De märkligaste ögonblicken från Star Treks filmhistoria

När Star Trek Into Darkness landade på svenska biografer för några veckor sedan var det en del som ansåg att JJ Abrams, Damon Lindelöf, Alex Kurtzman och de andra som rebootade sci-fi-serien samtidigt urvattnade ett fint gammal koncept och förvandlade det till vilken actionfranchise som helst. Somliga saknade den filosofiska, eftertänksamma och intellektuella Star Trek vi alltid blivit bjudna på i tidigare inkarnationer. Att JJ Abrams ersatt vetenskap och framsteg med slagsmål och explosioner. Dessa somliga har nog inte sett de elva första Star Trek-filmerna, eller så har tiden lagt en förlåtande slöja över all den cheesyness som faktiskt också finns där. För mig har Star Trek alltid varit blandningen mellan filosofi och larvighet, mellan stramhet och high camp. Det är halva charmen!

Rymdfilm presenterar därför stolt topplistan: De märkligaste ögonblicken från Star Treks filmhistoria. Pinsamma, fantasilösa, dumma eller skämmiga ögonblick från de första elva  filmerna. Spoliers för hela slanten!

Uhuras förföriska dans i Star Trek V

Uhuras förföriska dans i Star Trek V

Uhuras förföriska dans i Star Trek V The final frontier (video)

Into Darkness fick berättigad kritik för att Carol Marcus helt omotiverat får visa upp sig i bikini. Men det var värre förr. Lättklädda rymddamer har faktiskt alltid varit ett stort inslag i det tidiga Trek. Och även om det tonades ned under 80-talet så avslutades det årtiondet med en av trekhistoriens mest awkward ögonblick: då Uhura utför en förförisk strippdans för att locka upprorsmän i fördärvet. Och för att hämta ett exempel från TV-världen, så har vi Seven of Nines catsuits med högklackade skor från Voyager.

Kruge spelas av Christopher Lloyd

Kruge spelas av Christopher Lloyd

Christopher Lloyd stryper en ål i Star Trek III The Search for Spock

Det är så synd. Första halvtimmen av den tredje Trekfilmen är klassisk på alla vis. Det är en spännande historia med stora känslor, ett mysterium och en fräck stöld av USS Enterprise. Men då våra hjältar landar på Genesisplaneten pyser hela filmen ihop som en misslyckad sufflé. Vad som skulle föreställa en jungfruelig, mystisk värld som på något vis står övernaturligt i förbund med den vulcanpojke som visar sig vara unge Spock, reduceras av tafflig design och/eller budgetramar till några plastpalmer, kolsyrerök och så några gräsligt ohotande maskar som den likaledes ohotande klingonkaptenen Kruge nödvändigtvis ska brottas med. Kruge spelas av ”Doc” Brown från Tillbaka till framtiden. Eller är det Onkel Fester? Ett enormt nedköp jämfört med Ricardo Moltablans diaboliske Khan i filmen innan.

Cochrane och Troi dricker ikapp i First Contact

Cochrane och Troi dricker ikapp i First Contact

Troi och Cochrane dricker varandra under bordet i First Contact (1996)

Robert Gustafsson skulle vara grön av avund inför det överdrivna sluddrande och skålande som skådespelarna Marina Sirtis (som spelar Troi) och James Cromwell (som spelar warpmotorns uppfinnare Cochrane) hänger sig åt då Enterprise D reser tillbaka i tiden för att rädda mänskligheten från The Borg med hjälp av dryckeslekar. De till och mer vindar med ögonen.

Enterprise i sitt segelskeppsversion

Enterprise i sitt segelskeppsversion

Hela besättningen leker maskerad i Star Trek Generations (1994)

En av de återkommande teman från 90-talets olika TV-serier som jag tycker minst om är holodäcken, alltså de rekreationsutrymmen som finns ombord på varje rymdskepp och som kan projicera vilka omgivningar och scenarios som helst för att besättningen ska kunna simulera händelseförlopp eller få en stunds förströelse. Men mest verkar de vilja klä upp sig i kostymer och låtsas att de är någon helt annanstans, ofta med helt katastrofala följder eftersom säkerhetsprotokollen har en tendens att gå sönder så att man verkligen kan dö av holografiska kulor eller något annat osannolikt. Till saken hör att man som publik måste vara införstådd i vad det här med holodäck är, för att det ska vara begripligt. 1994 års film Generations har många problem, och det är symptomatiskt för en film som inte riktigt vet vad den vill vara, att den inleder med en bisarr scen där hela besättningen är uppklädda i 1700-talskläder och uppför en liten scen från någon pjäs. Det förklaras aldrig, och för den biopublik som eventuellt inte var helt insatt i Star Trek måste det ha förvirrat något enormt. För mig är det ett slöseri med tid i en långfilm som desperat behöver lite tempo och nerv.

Spock tar itu med en "punkare" på bussen i San Francisco

Spock tar itu med en ”punkare” på bussen i San Francisco

Spock tar itu med punken, i Star Trek IV The Voyage Home (1986)

Halva charmen med den fjärde filmen är ju hur våra framtidshjältar clashar med det amerikanska 1980-talet. Men allt är inte så pricksäkert skildrat av filmskaparna. På bussen sitter en överårig ”punkare” och lyssnar på en liten kassettbandspelare med ett dåligt punkband som sjunger ”I hate you”. Eftersom ungdomar som spelar hög musik så uppenbart är ett hatobjekt i alla tidsepoker, tar Spock itu med problemet på sitt eget vis. Och alla på bussen applåderar. Just här blev originalbesättningen riktiga gubbar, och fjärmade sig förmodligen från en yngre generation fans. Inte för att någon skulle identifiera sig med hittepåpunkarn. Utan för att den figuren så uppenbart är skapad av någon som inte vet något alls om var ungdomskulturen befann sig 1986.

HMS_Pinafore

HMS_Pinafore

Data och Picard sjunger HMS Pinafore i Star Trek Insurrection (1998)

I filmen som med sin fesljummenhet mer än någon annan förkroppsligar ordet MEH bjuds vi på en lång och utdragen jaktscen där Picard (Patrick Stewart) och Worf (Michael Dorn) jagar Data (Brent Spiner) som snott ett rymdskepp efter att ha blivit galen. För att försöka återanknyta till sin utflippade android så börjar Picard sjunga strofer från Gilbert & Sullivans gamla HMS Pinafore. Och ta mig tusan om inte Data reagerar på det, och snart sjunger de båda två i kör samtidigt som de skjuter på varandra. Kan det bli mer corny? Obegripligt?

Data blir tokig, i Star Trek Generations

Data blir tokig, i Star Trek Generations

Data blir tokig i Star Trek Generations (1994)

Eftersom Data är en android känner han ingenting, men i Generations får något ljushuvud idén att koppla in ett känslochip i hans elektronhjärna. Well, that didn’t work out. Datas kasperteater med ”Mr Tricorder” kan vara en av scifi-historiens allra mest irriterande scener.

Riker leker med sin joystick i Star Trek Insurrection (1998)

Länge har Trekfilmerna fått kritik för att huvudpersonerna inte direkt gör någonting, annat än står stilla och tittar på datorskärmar. Så när Riker ska få sin Stora Scen i Insurrection, vill det ju till att han faktiskt gör något, annat än sitter i kaptensstolen. Voila: en joystick från valfritt TV-spel kommer upp ur en panel, och sedan får Riker med vilda grimaser styra Enterprise med den. Det är svårt att beskriva hur lamt det faktiskt är.

Sulu och Chekov fastnar i en ”snöstorm” i Star Trek The Final Frontier (1989)

Inledningen på den femte filmen ska vara mysig och rolig, men hänger inte ihop med resten av filmen alls och påminner mest om ett bortglömt avsnitt av en bortglömd sitcom med William Shatner. Vi får bland höra hela gänget sjung ”Row row row your boat” och se dem grilla marshmallows. Mest bisarrt är det då Chekov och Sulu går vilse (trots att de har sin kommunikationsutrustning och tricorder med sig) och vägrar erkänna det då Uhura hör av sig. Istället för att be om att bli uppstrålade låtsas de vara fast i en snöstorm, genom att blåsa in i mikrofonen på sin tricorder.

Övergreppet är bara spekulativt

Övergreppet är bara spekulativt

Troi utsätts för ett mentalt övergrepp i Star Trek Nemesis (2002)

Faktiskt det mest creepy ögonblicket i alla tolv filmer. Troi och Riker gifter sig i Nemesis, och följaktligen delar de säng. En ganska omotiverad men i varje fall fint upplyst sexscen mellan de äkta makarna förvandlas dock till något för publiken mycket mer obehagligt då skurken Shinzon och hans monsteraktiga vicekung hälsar på genom tankeöverföring och utför en mental våldtäkt på Troi. Det känns bara spekulativt och läskigt. Det hjälper inte att Troi får sin hämnd mot slutet av filmen.

Spock Prime dyker lägligt upp i Star Trek 2009

Spock Prime dyker lägligt upp i Star Trek 2009

Spock strandsätter Kirk på en öde planet i Star Trek (2009)

Spock blir sur på Kirk i rebootfilmen och strandsätter honom utan proviant på en öde isplanet. Varför inte bara spärra in honom? Kirk blir först jagad av två stora monster, men räddad av gamle Spock Prime, som bara råkar befinna sig i en grotta alldeles i närheten av Kirks nedslagsplats. Märk väl – det är ingen öde ö, utan en helt öde planet. Är det en tillfällighet, eller rentav ett stort manushål?

Pungspark i Star Trek VI

Pungspark i Star Trek VI

Kirk sparkar en utomjording på knäna i Star Trek The undiscovered country (1991)

Inget som en liten pungspark för att lätta upp stämningen. I Klingonfängelset slåss Kirk mot en utomjording som har pungen på knäna. Det är hela poängen med scenen. Suck.

Remanerna skjuter, och Federationen skjuter tillbaka. Länge.

Remanerna skjuter, och Federationen skjuter tillbaka. Länge.

Våld löser alla problem i Star Trek Nemesis (2002)

Om man tycker att Into Darkness har ovanligt många våldsscener så glömmer man (eller låtsas glömma) alla slagsmål och shootouts i Nemesis. Inte sedan Stjärnornas krig har man sett så många laserpistoler avfyras till ingen nytta. Riker har ett utdraget slagsmål med den remanske vicekungen, och på slutet försöker Shinzon strypa Picard. Det ska förmodligen vara spännande, men är mest enerverande. Vad hände med skurkar som nöjer sig med att citera Shakespeare?

Ilia tappar byxorna

Ilia tappar byxorna

Ilia tappar byxorna i Star Trek The Motion Picture (1979)

Den första filmen lider av ett långsamt tempo, brist på humor och självdistans samt en överväldigande känsla av att det knappast händer någonting. Då maskincivilisationen kidnappar besättningskvinnan Ilia och ersätter henne med en robot händer dock något distinkt och anmärkningsvärt: hon blir av med byxorna. Innan kidnappningen: uniform. Efter kidnappningen: knappt en tråd på kroppen. Märkligt det där.

Khan

Khan

Alla märkliga, härliga scener med Khan i Star Trek The Wrath of Khan (1982)

Det är svårt att hitta något egentligt fel på denna andra Trekfilm, eftersom den hör till 80-talets bästa rymdfilmer. Den har humor, allvar och en camp skurk. Khan är egentligen en märklig och potentiellt patetisk figur, en karikatyr som hämtad från den värsta pulproman du kan tänka dig. Han är barnslig, grandios, grym och alldeles.. alldeles underbar. Stor guldstjärna i himlen till Ricardo Montalban för att han ingjuter så mycket psykotisk energi i sin genetiskt modifierade superskurk. Video med Khans sista galna flin och sista ord (Youtube).

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s