Jetfire har skägg och mustasch, och en käpp
Handlingen.
Unge Sams (Shia LeBeouf) liv håller på att återgå till det normala efter äventyren i Transformers. Han flyttar hemifrån, oroar sig för att flickvännen Mikaela (Megan Fox) ska göra slut, och skaffar nya kompisar på universitetet. Men samtidigt är det oro i robotvärlden. Dels kommer indikationer på att de onda Decepticons inte är helt besegrade. Dels börjar den amerikanska regeringen känna sig hotad av närvaron av Optimus Prime och de andra Autobots. Då Decepticons under ledning av den uråldrige och uronde The Fallen inleder en storskalig attack mot Jorden, är det upp till Sam och Autobots att försvara mänskligheten ännu en gång. Men Optimus Prime blir besegrad – är allt hopp ute?
Det jag beskriver ovan avhandlas på ca 1 timme och 10 minuter. Sedan är det 1 timme och 20 minuter kvar av filmen, som mest går ut på att saker exploderar.
Soundwave ligger omloppsbana och stör kommunikationen
Rymdskeppen!
Soundwave heter en ond robot som svävar i omloppsbana kring Jorden och attackerar närbelägna kommunikationssatelliter med långa tentakler. På så vis kan militären inte kommunicera ostört med varandra längre, åtminstone inte utan att Soundwave kan höra vad som sägs.
Specialeffekter och look;
Dubbelt så stor som första filmen. Dubbelt så mäktig. Över 40 robotar. Enorm detaljrikedom och kristallklar animation. Man kan ha många invändningar mot storyn, manuset och regin. Men ytan är det inget fel på.
Optimus Prime slår sönder många antika monument
Domen:
Oh. My. God. Jag har så mycket att säga. Vi kan börja med att filosofera lite om varför Revenge of the fallen är två och en halv timme lång. 2:30. Det finns ingen rimlig anledning till att den här filmen ska vara så lång, och jag kan inte komma på något annat skäl än att regissören Michael Bay beslutade sig för att ge mer av kvantitet, då han förstod att hans film skulle brista i kvaliteten. Han försökte rädda ett sjunkande skepp, och antagligen är det förhållandevis billigt att producera 30 minuter extra slagsmålsscener då man väl har ett animationsteam på plats. Låt datan rendera ett par extra historiska monument, som Cheopspyramiden, som flyger i luften bara. (Att halva Mellanöstern sprängs i bitar av den goda sidan spelar ju ingen som helst roll för en story som den här.) Istället för att addera en extra timmes action på slutet borde Bay och hans team ha bitit i det sura äpplet och skrivit om manus helt, för att höja Revenge of the fallen ovanför det mediokras och det rent stötandes solkiga kant.
Megan Fox
Sexismen. Jag har sällan i en modern biofilm sett en ung tjej objektifieras på det sätt som Megan Fox får finna sig i här. Om du kollar på bilden med henne på motorcykeln – ja, det är så hon faktiskt presenteras i filmen. Som en porrmodell. Och även om hon får tillfälle att slåss mot en transformer, är hon så totalt övertydligt bara där som ögongodis till den manliga tonårspubliken att man häpnar över cynismen då hon för femte gången ger slashasen och den otrogna hunden Sam en hänförd blick och förlåtande kyss. Under den spännande finalen springer alla huvudpersoner för sitt liv i den egyptiska öknen, och Megan springer hela tiden två steg bakom olika män och låter dem leda henne framåt genom ett stadigt grepp i handen. Så hon inte kommer bort. Inte ens 1981 då Indiana Jones slog igenom med all sina machismo var kvinnan så hjälplös och passiv som här. Riktigt sunkigt, med tanke på att filmen riktar sig till ungdomar.
Rasismen. Robotarna Skids och Mudflap orsakade en mindre rasismskandal då filmen släpptes och de visade sig vara de värsta rasistiska stereotyperna i en amerikansk biofilm sedan Mickey Rooney satte på sig löständer och spelade ”kines” i Breakfast at Tiffanys. Skids och Mudflap pratar den vulgäraste sortens pastisch på ”svart gangsterengelska” och både är dumma och ser korkade och fula ut. Då kritiken började hagla, så skyllde alla ifrån sig. Filmbolaget skyllde på Michael Bay, som skyllde på röstskådespelarna, som i sin tur sa att Bay själv varit väldigt engagerad i hur Skids och Mudflap skulle framställas. Men oavsett vems felet är så är de båda tvillingrarna så nära ett blackface du kan komma på en robot. Vi får också se en mimartist, men jag är inte 100% säker på att det räknas som rasism mot fransmän.
Grälsjukan. Att människor har olika åsikter är ofta en bra grogrund för intressanta konflikter som driver ett drama framåt. Men i Transformers 2 går konflikterna aldrig längre än att något av följande händer: a) Båda parter börjar skrika så högt de kan. b) den ene kallar den andra för ”Jävla dickhead” eller liknande invektiv, eller c) de börjar slåss och slå sönder allt i närheten. Så löses alla konflikter i Transformers värld, och självklart går det åt pipan för alla inblandade.
Bristen på handling. Det händer något hela tiden, men har filmen en egentlig intrig där handlingar följs av reaktioner som följs av motreaktioner? Snaraere är samtliga människor märkligt passiva och reaktiva och de springer mest bort från allt som händer, bara för att snubbla rakt på nästa tillspetsade situation. Bay bemödar sig inte ens att visa hur huvudpersonerna kommer från plats till plats, utan de släpps liksom ned från himlen, landar i en höstack, säger ”Ouch”, borstar av sig och så springer de för sina liv igen. Det är inte ett filmmanus, det är en hinderbana.
Och ja just det. Jetfire är en gammal robot. Han har böjd rygg, långt skägg och en käpp. Skämmes, filmbolag.
Skids och Mudflap är ”tvillingar” och dessutom rasistiska stereotyper
Se istället-
The Avengers för lika storslagen action, fast med handling och engagerande karaktärer.
GI Joe Retalliation (2013) som har liknande premisser men inte sänker sig till Transformers nivå
Rymdfilm 
3 kommentarer