The Host (2013) – att prata entonigt med sig själv i femton minuter

USA 2013, manus och regi: Andrew Niccol, producenter: Stephenie Meyer, Nick Wechsler, Steve Schwartz, Paula Mae Schwartz

Saoirse Ronan i The Host

Saoirse Ronan i The Host

Handlingen.

I en nära framtid har Jorden invaderats av en utomjordisk och okroppslig sorts varelser kallade Själarna (The Souls).  Nästan varje människa kontrolleras totalt av en Själ. I utbyte har utomjordingarna sett till att få slut på alla krig. Alla är nyduschade och artiga. Med andra ord är det här en klassisk bodysnatching-historia i samma  tradition som Invasion of the body snatchers (1978) eller The Faculty (1998). Eftersom det är Stephanie Meyer (Twilight) som skrivit den är det dock mest fokus på ung, trånande kärlek mellan en flicka och två pojkar. I centrum står Melanie (Saoirse Ronan) som får den utomjordiska själen Wanderer inplanterad i sin hjärna. Men Melanie har en stark motståndskraft och kämpar med Wanderer om kontrollen över Melanies kropp. Den lätt schizade unga kvinnan, som spenderar mycket tid med att prata med sig själv, tar sig i alla fall tveksamt ut i öknen för att finna motståndsrörelsen, där även hennes familj och pojkvän bor. Men mottagandet blir inte så varmt, eftersom hennes gamla kompisar omedelbart ser på hennes ögon att hon är besatt av en aliensjäl. Melanie/Wanderer måste kämpa både för att övertyga sina närmaste, och sin inneboende dualistiska delade personlighet, att hon valt mänsklighetens sida. Men hur ska några få ökenbor kunna rå på en utomjordisk herreras?

Rymdskeppet!

Vi är på Jorden nästan hela tiden, men vi får i alla fall se en liten rymdsond som skickas iväg mot en annan planet. Alltid något..

The Host

Pretentionerna?

Jättehöga, på sitt sätt. Kärleken. Tillit. Den fria viljan. Att prata långsamt och entonigt om sig själv och med sig själv i femton minuter utan avbrott. Sådana tunga saker.

Specialeffekter och look;

Förutsägbart men ganska nedtonat. Själarna avslöjar sig med en ljus ring i ögonen, och deras kultur är en modernistisk dröm med silverporschar, danska designmöbler och åsittande Armanikostymer. Man får också skymta ett par själar i deras utomkroppsliga form, och de ser ut som små lysande garnnystan. Motståndsrörelsen är en sorts pseudovästernkultur, där människor går i jordfärger och odlar grönsaker tillsammans (i öknen!).

Luckor i manus,

Många små problem som tillsammans bildar ett större. I alla bodysnatchingfilmer kommer mycket av spänningen från konflikten mellan utomjordingarnas förespeglade Utopia och de sista människornas skräck inför att bli av med sin individualitet. Det behöver inte, eller ens bör inte, vara hot om våld som är det skrämmande med ett bodysnatchingsamhälle. Tankekontroll är hotet. Den storyn lämpar sig utmärkt för ungdomslitteratur, eftersom det är så nära besläktat med hur man känner inför samhället som tonåring.

I  The Host desarmerar Stephanie Meyer så fort hon bara kan dessa spännande konflikter genom att låta Melanie vara så stark att hon inte kan tankekontrolleras, och själen Wanderer är förresten också en ganska sjysst typ.  Och på samma sätt är Själsamhället inte heller särskilt läskigt, eftersom de flesta som vi stöter på iär verkar vara ungefär likadana som  människor. Bara med lite bättre kroppshygien. The Host lyckas inte visa vad det är Melanie och hennes vänner riskerar om de blir tillfångatagna.

Sedan retar det mig också att utomjordingarna så lätt känns igen på sina ögon, när de lätt skulle kunna infiltrera motståndsrörelsen genom att använda kontaktlinser.

Saoirse Ronan i The Host

Saoirse Ronan i The Host

Domen:

Eftersom många vanliga spänningsmoment från genren är bortrensade hänger allt på hur intressant vi tycker att Melanies öde är. Bryr vi oss om hennes inre konflikt, förhållande till motståndsrörelsen eller vem av de två långa, smärta grabbarna hon väljer? För mig är svaret tyvärr nej.  Saoirse Ronan har alltsedan sina roller i Försoning (2007) och framför allt den underbara Hanna (2011) varit en av mina favoriter, men tyvärr ger inte Melanie denna unga karaktärssskådespelare särskilt mycket att jobba med. Tvärtom: jag tror tyvärr att det var ett hopplöst uppdrag att kunna gestalta den inre konflikten då Melanie och Wanderer grälar med varandra i form av spökröster medan Melanies kropp stirrar stint framför sig. Ronan gör förstås rösten till båda, och dubbar liksom sig själv. Resultatet ligger farligt nära parodin. Men med detta sagt, så är självklart Ronan en mycket mer karismatisk hjältinna än Kristen Stewart någonsin kan bli. Tyvärr kan man inte säga det samma om hennes två pojkvänskandidater, som genom sin stela tråkighet inte lär ge upphov till någon ny Team Jacob/Edward-debatt.

Jag gjorde verkligen mitt yttersta för att se The Host med ett öppet sinne, och inte ha förutfattade meningar om att det var ytterligare en film i Twilightfacket. Jag misslyckades.

Se istället-

Jag vill rekommendera alla att se den speciella Hanna (2011) med Saorise Ronan i huvudrollen som en genetiskt modifierad supersoldat, som också är en 14-årig flicka. Hanna flyr genom Europa tillsammans med en brittisk hippiefamilj, på flykt undan CIA-chefen Cate Blanchett och ett gäng tyska nynazister i Sergio Tacchinishorts. Musik The Chemical Brothers. Regi:  Joe Wright.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

3 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s