Transformers Dark of the moon (2011) – slår Chicago i småbitar

USA, 2011, regi: Michael Bay, manus: Ehren Kruger

Sam och Carly. Åter igen förstår man inte varför en så överspänd loser får så snygga tjejer gång på gång. Men det är ju science fiction..

Sam och Carly. Åter igen förstår man inte varför en så överspänd loser får så snygga tjejer gång på gång. Men det är ju science fiction..

Handlingen.

Lyckas regissören Michael Bay återupprätta något av sin ära så här tredje gången gillt? 2009 råkade ju den uppsvullna, misogyniska och rasistiska Transformers 2 ut för en berättigad hatstorm från både kritiker och fans, men den lyckades trots detta skrapa ihop många sköna miljarder till leksakstillverkaren Hasbros kassakista. Därför var det oundvikligt med en tredje film, och det blev alltså Dark of the moon, som utlovade större action och samtidigt en mer ”mänsklig sida” (något som man får förmoda betyder fler scener med karaktärer som inte är robotar). Filmen börjar med en flashback till Apollo 11-expeditionen, där vi får se att astronauterna i hemlighet utforskade ett kraschat robotskepp på den mörka sidan av Månen. Klipp till nutid. Vår hjälte Sam (Shia LaBeouf) är nu en inte längre riktigt lika ung loser, som kämpar med att få ett jobb efter college. Eftersom hans gamla flickvän spelades av Megan Fox, som klokt nog hoppade av projektet efter att totalsågat film nr 2, så får Sam en ny hottie till flickvän, Carley, spelad av Rosie Huntington-Whiteley.

Men Carleys slimige chef (Patrick Dempsey) inte bara stöter på sina anställda, utan han har också en ond konspiration ihop med de elaka Decepticonrobotarna. En plan sätts i verket som får de goda Autobots att framstå i dålig dager och lämna Jorden i en specialbyggd rymdfärja.  Målet är att använda en energikälla från skeppet som hittades på Månen, och på så vis ta över världen. Med fältet fritt slår Decepticons och Dempsey till mot Chicago. På något krystat vis placeras Sam åter tillsammans med USA:s militär och hamnar med sin flickvän mitt i skottlinjen. I en riktigt häftig final massakreras Chicagos skyskrapor av massiva monsterrobotar medan mänskliga elitsoldater glidflyger in över stan i ett desperat försök att stoppa de ondas plan: att föra robotplaneten Cybertron till Jorden för att förslava hela mänskligheten att jobba i gruvor eller yada yada. Ska människorna lyckas slå tillbaka anfallet utan sina Autobotsallierade?

The Ark, ett robotskepp som hittas på Månen av astronauter. Det innehåller en energikälla

The Ark, ett robotskepp som hittas på Månen av astronauter. Det innehåller en energikälla

Rymdskeppet!

Astronauter finner Ark

Astronauter finner Ark

Visst är det något suggestivt och skrämmande att se de första astronauterna på Månen kliva över kanten på en krater och finna vraket av ett enormt, kraschat robotrymdskepp! The Ark innehåller hemlig teknologi, som i fel händer kan teleportera en hel planet till Jorden och orsaka dess undergång. I dess djup döljer sig också en sovande rival till Optimus, Sentinel Prime (igenkänningsbar på sitt helskägg av metalltuber – suck).

Något senare i filmen är det några fina scener i Florida och Kennedy Space Center. Där har Autobots beordrats att gå i exil och gör det med hjälp av en tillbiffad version av en rymdfärja. Mäktig uppskjutningsscen!

Optimus framför rymdfärjan. Inspelat på plats i Florida

Optimus framför rymdfärjan. Inspelat på plats i Florida

Pretentionerna?

Jo, de har nog faktiskt ansträngt sig en liten smula mer den här gången. Något färre pungsparkar, inga inoljade baddräktsmodeller och ett par scener där humorn inte bara går ut på att saker av metall kraschar in i varandra. Praktiskt taget en kandidat till Guldpalmen i Cannes, jämfört med förra försöket. Men mest är det robotar som slåss.

Attack mot Chicago om natten

Attack mot Chicago om natten

Specialeffekter och look;

Ser förvisso hur mäktigt ut som helst, speciellt sista 45 minuterna, i slaget om Chicago. Många av de nya robotarna är som stora insekter som vrider och borrar sig fram, rakt genom husfasader. Skyskraporna bokstavligen kramas sönder på mitten och välter långsamt – med våra hjältar ombord! Det är åtminstone något man inte ser varje dag. Men det blir så mycket som händer samtidigt, och så snabbt, att alla effekterna animeras in i varandra som ett enda blurr. Man tappar fokus efter en timme eller två, och till slut känns det som att titta på en färggrann jordbävning.

Enorma tusenfotingar av stål äter sig rakt igenom skyskraporna

Enorma tusenfotingar av stål äter sig rakt igenom skyskraporna

Luckor i manus,

Sams förmåga att gång på gång, och utan att ha någon annan talang än att vara robotarnas kompis, hamnar mitt i stridens hetta. I första filmen var det charmigt. I andra krystat. I tredje verkar inte ens Shia LaBeouf själv tro på att hans rollkaraktär har något i filmen att göra. I den kommande fjärde filmen hoppas jag de skippar Sam och börjar om på ny kula.

Domen:

Ja, så de slipade av de vassaste hörnen, polerade sina robotar lite extra och hoppades på det bästa. Och när de västra distraktionerna från tvåan är eliminerade, så kan man njuta ostört av en lång rad mycket spännande actionscener av det mer påkostade slaget. Några sekvenser är riktigt ståtliga – som när Autobots färja stiger mot himlen i ett moln av eld. Men trots att både LaBeouf och Bay utlovade en mänskligare sida så här det de mänskliga rollfigurerna som är filmens verkliga problem. Man köper inte Sam som en verklig kille (men hans föräldrar är kul) och Carley verkar vara en helt nollställd ung kvinna som låter sig ledas med av vem som helst som vill ha henne. Vi möter också ett myller av FBI, CIA och militärer, men ingen av dem lösgör sig från massan och blir till en människa av kött och blod. Mycket är manus fel. Sams emotionella smärtpunkt, då hans Autobotskompisar dör i kraschen, fladdras bara förbi på ett par minuter och vi ges ingen tid att sörja med Sam eller ens reflektera över vad så många hjältars död betyder. Och sen vips, så är allt som vanligt igen, efter en liten stund. Nej, det blir filmens explosiva och galet storslagna final som höjer tempot och pulsen sista timmen, och då bjuds det på inget mindre än supertung action.

Se även+

Avengers, vars slutstrid i New York liknar Transformersfilmens, bara mycket mer underhållande.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s