USA 2011, manus och regi: Terrence Malick
Brad Pitt i The Tree of Life
Handlingen.
Ett innerligt och livsbejakande allkonstverk i videoform, av den excentriske regissören Terrence Malick. Genom minnen hos en medelålders businessman (Sean Penn) upplever vi hans barndom i 1960-talets Texas där han slits mellan sin omtänksamma mamma (Jessica Chastain) och hårda pappa (Brad Pitt med ovanligt stort underbett). Men Malick tar oss också med på en mysterieresa som bokstavligen visar universums födelse, livets uppkomst på Jorden och dinosaurernas död, allt till ljudet av överjordiskt vacker musik och meditativa röster som talar direkt till Gud om livets mening. Sean Penns vuxne man bearbetar sina traumatiska minnen av sin broders död och sitt eget uppror mot pappan. Till slut når han eventuellt försoning och finner Guds avsikt med existensen. Som ni förstår är det här en film man antingen går igång på totalt, eller stänger av i vämjelse. Jag valde att betrakta den som en meditation, och såg den främst för dess rymdscener.
Enastående rymdscener i The Tree of Life
Oförglömliga rymdscener av Douglas Trumbull!
Vad du än gör: om du börjat titta på The Tree of Life, se till att åtminstone se så långt som till avsnittet som visar universums födelse och livets uppkomst. Det är ungefär 15 minuter långt och kommer efter mindre än en timme. Jag lovar att det är de vackraste rymdscener du sett, och tillsammans med överjordisk körmusik som Lacrimosa av Zbigniew Preisner blir det ännu mäktigare.
Enastående rymdscener i The Tree of Life
Jag kan utan omsvep erkänna att det var namnet Douglas Trumbull som lockade mig till The Tree of Life. Han är ansvarig för visual effects i filmen, och är den som skapade den unika rymdlooken med hjälp av helt odigital filmkonst. Hans galaxer och nebulosor är alltså inte datoranimerade, utan består av många tagningar av bl a rök, bubblor i vatten och annat praktiskt filmbart. Resultatet är enastående och oförglömligt.
Om du inte känner till Trumbull, så kan jag berätta att han endast varit ”visual effects supervisor” i tio filmer sedan 1968. Men det är bland andra följande filmer:
- 2001 A space odyssey
- Silent Running (som han också regisserade)
- Närkontakt av tredje graden
- Star Trek The Motion Picture
- Blade Runner
- och så The Tree of Life…
Ni kanske förstår varför jag bara var tvungen att se den första filmen sedan 1982 där Trumbull gjort effekterna?
Dinosaurier i The Tree of Life
Pretentionerna?
Förmodligen den mest pretentiösa film jag sett, eftersom både formen och budskapet är så sprängfulla av Godheten och Skönheten och Nåden att filmen nästan spricker i sömmarna av all godhet och nåd. Text och subtext samspelar i en skimrande dröm, där det förflutna och framtiden existerar simultant och det är möjligt att få förlåtelse och få en andra chans. Det är i mastigaste laget, och framförs oändligt långsamt och med en hyperestetik som man antingen älskar eller hatar.
Specialeffekter och look;
Jag har ju redan nämnt rymdscenerna som något alldeles speciellt, men resten av filmen är också mycket vacker. Fotot är utsökt, och det är ett speciellt ljus över scenerna från 1960-talet. Varje detalj i scenografin bidrar till helheten, från stolarna runt matbordet ned till minsta grässtrå. Ett mycket utstuderat konstverk.
Sean Penn i The Tree of Life
Domen:
Filmen vann Guldpalmen i 2011 års Cannesfestival, vilket är samma festival som Lars von Triers Melancholia visades vid. Ett lustigt sammanträffande, för Melancholia och The Tree of Life är på sätt och vis varandras motpoler, och ändå förbundna. Båda filmer skildrar födelse och död i hyperestetiska och suggestiva bilder – i slow motion till vacker klassisk musik. De visar båda himlakroppar som koliderar. Men om Lars von Trier hatar mänskligheten, vill Terrence Malick omfamna den, och med ren och skär viljestyrka visa att en nåd är möjlig, bortom själva döden. The Tree of Life är alltså anti-Melancholia. Om du känner för en riktig utmaning ser du dem efter varandra. Personligen tycker jag att mörker oftast är intressantare än ljus, åtminstone inom fiktionen. Det är en anledning till att jag anser att von Triers verk är överlägset Malicks. Någonstans i allt det sakrala och heliga, tappar The Tree of Life bort den dramatik som trots allt bör vara kärnan i varje drama. Om von Trier kan man säga många saker, men han är åtminstone alltid underhållande. Malicks film är vacker, men ack så tråkig.
Se även+
Ovanstående filmer där Douglas Trumbull gjort effekterna.
Rymdfilm 
6 kommentarer