän mitt i skottlinjen. I en riktigt häftig final massakreras Chicagos skyskrapor av massiva monsterrobotar medan mänskliga elitsoldater glidflyger in över stan i ett desperat försök att stoppa de ondas plan: att föra robotplaneten Cybertron till Jorden för att förslava hela mänskligheten att jobba i gruvor eller yada yada. Ska människorna lyckas slå tillbaka anfallet utan sina Autobotsallierade?

The Ark, ett robotskepp som hittas på Månen av astronauter. Det innehåller en energikälla

The Ark, ett robotskepp som hittas på Månen av astronauter. Det innehåller en energikälla

Rymdskeppet!

Astronauter finner Ark

Astronauter finner Ark

Visst är det något suggestivt och skrämmande att se de första astronauterna på Månen kliva över kanten på en krater och finna vraket av ett enormt, kraschat robotrymdskepp! The Ark innehåller hemlig teknologi, som i fel händer kan teleportera en hel planet till Jorden och orsaka dess undergång. I dess djup döljer sig också en sovande rival till Optimus, Sentinel Prime (igenkänningsbar på sitt helskägg av metalltuber – suck).

Något senare i filmen är det några fina scener i Florida och Kennedy Space Center. Där har Autobots beordrats att gå i exil och gör det med hjälp av en tillbiffad version av en rymdfärja. Mäktig uppskjutningsscen!

Optimus framför rymdfärjan. Inspelat på plats i Florida

Optimus framför rymdfärjan. Inspelat på plats i Florida

Pretentionerna?

Jo, de har nog faktiskt ansträngt sig en liten smula mer den här gången. Något färre pungsparkar, inga inoljade baddräktsmodeller och ett par scener där humorn inte bara går ut på att saker av metall kraschar in i varandra. Praktiskt taget en kandidat till Guldpalmen i Cannes, jämfört med förra försöket. Men mest är det robotar som slåss.

Attack mot Chicago om natten

Attack mot Chicago om natten

Specialeffekter och look;

Ser förvisso hur mäktigt ut som helst, speciellt sista 45 minuterna, i slaget om Chicago. Många av de nya robotarna är som stora insekter som vrider och borrar sig fram, rakt genom husfasader. Skyskraporna bokstavligen kramas sönder på mitten och välter långsamt – med våra hjältar ombord! Det är åtminstone något man inte ser varje dag. Men det blir så mycket som händer samtidigt, och så snabbt, att alla effekterna animeras in i varandra som ett enda blurr. Man tappar fokus efter en timme eller två, och till slut känns det som att titta på en färggrann jordbävning.

Enorma tusenfotingar av stål äter sig rakt igenom skyskraporna

Enorma tusenfotingar av stål äter sig rakt igenom skyskraporna

Luckor i manus,

Sams förmåga att gång på gång, och utan att ha någon annan talang än att vara robotarnas kompis, hamnar mitt i stridens hetta. I första filmen var det charmigt. I andra krystat. I tredje verkar inte ens Shia LaBeouf själv tro på att hans rollkaraktär har något i filmen att göra. I den kommande fjärde filmen hoppas jag de skippar Sam och börjar om på ny kula.

Domen:

Ja, så de slipade av de vassaste hörnen, polerade sina robotar lite extra och hoppades på det bästa. Och när de västra distraktionerna från tvåan är eliminerade, så kan man njuta ostört av en lång rad mycket spännande actionscener av det mer påkostade slaget. Några sekvenser är riktigt ståtliga – som när Autobots färja stiger mot himlen i ett moln av eld. Men trots att både LaBeouf och Bay utlovade en mänskligare sida så här det de mänskliga rollfigurerna som är filmens verkliga problem. Man köper inte Sam som en verklig kille (men hans föräldrar är kul) och Carley verkar vara en helt nollställd ung kvinna som låter sig ledas med av vem som helst som vill ha henne. Vi möter också ett myller av FBI, CIA och militärer, men ingen av dem lösgör sig från massan och blir till en människa av kött och blod. Mycket är manus fel. Sams emotionella smärtpunkt, då hans Autobotskompisar dör i kraschen, fladdras bara förbi på ett par minuter och vi ges ingen tid att sörja med Sam eller ens reflektera över vad så många hjältars död betyder. Och sen vips, så är allt som vanligt igen, efter en liten stund. Nej, det blir filmens explosiva och galet storslagna final som höjer tempot och pulsen sista timmen, och då bjuds det på inget mindre än supertung action.

Se även+

Avengers, vars slutstrid i New York liknar Transformersfilmens, bara mycket mer underhållande.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Man of Steel goes Messias i ny trailer

Man of steel trailer

Man of steel trailer

Äntligen får vi en riktig och innehållsrik trailer för Zack Snyders och Christopher Nolans kommande Stålmannen-remake, Man of Steel. I tidigare trailers har det mest varit vajande sädesfält och smäktande musik.

Men nu får vi många fler glimtar av vad som väntar på bio i sommar. De messianska övertonerna från 1970-talet verkar ännu mer uttalade den här gången. Det är frälsaren och övermannen Superman som skildras här, i bästa widescreen. Lite ståpälsvarning, eller?

Här är sånt som skymtar förbi:

  • Krypton – inbördeskrig på Stålis hemplanet, och även Russell Crowe i Marlon Brandos gamla roll som Stålmannens pappa
  • General Zod, filmens skurk, som slåss med stridsflygplan
  • Lois Lane (Amy Adams) som gör ett reportage om den blivande Stålmannen, som gömmer sig för omvärlden
  • Adoptivpappan (Kevin Costner) som håller tal till sin son, som undrar om de kan fortsätta låtsas att han är pappan? ”You are my son, Clark”
  • Stålmannen själv (Henry Cavill) som, kors i taket, pratar och ler

The Right Stuff (1983) – makalösa män och manslösa makor

USA 1983, manus: Tom Wolfe/Philip Kaufman, regi: Philip Kaufman

Sam Sheppard som Chuck Yeager

Handlingen.

En älskad och prisbelönt dramatisering av de allra första åren med det amerikanska rymdprogrammet. En lång rad karaktärsskådespelare (Dennis Quaid, Sam Shepard, Ed Harris, Fred Ward, Barbara Hershey m fl) gestaltar NASAs allra första team med astronauter, The Mercury Seven. Vi får se en omsorgsfullt återgiven tidsepok som tar sin början alldeles efter andra världskriget, då USA och Sovjet fortfarande var allierade. Ett litet udda gäng med testpiloter jagar hastighetsrekord i experimentplan, medan deras oroliga fruar väntar på marken och håller barbecuen igång. Ingen bryr sig egentligen om dessa kufar som vill riskera livet i Mach 2. Men då det kalla kriget inleds och Sovjet hinner först med bemannade rymdfärder, blir våghalsiga testpiloters talanger plötsligt hett stoff då det nybildade NASA letar efter män galna nog att skickas upp i en kapsel för att sedan störta i havet. Den amerikanska patriotismen kräver att de nyrekryterade astronauterna presenteras som nationella hjältar, men vi får också se baksidan av medaljen: fruktansvärt farliga uppdrag, kraschade äktenskap och dåligt med stöd från myndigheterna då något går snett. Filmen har fått flera Oscars, och har i efterhand utsetts till en av 1980-talets bästa filmer.

Rymdskeppet!

Det är liksom inga rymdskepp, och det är det som gör det så intressant. Det är självmordmaskiner: plan som trimmats till att flyga så snabbt att piloten tuppar av. Tunna, eländiga rymdkapslar som knappt skulle gå att konservera tomater i, än mindre skicka upp en man i omloppsbana med. Man blir imponerad över pionjärandan som drev NASA och dessa makalösa män i deras flygande maskiner. Men man inser också hur farligt de levde. Jag tror att en del av fascinationen över The Right Stuff kommer av den insikten. Vi älskar ju en orädd hjälte.

Fruarna väntar vid telefonen

Fruarna väntar vid telefonen

Pretentionerna?

Mycket väl genomfört försök av skildra en bit modern amerikansk historia.

Specialeffekter och look;

Påkostat modernt kostymdrama, med en hel del poetiska bildsekvenser från höghastighetsfärderna.

Så här välkammade var astronauterna då se skulle fotograferas

Så här välkammade var astronauterna då se skulle fotograferas

Domen:

Ett måste för dig som är intresserad av rymdfart och teknologi. Vi får en fantastisk inblick i hur mycket av den tidiga rymdfartens historia som kom sig av ren och skär vilja, och ren och skär grundforskning med människoliv som insats. Tyvärr är The Right Stuff lite för lång (3 timmar) och för mig hade de kunnat klippa bort en halvtimme av heroiska motljusscener, men det är förstås en lång tidsperiod som ska skildras och The Right Stuff har bitvis nästan känslan av en dramadokumentär. Pluspoäng för att vi får en inblick i privatlivet för astronauterna, och för att vi också får se hur livet tedde sig för deras gräsänkor som väntade vid telefonen. Att allt inte skildras som guld och gröna skogar bidrar till att The Right Stuff trots sin överdrivna längd är sevärd.

Se även+

Apollo 13, en senare film om de astronautteam som följde i de här killarnas spår.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Analys av sista trailern för Star Trek Into Darkness, bildruta för bildruta

Recension av Star Trek into darkness

Spoilervarning – förmodligen får vi veta alldeles för mycket om filmen genom att analysera trailern ruta för ruta. Du har blivit varnad!

Nu har den tredje (och sista?) trailern för JJ Abrams Star Trek Into Darkness landat, och vi ger oss på att analysera vad det är vi ser på bilderna. Jag är redan alldeles för engagerad i den här filmen, känner jag. Bara att bejaka!

Trailern inleds med amiral Pikes röst som håller ett allvarligt snack med Kirk. Vi ser den allvarlige Kirk

Trailern inleds med ett panorama över San Francisco och amiral Pikes (Bruce Greenwood) röst som håller ett allvarligt snack med Kirk /(Chris Pine). Vi ser den allvarlige Kirk. ”Valen du gör kan få hela din besättning dödad” säger Pike.

Dr McCoy (Karl Urban) och Kirk (Pine) flyr för sina liv på en röd planet, genom bushen. De hoppar ut för ett stup och ned i havet

Dr McCoy (Karl Urban) och Kirk (Pine) flyr för sina liv på en röd planet, genom bushen. De hoppar ut för ett stup och ned i havet. Det sägs att det kan vara på planeten Klingon?!

"Men jag tror på dig, Jim" säger amiral Pike

”Men jag tror på dig, Jim” säger amiral Pike

Klipp till nattpanorama från San Francisco och filmens skurk John Harrison (Benedict Cumberbatch) hörs:  "Darkness is coming"

Klipp till nattpanorama från San Francisco och filmens skurk John Harrison (Benedict Cumberbatch) hörs: ”Darkness is coming”

Starfleets konfarum, där vi vet sen tidigare trailers att de diskuterar en stor terrorattack mot London. En explosion följs av flera - även SF är under attack

Starfleets konfarum, där vi vet sen tidigare trailers att de diskuterar en stor terrorattack mot London. En explosion följs av flera – även SF är under attack

Det är Benedict som attackerar! I sitt rymdskepp, och med en ond min

Det är Benedict som attackerar! I sitt rymdskepp, och med en ond min.

Kistor? Kryokammare? ""This could just be the beginning of all out war"

Kistor? Kryokammare? ”This could just be the beginning of all out war”

Attacken mot San Francisco. Vi ser USS Enterprise krascha mitt i stan, och vi ser Harrison/Cumberbatch smyga iväg från platsen med ytterligare en ond min

Attacken mot San Francisco. Vi ser USS Enterprise krascha mitt i stan, och vi ser Harrison/Cumberbatch smyga iväg från platsen med ytterligare en ond min

Kirk säger att han ska ge sig efter Harrison. Spock (Zachary Quinto) och McCoy försöker övertala honom att inte göra det.

Kirk säger att han ska ge sig efter Harrison. Spock (Zachary Quinto) och McCoy försöker övertala honom att inte göra det.

Upp i rymden! Här ligger USS Enterprise i rymddockan och väntar. "Lets go get this son of a bitch" - och nu får vi se JJ Abrams namn och besättningen på bryggan

Upp i rymden! Här ligger USS Enterprise i rymddockan och väntar. ”Lets go get this son of a bitch” – och nu får vi se JJ Abrams namn och besättningen på bryggan

Warp speed!

Warp speed!

Cumberbatch hånar Kirk: Du kan inte ens garantera din egen besättnings säkerhet. Uhura ser bekymrad ut. "Sir, there's a ship coming"

Cumberbatch hånar Kirk: Du kan inte ens garantera din egen besättnings säkerhet. Uhura ser bekymrad ut. ”Sir, there’s a ship coming”

Nu börjar det bli intressant - vad är det här för jättestor, svart version av USS Enterprise? Det är tydligt ett fientligt Starfleetskepp - och Enterprise är uppenbart i underläge

Nu börjar det bli intressant – vad är det här för jättestor, svart version av USS Enterprise? Eller är det klassiska USS Excelsior? Det är tydligt ett fientligt Starfleetskepp – och Enterprise är uppenbart i underläge

"Now, shall we begin?" - och nu börjar snabba klipp i trailern. Enterprise attackeras

”Now, shall we begin?” – och nu börjar snabba klipp i trailern. Enterprise attackeras

Fyra personer landar i en stor sal - och ta-daa: där står vad som bara kan vara klingons! "We're outnumbered, outgunned" säger Uhura.

Fyra personer landar i en stor sal – och ta-daa: där står vad som bara kan vara klingons! ”We’re outnumbered, outgunned” säger Uhura.

Fler snabba klipp. "Jag vet inte vad jag ska göra" säger Kirk, och Spock är i en vulkan, och sen störtar Enterprise, skadskjuten

Fler snabba klipp. ”Jag vet inte vad jag ska göra” säger Kirk, och Spock är i en vulkan, och sen störtar Enterprise, skadskjuten

"The ship's dead sir" säger Scotty. "No, she's not" säger Kirk. Och så får vi se en glimt av den Millennium Falcon-liknande farkosten som vi sett i andra trailers

”The ship’s dead sir” säger Scotty. ”No, she’s not” säger Kirk. Och så får vi se en glimt av den Millennium Falcon-liknande farkosten som vi sett i andra trailers. I bakgrunden till vänster, en Klingon Bird of Prey, eller hur?

Fler klipp: Harrison hånar Kirk, rymdstrid, Carol Marcus skriker och Pike säger "I believe in you, Jim". Blam!

Fler klipp: Harrison hånar Kirk, rymdstrid, Carol Marcus skriker och Pike säger ”I believe in you, Jim”. Blam!

Star Trek Into Darkness har svensk biopremiär 10 maj 2013. Vad tycker du? Ser du fram emot filmen? Recension av Star Trek into darkness