Hirokin (2012) – amatörmässig rymdöken

USA, 2012, manus, producent och regi: Alejo Mo-Sun

Wes Bentley i Hirokin

Wes Bentley i Hirokin

Handlingen.

Omslaget luras lite

Omslaget luras lite

Jag hade aldrig snubblat över den här filmen om den inte visats på så prominent plats i Telias digitala videobutik. Där syns varje film bara som ett omslag och en beskrivning, och man får ingen indikation på filmbolag, recensioner eller annat som förr brukade ge tips om det var en Riktig film eller inte, när man stod och fingrade på fysiska omslag i den fysiska butiken. Men Hirokin har planeter och rymdskepp på omslaget och en stjärna från The Hunger Games (Wes Bentley), så självklart skulle jag ju se den!

Den visar sig vara en sorts samurajfilm, som utspelas på en ökenplanet där människor lever sida vid sida med The Arrids, vars enda särskiljande drag är att de har lite blått i handflatorna. (Snacka om billiga alieneffekter!) Vi följer en svårmodig, svärdssvingande hjälte vars familj dödats av den onde kejsar.. förlåt vicekungen (Julian Sands från 80-talsrullen Warlock) och dennes onde, maskerade general vars mask är misstänkt lik Boba Fetts. Ska Hirokin välja att hämnas sin döda familj eller att befria The Arrids? Spänningen är olidlig. Förresten: hela filmen är olidlig.

Onda soldater i Hirokin

Onda soldater i Hirokin: Nazguler, Boba Fett och Cyloner kombinerade

Rymdskeppen, specialeffekter och look!

Jag har läst på lite (Huffington Post) och vet att Hirokin kostade drygt 1 miljon dollar att göra och finansierades genom att eldsjälen bakom filmen sålde allt han ägde och hade och lånade resten av pengarna.  Nästan hela budgeten gick åt till skådisarna – och det är rätt mycket folk i bild. Därför är det lite skralt på effektsidan. De skepp som trots allt syns ibland är knappast rymdskepp utan mer svävare för att åka 2 meter över sanden. Tänk Tatooine så vet du precis hur den här ökenplaneten ser ut. Det är över huvud taget få synliga digitala effekter, och inte mycket makeup heller.

Kungen tittar ut ur sin grotta

Kungen tittar ut ur sin grotta

Kostymerna är ett ganska fantasilöst mischmasch: Kurosawa möter George Lucas. De onda soldaterna liknar Nazguler med cylonhuvuden. Alla människor bor antingen i tält eller i grottor, förmodligen för att det är dyrt och svårt att bygga scenografi i form av hus. Det gör att det blir smått absurt, när till och med den mäktige vicekungen bor i en grotta. Den kungliga grottan särskiljs endast från andra grottor genom att den har ett litet burspråk där kungen kan titta ut. På det hela taget blir man underväldigad av Hirokin, och omslaget till filmen är missvisande, då man får intrycket av att storyn utspelas i rymden, och inte i en öken. Fotot och färgerna får i alla fall godkänt.

Männen slåss för sina fruars liv

Männen slåss för sina fruars liv

Mest minnesvärda scen*

För att understryka riktigt hur elak vicekungen är så visar filmen hur denne roar sig: Boba Fetts kusiner tar ett gäng med fruar som de binder fast vid en anordning som har vassa spett som är kopplade till kedjor, som i sin tur är kopplade till fruarnas män. Nu måste männen slåss, och den som tappar balansen och låter kedjan bli slak skickar ett spett rakt igenom sin fru. Verkligen elak, den där vicekungen.

Domen:

Jag brukar vara mycket välvilligt inställd till indierymdfilmer med små budgetar, som Monsters, Moon, Iron Sky eller Hunter/Prey. Dramatik och fantasi har inte med pengar att göra. Ett starkt drama kräver bara ett par människor som pratar, och det är fullt möjligt att skapa känslan av en annan värld genom att bara antyda och skapa en suggestiv atmosfär. Numera kan en skicklig amatör skapa egna digitala effekter i hemdatorn, vilket t ex var fallet i Hunter/Prey som hade en total budget på 425 000 dollar, alltså hälften mot Hirokin. Att göra indierymdfilm är inte svårare än att göra vanlig dramafilm: har du bara en idé och talangen att realisera den och visheten att inse dina begränsningar – kör hårt!

Men i Hirokin gör förstagångsregissören Alejo Mo-Sun ett stort misstag. Istället för att minska scope och göra en story som är anpassad till hans ringa erfarenhet och budgetramar, så gapar han efter hela stycket och försöker göra en fullfjädrad episk storfilm, med massor av skådisar och en ambitiös hämndhistoria. Resultatet blir ett platt fall, med ett klichétyngt manus, obefintlig karaktärsutveckling, mager produktionsdesign, amatörmässig personregi (som resulterar i överspel), segt tempo, overkliga stridsscener och på tok för allvarlig ton.

Jag önskar att Alejo Mo-Sun varit öppen med vad hans film är: ett trots allt ganska snyggt amatörprojekt av en eldsjäl som satsat allt på sin dröm. Då hade jag förmodligen haft mer överseende med Hirokins brister. Men då den både presenteras som och har ambition att vara en blockbuster – sida vid sida med Star Wars i videobutiken, kan det inte bli något annat än ett kalkonbetyg. Jag hoppas regissören behöll sitt dagjobb, eller åtminstone håller ambitionsnivån nere nästa gång.

Se istället-

Förutom ovan nämnda indiefilmer, kan du kolla in Another Earth som gjordes på en ännu mindre budget (200 000 dollar) men där scope anpassats skickligt och det avskalade används till berättelsens fördel.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s