Science fictions nya guldålder i en tid av teknologi och undergång

Elysium (2013)

Elysium (2013)

Året är 2018 och varannan film på bio utspelas helt eller delvis i rymden. En boom av film och teveserier med rymdtema sköljer över oss. Det är allt från pompösa rymdoperor, som de nya Star Warsfilmerna, till HBO:s pratiga Star Trek-serie.

Eller nya variationer på temat: sitcoms som utspelas på Internationella Rymdstationen. Justin Bieber som sjöng live från omloppsbana. Dramer baserade på verkliga händelser, som den bemannade expeditionen till Mars. Samhällskritiska auteurfilmer om alienrasism. Det är science fictions nya guldålder.

Filmbranschen har ju under många år inriktat sig allt mer på genrefilm: som sci-fi, fantasy eller superhjältar. Det beror på att de här genrerna har de mest hängivna fansen. Film har kort livslängd idag: en biofilm måste spela in hela sin budget på ett par veckor. Idag vilar underhållningsbranschen på det buzz som förhandskampanjerna skapar bland nördarna, lagom till den globala världspremiären

Varför just rymden, då?  Det beror på att vi idag är teknik-optimister samtidigt som vi är kultur-pessimister. Vi har lättare att föreställa oss ett lyckat samhälle på en rymdstation eller på en annan planet, än på den gamla krisande Jorden. Det har börjat gå upp för oss att det är möjligt att vår civilisation inte kommer att fixa det här. Våldsamma klimatförändringar skapar katastrofer. Havet hotar sluka Holland. Land efter land kollapsar: först ekonomiskt, sen socialt.

Oblivion (2013)

Oblivion (2013)

Samtidigt tar människan som art enorma teknologiska språng inom data, medicin och partikelfysik. Privat rymdfart är ett faktum sen flera år. Allt verkar möjligt.

Vi har alltså känslan av att planeten Jorden håller på att gå åt fanders, men till sitt förfogande har människor ny teknik som gör ett samhälle nån annanstans möjligt.

Plötsligt får en gammal vision om människor som koloniserar andra planeter ny aktualitet. Precis som vid den första rymdåldern, den teknologiska boomen efter Andra världskriget, behöver vi bearbeta våra känslor inför snabba samhällsförändringar. Ju mer förvirrade vi blir, desto mer tilltalande verkar livet efter katastrofen, i Utopia. Det är nog djupt mänskligt att använda rymden som projektionsyta för existentiella funderingar.

Men fiktion och fakta flyter alltid ihop till slut, och framtiden ÄR verkligen här, rent tekniskt. Vartefter som människan i verkliga livet beger sig ut i rymden, kommer också rymdfilmen att förändras. Till slut kommer den helt enkelt att skildra vårt vardagsliv bland stjärnorna.

Det här är min framtidsspaning från Torehammars sköna nya värld om rymdfilm.

Annonser

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s