Månad: maj 2013

Oblivion (2013) – ekon från svunna världar

USA 2013, manus, regi och producent: Joseph Kosinski.

Detta är den nästan spoilerfria recensionen av filmen. För dig som vågar:  alla hemligheter i Oblivion.

Jack flyger omkring i den här hela dagarna

Jack flyger omkring i den här hela dagarna. The Bubble Ship är designad av en kille från Bugatti Automobiles

Handlingen.

Tom Cruise gillar att heta Jack. Jack i den här filmen av Joseph Kosinski lever både i ett paradis och ett helvete. Han bor med sin vackra fru Vic i en modernistisk villa ovan molnen. Han har fast jobb som tekniker och får flyga en supercool svävarfarkost varje dag. Men han och hans fru är bland de sista människorna på Jorden, kvarlämnade för en liten tid med uppdrag att hålla enorma vattenutvinnande robotar i trim. Vår en gång så gröna planet är numera en strålningshärjad öken, efter ett interplanetärt krig som sprängt Månen i bitar och jagat människorna ut i rymden. Rymdstationen Tet är Jacks och Vics länk till resten av mänskligheten. Jack är plikttrogen, men plågas av märkliga minnen: ekon från en svunnen tid kan inte kan ha upplevt. Då bara några veckor återstår av uppdraget rämnar dock deras nyss så ordnade liv. En farkost kraschar i öknen, med människor ombord. Det går upp för Jack att deras chef Sally, stationerad i omloppsbana, har ljugit för dem hela tiden.

Tet är mänsklighetens mäktiga rymdstation i omloppsbana kring Jorden. Eller?

Tet är mänsklighetens mäktiga rymdstation i omloppsbana kring Jorden. Eller? (Oblivion Tet)

Rymdskeppet!

Tet är Rymdskeppet med stort R i Oblivion. En tetraedisk koloss som svävar i geostationär omloppsbana och styr alla robotar och drönare. Där finns också Sally, en hurtfrisk australiensisk kvinna som hälsar på hos Jack och Vic via kommunikationslänk varje morgon. Utan att spoila för mycket kan jag ju säga att vi under filmens gång får hälsa på i Tet, och att Joseph Kosinski  har gjort sitt yttersta för att med produktionsdesign och foto placera skeppet i klassikerfacket. Det är faktiskt rätt magnifikt gestaltat, men dessa scener är alltför korta. Jag hade gärna sett att mer av filmen utspelades i rymden. Oblivion innehåller även den kraschade rymdfärjan Odyssey och Jacks vita lilla svävare ”The Bubble Ship”. Designer av alla dessa läckra farkoster heter David Simon, och här kan du läsa mer om honom.

Andrea Riseborough spelar den svala Vic

Andrea Riseborough spelar den svala Vic

Pretentionerna? (mindre spoiler)

En sorts best of science fiction, med teman som är välkända för rymdfilmskonnässören. Det mänskliga ställs mot det omänskliga. Hur mycket av din frihet skulle du ge upp för att få leva i en skön livslögn? Vad är du villig offra för kärleken? I vad består vår mänskliga arts egentliga värde, och hur lätt kan vi bli våra egna fiender?  Här har vi ekon från 2001, The Matrix, Moon och Terminator, men kanske framför allt 80- och 90-talens Star Trek. Om det är en hyllning till klassiker i genren eller en skamlös kopia ligger nog i betraktarens ögon.

Den förstörda månen syns i bakgrunden tillsammans med Jacks och Vics hus

Den förstörda månen syns i bakgrunden tillsammans med Jacks och Vics hus (Oblivion moon)

Specialeffekter och look;

Efter att ha sett Kosinskis förra film, Tron Legacy, visste vi att Oblivion skulle se läcker ut. Vi blir inte besvikna. Produktionsdesignen är i toppklass och känns mycket 10-tal. Det är konstrasterna som gör det: Jacks och Vics  sterila liv i sin kliniska villa på en pelare i kontrast mot (men ändå samspel med) det livlösa landskapet nedanför. Jacks allt mer vilda uppsyn och skitiga vita overall i bjärt kontrast mot de hotfulla och obehagliga drönarrobotarna, vars läten skär rakt igenom märg och ben i mänskliga öron. Och det finns många oförglömliga bilder: Den söndertrasade månen på himlen, som sakta håller på att spridas ut till ett asteroidfält. Den överjordiska Tet. Allt är gestaltat med omsorg och en sorts hyperrealism som gör att Oblivion känns nästan drömlik.

Luckor i manus,

Det är omöjligt att prata om manusluckor utan att spoila den här filmen, eftersom den har en Hemlighet. Jag kommer att publicera ett inlägg om Oblivion med spoilers, där jag går närmare in på storyn.

Tom Cruise i Oblivion

Tom Cruise i Oblivion

Domen:

Jag är kluven. En del av mig jublar över att en originalberättelse så smal som denna kan spela in 260 miljoner dollar på bio, eftersom det talar för att fler påkostade rymdfilmer kommer att göras. Kanske till och med fler rymdfilmer som inte är en del av en franchise? En annan del av mig har en sorts gnagande känsla av att Oblivion kan vara en lite bättre version av Battlefield Earth. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig.

En vän till mig som inte är så insatt i science fiction gick och såg Oblivion på bio, och hon förstod absolut ingenting av berättelsen. Många av de oväntade vändningar och hemligheter som Kosinski lagt in i sin story gick min vän helt förbi. För mig och andra som sett mycket rymdfilm är dock tyvärr dessa hemligheter lite väl lätta att genomskåda, och resultatet är en  scifi-thriller som är lite för mystisk för en allmän biopublik, men lite för förutsägbar och långsam för oss rymdfilmsfans.

Inte desto mindre är det ju en sorts auteurfilm, med manusförfattare, regissör, designer och producent i samma man.  Manus, musik, klippning och produktionsdesign bildar en harmonisk och polerad helhet. En smula för polerad, kan man invända, men det skulle också kunna sägas vara en del av själva handlingen. Tyvärr är det just handlingen som är den svaga länken, med för många ekon från intressantare filmer. Joseph K är i alla fall en stor science fictionälskare, och har känsla för det suggestiva. Jag ser fram emot den dag då han får chansen att filma ett riktigt bra manus.

Se även+

Hans förra film, Tron Legacy. Moon. Prometheus.

Mer om Oblivion på Rymdfilm:

Alla hemligheter i Oblivion
Rymdskeppsdesignern från Oblivion började på Bugatti

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

13 reboots inom science fiction som vi verkligen skulle vilja se

Den oändliga historien

Atreyu och Lyckodraken Falcor

En Hollywoodtrend som inte visar några tecken på att mattas av är de ständiga rebootsen av kända filmvarumärken. Det är helt enkelt mer lönsamt att starta om en känd serie filmer än att introducera något helt nytt för publiken. Ibland blir det genialiskt bra, som 2005 då Christopher Nolan startade trenden med sin version av Batman. Ibland blir det hyfsat, som 2009 då JJ Abrams tog över Star Trek. Nu kommer snart en ny våg av omstartade klassiker, och först ut är Zack Snyders Man of Steel, som ärligt talat kan bli precis hur trist som helst om vi har lite otur. För det är inte alltid den allra bäst lämpade eller nydanande regissören som får rodret och chansen att sätta sin prägel på en älskad figur. Det kan lika gärna vara den som är tillgänglig för tillfället och har ett par färska pengasuccéer på sitt CV.  För varje Nolan går det tio Zack Snyders eller Paul WS Anderson.

För att hjälpa filmbolagen på traven så har Rymdfilm därför sammanställt  en lista med rebootbara klassiker med regissörer som skulle passa för uppdraget.

Dune rebootad av Joe Wright

Joe Wrights Atonement

Joe Wrights Atonement

Denna klassiker bland sci-fi-klassiker har aldrig filmats på ett sätt som anstår den. Av Jodorowskys Dune på 70-talet blev det bara ett sorts förspel till andra filmer (bland annat Alien). Av David Lynchs Dune (1984) blev det en hel del fantastisk scenografi men i övrigt en ganska styrsellös och uppblåst zeppelinare till film. De TV-serier som kommit senare förtjänar inte ens att nämnas. Nej, Frank Herberts mystiska, filosofiska och mycket bisarra storverk ruvar ännu i sin öken som en oslipad filmdiamant. Den regissör som griper sig an Dune måste ha förmågan att balansera på melodramens rand, vara bra på kostymfilm och förmå att skildra den mänskliga sidan mitt upp i allt det uppstyltade och pretentiösa. Joe Wright har både konstnärlig kostymfilmscredd (FörsoningAnna KareninaStolthet och fördom) och kan göra skruvad science fiction (den fantastiska Hanna från 2011). Wright har precis den flair som Dune behöver för att inte bli tråkig.

Guillermo del Toro

Guillermo del Toro

Den Oändliga Historien rebootad av Guillermo del Toro

En av alla tiders bästa barnböcker av Michael Ende blev en klassisk men rumphuggen äventyrsfilm på 80-talet. En hel generation barn grät floder då Atreyus häst sjönk i kärret. Men romanen är mycket mörkare och djupare än den gamla filmen gav sken av. Den innehåller moraliska dilemman, groteska demoner, hopplöshet, sorg, förtvivlan, despotism – och glädje och underfundig humor. Vem kunde vara bättre lämpad att gestalta detta oändliga myller på film än regissören som gett oss Pans Labyrint och Hellboy? Guillermo del Toro har i sina fantasyfilmer en visuell stil och en dramatisk ådra som skulle passa helt perfekt för källmaterialet.

Star Trek rebootad av Joss Whedon

Joss Whedon

Joss Whedon

Detta kommer tyvärr aldrig att hända, eftersom Whedon ju blivit boss för Marvelfilmerna hos Disney, vilket innebär att han kommer att ha fullt upp där de närmaste tio åren. Men vi vet allesammans att han vore som klippt och skuren för jobbet som Trekregissör.

Jag tror att han skulle göra en något intelligentare men betydligt mer camp version än JJ Abrams gjorde med Into Darkness. Om du vill veta hur den skulle bli, behöver du bara kolla på The Avengers och scenerna från det flygande hangarfartyget. Hela den biten av filmen är en enda lång Trek-pastisch.

Star Wars rebootad av Joss Whedon

Besättningen ombord på Serenity

Firefly: Besättningen ombord på Serenity

Den här är däremot faktiskt med på kartan. Lucasfilm har ju som bekant köpts upp av Disney, som också äger Marvel. Och är det någonting som Whedon är mer lämpad för än Star Trek så är det att regissera en reboot av Star Wars. Hans kortlivade men älskade rymdwestern Firefly (och uppföljaren Serenity) är ju en enda hyllning till George Lucas klassiker, fast i modern tappning. Vad är antihjälten Mal, annat än en mjukare variant av Han Solo? Jag skulle inte alls bli förvånad om någon av de många kommande Star Wars-filmerna faktiskt har Whedon bakom kameran, eller åtminstone i en producentroll. Det vore nog det bästa som kunde hända denna serie.

Star Wars rebootad av Catherine Hardwicke

Disney har ju gått ut med att det ska komma en Star Wars om året i framtiden, och att varannan film ska fokusera på en enskild karaktär. Så det kan bli fråga om många olika regissörer framöver. En som kunde modernisera denna grabbiga gamla rymdfilmsklenod är Catherine Hardwicke, regissören bakom den första Twilight och Red Riding Hood. Speciellt den senare sagofilmen är en riktig läckerbit visuellt. Hardwicke började sin bana som produktionsdesigner och gjorde bland annat designen till Vanilla Sky och skräckklassikern Brain Dead. Jag tänker mig att Hardwickes Star Wars skulle fokusera på Leia.

Black Swan

Black Swan

Alien rebootad av Darren Aronofsky

Jo, jag vet att det pågår en sorts Alien-reboot redan, i form av Prometheus. Men då Ridley Scott själv kallar den för en sidequel snarare än en prequel, så torde fältet vara fritt för någon att gripa sig an huvudfåran i berättelsen igen. Helst något som utspelas efter Alien 4 så att inte originalfilmernas kontinuitet behöver brytas. Alienuniversum behöver en regissör med ett poetiskt bildspråk och en känsla för det groteska. Aronofsky har med science fiction som The Fountain och Pi, och bisarra psykodramer som Black Swan och Requiem for a dream precis de kvaliteter som Alien behöver. Kanske kan vi ha Natalie Portman i rollen som Ripleys dotter?

Tigern Richard Parker i Life of Pi

Tigern Richard Parker i Ang Lees Life of Pi

Superman rebootad av Ang Lee

Vi backar bandet till 70-talets Supermanfilmer av Richard Donner: episk messiasmyt i skön kombo med kontorskomedi. I sommar kommer Zack Snyders Man of Steel, och även om Snyder säkert har många kvaliteter så är inte humor en av dem. Regissören Ang Lee, däremot, skulle kunna göra jobbet. Han har onekligen en känsla för de vida viddernas Americana (Brokeback Mountain), för episka stridsscener (Crouching Tiger, Hidden Dragon), serietidningsaction (Hulk) och det magiska (Berättelsen om Pi). Dessutom har han den glimt i ögat som Stålis behöver.

Sam Raimi

Sam Raimi

Resident Evil rebootad av Sam Raimi

Alla som följt Paul WS Andersons allt mer plastiga uppföljare till den (rätt hyfsade) första filmen i Resident Evil-serien förstår att det är hög tid för en reboot. Varför inte överlämna denna kronjuvel i zombiemonsterkronan till kungen av splatter, Sam Raimi? Han skulle kunna fortsätta blodbadet men införa lite själ och hjärta i konceptet, och mixa humor med skräck på sitt eget patenterade vis.

Liftarens guide till galaxen rebootad av Danny Boyle

Danny Boyle behöver förmodligen ingen presentation. Douglas Adams klassiker förtjänar en ny chans på vita duken efter den mehfest som var 2005 års filmatisering. Jag säger bara Trainspotting möter Sunshine.

Predator rebootad av Nicolas Winding Refn

Winding Refn och Gosling vid premiären av Drive

Winding Refn och Gosling vid premiären av Drive

Här har vi ett original, Rovdjuret från 1987, som dröp av svett, rädsla och testosteron. Och ett antal uppföljare som bara dröp av ost och kackighet. Rovdjuret-serien behöver en ny hjälte som både är ultravåldsam och har hjärtat på rätta stället. Och en regissör som förstår sig på de djupaste avgrunderna i det manliga psyket.

Kort sagt: vi behöver bromanceparet Ryan Gosling och Nicolas Winding Refn. Gosling får spela en brutal legosoldat som ändå är sårbar och som måste rädda kvinnor och barn från det slemma monstret.

Batman rebootad av Sam Mendes

Om vi vill fortsätta på Christopher Nolans inslagna väg, men fila ned de taggiga kanterna lite, varför inte anlita regissören bakom alla tiders mest framgångsrika Bondfilm, Skyfall? Tänk en tretimmars The Dark Knight Returns..

Ras och klass var ämnen som ofta kom upp på 70-talet

Ras och klass  var 70-talsämnen

Green Lantern rebootad av The Wires David Simon

DC har haft lite otur med sina filmversioner av superhjältar, om man bortser från Batman under Nolans ledning. Speciellt usel var Green Lantern (2011). Där skulle de behöva gå hela vägen tillbaka till Gröna Lyktans socialrealistiska och USA-liberala 70-tal för att hämta intressant stoff. 70-talet var tidsepoken då Gröna Lyktan och Gröna Pilen stod på de fattigas sida och serierna belyste ödet för samhällets olycksbarn.

Jag tänker mig att DC kan reboota med en TV-serie, precis som de redan gjort med Arrow.  Låt David Simon förlägga berättelsen till Baltimore. Vi vill helt enkelt ha The Wire i gröna tights.

USS Enterprise-F, fan art från Deviantart

USS Enterprise-F, fan art från Deviantart

Star Trek-TV-serie rebootad på Netflix av Bryan Singer och Ronald D Moore

Sist men inte minst: frågan vad som händer med TV-versionen av Star Trek nu när JJ Abrams hoppat av filmerna. Det är drygt tio år sedan en ny Trek-serie senast kom. Det har hunnit hända massor med science fiction och med TV-mediet sedan dess. Nu har tillräckligt mycket vatten flutit under broarna. Både tv-serien som berättarformat och rymdfilmen har idag en ny guldålder. För att åter ta Star Trek till våra vardagsrum så väljer jag ett team bestående av regissören Bryan Singer och producenten Ron D Moore. Singer är förstås mannen bakom bl a de första två filmerna om X-men, och vi vet att han vid ett tillfälle lämnat in ett förslag till Paramount på en helt ny Trek-tv-serie som aldrig blev av. Han vill alltså reboota Star Trek. För stadgans skull så får han ha sällskap av Moore, mannen som en gång i tiden rebootade Battlestar Galactica och som innan dess har jobbat med både Deep Space Nine, First Contact och Voyager. De får bygga på Singers originalidé som skildrar Federationen i en avlägsen framtid då allt börjat gå åt skogen.

Fantastic Four (2005) – fyra flamsiga faller

Detta är filmen från 2005. Klicka här för rebooten Fantastic Four från 2015.

Fantastic Four

Fantastic Four

Handlingen.

Vi får se hur de fyra vännerna Reed (Ioan Gruffudd), Susan (Jessica Alba), Johnny (Chris Evans) och Ben (Michael Chiklis) tar klivet från att vara ett smått excentriskt kompisgäng till att bli superhjältar. Under ett experiment i rymden utsätts de för kosmisk strålning och får superkrafter. Men det får också den hänsynslöse Victor von Doom, Reeds gamla kompis och Susans ragg. Medan den nygrundade Fantastiska Fyran upptäcker sina egna krafter blir Victor skvatt galen och beslutar sig för världsherravälde.

Michael Chiklis som The Thing

Michael Chiklis som The Thing

Rymdskeppet!

Den tecknade serien Fantastiska Fyran har alltid haft en stark koppling till rymden, inte minst för att många av Marvels superskurkar kommer därifrån. Men gruppens ursprungshistoria är ju också rymdrelaterad och ges stort utrymme i denna första film. Victor von Doom har alltså en egen rymdstation, av någon anledning som aldrig riktigt förklaras. Den är stor som en Finlandsfärja, och tyvärr ungefär lika fantasieggande gestaltad som en sådan. Denna station är det enda stället där Reed kan studera en kosmisk storm som nalkas, så det är därför de fyra blivande hjältarna är ombord. De scener som leder upp till att Ben Grimm badas i strålning och förvandlas till The Thing är kanske inte så spektakulära, men de hör i alla fall till filmens mest spännande ögonblick.

Specialeffekter och look;

Inget att bli upphetsad över. Generisk superhjältefilm, mall 1A. The Thing ser ut att vara gjord av plast, Reeds gummiarmar är plågsamt dataanimerade och The Human Torch brinner visserligen med en snygg orange färg men är i övrigt också underväldigande. Det är som om varje designbeslut tagits av en uttråkad kommitté som bara vill ha det överstökat så fort som möjligt. Dr Doom ser mer löjeväckande än skrämmande ut.

Chris Evans är den som funkar bäst

Chris Evans är den som funkar bäst

Domen:

2005 kommer att gå till superhjältehistorien som året då Christopher Nolan revolutionerade  genren med Batman Begins och visade hur ett gammalt och slitet koncept kan omgestaltas på film –  i rätt händer. Det är märkligt att tänka sig att den fesljumma Fantastic Four kom samma år, för den känns som en mycket äldre och otidsenligare film. Den har många problem: skådespelarna är genomgående fel för sina roller (med undantag för Chris Evans) och den flamsiga dialog de får att kämpa med gör förstås inte jobbet lättare. Kanske ville filmskaparna satsa på en barnvänlig och retro komedikänsla i tilltalet, men det är helt enkelt inte tillräckligt tonsäkert eller kul. Fantastic Four kastar sig ut i det okända, och trots sina krafter faller de handlöst utan att nå fram till den campiness de siktar på. Förmodligen 00-talets minst engagerande superhjältefilm.

Se istället-

Captain America, med Chris Evans. Samma utmaning (en camp gammal hjälte från en svunnen tid) men mycket bättre utfört.

Du kan också testa den rebootade versionen Fantastic Four från 2015.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Cannes: Jodorowsky’s Dune, om rymdfilmen som hade förändrat konsten för evigt

Konceptdesign av Moebius för Dune

Konceptdesign av Moebius för Dune

På Cannesfestivalen har filmaren Frank Pavich haft premiär på en dokumentär om den mest konstnärligt inflytelserika science fiction-film som aldrig gjorts. Det gäller självklart regissören Alejandro Jodorowskys Dune, en filmatsering av Frank Herberts filosofiska och pseudoreligiösa sci-fi-epos. I dokumentären får bl a Jodorowsky själv berätta som sina enorma ambitioner med filmen. Han ville skapa en profet. En konstnärlig Gud.

Det intressanta är att han nästan lyckades göra sin film där i mitten på 1970-talet. Det skapades produktionsdesign och en massa duktiga människor sattes i arbete, vara flera senare skulle komma att skapa egna sci-fi-klassiker: Dan O’Bannon från Alien och Star Trek, HR Giger som senare gjorde design till Alien, franske serieskaparen Moebius skulle göra kostymerna. Salvador Dali skulle spela med, liksom Mick Jagger och Orson Welles.  Pink Floyd skulle göra soundtracket. Filmen, om den hade gjorts färdig, hade förmodligen blivit fabulös. Den Dunefilm som 1984 faktiskt gjordes, i regi av David Lynch, var blott ett vagt eko. Men frågan är förstås om Jodorowskys profetiska vision någonsin hade gått att realisera. Enligt uppgift var manuset så komplext att det skulle ha mynnat ut i en fjortontimmarsfilm.

Men nu, 2013, nu kommer vi alltså att få se en dokumentär om Jodorowskys Dune. Här ovanför hittar du trailern. Om du är intresserad av att få veta mer om dokumentären, läs den här bra artikeln på Salon.com eller lyssna på Roger Wilson som pratar mer stor inlevelse om sin upplevelse av dokumentären i Kinos festivalpodd från Cannes (Kino i P1).

Själv blir jag lite sugen på en Dune-reboot.

The Host (2013) – att prata entonigt med sig själv i femton minuter

USA 2013, manus och regi: Andrew Niccol, producenter: Stephenie Meyer, Nick Wechsler, Steve Schwartz, Paula Mae Schwartz

Saoirse Ronan i The Host

Saoirse Ronan i The Host

Handlingen.

I en nära framtid har Jorden invaderats av en utomjordisk och okroppslig sorts varelser kallade Själarna (The Souls).  Nästan varje människa kontrolleras totalt av en Själ. I utbyte har utomjordingarna sett till att få slut på alla krig. Alla är nyduschade och artiga. Med andra ord är det här en klassisk bodysnatching-historia i samma  tradition som Invasion of the body snatchers (1978) eller The Faculty (1998). Eftersom det är Stephanie Meyer (Twilight) som skrivit den är det dock mest fokus på ung, trånande kärlek mellan en flicka och två pojkar. I centrum står Melanie (Saoirse Ronan) som får den utomjordiska själen Wanderer inplanterad i sin hjärna. Men Melanie har en stark motståndskraft och kämpar med Wanderer om kontrollen över Melanies kropp. Den lätt schizade unga kvinnan, som spenderar mycket tid med att prata med sig själv, tar sig i alla fall tveksamt ut i öknen för att finna motståndsrörelsen, där även hennes familj och pojkvän bor. Men mottagandet blir inte så varmt, eftersom hennes gamla kompisar omedelbart ser på hennes ögon att hon är besatt av en aliensjäl. Melanie/Wanderer måste kämpa både för att övertyga sina närmaste, och sin inneboende dualistiska delade personlighet, att hon valt mänsklighetens sida. Men hur ska några få ökenbor kunna rå på en utomjordisk herreras?

Rymdskeppet!

Vi är på Jorden nästan hela tiden, men vi får i alla fall se en liten rymdsond som skickas iväg mot en annan planet. Alltid något..

The Host

Pretentionerna?

Jättehöga, på sitt sätt. Kärleken. Tillit. Den fria viljan. Att prata långsamt och entonigt om sig själv och med sig själv i femton minuter utan avbrott. Sådana tunga saker.

Specialeffekter och look;

Förutsägbart men ganska nedtonat. Själarna avslöjar sig med en ljus ring i ögonen, och deras kultur är en modernistisk dröm med silverporschar, danska designmöbler och åsittande Armanikostymer. Man får också skymta ett par själar i deras utomkroppsliga form, och de ser ut som små lysande garnnystan. Motståndsrörelsen är en sorts pseudovästernkultur, där människor går i jordfärger och odlar grönsaker tillsammans (i öknen!).

Luckor i manus,

Många små problem som tillsammans bildar ett större. I alla bodysnatchingfilmer kommer mycket av spänningen från konflikten mellan utomjordingarnas förespeglade Utopia och de sista människornas skräck inför att bli av med sin individualitet. Det behöver inte, eller ens bör inte, vara hot om våld som är det skrämmande med ett bodysnatchingsamhälle. Tankekontroll är hotet. Den storyn lämpar sig utmärkt för ungdomslitteratur, eftersom det är så nära besläktat med hur man känner inför samhället som tonåring.

I  The Host desarmerar Stephanie Meyer så fort hon bara kan dessa spännande konflikter genom att låta Melanie vara så stark att hon inte kan tankekontrolleras, och själen Wanderer är förresten också en ganska sjysst typ.  Och på samma sätt är Själsamhället inte heller särskilt läskigt, eftersom de flesta som vi stöter på iär verkar vara ungefär likadana som  människor. Bara med lite bättre kroppshygien. The Host lyckas inte visa vad det är Melanie och hennes vänner riskerar om de blir tillfångatagna.

Sedan retar det mig också att utomjordingarna så lätt känns igen på sina ögon, när de lätt skulle kunna infiltrera motståndsrörelsen genom att använda kontaktlinser.

Saoirse Ronan i The Host

Saoirse Ronan i The Host

Domen:

Eftersom många vanliga spänningsmoment från genren är bortrensade hänger allt på hur intressant vi tycker att Melanies öde är. Bryr vi oss om hennes inre konflikt, förhållande till motståndsrörelsen eller vem av de två långa, smärta grabbarna hon väljer? För mig är svaret tyvärr nej.  Saoirse Ronan har alltsedan sina roller i Försoning (2007) och framför allt den underbara Hanna (2011) varit en av mina favoriter, men tyvärr ger inte Melanie denna unga karaktärssskådespelare särskilt mycket att jobba med. Tvärtom: jag tror tyvärr att det var ett hopplöst uppdrag att kunna gestalta den inre konflikten då Melanie och Wanderer grälar med varandra i form av spökröster medan Melanies kropp stirrar stint framför sig. Ronan gör förstås rösten till båda, och dubbar liksom sig själv. Resultatet ligger farligt nära parodin. Men med detta sagt, så är självklart Ronan en mycket mer karismatisk hjältinna än Kristen Stewart någonsin kan bli. Tyvärr kan man inte säga det samma om hennes två pojkvänskandidater, som genom sin stela tråkighet inte lär ge upphov till någon ny Team Jacob/Edward-debatt.

Jag gjorde verkligen mitt yttersta för att se The Host med ett öppet sinne, och inte ha förutfattade meningar om att det var ytterligare en film i Twilightfacket. Jag misslyckades.

Se istället-

Jag vill rekommendera alla att se den speciella Hanna (2011) med Saorise Ronan i huvudrollen som en genetiskt modifierad supersoldat, som också är en 14-årig flicka. Hanna flyr genom Europa tillsammans med en brittisk hippiefamilj, på flykt undan CIA-chefen Cate Blanchett och ett gäng tyska nynazister i Sergio Tacchinishorts. Musik The Chemical Brothers. Regi:  Joe Wright.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Riddick går tillbaka till Pitch Black-rötterna i ny trailer

Riddick poster

Riddick poster

I höst är Vin Diesel tillbaka som antihjälten Riddick i en tredje film, och den här gången vill Riddickserien gå tillbaka till sina rötter. Det betyder att vi låtsas som om den pompösa och överlastade Chronicles of Riddick aldrig har hänt och får en sorts forsättning på skräckactionfilmen Pitch Black.

Regissör är David Twohy, som vanligt. I övriga roller ser vi bl a Karl Urban och Katee Sackhoff, mest känd som Starbuck från Battlestar Galactica.

Biopremiär i höst!

Trailer för nya rymdfilmen av regissören till Children of Men. Med George Clooney.

George Clooney i Gravity

George Clooney i Gravity

En av de finaste science fictionfilmerna från de senaste 15 åren är Alfonso Cuarons poetiska, tragiska och skakande Children of Men från 2006. Har du inte sett den, gör det snarast. Alfonso Cuaron har tidigare regisserat bl a  Paris Je t’aime och Harry Potter och fången från Azkaban.

I år kommer så Cuarons första långfilm sedan 2006, och till min stora glädje har han valt att göra en rymdfilm den här gången. Gravity heter filmen, med George Clooney och Sandra Bullock i huvudrollerna. De är astronauter på Internationella Rymdstationen ISS, då en olycka inträffar. Jag har höga förhoppningar! Trots Sandra Bullock!