Stargate (1994) – guilty pleasure då Indiana Jones möter Star Wars

Frankrike/USA 1994, manus: Dean Devlin och Roland Emmerlich, producenter: Dean Devlin, Oliver Eberle, Joel B Michaels, regi: Roland Emmerich

James Spader och Kurt Russell i Stargate 1994

Handlingen.

Hur kunde faraonerna förmå tusentals slavar att bygga de enorma pyramiderna i forntidens Egytpen? I Roland Emmerichs genombrottsfilm får vi veta att det var utomjordiska tyranner som iklädde sig rollen som egypternas gudar och kungar. Med terrorns och teknologins hjälp behärskade de forntidens människor, och deras rike varar ännu på andra håll i galaxen. Några svenska forskare (bl a Viveca Lindfors) finner en cirkelformad port under ökensanden som öppnar en väg genom rymden till en planet vid en avlägsen stjärna. En trupp skickas igenom för att undersöka vad som finns på andra sidan. Den naive fornforskaren Daniel (James Spader) får följa med för att han är den ende som kan tyda inskriptionerna på porten. Men överste Jack O’Neil (Kurt Russell) tänker inte låta någon långhårig vetenskapsman stå i vägen för hans uppdrag. Ingen vet att översten fått order att spränga en atombomb för att förhindra att något utomjordiskt tar sig igenom stjärnporten. Mötet med den unge pojken Skaara från den förslavade befolkningen på den främmande planeten får dock överste Jack att tveka. Skaara är i samma ålder som Jacks döde son skulle ha varit, och han och de andra infödingspojkarna ser genast upp till Jack och hans soldater. Men hur ska de kunna rädda planeten från gudarnas vrede?

Ras rymdskepp använder pyramiderna som landningsplats

Rymdskeppet!

Pyramiderna är endast landningsplatser för ”gudarnas” moderskepp, som då och då sänker sig ned från himlen. Då darrar alla människor, och lägger sig med pannan i sanden i vidskeplig skräck. Från pyramidskeppet skickar solguden Ra ut sina jaktplan som bestraffar upproriskhet med bomber och laserstrålar. Vi bjuds endast på några få sekunder med rymdskeppen i rörelse, och får aldrig se några kontrollrum eller andra högteknologiska miljöer. Förmodligen grundar det sig i budgetbegränsningar, men jag tolkar det också som ett estetiskt val: det är människorna som är moderna i sin look, och de onda gudarna är mer ”magiska”. Emmerich skulle komma att förfina sin rymdskeppsdesign rejält till sin nästa film, Independence Day, som kom bara två år senare.

Pretentionerna?

Här har vi en film som verkligen vill vara en påkostad Hollywoodmatiné av den gamla skolan, mer för att underhålla än för att väcka några djupare funderingar. Devlin och Emmerich går ut hårt och brer på tjockt med klichéer som de lyckats samla på sig från filmhistorien. Ibland blir det överdrivet sentimentalt, som då ökenpojkarna gör honnör för överste Jack. Men den ständiga glimten i ögat gör att Stargate håller nosen ovanför det patetiskas vattenyta.

Alexis Cruz spelar pojken Skaara, som blir överstens bäste vän och stand-in-son

Specialeffekter och look;

Beast, en vänlig rymdkossa

Indiana Jones möter Lawrence of Arabia möter Stjärnornas Krig. Fint utnyttjande av masscener, med folkmassor som myllrar över öknen. Jag älskar den vänliga rymdkossan som får en Snickers av Daniel och sedan återkommer vid flera tillfällen i berättelsen och räddar våra huvudpersoner. Det är en sådan där nästan-Star-wars-detalj som skänker charm åt Stargate.

Svagast designmässigt är Ra och hans egyptiska ”gudar”. Horus och Anubis är ju  här inga egentliga gudar, utan soldater i plastiga djurhjälmar. Effekten då man kommer nära är tyvärr mer komisk än vördnadsbjudande eller gudalik. Även Ras palats gör sig bäst på håll.

Anubis är en sjakalgud, med huvud av plast

Luckor i manus,

Det sägs att Stargate började som två separata manus: Emmerichs idé var den om att urtida aliens dominerat Egypten, ett tema han många år senare skulle återvända till i 10.000 BC. Dean Devlin hade en vision om ”Lawrence of Arabia i rymden”. Dessa båda trådar vävdes så ihop till en enda film. Men den färdiga Stargate är tveklöst en splittrad historia. Det inledande mysteriet, med Daniel i centrum som söker svaret på gåtan om vad denna stjärnport är, klipps abrupt av då soldaterna kliver genom porten och tumlar ut i öknen på andra sidan galaxen. Vi får inte se mer av fina Viveca Lindfors, tyvärr. Istället är det som om filmen börjar om, och överste Jack blir huvudpersonen. Då tappar filmen i tempo, eftersom nya miljöer och karaktärer måste presenteras. Sedan blir det inte så mycket tid kvar åt Ra och hans soldater att bygga upp ett påtagligt hot. Ra i Jaye Davidsons androgyna gestalt blir en visuellt anslående men i övrigt rätt blek huvudskurk, som egentligen aldrig tar initiativet utan mest skrider omkring i sina luftiga salar och schmizear i motljus.

Jaye Davidson som Ra i Stargate

Domen:

För mig är Stargate en guilty pleasure. Förr brukade jag räkna den till De Stora Rymdfilmerna, men nu är jag inte lika säker på att den förtjänat en sådan klassikerstatus. Den hör förstås till 90-talets viktigare science fiction-filmer, eftersom den gav upphov till flera TV-serier och kickstartade Rolans Emmerichs Hollywoodkarriär. Utan Stargate, ingen Independence Day. Men denna egyptiska alienhistoria är både emotionellt och berättartekniskt ett mycket mindre moget verk. Om Independence Day verkligen satte fingret på pulsen på 90-talets amerikanska tidsanda, är Stargate en saga som är märkligt frikopplad från sin tid – varken modern eller omodern. Som ett potpurri av klassiska äventyrsfilmer från fyra decennier, med mer än lovligt lånat från Star Wars. Den är en bagatell, på många vis, och inte så spännande som jag kom ihåg den som. Men även den omogne Emmerich var en konsekvent och omsorgsfull regissör, och filmen myllrar av underhållande detaljer och blinkningar till publiken. Förutom en del etniska klichéer är Stargate en i grunden mycket snäll film, som utger sig för att vara ett tufft actionäventyr. Tack vare Emmerichs entusiasm och ett duktigt radarpar av huvudrollsinnehavare (Russell/Spader) så står sig den första Stargate fortfarande som en kul film.

Viveca Lindfors försvinner lite abrupt

Se även+

Independence Day för Emmerichs hittills största stund. 10 000 BC för en variant på samma tema som Stargate.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Men in black II (2002) – pungsparkar, spyor, snor och snoppskämt

USA 2002, manus: Robert Gordon och Barry Fanaro, producent: Walter F Parkes, regi: Barry Sonnenfeld

Will Smith och Tommy Lee Jones gör så gott de kan

Handlingen.

Fem år efter den charmiga Men in black måste Agent J (Will Smith) ge sig ut och leta upp sin gamla kollega Agent K (Tommy Lee Jones) och övertyga denne om att komma tillbaka från pensionering och den frivilliga minnesförlust som han skaffade sig i slutet av förra filmen. En infernalisk rymddrottning (Laura Flynn Boyle)  hotar att förgöra Jorden tillsammans med sin tvehövdade och mycket korkade medhjälpare Scrad (Johnny Knoxville). Bara om K kan återfå sina förlorade minnen kan hon stoppas.

Rymdskeppet!

Serleenas skepp

Serleena anländer till Jorden i ett litet tefat som ser ut som Philippe Starcks juicepress för Alessi. I en för MiB-filmerna typisk perspektivförskjutning tror vi först att skeppet är jättestort, ända tills en hund kommer fram och nosar på det. Trots sin miniatyrstorlek kan skeppet transportera flera stora aliens. Det där med att massan är konstant är inget man behöver bry sig om då man gör science fiction, uppenbarligen.

Det förekommer andra skepp i filmen, men den hetsiga slapstickkomedin gör att man aldrig får någon riktig uppfattning om hur de ser ut.

Johnny Knoxville och Laura Flynn Boyle

Pretentionerna?

Minimala. Det är som om regissören Barry Sonnenfeld inte riktigt fattade vad som gjorde den första filmen charmig, utan för uppföljaren riktade in sig på en målgrupp av 12-14-åringar.

Specialeffekter och look;

Mer i samma serietidningsstil som Men in black, fast med större budget. Man måste erkänna att vi bjuds på ett visuellt överdåd, och varje scen är maximalt spejsad: knasiga aliens, bisarr scenografi och fantasifulla manicker. Men eftersom det saknas en tydlig story övergår myllret efter ett tag i virrvarr och de väldesignade miljöerna passerar förbi som meningslösa tablåer.

De stora kanonerna hjälper inte

Domen:

Det är manus som är den svaga länken i Men in black II. Snarare än en sammanhållen handling bjuds vi på en massa fristående sketcher, var och en avsedd att maximera antalet gags, dåliga vitsar och höhö-garv. Humorn ligger på en ovanligt omogen 13-årings nivå, med gott om pungsparkar, snor, spyor, snoppskämt och kvinnor som visar brösten. Eller mer som en 50-årig filmproducents bild av vad 13-åringar tycker är kul. Den första MiB var en absurd och kärleksfull hyllning till science fiction, som mycket byggde på J/Will Smiths storögda introduktion till alienvärlden på New Yorks bakgator. I MiB II saknas den upptäckarglädjen – filmens huvudpersoner verkar mest uttråkade och blasé inför alla fabulösa rymdvarelser.  Den är rymdfilmernas Den nakna pistolen: ingen logik, ingen dramatik – bara tårta i ansiktet och tut i flärpen. Märkligt nog ligger av manusförfattarna, Robert Gordon,  bakom den fina Galaxy Quest. Men MiB II har mer gemensamt med Spaceballs. Att den alls går att titta på är Will Smiths och Tommy Lee Jones förtjänst. De lyckas trots allt gå ur detta debacle med det mesta av sin skådespelarintegritet och stjärnstatus intakt.

Se istället-

Men in black, Galaxy quest

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Space Battleship Yamato (2010) – den japanska Battlestar Galactica

Japan 2010, regi: Takashi Yamazaki

Space Battleship Yamato

Handlingen.

Året är 2199 rymdvarelserna gamilas har nästan besegrat allt motstånd. Mänsklighetens sista hopp ligger nu hos den unge piloten Susumu Kodai, som hittar en utomjordisk sond med en karta till fiendens hemvärld. Tillsammans med den ärrade kapten Okita återuppbygger de det skrotfärdiga rymdslagskeppet Yamato och utrustar henne med alienteknologi. Ska gamla Yakato kunna stå emot gamilastyrkorna?

Space Battleship Yamato

Rymdskeppet!

Yamato gjorde sin TV-debut i en animeserie redan 1974 och borde med andra ord räknas bland de riktiga rymdskeppsklassikerna. För mig måste jag erkänna att Yamato var helt okänd fram tills nyligen. Hon har formen av ett klassiskt havsgående fartyg, men med upphottade linjer och betydligt kraftigare bestyckning. Eftersom det dröjde hela 36 år innan Yamato 2010 fick göra debut i en icke animerad spelfilm så kan man i 2010 års version också se tydliga influenser från Galactica i Battlestar Galactica, som alltså egentligen är ett nyare skepp.

Pretentionerna?

Ett försök att reboota en älskad animehistoria genom att skapa en episk och Hollywoodinspirerad äventyrsfilm i samma andra som Ronald D Moores reboot av Battlestar Galactica. Fast utan BSG:s existentiella grubblerier.

Specialeffekter och look;

Konventionellt men habilt, och kanske har jag fördomar men visst ser det ganska bra ut ”för att vara japanskt”? Som om jag hade sett några andra japanska rymdfilmer. Looken har även den starka drag av Battlestar Galactica.

Luckor i manus,

Orka hålla reda på det – det här är en film som konsekvent sätter stil framför substans, tror jag.

Det skjuts så det står härliga till

Domen:

Jag måste erkänna att jag har svårt att bedöma om det här är en bra film eller inte. Är inte så insatt i japansk filmkonst, och kan inte avgöra om det som jag tolkar som grymt överspel egentligen bara är ett annat sätt att agera på, som jag inte är van vid. Någon som kan mer om anime och japansk sci-fi får gärna komma med ett omdöme som är mer kvalificerat än mitt. Vad jag kan se är att filmen har ett hyfsat tempo, en helt okej produktionsdesign och en massa snygga (förmodligen populära) skådisar som anlägger sitt bästa darr på rösten medan Yamato skjuter missiler så det står härliga till. Det kan vara helt briljant, eller ganska platt, beroende på om man är på humör eller inte. Handlingen är högst konventionell, och lämnar inga bestående spår hos mig. Det hör i vart fall till din rymdfilmsallmänbildning att ha kollat på Space Battleship Yamato minst en gång.

Se också+

Battlestar Galactica, Wing Commander

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Avatar (2009) – planetromans i mytens tecken

USA 2009, regi, manus och producent: James Cameron, producent: Jon Landau

Jake vaknar

Handlingen.

Här rör vi oss i mytologins djupa skogar. Storyn har berättats så många gånger förr, genom årtusenden. En ung krigare från den erövrande stammen sänds för att spionera på fienden men faller för hövdingens dotter. Han lär sig sin nya kvinnas seder och accepteras som en i gruppen. Till slut blir han en stor ledare, och den som enar de båda stridande sidorna. Men James Cameron uppdaterar myten för en ny tidsålder och förlägger berättelsen till den fabulösa skogsmånen Pandora, vid Proxima Centauri. Där är den erövrade folket Na’vi en sorts klarblå rymdvarelser som lever i samklang med naturen, och den unge krigaren är marinsoldaten Jake Sully, som får en artificiellt framodlad na’vi-kropp att närma sig infödingarna med. Genom Jakes nya ögon upplever vi Pandora i all dess prakt, och förälskar oss tillsammans med Jake i den starka Neytiri.

ISV Venture Star är det stora skepp som kolonialisterna anländer till Pandora i. I förgrunden syns en Valkyrie.

Rymdskepp och teknik!

Valkyrie landar på Pandora

Det vore inte en Cameronfilm om det inte fanns cool teknologi att dregla över. Vi i publiken hejar självklart på de blå rymdkatterna och deras pilbågar, men samtidigt jublar vi över de elaka militärernas stora kanoner. Precis som djävulen fick den bästa musiken, så har skurkarna i Avatar de roligaste leksakerna. Kolonialisterna färdas mellan stjärnsystem i den långa och smäckra Venture Star, som aldrig lämnar omloppsbanan. Färden mellan Jorden och Pandora tar ungefär fem år, som tillbringas i kryosömn. För att ta sig ned till planetens yta används ett Herculesliknande transportskepp, Valkyrie, som också kan användas för att attackera Na’vi-folket. Överste Quaritch använder dock inte en Valkyrie som kommandoskepp, utan ett Dragon Assault Ship – ett tungt bestyckat och bepansrat monster. Några av Avatars mest spännande scener är luftstriderna mellan Dragonskeppet och Na’vis alldeles äkta drakar.

Det mest minnesvärda stycket militärteknologi i Avatar är dock exoskeletten som används av soldaterna vid attack. Här har Cameron förfinat sitt eget robotkoncept från Aliens, och gjort dem större, snabbare och grymmare. Om det är något som kan rå på ett pandoriskt jättemonster är det överste Quaritch i ett exoskelett, beväpnad med en enorm jaktkniv.

Stephen Lang är legendarisk som den tuffa översten

Pretentionerna?

De skarpsynta kritiker som påpekat likheterna med Pocahontas och andra klassiska berättelser har alldeles rätt. Avatar är Pocahontas med raketmotorer. Den är Dansar med vargar i rymden. Att storyn känns välbekant är halva grejen – det är så myter fungerar. Avatar är dock mer än bara samma gamla soppa uppvärmd än en gång. James Cameron gör nämligen ett seriöst försök att fullt ut gestalta en magisk, utomjordisk värld i fotorealistisk skärpa, och på så vis ge en modern publik en revitaliserad myt som är lika levande för en ny generation som den gamla versionen var för tidigare generationer. Han lyckas.

Get away from her, you bitch! Aliens (1986)

Zoe Saldana spelar Neytiri

Specialeffekter och look;

Ett filmhistoriskt genombrott som fortfarande ligger så långt före sin tid att ingen kommit i närheten av den artistiska klarhet med vilken Cameron gestaltar Pandora. Avatars magi gjorde att filmen på egen hand tjuvstartade 3D-filmstrenden, trots att den övriga filmbranschen ligger år efter. Hur många köpte inte en full-HD-TV med 3D efter att ha sett Avatar på bio, bara för att upptäcka att det bara är just Avatar som ser riktigt bra ut? Allra finast är landskap och de icke humanoida varelser som befolkar Pandoras skogar. ”Hallelujabergen”, drakarna och de snurrande, självlysande ödlorna är allesammans oförglömliga. De blå rymdindianerna har ett lite stelt kroppsspråk, men genom att ansiktena är så lyckade blir de ändå fullt möjliga att identifiera sig med. Zoe Saldana och Sam Worthington lyckas projicera sin relation och växande kärlek till varandra tvärs genom animationen – ett bevis så gott som något på den konstnärliga höjden hos filmens produktionsdesign.

Sigourney Weaver som Grace, och Sam Worthington som Jake

 

Mest minnesvärda scen*

Det som ger mig mest ståpäls är då Trudy (Michelle Roudrigez) flyger upp i Hallelujabergen för första gången. Men Stephen Langs onda överste framkallar en annan sorts rysningar då han ger sig ut i Pandoras giftiga luft för att skjuta några extra skott efter de flyende trädkramarna. Översten är en klassisk filmskurk!

Hallelujah Mountains

Domen:

En stor musiker kan ta en väkänd, enkel melodi och tolka den så att något helt nytt och sublimt uppstår. Så fungerar det också med stora berättare. James Cameron är en stor berättare, inte för att hans idéer är de mest unika utan för att hans vision då han realiserar dem är så stark. Hans filmer, från Terminator till Titanic, förmår försätta vår rationella misstro ur spel och suga in oss i fantasin. Suspension of disbelief kallade den romantiske poeten Coleridge denna, i vår tid allt mer sällsynta, förmåga att förtrolla en modern publik.

Den kritik av Avatar som siktar in sig på berättelsens många likheter med andra filmer och romaner tenderar därför att skjuta bredvid målet. Visst liknar den på papperet de båda Disneyfilmerna John Carter of Mars och Pocahontas. Men det som gör den unik är ju inte handlingen utan genomförandet. Den poetiska kraften i design, klippning, bildkomposition och kamerarörelser. Cameron har förstås hämtat inspiration från många håll, och även från science fictiongenrens klassiker. Likheterna mellan Poul Andersons Call me Joe och Avatar är slående. Men den förra är en praktiskt taget okänd novell från 1957, och den senare är tidernas mest inkomstbringande långfilm. Tricket ligger inte i att komma på idén med att föra över sitt medvetande till en främmande kropp, utan i hur man berättar en så udda story och ändå lyckas engagera människor i alla åldrar.

Nu är inte Avatar en perfekt film på något vis. Trots sin hemvist på en främmande himlakropp bygger Na’vi-kulturen på infödingsklichéer med jordisk förankring. Det är en vit man som räddar de stackars urinvånarna. I det hänseendet lider Avatar faktiskt av orginalitetsproblem. Det är som om så mycket kraft lades ned på att gestalta alla de överjordiska miljöerna och djuren på Pandora, att ingen hade tid att fundera ut en kultur åt Na’vi som var lika överjordiskt annorlunda. Istället hamnar vi på en mycket snyggare version av Kurrekurreduttön från Pippi Långstrump. Det hade inte behövts mycket för att rätta till de här problemen: en annan kulturell bakgrund på Jake och lite färre indianfjädrar på rymdkatterna så hade vi varit i hamn.

Nu blir det märkligt nog de kulturella och etniska markörerna som tydligast signalerar att Pandora bara finns i en vit mans fantasi. Det fantastiska vi ser och upplever i övrigt är vackert och trovärdigt. Jag kan inte förhålla mig sval och rationell inför den prakten. Pandora är en plats jag gärna färdas tillbaka till i framtiden.

 

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Fire in the sky (1993) – skogshuggaren som blev bortrövad

USA 1993, regi: Robert Lieberman, manus: Tracy Tormé

Fire in the sky

Handlingen.

En psykologisk thriller som hävdas vara baserad på verkliga händelser 1975. Vi följer ett gäng med skogshuggare i Arizonas djupaste vildmark. De hankar sig fram genom den ekonomiska krisen och bråkar sinsemellan. I centrum står drömmaren Travis (DB Sweeney) och hans bästa kompis och blivande svåger, tillika gruppens ledare, Mike Rogers (Robert Patrick). En kväll försvinner Travis spårlöst, och hans arbetskamrater hävdar bestämt att ett UFO har rövat bort honom i skogen. Den federala polisen kopplas in och en mordutredning startas. Både polisen och övriga invånare i det lilla samhället antar att någon i gruppen, eller kanske de alla, har mördat Travis, men att de försöker skylla hans försvinnande på utomjordingar. Allt medan spekulationerna pågår som vildast i media och bland grannarna dyker Travis själv upp igen. Men vad är det egentligen han har varit med om?

Fire in the sky

Rymdskeppet!

Scenerna inifrån rymdskeppet är läskiga, återberättade i form av flashbacks. Interiören är klart inspirerad av HR Gigers design för Alien, med organiska former och väggar med en mattsvart, fuktdrypande yta, som om skeppet var gjort av hud. Det här är inga snälla ET-er direkt, utan det här är varelser man minns i sina mardrömmar. Travis upplevelser ombord hör till rymdfilmsgenrens mer obehagliga skildringar av närkontakt.

Specialeffekter och look;

De lyckas få till den rätta känslan av 1970-talets lantliga arbetarklass, ett samhälle som sett sina bästa dagar, och människor som lever i utkanten. Detta kombinerat med de redan nämnda skräckfilmslika scenerna på själva rymdskeppet gör Fire in the sky till en ovanlig och visuellt minnesvärd rymdfilm.

Fire in the sky

 

Domen:

En thriller som bitvis lyfts till engagerande drama av sina skådespelare, speciellt Robert Patrick som den plågade Mike Rogers och James Garner som federal och skeptisk mordutredare. Regissören Lieberman behandlar  storyn med den respekt som premissen ”based on a true story” kräver, och satsar mest på det mänskliga dramat. Vi får en fin inblick i hur ett försvinnande kunde påverka omgivningen i en liten stad för snart fyrtio år sedan. Fire in the sky är bäst i början, då spänningen om vad som hänt Travis byggs upp. Filmens andra del, då han dyker upp och börjar få flashbacks, är dock mest skrämmande och inte så emotionellt tillfredsställande för huvudpersonerna eller för oss i publiken. Filmen slutar med ett antal frågetecken hängande i luften.

Se även+

Dark skies, Närkontakt av tredje graden, The fourth kind

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Superman III (1983) – dags för stora skämskudden

USA 1983, regi: Richard Lester, producent: Ilya Salkind

Richard Pryor får riktigt spela över i en fyllescen

Handlingen.

Slutstriden: Superman vs super computer – Dödens nätverkssladd

Superman utsätts för kryptonit och blir ond i den här tredje filmen med Christopher Reeve. Det är den tokrolige småfifflaren Gus (Richard Pryor) som tillverkar kryptoniten, på uppdrag av den storhetsvansinnige Wall Streetskurken Webster (Robert Vaughn) som både vill styra vädret och kontrollera världens alla oljereserver. Varför en superrik superskurk som Webster helt förlitar sig på den förvirrade Gus framgår inte riktigt. Tillsammans lyckas i alla fall de båda bovarna bygga en laserskjutande superdator som förvandlar förbipasserande till levande robotar. Slutstriden mellan Superman och superdatorn är oförglömlig, men kanske inte riktigt av de skäl som filmens regissör Richard Lester tänkt sig.

Rymdskeppet!

I första delen av filmen spelar vädersatelliten Vulcan (sic) en  roll. Webster använder Gus för att programmera om den så att den ska styra vädret för att förstöra världens hela kaffeskörd. I övrigt är det tyvärr helt rymdskeppsfritt i Superman III. I och för sig är det filmens minsta problem.

Pretentionerna?

Jag ser inget principiellt fel på idén som regissören Richard Lester och producenten Ilya Salkind har: att betona de lättsammare sidorna av seriefiguren Superman och göra en renodlad komedi. Det finns ju komediinslag  i Superman och Superman II som de kunde bygga vidare på. Men de lyckas på kuppen beröva världens största superhjälte den värdighet och mystik som Richard Donners filmer gett honom. Och de omger honom med ett antal pajasar, med en riktig pajasplan. Istället för en övermänniska blir Superman bara en tönt i långkalsonger. Ouch!

Superdatorn robotiserar en kvinna

Specialeffekter och look;

En alldaglig film jämfört med sina båda föregångare. Supermans flygscener är inte alls så väl utförda som i föregångarna, och känslan av bluescreen och kulisser är tyvärr påtaglig i de flesta effektscener. Finast är Websters crazypalats ovanpå en skyskrapa på Manhattan, med egen skidbacke.

Mest minnesvärda scen*

De små tablåer som riktigt ska visa hur ond Superman har blivit. Så vad gör han? Tar över världen som diktator? Stjäl och plundrar? Nej, han rätar upp det Lutande Tornet i Pisa. Och blåser ut den olympiska elden vid OS-invigningen. Bad Superman!

Onde Superman

Domen:

En film helt utan styrfart, på tok för ofokuserad för att ens kvala in som kultfilm. Det finns förstås ett antal kultiga scener: speciellt det som har med datorer att göra är så corny att man inte kan låta bli att skratta lite. Gus som från en vanlig dator kan styra hela New York eller superdatorn som skjuter laser och förvandlar människor till cyborger genom att snärja dem med sladdar. Men det är sådant som tidens tand gjort oavsiktligt roligt (vad tycks om den mixade metaforen?)

Allt det som filmskaparna avsåg skulle vara kul, själva komedin om du så vill, är dock oförlåtligt trist och tillkämpat. Stackars Richard Pryor är helt ute i det blå, och snubblar och stammar sig igenom spektaklet med ett uttryck av ständig panik i ansiktet. En plågsamt utdragen fyllescen där han super med en säkerhetsvakt och sedan hickandes hackar hela världen ger anledning att hämta stora skämskudden.

Superman själv, Christopher Reeve, gör nog så gott han kan med ett svagt manus. Reeve lyckas, trots storyns inneboende fånighet,  att gestalta den Onde Superman på ett fint sätt. Men i övrigt saknas all känsla av att något egentligen står på spel eller att huvudpersonernas öde är något att bry sig om. Inget kan rädda Superman III från videobutikens kalkonhylla, där den hör hemma.

Se istället-

Kolla gärna på Superman och Richard Donner Cut av Superman II. 

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Quiet Earth (1985) – postapokalyptisk pärla

Nya Zeeland 1985, regi: Geoff Murphy, baserad på Craig Harrisons roman.

Bruno Lawrence spelar Hobson

Handlingen.

Hur reagerar man om man är den siste mannen på Jorden? Känner man sig fri? Tror man att man är Gud? Blir man tokig? Detta får den halvt osympatiske forskaren Zac Hobson anledning att fundera på då han vaknar abrupt kl 6.12 på morgonen och finner att han är till synes helt ensam kvar. Gator och hus i nyazeeländska Hamilton är öde. TV och radio har tystnat. Inte en själ någonstans. Hobson går igenom många stadier av panik, ilska och förtvivlan innan han till slut träffar på en kvinna som han inleder ett sorts postapokayptiskt förhållande med. Så småningom ansluter sig en tredje man till den lilla gruppen. De har det gemensamt att de höll på att dö vid det ögonblick då resten av befolkningen försvann. Det är det hemliga projektet som Hobson arbetade för som orsakat katastrofen, som de döper till Effekten. De tre överlevarna kämpar med konflikter sinsemellan samtidigt som Hobson vill förstöra forskningsanläggningen innan Effekten får Jorden att gå under slutgiltigt och upplösas i elementarpartiklar.

Pretentionerna?

Inspirerad av klassiker som I Am Legend (1954 års version) och Day of the dead, fast utan några odöda. Filosofiska och pseudoreligiösa övertoner. Mycket flummigt slut.

The Quiet Earth

Specialeffekter och look;

Omslaget till filmen är klassiskt och ikoniskt: en ensam man på en strand med en överjordisk himmel framför sig där en planet med ringar stiger upp bakom märkliga molnformationer. Den scenen är med i filmen, men bara helt kort. I övrigt är The Quiet Earth helt realistisk i sin framtoning, med den övergivna moderna staden som bakgrund till de tre skådespelarnas våndor. Filmen är 27 år gammal, men ser fortfarande ganska modern ut. Effektfullt, utan att förlita sig på specialeffekter.

Luckor i manus,

Som science fiction håller inte berättelsen ihop. Vilken sorts maskin som kan få alla människor och djur att simultant försvinna utan ett spår, men skona de som håller på att dö – ja, det är ju lite svårt att föreställa sig den maskinen. Eller varför den skulle vara placerad i Hamilton, Nya Zeeland. Eller hur Saturnus kan dyka upp på himlen och Solen börjar flimra. Det går inte ihop om man betraktar det rationellt.  The Quiet Earth förtjänar istället att uppskattas som en lång och ganska finurlig drömsekvens. Mer fantasy än sci-fi.

Mest minnesvärda scen*

Hobsons mentala sammanbrott, där han klär sig i kvinnokläder och ger sig ut på stan och krossar saker.

Domen:

En postapokalyptisk liten pärla! Berömvärt fokus på de tre människornas öde snarare än katastrofen i sig. På ett sätt väldigt skönt att det inte kommer några zombies och stör dramat. Huvudpersonernas övergivenhet kontrasteras mot den stora stadens övergivna gator och parker.  Vackert fotograferat av James Bartle.

Se även+

George A Romeros zombiefilmer och 28 dagar senare av Danny Boyle. Warm Bodies från 2013 för något lite liknande.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Dark Skies (2013) – familj på gränsen till nervsammanbrott

USA 2013, manus och regi: Scott Stewart

Keri Russell bär Dark Skies på sina smala axlar

Handlingen.

En familj med två barn (i en modern version av den förort som ET och Poltergeist utspelas i) har en tuff period. Pappa är arbetslös och mamma  (utmärkt gestaltad av Keri Russell) utarbetad. Storebror umgås mest med traktens ungdomsligister och håller sig undan. Lillebror pratar om den osynlige och otäcke Sandman som ska stjäla hans ögon. Och mystiska saker händer nattetid i familjens annars så välordnade hem. Foton försvinner, alarmet utlöses utan att någon inkräktare hittas, familjemedlemmar får minnesluckor och oförklarliga skador på kroppen. Sakta faller familjelivet samman, och de fyra medlemmarna får var och en på sitt vis ett nervöst sammanbrott. Sociala myndigheter kopplas in. Gradvis blir de kuriösa händelserna mer skrämmande och våldsamma, och mamman börjar inse att det förmodligen är aliens som hotar dem. Är det barnen besökarna vill åt?

Pretentionerna?

Lite som en mindre pretto version av Signs eller mer våldsam (och självklart sämre) version av Närkontakt av tredje graden.

Specialeffekter och look;

En hyllning till Suburbia, med alla de välkända elementen. Vi känner igen husen, familjen, grannarna, träden och till och med utomjordingarna. Habilt skildrat men inte särskilt nydananade.

Josh Hamilton är pappan som försvarar sin familj

Luckor i manus,

Alienexperten ger dubbla budskap. Å ena sidan kommer det inte att hjälpa att ta in på motell eller att flytta till en annan stad, för utomjordingar kan som bekant alltid hitta dig ändå. Men samtidigt rekommenderar han att familjen ska göra det så svårt som möjligt för utomjordingarna att ta dem, så kommer de att tröttna. Vad gör familjen? De stannar kvar i sitt vanliga hus och sover i sin vanliga säng. Vid närmare eftertanke är det ungefär samma sak som händer i samtliga sådana här filmer. Familjen stannar alltid kvar i sitt hemsökta hus, till varje pris.

Kadan Rockett spelar lillebror

Domen:

Filmskaparen Scott Stewart hemfaller åt den moderna övernaturliga thrillerns alla klichéer: videoövervakningsbilder,  familjemedlemmar som smyger ned i vardagsrummet på natten och blir skrämda av något bisarrt, barn som ser osynliga ”kompisar”, fåglar som flyger in i fönstren och mamman som springer och skriker och låser dörrar efter sig. Dark Skies är alltså en mycket ordinär skräckis av standardtyp 1A, och samtidigt mindre skrämmande än moderna förebilder som Paranormal Activity. Men till skillnad från den filmens amatörskådisar har Scott Stewart engagerat en fin liten ensemble som lyckas skänka psykologisk trovärdighet åt Dark Skies. Både föräldrarna (Keri Russell,  Josh Hamilton) och äldste sonen (Dakota Goyo) är faktiskt sevärda, och manuset ger dem ett visst utrymme att låta sina rollfigurer utvecklas och konfrontera varandra. Framför allt genom Keri Russells närvaro lyfter Dark Skies från banal klichéfest till en åtminstone bitvis hyfsad film om hur snabbt en familjs inre relationer kan brytas ned av extraordinära omständigheter i form av ett yttre hot. Men utomjordingarna är inte riktigt så skrämmande för oss i publiken som för familjen. Förvänta dig inga sömnlösa nätter, om du inte är lättskrämd.

Se även+

The Fourth Kind, Närkontakt av tredje graden, Super 8, E.T, Signs

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Köttätande alienbakterie attackerar månbas – trailer för Christian Slaters Stranded

Stranded (2013) poster

Recension av Stranded (2013)

Här är en trailer för en rymdskräckfilm som passerat under min radar och som redan kommit ut på DVD i England och snart på bio i USA. Stranded heter den, och har Christian Slater i huvudrollen.

Filmen verkar klart inspirerad av klassiker som Alien och Event Horizon, men också av nyare thrillers som Pandorum och Apollo 18. I trailern ser vi hur en månbas efter ett meteoritnedslag infekteras av en köttätande bakterie, hur besättningen blir galen, och hur nån sorts monster låter lite monsteraktigt precis utanför bild. Mycket snabba klipp, skrikande och bankande i trailern?

Flipp eller flopp?

Recension av filmen Stranded (2013)

De 15 märkligaste ögonblicken från Star Treks filmhistoria

När Star Trek Into Darkness landade på svenska biografer för några veckor sedan var det en del som ansåg att JJ Abrams, Damon Lindelöf, Alex Kurtzman och de andra som rebootade sci-fi-serien samtidigt urvattnade ett fint gammal koncept och förvandlade det till vilken actionfranchise som helst. Somliga saknade den filosofiska, eftertänksamma och intellektuella Star Trek vi alltid blivit bjudna på i tidigare inkarnationer. Att JJ Abrams ersatt vetenskap och framsteg med slagsmål och explosioner. Dessa somliga har nog inte sett de elva första Star Trek-filmerna, eller så har tiden lagt en förlåtande slöja över all den cheesyness som faktiskt också finns där. För mig har Star Trek alltid varit blandningen mellan filosofi och larvighet, mellan stramhet och high camp. Det är halva charmen!

Rymdfilm presenterar därför stolt topplistan: De märkligaste ögonblicken från Star Treks filmhistoria. Pinsamma, fantasilösa, dumma eller skämmiga ögonblick från de första elva  filmerna. Spoliers för hela slanten!

Uhuras förföriska dans i Star Trek V

Uhuras förföriska dans i Star Trek V The final frontier (video)

Into Darkness fick berättigad kritik för att Carol Marcus helt omotiverat får visa upp sig i bikini. Men det var värre förr. Lättklädda rymddamer har faktiskt alltid varit ett stort inslag i det tidiga Trek. Och även om det tonades ned under 80-talet så avslutades det årtiondet med en av trekhistoriens mest awkward ögonblick: då Uhura utför en förförisk strippdans för att locka upprorsmän i fördärvet. Och för att hämta ett exempel från TV-världen, så har vi Seven of Nines catsuits med högklackade skor från Voyager.

Kruge spelas av Christopher Lloyd

Christopher Lloyd stryper en ål i Star Trek III The Search for Spock

Det är så synd. Första halvtimmen av den tredje Trekfilmen är klassisk på alla vis. Det är en spännande historia med stora känslor, ett mysterium och en fräck stöld av USS Enterprise. Men då våra hjältar landar på Genesisplaneten pyser hela filmen ihop som en misslyckad sufflé. Vad som skulle föreställa en jungfruelig, mystisk värld som på något vis står övernaturligt i förbund med den vulcanpojke som visar sig vara unge Spock, reduceras av tafflig design och/eller budgetramar till några plastpalmer, kolsyrerök och så några gräsligt ohotande maskar som den likaledes ohotande klingonkaptenen Kruge nödvändigtvis ska brottas med. Kruge spelas av ”Doc” Brown från Tillbaka till framtiden. Eller är det Onkel Fester? Ett enormt nedköp jämfört med Ricardo Moltablans diaboliske Khan i filmen innan.

Cochrane och Troi dricker ikapp i First Contact

Troi och Cochrane dricker varandra under bordet i First Contact (1996)

Robert Gustafsson skulle vara grön av avund inför det överdrivna sluddrande och skålande som skådespelarna Marina Sirtis (som spelar Troi) och James Cromwell (som spelar warpmotorns uppfinnare Cochrane) hänger sig åt då Enterprise D reser tillbaka i tiden för att rädda mänskligheten från The Borg med hjälp av dryckeslekar. De till och mer vindar med ögonen.

Enterprise i sitt segelskeppsversion

Hela besättningen leker maskerad i Star Trek Generations (1994)

En av de återkommande teman från 90-talets olika TV-serier som jag tycker minst om är holodäcken, alltså de rekreationsutrymmen som finns ombord på varje rymdskepp och som kan projicera vilka omgivningar och scenarios som helst för att besättningen ska kunna simulera händelseförlopp eller få en stunds förströelse. Men mest verkar de vilja klä upp sig i kostymer och låtsas att de är någon helt annanstans, ofta med helt katastrofala följder eftersom säkerhetsprotokollen har en tendens att gå sönder så att man verkligen kan dö av holografiska kulor eller något annat osannolikt. Till saken hör att man som publik måste vara införstådd i vad det här med holodäck är, för att det ska vara begripligt. 1994 års film Generations har många problem, och det är symptomatiskt för en film som inte riktigt vet vad den vill vara, att den inleder med en bisarr scen där hela besättningen är uppklädda i 1700-talskläder och uppför en liten scen från någon pjäs. Det förklaras aldrig, och för den biopublik som eventuellt inte var helt insatt i Star Trek måste det ha förvirrat något enormt. För mig är det ett slöseri med tid i en långfilm som desperat behöver lite tempo och nerv.

Spock tar itu med en ”punkare” på bussen i San Francisco

Spock tar itu med punken, i Star Trek IV The Voyage Home (1986)

Halva charmen med den fjärde filmen är ju hur våra framtidshjältar clashar med det amerikanska 1980-talet. Men allt är inte så pricksäkert skildrat av filmskaparna. På bussen sitter en överårig ”punkare” och lyssnar på en liten kassettbandspelare med ett dåligt punkband som sjunger ”I hate you”. Eftersom ungdomar som spelar hög musik så uppenbart är ett hatobjekt i alla tidsepoker, tar Spock itu med problemet på sitt eget vis. Och alla på bussen applåderar. Just här blev originalbesättningen riktiga gubbar, och fjärmade sig förmodligen från en yngre generation fans. Inte för att någon skulle identifiera sig med hittepåpunkarn. Utan för att den figuren så uppenbart är skapad av någon som inte vet något alls om var ungdomskulturen befann sig 1986.

HMS_Pinafore

Data och Picard sjunger HMS Pinafore i Star Trek Insurrection (1998)

I filmen som med sin fesljummenhet mer än någon annan förkroppsligar ordet MEH bjuds vi på en lång och utdragen jaktscen där Picard (Patrick Stewart) och Worf (Michael Dorn) jagar Data (Brent Spiner) som snott ett rymdskepp efter att ha blivit galen. För att försöka återanknyta till sin utflippade android så börjar Picard sjunga strofer från Gilbert & Sullivans gamla HMS Pinafore. Och ta mig tusan om inte Data reagerar på det, och snart sjunger de båda två i kör samtidigt som de skjuter på varandra. Kan det bli mer corny? Obegripligt?

Data blir tokig, i Star Trek Generations

Data blir tokig i Star Trek Generations (1994)

Eftersom Data är en android känner han ingenting, men i Generations får något ljushuvud idén att koppla in ett känslochip i hans elektronhjärna. Well, that didn’t work out. Datas kasperteater med ”Mr Tricorder” kan vara en av scifi-historiens allra mest irriterande scener.

Riker leker med sin joystick i Star Trek Insurrection (1998)

Länge har Trekfilmerna fått kritik för att huvudpersonerna inte direkt gör någonting, annat än står stilla och tittar på datorskärmar. Så när Riker ska få sin Stora Scen i Insurrection, vill det ju till att han faktiskt gör något, annat än sitter i kaptensstolen. Voila: en joystick från valfritt TV-spel kommer upp ur en panel, och sedan får Riker med vilda grimaser styra Enterprise med den. Det är svårt att beskriva hur lamt det faktiskt är.

Sulu och Chekov fastnar i en ”snöstorm” i Star Trek The Final Frontier (1989)

Inledningen på den femte filmen ska vara mysig och rolig, men hänger inte ihop med resten av filmen alls och påminner mest om ett bortglömt avsnitt av en bortglömd sitcom med William Shatner. Vi får bland höra hela gänget sjung ”Row row row your boat” och se dem grilla marshmallows. Mest bisarrt är det då Chekov och Sulu går vilse (trots att de har sin kommunikationsutrustning och tricorder med sig) och vägrar erkänna det då Uhura hör av sig. Istället för att be om att bli uppstrålade låtsas de vara fast i en snöstorm, genom att blåsa in i mikrofonen på sin tricorder.

Övergreppet är bara spekulativt

Troi utsätts för ett mentalt övergrepp i Star Trek Nemesis (2002)

Faktiskt det mest creepy ögonblicket i alla tolv filmer. Troi och Riker gifter sig i Nemesis, och följaktligen delar de säng. En ganska omotiverad men i varje fall fint upplyst sexscen mellan de äkta makarna förvandlas dock till något för publiken mycket mer obehagligt då skurken Shinzon och hans monsteraktiga vicekung hälsar på genom tankeöverföring och utför en mental våldtäkt på Troi. Det känns bara spekulativt och läskigt. Det hjälper inte att Troi får sin hämnd mot slutet av filmen.

Spock Prime dyker lägligt upp i Star Trek 2009

Spock strandsätter Kirk på en öde planet i Star Trek (2009)

Spock blir sur på Kirk i rebootfilmen och strandsätter honom utan proviant på en öde isplanet. Varför inte bara spärra in honom? Kirk blir först jagad av två stora monster, men räddad av gamle Spock Prime, som bara råkar befinna sig i en grotta alldeles i närheten av Kirks nedslagsplats. Märk väl – det är ingen öde ö, utan en helt öde planet. Är det en tillfällighet, eller rentav ett stort manushål?

Pungspark i Star Trek VI

Kirk sparkar en utomjording på knäna i Star Trek The undiscovered country (1991)

Inget som en liten pungspark för att lätta upp stämningen. I Klingonfängelset slåss Kirk mot en utomjording som har pungen på knäna. Det är hela poängen med scenen. Suck.

Remanerna skjuter, och Federationen skjuter tillbaka. Länge.

Våld löser alla problem i Star Trek Nemesis (2002)

Om man tycker att Into Darkness har ovanligt många våldsscener så glömmer man (eller låtsas glömma) alla slagsmål och shootouts i Nemesis. Inte sedan Stjärnornas krig har man sett så många laserpistoler avfyras till ingen nytta. Riker har ett utdraget slagsmål med den remanske vicekungen, och på slutet försöker Shinzon strypa Picard. Det ska förmodligen vara spännande, men är mest enerverande. Vad hände med skurkar som nöjer sig med att citera Shakespeare?

Ilia tappar byxorna

Ilia tappar byxorna i Star Trek The Motion Picture (1979)

Den första filmen lider av ett långsamt tempo, brist på humor och självdistans samt en överväldigande känsla av att det knappast händer någonting. Då maskincivilisationen kidnappar besättningskvinnan Ilia och ersätter henne med en robot händer dock något distinkt och anmärkningsvärt: hon blir av med byxorna. Innan kidnappningen: uniform. Efter kidnappningen: knappt en tråd på kroppen. Märkligt det där.

Khan

Alla märkliga, härliga scener med Khan i Star Trek The Wrath of Khan (1982)

Det är svårt att hitta något egentligt fel på denna andra Trekfilm, eftersom den hör till 80-talets bästa rymdfilmer. Den har humor, allvar och en camp skurk. Khan är egentligen en märklig och potentiellt patetisk figur, en karikatyr som hämtad från den värsta pulproman du kan tänka dig. Han är barnslig, grandios, grym och alldeles.. alldeles underbar. Stor guldstjärna i himlen till Ricardo Montalban för att han ingjuter så mycket psykotisk energi i sin genetiskt modifierade superskurk. Video med Khans sista galna flin och sista ord (Youtube).